Bengt-Erik Engholm

Om transportsträckor

2012-02-08T16:17:00.005+01:00

Det finns lägen i själva skrivandet då man drabbas av stiltje. Man har beskrivit en dramatisk scen och ska ta ut kompassriktningen mot nästa. Ja, jag tror att man kan beskriva en historia som en karta för orienterare, eller ett tunnelbanenät. Man befinner sig i en terräng av känslor och relationer, möten och val, och så fort man stämplat vid en kontroll vill man vidare till nästa. Man ser sig om: bara en massa tråkig buskvegetation, lingonris, en murken stubbe; inte mycket att berätta om. Man vill ju vidare, man vill till nästa kontroll!

Det är ofta då tröttheten sätter in, kaffesuget, draget från hushållssysslor, Facebook och Twitter: man tappar tempo. Kämpar man vidare hamnar skrivandet lätt i ett viloläge, ett transportläge, och texten man presterar blir lätt just en transportsträcka. Och transportsträckor… vad tycker vi om dem? Vi hatar dem! Både som läsare och författare. Och vi ska fortsätta hata dem.

Det finns, som jag ser det, två vägar att gå. En man bör välja och en man måste ta, eller i slutändan i alla fall hitta fram till.

Om man ser sin berättelse som en orienteringskarta, med ett markerat stråk, så vet man i vilken ordning man ska ta kontrollerna – i vilken ordning händelserna i historien ska inträffa. Man kanske inte har klart för sig hur den där tråkiga terrängen mellan kontrollerna ska se ut, men kontrollerna har man rätt bra pejla på: man vet vilka konflikter och möten som ska ske i storyn.

För att behålla känslan och drivet i själva skrivandet kan man helt enkelt hoppa fram till nästa kontroll. Vips, så är man där och kan beskriva den nya situationen, och skapandet blir genast roligt igen. Vägen dit kan man jobba med senare.

På det här sättet kan man skriva igenom de viktiga händelserna i berättelsen, men sedan är det dags för den där vägen man också måste ta: vilka sträckor är nödvändiga att beskriva? Hände det något mellan tredje och fjärde kontrollen som påverkade fortsättningen eller fördjupade det som hände? Alltså: när man kommit så långt att man någorlunda väl lyckats gestalta det som ska hända i historien, de viktiga scenerna, då är det dags att se vilket kitt som krävs för att få berättelsen att hänga ihop. Sanningen att säga är det då man ofta inser att de där stigarna mellan kontrollerna, genom snårskog och över myrar, inte alls behövs. Det man kan använda dem till är tankar och reflektioner runt det som hänt och det som ska hända.

Låt mig ta ett exempel, och jag snor det från Mats Wänblad som var ledare på en skrivkurs jag gick för några år sedan:

Huvudpersonen vaknar och ser solen skina. Han tänker att en dag på stranden vore perfekt. Om bussen han åker i på vägen dit inte krockar med en brinnande älg finns det ingen anledning att berätta om resan. Då kan man flytta historien direkt från sängen till stranden. Läsaren hänger med.

Den brinnande älgen symboliserar något oväntat, något anmärkningsvärt, och om inte det inträffar är resan ointressant.

Fokus på skrivandet

2011-10-08T15:15:00.001+02:00

Nu är vi mitt i den årliga skrivarresan. Och då använder jag inte ordet "resa" som det används oftast idag: som en metafor för livet, äventyret, projektet, turneringen eller lunchmötet. Jag är så himla trött på den metaforen och på att jag själv börjar tro att det är just en metafor när någon berättar om sin resa. Alltså sin fysiska förflyttning från A till B.

Nå. Staffan och jag sitter i ett hus på östra Gotland i år. I Ljugarn. Och det är elfte året i rad som vi gör det här. Fem dagar av koncentrerat skrivande, pratande och lyssnande på musik. Promenerande blir det också, i undantagsfall och nytt för i år är planerna inför nästa års skrivarkurser, som vi kommer att hålla i Visby, i min hemby Kölsillre och på östra Gotland, runt Katthammarsvik. Vi har för övrigt också planer på att utvidga verksamheten till kurser i södra Frankrike och Spanien.

Främst har jag arbetat med två manus under de här dagarna. Det är "Hur jag blev Zodiak och räddade världen" som ligger utskriven här intill mig nu. Den ligger till sig inför en kanske sista genomläsning. Och så är det "Råttornas själar" som jag var fast besluten att göra om till bilderbok. Men det gick inte som jag tänkt mig. Texten var liksom för bra i den ursprungliga formen. Det får bli en kapitelbok med många bilder, tror jag. Sedan kanske jag ändå kan göra delar av den till en bilderbok? Man får väl stjäla av sig själv och använda samma grundmaterial i olika verk?

Jag är strax klar med första bearbetningen av det manuset.

Och sedan?

Känner för att skriva något helt nytt, men jag har två påbörjade historier att ta tag i också.

