Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 30 mars 2012

Research

Den här veckan har det inte blivit något skrivet om Tore. Det har varit alldeles för mycket av allting. Men jag ser fram emot en extremt kreativ april-månad. Igen, säger jag: när jag lönearbetade mycket mer, skrev på "fritiden" och inte blev publicerade, kände jag ofta att just april var en bra månad. Oktober var också bra, och jag vet inte alls varför det var så.


Men den här veckan har jag haft andra slags deadlines. Igår kväll fick jag till exempel iväg en annons för våra skrivkurser i vår och sommar. Annonsen ska finnas med i nästa nummer av tidningen Skriva: ett perfekt forum, tror jag. Vi får väl se.


Den här veckan har jag däremot hunnit med lite research. Orsaken till att jag var tvungen att kolla upp en sak nu var en idé jag fick i förra veckan och att möjligheten att göra research tar slut nu i mars. Bråttom bråttom.


En reklamtavla talade om något med "svek" och jag fick klart för mig att Tores pappa inte bara kan vara allmänt dålig förälder. För att gestalta hans dålighet måste jag konstruera ett mer konkret svek. Han måste lova Tore något, något som Tore väldigt gärna vill ha eller göra. Tore är än så länge också han ganska vagt tecknad som karaktär, och det är en sak jag tänkt mycket på: en huvudperson bör ha en vilja, ett mål, en riktning, även om den viljan, det målet eller den riktningen kan vara väl dold under fantasier och uppgivenhet.


Men vad vill Tore? Tore tycker om stjärnor och han sitter ofta ute på gården i mörkret, eller på sin hemliga plats i vindstrappan och stirrar ut i rymden. Tore vill ha stjärnhimlen närmare: han vill komma till ett observatorium!


Pappa lovar att de ska gå, men det blir inte av. Någon annan tar till slut med sig Tore dit, och därför måste ju jag gå dit och kolla. Det visade sig brinna i knutarna. Observatoriet i stan har bara öppet för stjärnskådare på tisdagar och torsdagar mars ut. Sedan är det stängt till oktober! Äldsta sonen och jag gjorde slag i saken och stolpade iväg uppför backen i tisdags kväll.


Tyvärr var det molnigt, men vi fick följa med in i den fristående kupolen och blev förevisade teleskopet av två entusiastiska medlemmar i Stockholms Astronomiamatörer – STAR. Där kan man bli medlem för 150:-/år och då kan man "titta förbi" på måndagskvällar och spana ut i rymden! Låter för bra för att vara sant. Vi fick även tips om ett mycket intressant datorprogram (och iPhone-app!) som heter Stellarium. Det är helt gratis att ladda ner och finns både för PC och Mac. I det programmet kan man se hur stjärnhimlen ser ut här just nu. Men, och det jublade jag för, man kan också se hur stjärnorna stod på en annan plats vid en annan tid. Exakt vad jag var ute efter! Då kan jag kolla vad det var Tore och Marina såg på himlen den där magiska kvällen i Spanien, och jag kan kolla vad Tore såg på himlen här innan han åkte söderut. Mumma.


Det här med research är inte bara bra för att man ska hitta rätt faktaunderlag, det är också viktigt när man söker nya vägar i en historia. Man "råkar ut för" massor av kringupplevelser som kan skapa nya scener, nya infall och kanske helt nya berättelser. Det gäller bara att vara öppen för nya intryck. Likväl som stoffet börjar leverera, kan också det man hittar, det man ser och hör, när man gör research, ge nya idéer.


I grund och botten handlar allt det här om nyttan att bära med sig sin berättelse hela tiden, även om man inte skriver på den så ska den finnas där i bakhuvudet och bubbla och dra åt sig nya detaljer, miljöer och situationer som kan kokas ihop till en tätare och kanske mer skiftande historia. Jag inbillar mig dessutom att allt man samlar på sig, oavsett om man använder det eller inte, ändå blir till något slags undertext i historien. Så tror jag.


Hela livet är research...

söndag 25 mars 2012

Vilodagen?

Solig söndag. Men här inne är det arbetsdag. Jag har en lång att-göra-lista och kommer tyvärr inte att nå fram till själva skrivandet idag. Förhoppningsvis snor jag åt mig en kvart innan sömnen och gör några anteckningar om saker som fladdrat förbi i hjärnan.