Jag är oerhört tacksam för det flyt jag har just nu. Att det finns nya saker att ta tag i. Och att det ligger två manus på förlag. Den spänningen är väldigt inspirerande. Antagligen får jag besked om båda dessa texter redan inom ett par veckor. Nästa vecka är väl alla förlagsmänniskor på mässan i Frankfurt.

Ja, dit reser också Sara Gimbergssons och min bilderbok "Vega i vågorna" som kommer ut först i maj 2012. Kanske kommer den ut i fler länder också… Håller tummarna!

Mer i röret

2011-06-14T22:19:00.003+02:00

Jo, det slog mig idag att jag har ett projekt till på idéplanet. Det känns som en historia i samma ton som "Kameleontpojken". Men kanske mer absurd och skrönaktig. Arbetsnamnet är "The Freak", eller "Pojken och freaket". Fast det går ju inte. Finns det något bra svenskt ord för "Freak"? Jag tänker på freak som en benämning på personer som Elefantmannen.

Pajpline

2011-06-13T17:51:00.002+02:00

Man tycker att saker och ting går sakta, att man aldrig får något gjort och att det aldrig kommer några nya idéer. Nåja: förra veckan skulle jag ha jobbat med en "gammalt" projekt efter att just ha skickat in ett färskt manus till förlaget; men då hampade det sig så att jag plötsligt fann mig mitt i en ny historia. Så kan det gå.

Igår kväll roade jag mig med att inventera projektkatalogen. Ja, jag tänkte igenom vad jag har på gång och vad som borde göras åt det. Då insåg jag att jag har 15 saker i görningen, från en tre fyra stycken på idéstadiet till tre som är förlagda och ska komma ut.

Hm. Då är det bara att hugga i.

Idag fick jag omslag och inlaga till Vardagsedge (Kakao förlag), en skojig historia som kommer ut i augusti. Och i samma veva dök Jojo Falks fina omslag till Fladdermöss upp. Det är en faktabok igen och den ska komma i augusti 2012 (Natur och Kultur). Och så är det bilderboken jag gör tillsammans med Sara Gimbergsson: Vega i vågorna. Där kommer det bl.a. att se ut så här:

Det blir min första bilderbok och den ska också landa i barnkamrarna under 2012, om Sara hinner med sig: hon är lika upptagen som hon är duktig!

Två manus ligger på förlag för läsning. Ingen garanti för utgivning, men de är "klara". Det jag satte igång med förra veckan måste betraktas som halvskrivet, men det kräver sin tid av bearbetning även när det är helskrivet, så någon gång under hösten ska det vara moget för läsning.

"Konsten att överleva i världsrymden" var det meningen att jag skulle jobba på nu, men det får vänta lite. Kommer definitivt att ta mig an den historien i sommar. Jag måste i varje fall göra en del research. Sedan har jag berättelsen om den lille killen med en pappa som gått i väggen och den gamla egentligen "färdiga" storyn om Gabbe och ängeln, och fem faktaboksidéer och det stora eposet med arbetsnamnet "Sommaren 1972".

15 projekt, alltså. Man häpnar och söker stipendium...

Mer kurser i Haverö!

2011-04-29T12:52:00.006+02:00

Ja, i sommar händer det verkligen saker i Haverö, västra Medelpad. Förutom kulturkurserna i Mon, Kölsillre, kommer Lena Öfvergren i Överturingen att arrangera följande kurser:

3/6-4/6 

Naturhälsodagar med mindfullness (medveten närvaro)

Kursledare: Lena Öfvergren

10/6-11/6

 Skapa med ull - vått och torrt

Kursledare: Lena Öfvergren

9/7-10/7

 Luffarslöjd (trådslöjd)

Kursledare: Ove Hedenström

 14/7-15/7 

Akryl-Collage

 Kursledare: Kicki Engholm

19/7

 Örtkosmetikkurs

 Kursledare: Inger Christoffersson

20/7

Skapa med ull - vått och torrt

Kursledare: Lena Öfvergren

En hemsida för dessa kurser är under konstruktion. Är ni intresserade av att anmäla er, eller veta mer kan ni med fördel skriva en kommentar här, eller på Facebookgruppen "Kulturkurser i Haverö".

Kulturkurser i Haverö

2011-04-13T09:05:00.004+02:00

Nu börjar det hända saker! Bilda har lagt ut information om Fotokicken 6-8/7. Under dagen hoppas jag att de även får upp även de andra kurserna. Annars kan du titta in på Kölsillres hemsida, kursdelen. Där kan du ladda ner pdf:er om alla fyra kurser som kommer att anordnas i Mon, Kölsillre i sommar. Det är Fotokicken, Skrivarkursen, Folkmusik och dans, samt Spelpipa.

Dessutom har Lena på Överturingen också planerat in några kurser under sommaren. Hittills vet jag bara om att det ska målas akryl ett par dagar under Haveröveckan. Mer info kommer.

Jag har rullat igång en Facebook-sida som kommer att samla all info och kommunikation runt kurserna och föreningen Kulturkurser i Haverö som är under bildande.

Så är läget.

Efter kursen

2011-04-10T22:19:00.002+02:00

Helt slut i huvet. Däckade i soffan. Ska ta mig till duschen och sedan i säng. I helgen har jag och min vän Anita hållit kurs. Det var en "inspirationskurs i skrivande – vaccin mot skrivkramp" på Snöå Bruk i Dala-Järna. Åtminstone för oss var det oerhört inspirerande, och utifrån utvärderingarna som Anita läste för mig i bilen på vägen hem, var även eleverna nöjda.

Nu: vidare. Sömn!

Rattmuff

2011-04-02T23:13:00.002+02:00

Slut på cigariller. Igen. Han blev mer disträ för varje dag och rökte för mycket. “Gud finns inom oss alla.” Knappast. “Gud finns överallt.” Inte en chans. Gud finns just nu i tobaksaffären. Och rattmuffen kvar andra april… "Voff", sa Jesus.

Ego ego ego

2011-04-02T10:36:00.004+02:00

Jag fortsätter göra reklam för tumblr och twitter här. Men idag hänvisar jag med falsk blygsamhet till Lena Sjödin Roman i Sundsvall som säger sig ha inspirerats av... mig.

Titta in till henne och hämta tips om fler intressanta kreatörer att upptäcka! Det är en härlig värld där ute!

Och följ hennes blogg!

Twitter, igen

2011-03-23T12:40:00.000+01:00

Insåg just att jag ju tidigare har tjatat om Twitter och kortprosa. Här.

Bild och text

2011-03-23T11:07:00.003+01:00

Jag är, som sagt var, en usel bloggare. I alla fall vad gäller skrivande på det traditionella sättet. Men jag är en tokaktiv mikrobloggare, och för er som inte upptäckt mikrobloggarnas värld har jag här några länkar ni måste kolla in.

Här tänker jag inte tjata om "det där" Twitter som alla surrar om. Eller? (Nu fick jag lust...) Nej. Men här intill, nere till höger, kan ni alltid se mina senaste, intelligenta och insiktsfulla inlägg, eller "tweets". Min twittersida hittar ni här. Där kan man följa bara mina inlägg, men Twitter är en enorm värld, men du kan bara skriva 140 tecken i varje inlägg: en begränsning som är lika kreativ som alla andra begränsningar i skrivandet. (Mer om det en annan gång, känner jag.) På Twitter kan du hitta länkar inom ämnen som intresserar just dig, och... NEJ! Det var en helt annan sak jag hade på hjärtat.

Jag älskar bilder. Det har ni förstått. Jag är först och främst bildmänniska. Det var konstnär eller fotograf jag skulle bli. Allvarligt. Men så blev jag författare istället. Eller också? Därför är Tumblr ett universum där jag trivs som fisken i vattnet. Ursäkta den skeva metaforen.

Tumblr är egentligen som Twitter: skillnaden är att du kan lägga in bilder, musik, filmer, ljudfiler, texter och i stort sett vad du vill, och det visas (eller låter) direkt. Det finns ingen begränsning i hur långa texter du kan lägga in och du hittar snart vänner att dela dina bilder och andra inlägg med. Snart har du byggt upp en liten grupp med favoriter som du följer.

Jag lägger mina bilder där. Bilder jag är nöjd med. Och för det mesta skriver jag en text till. Och nu känner jag att jag är på väg in i en föreläsning om text-bild-text, men jag sparar den till ett annat tillfälle, ett tillfälle när jag fått processen klar för mig. Men jag arbetar lite så här: jag tar en bild, eller en serie bilder. Sedan tittar jag på dem och tänker in en person i miljön. Sedan försöker jag hitta på en tanke, eller en handling, som passar ihop med bilden. I alla fall nästan: konsten är att inte berätta allt i texten. Bilden och texten ska helst vara beroende av varandra, så att de tillsammans ger en historia. Ungefär så.

Nu till länkarna. Min Tumblr-sida kommer du till genom att klicka på bilden här intill, bilden på mig. Här är min vän Staffans text/bild-blogg: han skriver alltid på engelska. Underfundigt. En annan gammal vän, Ola i Lund, har också börjat lägga ut sina iPhone-bilder på en mikroblogg. Den heter officeofthefuture och är mycket poetisk. Hans jobb som bibliotekarie skiner igenom ibland när han fotar bilder ur böcker.

Ute i stora världen har jag hittat några favoriter. Saymoarnao i Georgia, USA, skriver poesi med sina bilder av interiörer, natur och stadsmiljöer som känns mycket exotiska för mig. Bryan Colombo hittar udda och ofta slitna miljöer. Emily fotar allt hon ser, och jag tror att det är USA hon ser... Landsort. Gary Cohen är gatufotograf i London och han tar närgångna och vackra bilder på folk i framförallt Kensington.