Det är faktiskt så att Horace Engdahl inspirerade mig till en ny historia. Så kan det gå och han har ingen aning. Men det var en grej han sa när jag lyssnade på honom i Umeå som triggade igång berättelsen. Den har börjat växa i huvudet och måste ner "på papper".


Nej, idag har jag först och främst försökt få ihop en annons vi ska ha med i nästa nummer av Tidningen Skriva. Det gäller förstås Skrivflyt och våra kurser i vår och sommar. Det är inte lätt att nå ut i bruset, men en annons i Skriva borde generera några deltagare i alla fall. Jag är så sugen på att ha kurs, och att kunna utveckla innehållet så att vi kanske redan nästa år ska kunna erbjuda en skrivresa till Spanien! Det vore väl nåt? Och kanske södra Frankrike? Ja, vi har kontakter på ett par platser, och det är väl ingen hemlighet att den ena platsen just är Cútar i Andalusien.


Min andra stora arbetsuppgift idag är att läsa elevtexter inför träffen med mina skrivare på tisdag. Det blir andra genomläsningen och nu gäller det att hitta strykor och svagheter i deras alster. De jobbar med så olika projekt, och tack och lov är de bara fyra stycken i gruppen vilket betyder att jag hinner med att gå på djupet med allas texter under tre timmar. Själva läsningen tar också mycket tid, så det är nog bäst att jag sätter igång.

torsdag 22 mars 2012

Plantering och bolla scener

Idag sitter jag på Café 60 mittemot ABF-huset på Sveavägen. Jag sitter här och skriver och laddar för kursen i filmmanusskrivande som vi (BUS=sektionen för barn- och ungdomslitteratur i Svenska Författarförbundet) arrangerar. Kursledare är Peter Arrhenius. Det ska bli intressant.


Och skrivandet då? Jo, scenerna och personernas karaktärer och möten blir byggstenar i en historia jag tror börjar hålla. Jag märker att det har sina fördelar med att tänka i tre delar, alltså att det ska bli en trilogi, och att göra det redan från början. Det ger mig möjlighet att plantera saker och händelser.


Och det är ett väldigt trevligt arbetssätt. Jag fixar lite här och där, kommer på en ny scen som måste in mellan "Lagar mat" och "Prat med Molly". Den ska heta "Fredagsmys?" och ytterligare frustrera Tore i upptrappning mot katastrofen. Och då lägger jag förstås in en scen i slutet av del tre som heter "Fredagsmys!". Att knyta ihop trådar.


Idag har jag också börjat spåna på en scen som utspelar sig på skolan. Tänkte undvika den miljön helt, men scenen behövs för att ge Tore-karaktären mer djup. Scenen ska visa på hans självvalda ensamhet och den ska få sin kontrast i en scen i andra delen där han spelar fotboll med en massa killar och tjejer i Spanien.


Nu ska vi se...


tisdag 20 mars 2012

Planering!

Med Robert Wyatts (musikern alltså) hjälp har jag idag lyckats koncentrera mig ett par timmar på att börja planera upplägget av den här historien om Tore, hans far Dennis, grannarna Alva och Molly, Mollys mamma Harriet, Tores mamma Linda, hennes nye man Angél och Marina i Cútar. Alla har fått namn! Det behövdes alltså en kort flygresa för det.


När jag började bena ut vad som skulle hända i den första delen, insåg jag rätt snart att det faktiskt finns en historia där, det finns en stor konflikt och det finns en naturlig upptrappning. Det finns också ett slags crescendo och en avrundning. Och slutet pekar vidare mot fortsättningen: Tore sitter på planet på väg till Spanien.


När det gäller den andra delen, den som utspelar sig i den lilla byn Cútar i Andalusien, är det vagare. Det har jag varit inne på tidigare. Konflikten där är inte lika underbyggd. Där har jag nog koncentrerat mig på möten mellan Tore, Linda, Angél och Marina. Men Tore börjar, i mitt huvud, få en klar vilja med resan. Tyvärr kommer hans önskan inte att uppfyllas. Är det ett problem? Historien kommer inte att sluta lyckligt. Måste inte alla barnböcker ha ett lyckligt slut?


Den andra delen kommer också att sluta i planet. Och den tredje delen, som nu börjar utkristallisera sig, börjar på Arlanda med att Dennis kommer och möter Tore. Han kommer hem till en ny värld, kan man säga. Förutsättningarna är helt klart ändrade. Där är jag ganska klar över konflikterna i Tores liv och jag tycker att lösningen, eller lösningarna, också ser rätt lovande ut. Det kommer att bli ett lyckligt slut.