Det är några av de få jag hittills hittat och fått som vänner på Tumblr. Jag söker fler, runt om i världen. Vill gärna hitta någon i Moskva, i Tokyo, i Kairo, på landsbygden i Argentina, i Tibet. Överallt! Kommunikation och förståelse.

Det var min lilla lektion idag, nu måste jag göra det jag egentligen ska göra...

Sommarkurs

2011-03-21T11:20:00.004+01:00

Ja, mitt i värsta förkylningen på år och dag, har planeringen av sommarkursen ändå inletts. "Ämnen" eller "teman" är satta och datum och tider förstås. Det blir härliga dagar i Mon! Det kan jag lova.

Jag återkommer här med mer information inom kort, men datum är 8-10 juli. Vi startar på fredag em/kväll och håller på i två dygn. Boende och mat finns. Vi ser till att solen nästan inte går ner. Det blir samtal om skrivande och övningar. Papper och penna. Och platsen: västra Medelpad, min födelseby Kölsillre. Buss eller annan transport från och till Ånge ordnas.

Jag och min vän Staffan Cederborg (författare, textbearbetare och utbildad i kreativt skrivande på högskolenivå) håller i kursen. Det blir Staffan och Bengt, liksom.

Skogen, forsen, landsvägen, byn. Lugn och ro. Allt du behöver för att få inspiration och lust att komma loss i ditt skrivande!

bengterik.engholm@telia.com

Apropå korta deckare

2011-03-07T00:16:00.005+01:00

Hooked

Det var hennes älskare som hittade hålet i isen. Helt nära land var det och hon fick idén. De brukade passera platsen när de tog sina kvällspromenader, hon och maken, och under en sådan skulle det ske. Älskaren väntade bland skuggorna. Maken fick ett slag i skallen och de hjälptes snabbt åt att få ner den livlösa kroppen i vaken och stötte in den ordentligt under isen med en trasig hockeyklubba. Dödsorsaken var drunkning. Det konstaterades när kroppen flöt upp i juni året därpå. Hockeyklubban hade fastnat i hans byxor. Det stod Toronto på den. Right.

(av mig, ur Gräsnacke & Glitterstøv, Utposter 2000)

Skrivtips 2

2011-03-05T08:55:00.003+01:00

Jo, det här med att ha skrivutrustningen tillgänglig vid sängen är något man ständigt återkommer till. Sedan jag skaffade mig en iPhone har det inte varit några problem: idéer kan snabbt skrivas in och sparas, antingen i ett anteckningsprogram eller i den utmärkta appen (programmet) MailMe. I det skriver man ett meddelande som man genast mailar iväg till sig själv. Det är bra. iPhonen har också inspelningsfunktion som gör det lätt att prata in tanken man fått när man vaknat, och som ni säkert har märkt har den även en kamera vilket gör att man snabbt kan ta en bild på en inspirerande plats eller detalj.

Gott så.

Men jag märker ändå att papper och penna är det allra bästa. Nyss när jag vaknade kunde jag direkt ta tag i pennan och rafsa ner några anteckningar i blocket. Man behöver då inte vara lika vaken och säker på fingrarna, utan kan just rafsa ner. Detta ger tanken större frihet. Så lite hjärnkraft ska gå åt till själva den mekaniska aktiviteten. Det ska vara lätt.

En nackdel med att använda iPhone eller annat tekniskt hjälpmedel har för mig varit att jag slutat gå omkring med en liten skrivbok i fickan. Det ska jag börja med igen. En liten grön, tunn, bok i bakfickan och en blyertsstump i högra framfickan. Så får det bli igen!

Feber

2011-03-03T20:52:00.003+01:00

Skrivtips: Skaffa dig en rejäl feber. Ta fram ett rejält kollegieblock utan ränder och en bra penna. Bädda ner dig och låt handen skriva.

Så fick jag ihop min andra bok om Simon, Simons nya vänner. Idéerna fanns där innan, men utan den där feberdagen i Uddevalla en julhelg hade den inte blivit så bra.

Tror att febern gör att man inte orkar fokusera på något annat än det man gör, och den befriar en från den där jäveln som Göran Palm kallade Själens furir: man kommer loss.

Baksmälla

2011-03-02T10:33:00.004+01:00

Skrivandet stannade upp lite efter att jag lagt ut sista kapitlet av "Porten till". I alla fall det här skrivandet: kortprosan för vuxna. Men jag är mycket sugen på att fortsätta och har av en läsare och vän blivit uppmuntrad att skriva en deckare. Hon sa igår att det saknas spännande deckare med bra språk och det är ju liksom ett "understatement". Det finns mycket skit, helt enkelt.

Men deckarförfattare... jag? Har tänkt i de banorna när det gäller barn- och ungdomslitteratur, men jag kommer inte på några spännande historier. Iofs skriver jag just på ett slags thriller för småttingar – en skruvad mardrömshistoria som jag till viss del drömde igång i höstas – men "vanliga" deckarhistorier kommer jag inte på. Och det går 13 på dussinet. Så varför anstränga sig?

Jo, för att visa att det går att skriva bättre. Förstås.

Men nej.

Däremot började jag tänka mer på det här "facebook-formatet", med korta-korta texter och eventuellt med flera kapitel. Läser bl.a. Lydia Davis samlade kortprosa nu, och när hon är riktigt kort är hon mästerlig, och jag önskar bara att jag kunde skriva som hon. Tyvärr är hon inte översatt, men hennes engelska är så vårdad och enkel (som gamle maken Paul Austers) att det är en fröjd att läsa.

Jag har skrivit en "novell" i mikroformatet också, för Twitter. Begränsningen där är 140 tecken, och mitt första försök såg ut så här:

"Bersån. När han kysste henne så här... Då släppte hon allt, utom hans nacke. Under några ögonblick fanns han ändå kvar. Hos henne."

Inte fullt 140, men det är för att jag lämnat utrymme för en sk. hashtag, och i det här fallet #kortprosa. En hashtag är ett sökord man använder för att intresserade ska hitta texten.

Ett intressant format. Tror jag ska försöka utveckla det mer. Och riktigt korta texter och bilder har jag i mitt album dit du även kan hitta genom att klicka på bilden av mig. Det är mer som bild och bildtext och ibland lägger jag in någon annans verk i samma anda. Min vän Staffan har också en fin tumblr-sida i samma anda. Han skriver på engelska och hans bilder och texter för lätt tankarna till Jan Stenmark.

Om du stöter på någon som skriver i samma anda som jag försöker göra – korta ibland lite absurda texter – får du gärna, mycket gärna tipsa mig! Söker med ljus och lykta.

När man skriver kortprosatexter som jag har en tendens att gör, är det bra med ett tema. Igår fick jag en idé om att i det här formatet berätta om mord, självmord och tragiska olyckor jag hört om i mitt liv. Kanske sätta ihop något slags "Murder ballads" med kort text och lämplig bildillustration. De tankarna följdes av en märklig dröm med mycket sjöbotten och lera, en fisk med ett regnbågsfärgat klockarmband runt kroppen, mycket vass och en plats jag känner som min egen ficka men nu liksom spegelvänd. Det var ingen otrevlig dröm, men jag vet att jag tänkte mitt i att "så här ska jag skriva". Hm.

Förutom allt annat planerar jag att lägga ut hela "Porten till" i ett sjok, bläddringsbar från kapitel ett till slutet. Men det blir man inte rik på. Inte barnböcker heller, men det är dem jag måste jobba vidare med, om det ska bli någon fil till frukost...

Porten till – XXXXII Slutet

2011-02-16T07:12:00.002+01:00

Kapitel 42

Döendet börjar tidigt. Hur ska man veta då vilka det är som står vid fotändan och kräver sin del. Sin del av allt. En röd pulka? Ett eländigt husdjur. Sin del av frustration och skulder. Solen: skarp och elak. Han vände sig in mot väggen. Det var i alla fall lättare att fokusera på en sak när det var över. Att få blunda. Men snart var de här. Är jag han, eller han jag?

Porten till – XXXXI

2011-02-15T07:41:00.003+01:00

Kapitel 41

"Dette går ikke lenger. Han vet." "Men jag vet att han inte vet." "Ikke han", sa hon. "Han!" Hon pekade mot fönstret. "Vad skulle den där kunna göra oss?" Klor runt hans armar. "Dette er en forbannelse." Hon knuffade undan honom, gick mot dörren. "Linnea", sa han, "din man bedrar dig med en annan." Det lät inte klokt. Han borde göra något åt den där repliken. Och sedan: hennes tårar.

Porten till – XXXX

2011-02-14T07:34:00.003+01:00

Kapitel 40

Han satt vid skrivbordet och njöt av ensamheten. Den gamla blockflöjten fastnade när han försökte stänga lådan. Han lät den vara öppen. Hantverken är på väg att försvinna, oavsett vilka behov vi har. Allt det gamla. Det nya. Adventskalenderns luckor hade också tagit slut för länge sedan, ändå hängde den kvar på köksväggen. Det var svårt att se den utan att gråta.

Porten till – XXXIX

2011-02-13T10:10:00.002+01:00

Kapitel 39

Ingenting ledde tankarna vidare. Det saknades karta. Allt han verkligen ägde var dessa fyra väggar. Ändå såg han bara ljuset och skuggan, hur den föll, mot den gamla bonaden i deras sovrum. Korsstygn. Orientera vidare i detta landskap. Utan att våga röra sig. "God samvittighet gi en god natts søvn." Tolka tecken och linjer, symboler och färger: en kyrkoruin, en smekning.