Men hur ser då själva planeringen ut? Jag har tänkt igenom det jag redan skrivit, vagt eller mer färdigt, och funderat på var någonstans i historien dessa scener ska in. Jag har punktat upp dem från 1 till 10 och på så sätt fått ett slags kronologi, och jag har också tänkt att historien ska berättas kronologiskt. På det sättet har del ett fått sitt skelett. Nu gäller det att tänka vidare på vad som krävs för att händelse/scen 1 ska leda till 2, och så vidare.


Det här låter ju astråkigt, men bara jag fått ordning på… ordningen kan jag skriva vidare på del ett och samtidigt fortsätta flumma iväg med del två och tre. Och ganska snart kanske jag kan göra en planering över vad som ska hända mer i detalj i den andra delen. Osv.


Men nu måste jag käka litegrann. Jag ska ju iväg och vara delaktig i utdelandet av BUS:s debutantpris Slangbellan! Och på vägen dit tänker jag hålla koll på vem som får det där andra priset. Ni vet: Alma…

söndag 18 mars 2012

Inspiration utifrån: LittFest!

De senaste dagarna har jag varit i Umeå på LittFest och därför har det inte blivit något skrivande alls. Men en massa trevliga möten med kollegor och fina seminarier som gav väntad och oväntad inspiration och nya idéer. Återkommer säkert till detta.


Men jag skrev inget. Jo, på planet upp kom jag loss lite med papper och penna.


Pappa och mamma fick namn, och det fick Mollys mamma också. Det var bra. Utan namn är det svårare att bygga upp personligheterna, karaktärerna. Alla personer i min historia är fortfarande väldigt vaga, inser jag. Det gäller även Tore.


På LittFest började jag med att lyssna på Johanna Lindbäck. Hon talade mer om platsens betydelse än karaktärens. Men det där hänger ju förstås ihop. Hon är extrem, det sa hon själv, och åker gärna runt och fotograferar platser där berättelsen ska utspela sig. Hon berättade om ett möte på en skola där hon berättade var hon hade tänkt att en person i nästa bok skulle bo och då räckte en tjej upp handen och sa: "Där bor jag." På så sätt fick Johanna till och med en klar uppfattning om hur planlösningen var i huset…


Jag har bestämt att Tore ska bo i den här lägenheten med sin pappa. Det känns tryckt. Jag tar den befintliga miljön jag har omkring mig hela tiden. Och när han i andra delen åker till Spanien så är det till en plats jag lärt känna och ett hus jag bott i.


Tyvärr gjorde jag inga anteckningar under Johannas mycket engagerade seminarium, och tråkigt nog finns det inte att tillgå på nätet. Men jag minns mycket av det hon berättade om sitt arbetssätt, och det kommer jag säkert att bära med mig i mitt eget skrivande och funderande. Framförallt det här med platsens betydelse.


Ett seminarium som däremot finns att se på nätet är Johanna Lindbäcks samtal med Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren om de två senares bok Cirkeln. Det handlade till stora delar om just skrivandet, och om att skriva en bok ihop, något som även Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo också gör just nu.


Mats och Sara har från början planerat en trilogi, där andra delen - Elden - kommer nu i april, och Nyckeln hösten 2013. De vet hur hela verket ska avslutas och vad som ska hända i del tre redan nu. De planerar de stora linjerna först och lär känna sina karaktärer som de ger kött och blod ända ner till personliga spotify-listor. De tycker att jobbet med karaktärer och miljö är mycket lustfyllt, som en lek.


De planerar sedan mer i detalj fyra kapitel framåt, delar upp det så att var och en av dem skriver vartannat kapitel och ger feedback och redigerar varandras kapitel. Det kan ju bli mycket kritik då och strykningar, men för säkerhets skull markerar de särskilt bra avsnitt med blått i texten, så att inte dessa delar ska försvinna.


Det är viktigt att påpeka här också att Sara och Mats ägnar sig åt alla karaktärerna, medan Johanna och Lisa valt varsin person att följa, skriva vartannat kapitel med den personen i fokus, men där även den andra personen finns med. Jag frågade Johanna om detta. Hur hade de tänkt med berättarperspektivet? Jo, de hade valt tredje person och en tredje person som ex i "Hannas" avsnitt ligger närmare henne. Det är alltså inte fråga om den sk allvetande berättaren (som fö Horace Engdahl dödförklarade i sitt seminarium) utan en berättare som sitter i örat på huvudpersonen, som jag brukar säga. Den kan gå in i huvudpersonens huvud, men inte i någon annans.


Nu måste jag ägna en timme åt Tore och temat, och anteckningarna jag krafsade ner på planet. Kan förresten berätta att jag har en vag tanke om att ett stickspår i första delen av berättelsen kommer att handla om Tores förhållande till ljus och mörker, del två kanske om sträckor och avstånd och så har det, hör och häpna, börjat utkristallisera sig en tredje del… vilken kommer att behandla temperatur… Kanske. Det där kastade jag bara ur mig nu, men så kan det bli. Och så var det det här med historien, den som ska bära, skelettet jag saknar men redan börjat täcka med muskler, blod och hud…

onsdag 14 mars 2012

Tårta på Migrationsverket?

Hjärnan upptagen av viktigare saker än sökandet efter en historia, lek och skoj, när en iransk kollega ligger vaken i ångest. Han väntar på att polisen ska hämta honom. Han vet att polisen ska hämta honom. Han vet att han ska skickas till det som kallas hans hemland, ett hemland som inte vill ha honom. Han ska fängslas i sju år och han är förbjuden att ägna sig åt sitt yrke i tio. Och om han lever så länge kommer han ändå inte undan regimen som vill styra hans tankar och berättelser. När jag tänker på Mohammad Sadegh Razmdoost och hur han måste känna just nu, bara några mil härifrån, verkar allt annat fruktansvärt banalt.

tisdag 13 mars 2012

Flow, typ

På ett tidigare inlägg fick jag en kommentar på Facebook av kollegan Boel Werner. Hon skrev så här: "Kul att läsa om ditt sökande. Det där med att du plötsligt insåg att det killen sagt tidigare var lögn ... Vad skönt det är när stoffet levererar på det viset!"

Inte sant! Och det händer hela tiden, om man låter det hända. Så fort man skapar en karaktär eller en miljö kan den börja leva och dra iväg. Det vanliga är dock att en händelse leder till en annan i något slags kronologisk följd.

Jag minns när jag skrev Kameleontpojken och Moa var ensam på väg uppför backen mot dårhuset där hennes mamma satt inspärrad. Just det, "inspärrad", minns jag att jag tänkte: stället måste vara inhägnat. Och då fick jag bilden av ett högt stängsel i huvudet. Moa gick långsamt uppför vägen med björkar omkring sig, men när hon var framme vid grinden behövde jag någon som öppnade och då blev det en liten vaktkur intill grinden, och i den lilla vaktkuren satt en liten liten gubbe som blev Moas ciceron in i det hemska. Honom hade jag inte tänkt på innan, han dök upp när han behövdes.

Men när detta händer, vi kan kalla det flow, så kommer det inte av sig själv utan det kommer ur enträget arbete.

Åter till Tore.


PS: så här flummiga är inte våra kurser. Där tar vi upp mer handfasta tips om vad en berättelse egentligen är, metaforer, dialog, språk och ordens valörer mm. Kolla in aktuella datum på Skrivflyts hemsida.

måndag 12 mars 2012

Språkförbistring

Hur bär man sig åt när man skriver dialog mellan personer som talar olika språk?

I en barnbok kanske man helt kan bortse från språken och låta dialogen löpa på som vanligt, trots att det inte är logiskt. Men om det handlar om kommunikation så är språkförbistringen viktig. Kanske.

Ett annat alternativ är förstås att beskriva situationen och hur de trevar sig fram med enstaka ord, gester och kroppsspråk. Men det blir rätt dålig litteratur i längden.

Ett tredje alternativ är att börja med knaggel och sedan växla mellan direkt och indirekt anföring. Ska försöka improvisera ett exempel:

Marina stannar mitt i trappan vid en röd port som ser ut att vara från Medeltiden.
"Mi casa", säger hon och pekar på dörren.
"Okej", säger Tore.
Det är här hon bor. Marina ler och klappar med handen på väggen.
"Pared", säger hon.
"Vägg", säger Tore.
"Vägg?"
Marina provar det flera gånger. Det låter bra till slut. Sedan pekar hon på gatan, upp mot taket, fönstren, himlen. Allt får nya namn, nya ord.
"Cielo?", säger Tore och pekar rakt upp i den mörka natten. Marina nickar.
Det är mulet, men de bestämmer att de ska titta på stjärnorna en annan kväll. En kväll utan moln.
"Nublado", säger Marina.
"Moln", säger Tore och sedan säger han god natt och hejdå och vi ses innan han börjar gå hemåt. "Hem", tänker han, "casa". Och när han rundar kyrkan tänker han på pappa.