Porten till – XXXVIII

2011-02-12T10:54:00.001+01:00

Kapitel 38

En taxi? "Sätt dig ner." Nej, den passerade. En Prius. Som påven. "Skit i det då. Jag drar." Ja, jag hade hört det. "Vi ses aldrig mer." Tillbaka till Cleveland? "Men tvättstugan..." Gardinen rörde sig. Jag behövde inte titta ner: handen hittade själv. En liten glipa bakom tredje spröjsen på vänster sida. Det var is på Cuyahog River nu. Fisken? Var det att jag glömde den? Ytterdörren svarade inte.

Porten till – XXXVII

2011-02-11T07:40:00.004+01:00

Kapitel 37

Det vita kom tillbaka och kvävde både gott och ont. Allt saktade in, gravsattes. De tre på södra sidan gatan föll snart i sömn efter en annan slags torsdag. Han på norra sidan vakade länge i värmen från elementet. Drömmarnas sönderklippta scener ur ett mänskoskap. Röda pulkor, släpljus. Trädkronor.

"Remember that thou art but dust.

I shall try to bear it in mind."

(Lydia Davis "Examples of Remember)

Porten till – XXXVI

2011-02-10T07:41:00.002+01:00

Kapitel 36

Hon hade sett förbi honom. Inte distraherat; hon sökte verkligen efter någon med koncentrerad blick. En spejares ögon över en öde prärie. Fick inte fäste, som om han inte fanns. Inte bara där utan ingenstans. Som kusinen till en låtsaskompis. En tysk pojke vid namn Eribert. Han blundade sig bort igen. Försökte tänka på buffelhjordar och apfelstrudel.

Porten till – XXXV

2011-02-09T07:17:00.002+01:00

Kapitel 35

Hvis jeg lukker øynene, er han borte. Existerer ikke lenger. Og er for evig og alltid borte. Tenkte hun. Men ändå, när rullgardin rusade upp kunde hon inte blunda. Han er en virkelig djevel, en igle som suger gleden ut av meg. Dritt! Hon tryckte så hårt med tummarna att hon trodde ögonloberna skulle försvinna in i hjärnan

Porten till – XXXIV

2011-02-08T07:41:00.000+01:00

Kapitel 34

Har jag verkligen börjat tala högt när jag är ensam, tänkte han. "Vad sa du, älskling?" Hon stängde aldrig dörren om sig, inte ens på toaletten. "Nej, ingenting", svarade han och la kameran på fönsterbrädan. Så trött, så förbannat utled på den där fasaden, fönstren och porten. Kvinnan med hunden. Igen? I den här kylan. "Pissa då!" Hon både rökte och hade hund. Praktiskt.

Porten till – XXXIII

2011-02-07T07:31:00.001+01:00

Kapitel 33

"Om du ska ljuga måste du grunda det ordentligt. Skaffa en hobby som ger dig space, liksom." En monolog mellan män i en tvättstuga. "Som aikido." Ögonbrynen ramade in ordet med citationstecken. "Fast du behöver förstås nån att bedra också." Ja, det var så sant. Centrifugen tystnade: dags att hänga. Han tänkte på Dressmanreklamen. Den jagade honom.

Porten till – XXXII

2011-02-05T12:52:00.002+01:00

Kapitel 32

Nu var det så där igen: vaknade ur en dröm. Vi skulle sova ute intill det gula huset. (Inga blodiga sopsäckar.) Mitt i natten såg jag en regnbåge. Två. Tre. Den tredje fattade eld. Rusade in och fann kamerorna utan att väcka pappa. Ut igen. Det brann inte längre, men röken var vit, kompakt och vacker. Jag såg fram emot att ta dimmigt suggestiva bilder.

Porten till – XXXI

2011-02-05T11:40:00.001+01:00

Kapitel 31

Hon brukade inte snarka och det gjorde hon inte nu heller, trots att de druckit nästa två flaskor. Ljumsken hade varit öm under aikidon och nu gjorde det riktigt ont. En bildörr på gatan. Steg och röster. Vintern var här och vände. Nu plaskade det om bilarna igen. Vem skulle han ringa? Vad säger man? Hon fick göra det själv.
Och så ett stråk av barndom. Torrt och vitt. Björnklister?

Porten till – XXX

2011-02-04T16:41:00.000+01:00

Kapitel 30

Och världen blev prinsesstårta igen. Trots det gav fredagen den vanliga bittra smaken. Idag ännu mer. Randen efter brevbärarens cykel i snön. Lite påsklov i luften. Varmgrader och snöfall. Så var det, eller så hade det varit, där hemma i norr. Vad hade hon sagt? Skulle han sluta med karaten? Hennes ansikte vid fönstret, så småningom i motljus. Telefonen.

Porten till – XXIX

2011-02-03T23:57:00.002+01:00

Kapitel 29

Ytterdörren hade knappt slagit igen förrän gardinen i sovrummet gungade till. Knappt märkbart. Först efter fem signaler svarade hon. "Det er stille", sa hon, "ingen der." Fyrtio meter luft och åtta tunna glasskivor mellan oss. Han avslöjade sig i bakgrunden. Hon la på. Kikaren ställde jag på golvet. Kanske inte stolthet direkt. Men... tillfredsställelse?

Porten till – XXVIII

2011-02-03T07:40:00.001+01:00

Kapitel 28

Lugn natt. Han började vänja sig vid vågskvalpet. Mörkret var det värre med. Först höjde han ljudet, men när det inte hjälpte längre letade han fram den röda lampan från Ohio. Kartongen fanns kvar bakom de dammiga volymerna. Montaignes essäer. (Och vi med all vår lärdom dyker ner i helvetets avgrunder.) Det var som att somna framför brasan.

Porten till – XXVII

2011-02-02T15:26:00.003+01:00

Kapitel 27

"Du må snakke med nåen." Var hade den blå slipsen tagit vägen? "Med vem, om vad?", sa han och fann den bland kalsongerna. Den måste strykas. "Nå er han der igjen, i vinduet." Den röda får duga. "Hører du på meg? Jeg vil kaste en murstein gjennom glasset hans!"
Det var första gången han såg dem båda två. Alltså samtidigt.

Porten till – XXVI

2011-02-01T08:29:00.005+01:00

Kapitel 26

Det röda paret måste vara hennes. De stod lutade mot elskåpet bredvid hans blå Elan. Demonstrationståget vek av mot Ica. Det var då sopsäcken blåste upp mot mina ben. Den svarta plasten så kall mot huden. Bara små tussar av vit päls och lite blod fanns kvar. Jag släppte säcken och fortsatte mot porten. Men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vem som hade namnsdag.

Porten till – XXV (Synecdoche, Aspudden)

2011-01-31T16:26:00.003+01:00

Kapitel 25

Det fanns tankar på att storhandla. I alla fall en oerhört tydlig undertext. Det blev inte något av varken det eller något annat. Helgen gick åt till Vinterstudion, städning och dåligt samvete. Den där "lånade" jävla pudeln var enda anledningen att komma ut. Broddarna hjälpte någorlunda när hundaset till varje pris skulle nerför backarna, hem till Gröndal. Det blev inget av med det heller. Bara en sträckt ljumske.

Porten till – XXIV

2011-01-30T21:40:00.002+01:00

Kapitel 24

Hon förstod inte vad alla skulle dit att göra. Alla kom. Ingen gick. "Det er som om vi hadde startet en slags hemmelig samfunn", tänkte hon, försökte le och hälla upp åt alla. Fanns det speciella regler? Det märktes att det krävdes engagemang och intresse. Och det hade utvecklats ett särskilt språk. Vad betydde "pulka" i denna hemtrevliga kontext?

Porten till – XXIII

2011-01-30T16:18:00.002+01:00

Kapitel 23

Monets tålamod måste ha varit outtömligt. Släpljus. Motljus. Skuggor: Kadmium. Kobolt. Och all jord. Väntan på subtila förskjutningar som genast är över. "Bilden kommer som en snigel och försvinner som en blixt." Zinkvitt och krapplack. "Först måste du förlora dig själv. Sedan händer det."

(citat: Henri Cartier-Bresson 1908–2004)

Porten till – XXII

2011-01-30T14:05:00.001+01:00

Kapitel 22

Januari hade inte ens passerat men vintern borde ändå gå någon annanstans. Inga tillgängliga droger lindrade längre, trots det fanns suget kvar. Alla dessa små hjärtan av ondska. Alla deras illa dolda, jag vet inte, självgodhet? Visst pågick det en demografisk tsunami långt borta, men han hade missat tvättiden igen. Vid den utblommade hyacinten kände han hur lätt det var att hata, och hur outsägligt svårt det var att älska.

Porten till – XXI

2011-01-30T14:03:00.002+01:00

Kapitel 21

Det var innan jul. Kaos ute och "hemtrevligt" inne. Frustrationen inte på psykakutnivå men han kom upp i ett och ett halvt paket per dag. Rött som hennes överdragsbyxor. 10 gånger gick han ut med Mållgan. 10 gånger hängde han ut genom fönstret, och resten med vänster hand på stora plattan i bruset under köksfläkten.

Porten till – XX

2011-01-29T00:24:00.002+01:00

Kapitel 20

Att det finns så många riktningar i ett ansikte, så många vägar. Hennes mjuka hud sökte ofta det vassa. Fann det kanske helt apropå, när den ändå var där. Som när man möter en gammal klasskamrat på gatan. Någon man trodde var död. Eller hoppades. Hur mycket hinner det växa på elva och en halv timme?

Porten till – XIX

2011-01-28T10:03:00.002+01:00

Kapitel 19

Ibland fick hon för sig att det var den enda kontakten han hade med yttervärlden: att stå där och stirra ut över gatan. Då och då viftade han långsamt med något och lutade sig fram. Som en isbjörn, tänkte hon. En isbjørn som varmer sin store lange motbydelige pikk på elementet.