Ni kanske har bra exempel ur egna eller andras texter. Det skulle vara kul att ta del av hur andra löst detta.

söndag 11 mars 2012

Ett litet citat

Mitt i alla tankar om skrivande och att det är nödvändigt att bara göra det, dyker det här citatet upp hos Koci365 som jag följer på tumblr:

An essential aspect of creativity is not being afraid to fail. /Edwin Land

Precis. Är man rädd för att misslyckas kan man inte skapa någonting.

torsdag 8 mars 2012

Flummiga tankar

Det är ganska intressant att skriva en andra del i något man inte skrivit färdigt första delen av. För sanning att säga har jag en mycket vag bild av vad som ska hända där. Det är egentligen bara korta anteckningar och ett par kapitel.


Och nu håller jag på med en fortsättning. Det som händer i del två ger ekon tillbaka till det som måste ha hänt innan, det jag ska skriva sedan. Visst låter det flummigt?


Och hela tiden måste tankarna få flöda fritt, inte bromsa, bara låta historien växa. Bestämma mig för vad som ska strykas får jag göra senare. Ju större historien blir desto mer påverkar den det som redan hänt.


Tore har alltså kommit till ett annat land och där ska han träffa sin mamma som han inte sett på väldigt länge. Redan där visar det sig att han ljugit i första delen. Jag har fragment till en dialog med grannen Molly om det där. Tore berättar att hans mamma är arkeolog och att hon gräver fram en mycket gammal civilisation i ökensanden. Och när han säger det kanske det är så att han ljuger, eftersom hans mamma faktiskt bor i Spanien, som jag har hittat på nu. Ja, han ljuger uppenbarligen.


Vad bra. För det säger en del om hans situation. Det ger ytterligare stoff till min berättelse. En liten kille som bor ensam med sin pappa och ljuger om den frånvarande mamman. Där har jag chans att även leka med den lögnen. Han kanske är dålig på att ljuga så att Molly genomskådar honom? Där har jag en del att tänka på.


Och eftersom det nu är så att mamma är i Spanien och vill att han ska komma dit, då måste mamma höra av sig till honom i första delen. Hur reagerar pappa på det? Vem betalar resan? Vad tar han med sig? Hur tänker han sig att det ska bli?


Och så kommer jag fram till den där viktiga frågan som allt det här handlar om: vad vill Tore? Vad har han för mål, för drömmar och längtan? Vilka är hans hinder? Vad är konflikten i historien, helt enkelt. Och hur ska han kunna övervinna hindren? För det måste han väl göra? Annars blir det en tragedi, och det vill jag inte.


En sak vet jag om det jag skriver: det ska inte sluta olyckligt. Märk väl att jag inte skriver att det ska sluta lyckligt. Stämningsläget i det jag skrivit är lågt. Det blir som en bas att utgå ifrån, en grundton. Det är inte tjosan hejsan och ballonger till barnen i den här storyn.


Handfast arbete - inget flum

Så var det svårt att komma igång efter alla andra saker som måste fixas under dagen.


Men då bestämde jag mig för att göra något mer handfast med texten: dela upp alla stumparna jag skrivit till egna avsnitt eller scener. Jag har skrivit helt osammanhängande än så länge, och nu ska jag liksom bena ut vad som är vad. Inte exakt VAR – kronologiskt – det ska vara än, men i alla fall dela upp texten och sedan fortsätta med varje del för sig, knyta ihop och lägga till nya scener. Kanske. Vi får väl se hur det går för Tore i Andalusien.


Jag har ett så bra skrivprogram där det är lätt att lägga till nya kapitel, döpa dem efter vad som händer, lägga till kommentarer på särskilda "arkivblad", bygga vidare på texten och sedan kunna flytta om bladen som jag vill ha dem. Programmet heter Scrivener och funkar både för Mac och PC.


Så här ser det ut på min skärm när jag jobbar i scrivener

Jag la exempelvis telefonsamtalet mellan Tore och pappa som ett eget avsnitt i dokumentet som heter Grannungar (ett gammalt arbetsnamn på historien – det får jag ändra). Där ligger det nu och väntar på fler ord och tankar.

Jag gjorde samma sak med de övriga avsnitten i flödet. Och det har blivit "kapitelrubriker" som "Morgon", "Horisonten", "Lurven och fotboll" och "Ta farväl".

En annan fin grej med Scrivener är att man kan ställa om till ett läge som kallas "compose". Då ser man bara "arket" man skriver på, allt annat på skärmen försvinner. Det blir som att skriva på maskin nästan. Ingen distraherande omgivning.


Det här är "compose-läget".

Nog om teknik och program.


Nu börjar jag få en struktur på dagarna Tore tillbringar i Cútar. Jag vet lite om dem som han träffar där, jag vet lite om deras olika relationer och om vad som kommer att bli sagt, och nu kan jag gå in i varje avsnitt och skriva vidare. Det är skönt att veta var varje episod finns och att bara kunna välja "plats" för dagens arbete.


Jag brukar uppmuntra de elever jag har på skrivarkurser att skriva varje dag. Det är inte alltid så självklart att ens jag gör det: annat tar plats. Som att få ihop till något slags månadslön… Men jag brukar säga att man inte får släppa ett projekt, utan man måste anknyta till det varje dag, även om det blir bara fem minuter vissa dagar.


(Här vill jag ändå lägga till en liten annan finess med Scrivener: man kan synka det med ett program i mobilen som gör att man kan fortsätta skriva även på tunnelbanan eller var man nu befinner sig…)


Tillägg 2012-03-12: Har du tio minuter över och vill se hur Scrivener fungerar, kan du titta på den här länken om du har Mac och den här om du har PC.

Fortsatt funderande

Igår ringde Tore hem till sin pappa. Alltså i min historia. Han insåg under samtalet att det var mycket lättare att prata med pappa i telefon långt bort ifrån än när de var hemma i lägenheten tillsammans. Det var en nyttig insikt, både för Tore och för mig och historien.

Jag tror att den fångar temat ganska bra: det kommer att handla om kommunikation, om längtan efter kontakt och om konsten att navigera runt en förälder (eller två) som gått in i tystnaden.

Som ett brev på posten dök en mycket bra länk upp idag på Facebook, den handlar precis om det jag försökt förmedla, och det är ett slags råd av Gunnar Ardelius. Kort och koncist och väldigt hoppingivande för oss trevare, vi som inte har några bestämda uppfattningar om någonting. I början. Läs vidare där!

onsdag 7 mars 2012

Och hur fortsätter man?

Ja, hur fortsätter man att skriva när man har hittat på personer och börjat spåna som jag skrev i förra inlägget?

Jag har fortfarande inte hittat någon historia. Vad man nu menar med en historia... Det känns som ett ämne att ta itu med. Men det måste jag fundera vidare på. Okej: Teman börjar växa fram i min textfil. Där skriver jag vidare om de tre personer som var givna från början. Jag vet att Tore åker ensam ner till Spanien för att träffa sin mamma, men på flygplatsen möts han av en man han inte känner. Det är mammans nya man, eller den man hon i alla fall lever ihop med nu. Det är lite komplicerat där, känner jag, inte alls i min historia utan mer i deras liv. Det är en besvärlig mamma, en mamma som inte är helt klar över vad hon vill med sitt liv.

Så blev det till en början och ni märker att det finns en massa undertext redan nu. Jag försöker låta bli att tänka på vad det ska bli. Jag har alla alternativ relativt öppna, men försöker hålla samma språk genom anteckningarna så att jag inte laborerar för mycket med tonen. Det kanske är fel, men just nu är det min metod.

Måste stanna upp här direkt och säga att det här ju är mitt sätt att närma mig den här historien. Alltså MIN metod just NU. Det ser olika ut varje gång. Ibland har man en klar och ganska ren historia från A till Ö i huvudet direkt. Då har man skelettet och får jobba vidare med att klä det med en kropp. Den här gången har jag liksom delar av skelettet, eller egentligen delar av en kropp som jag försöker sätta ihop.

Nu har jag alltså fortsatt skriva och ytterligare två personer har dykt upp. Det är en grannpojke som tar med Tore ner till fotbollsplanen. Där träffar han Marina och hon får hänga med så länge. Det blir i alla fall ganska trevliga dialoger mellan dem så här långt.

Det är så: hitta på två personer och sätt dem i ett rum så börjar de prata. Genom pratet får de personlighet och en relation börjar växa fram. Kanske också en handling.

Min första tanke med det här projektet var, som jag skrev tidigare, att det skulle bli del två i en tänkt trilogi (kanske). Men kruxet är ju att den första delen ännu bara är tänkt, dunkelt tänkt. Och tanken var också att jag skulle skriva något för killarna och tjejerna som just lärt sig läsa. Kanske något illustrerat och ungefär 20.000 tecken. En lättläst bok. Som mina böcker om Simon. Men nu har anteckningarna växt till 15.000 tecken och tankarna i skallen är säkert på några tusen tecken till. Så vart är jag på väg? Inte vet du och inte vet jag, och det är det som är så bra!

Men, men, hundra tusen tecken anteckningar kan också reduceras till en fyra raders dikt.

Nu fortsätter jag skriva och söka mig fram mellan tänkbara scener och möten, konflikter och lösningar, och någonstans i detta kommer historien att utkristallisera sig, kanske innan jag märker det själv. När den väl visat sig börjar arbetet med att ta bort, att stryka allt som är ovidkommande och leder iväg åt andra håll. Då handlar det om att renodla temat.

Vet inte om jag längtar dit, för själva skrivandet och hittepået är så skönt.

fredag 2 mars 2012

Hur hittar man på en historia?

Åkte till Spanien. Till Andalusien förresten. Ja, i själva verket till en fantastisk liten by som heter Cútar. Här finns La Cultura. Det är ett pensionat, ett bed & brekfast och ett ställe där man kan ordna kurser själv eller gå på andras. Ett fantastiskt ställe, helt enkelt, och Rudy och Helen som äger kåken, eller kåkarna, behärskar svenska, engelska och spanska. Jag frestar er inte med några bilder här, men gå gärna in på deras hemsida så får ni se hur underbart det är.

Jag åkte hit för att skriva i en vecka, och det har jag också gjort. Men mest av allt hade jag med mig historier som skulle bearbetas, fördjupas och redigeras. Jag hade också en idé om att Cútar ska bli en del i en ny berättelse. Och den har rullat igång så smått. "Problemet" är bara att händelserna i Spanien ska vara något slags del två och jag har ännu inte börjat skriva ordentligt på första delen.

Men jag känner personerna som ska vara delar i händelserna i Sverige och nu håller jag på att lära känna de som bor här. Genom att gå omkring i byn börjar karaktärerna att växa fram.

Det som kanske verkligen är ett PROBLEM är att jag inte har någon story. Jag har relationer och konflikter, men ingen historia att lägga dem i. Det är skumt men inte så ovanligt för mig.

Stephen King skriver i sin bok "Att skriva" någonting om att man inte hittar på några historier egentligen. De finns där som fossiler i marken. Det gäller att finna dem, gräva upp dem och som en arkeolog putsa dem tills man ser vad det är. Ungefär så.

Och det är nog det jag sysslar med nu.

Och så börjar jag ladda historien med bränsle. Killen det handlar om har fått ett namn som blir rätt skojigt att leka med på spanska: där finns en historia, eller flera. Mannen som möter honom på flygplatsen är inte den han förväntade sig att möta. Där finns en liten story som kommer att bli stor och kunna bära långt: de tvingas ihop och måste lära känna varann.

Byn han kommer till kryllar av hundar. Varför har de så många hundar? Där finns möjlighet till funderingar som kan leda fram till den tanke jag tror ska bära hela berättelsen: varför har hans mamma fött honom, vad skulle hon med ett barn till...

Trapporna i byn, husen, gränderna, trapporna, vyerna, dalarna, olivträden, människorna, allt bär på historier. Ungarna som varje kväll samlas nere vid skolan och spelar fotboll kommer säkert att få en roll i min historia.

När man börjar gräva så gäller det att vara fri i tanken. Man ser sig om och hittar detaljer som kan passa in, som kan förstärka handlingen eller leda den bort på nya vägar.

Och att vara aktsam förstås och att sätta värde på allt som kan vara till nytta. Ibland blir man full i skratt när man hittar kopplingar mellan olika saker och tankar. Det är då det bubblar till i magen och man är på rätt väg.

Det gäller att spara och sortera. Vad passar in? Vad ska bort? Och att vara öppen för att den historia man tänkt skriva kanske inte är den det blir.

Tänk på det.