Porten till – XVIII

2011-01-27T23:13:00.001+01:00

Kapitel 18

Bland alla lögner finns bara en sanning. Det lät för bra för att vara sant. Det handlar mer om att berätta eller berättas. Det lyste i ovanligt många fönster. Jag hade lust att gå över och tända i trapphus och cykelrum, men jag hade ändå vunnit om vi spelat tre-i-rad. Men då satt hon inte längre kvar i soffan.

Porten till – XVII

2011-01-27T23:11:00.003+01:00

Kapitel 17

"Satan!" (Hon ser den, fast snett uppifrån, från andra sedan.) "Var ställde du bilen?" Men han svarar inte. Han letar småpengar. Mannen bakom disken ler (lite överseende?) mot de andra i kön. Well let there be sunlight, let there be rain, let the brokenhearted love again. Sherry we can run with our arms open before the tide. Jo, pyttsan, tänker hon. Snön driver i vinden.

Porten till – XVI

2011-01-27T23:08:00.002+01:00

Kapitel 16

Man glömmer det in i det sista. Tvättiden. Storstädningen. Och så slår man huvudet i sanningen på väg till sängs. Hund finns det ingen att gå ut med, och röka är för dyrt. Inga utvägar. Det är inte bara blicken som utsiktslöst anstränger sig för att fokusera det asymmetriska i hela tillvaron. Eller se förbi. Det är inte bara hennes jävla mun som är åt helvete!

Porten till – XV

2011-01-26T22:18:00.001+01:00

Kapitel 15

Grön. Den var grön och inte röd, cykeln hon fick när hon fyllde fem. Varför hade den alltid fel färg i drömmarna? Allt försvann bort och kvar fanns bara göromål. Vilket ord, tänkte hon när hon satte ner fötterna på det kalla golvet.

Porten till – XIV

2011-01-26T22:14:00.001+01:00

Kapitel 14

Solreflexerna bosätter sig på fasaden och folk ger sig ut på söndagspromenad. Där inne är det stilla. Han ligger med huvudet under skrivbordet och tänker på pulka. Och jag? Jag hoppas solen snart slutar ställa krav. Elementen är varma.

Porten till – XIII

2011-01-26T01:49:00.001+01:00

Kapitel 13

I morse såg jag spåren i snön. Hörde taxin i natt. Hur de tog sig ur: hennes röst i alla fall, och en man, hennes man. Antagligen. Nu finns det andra fötter där. Andra ben. Helt ointressanta. "Jomen en liten..." sa hon, men resten försvann när dörren gick igen. Korv, tänkte jag, eller "sommarstuga".

Porten till – XIII

2011-01-26T01:43:00.002+01:00

Kapitel 13

Nysnö igen. Det var nära att de hade stött ihop på ICA. Vid KRAV-bananerna. Han tog de sista. Upproriskt. Hon tog två blodgrape. Sedan drack han för mycket. Blev ovanligt hjärtlig. Fasaden fick en halv understrykning. Röd av någon sort. Som om den var viktigare än vanligt. Skit också, tänkte han, och på barnet med den vita påsen.

Porten till – XII

2011-01-24T23:33:00.001+01:00

Kapitel 12

Trots molnen kändes himlen hög. Kanske berodde det på avståndet till marken. Jag såg dem båda två. Eller tre. Han, hon och han. Och stjärnan som tindrade så klar. Det var något som fick mig att tänka på Manet. Eller Monet? Än en gång handlade det om ljuset. ”Monet”, sa hon bakom mig. Jag visste inte att jag pratat högt. ”Jag såg katedralen i Amiens en gång”, sa jag. ”Rouen”, sa hon. ”Ja”, sa jag, ”men där har jag aldrig varit.”

Porten till – XI

2011-01-24T23:29:00.002+01:00

Kapitel 11

"Inte luktar du väl korv heller", sa hon och snusade honom i nacken.
"Vad är det han gör?"
"Aikido", sa hon, "nånslags kampsport."
Åh, torsdagskväll, tänkte han, torsdagskväll med Linnea. Hon knuffade honom ömsint framför sig. Mot det ofrånkomliga.

Porten till – X

2011-01-24T23:25:00.002+01:00

Kapitel 10

Namn, de måste ha namn. Det finns ett "jag" som kanske är jag. I ett rum hitom. Flera "han" figurerar. Taket på 103:an som nu blir belyst av en vargmåne: han som tittade dit. Då, den första dagen. Han som "jag" inte vet mer om än att han stod utanför "vårt" fönster. Gick sedan över gatan.
Och minst två "hon".

Huset. Eller husen, också. Rummen.

Porten till – VII

2011-01-23T21:59:00.001+01:00

Kapitel 7

(Det försvunna kapitlet)

Det var något med ljusen. Det första skalvet vibrerade genom hans epicentra och ut i rummet. "Nej, tack", sa han "jag har precis tagit en." Hon vände sig bort mot de andra. Vilka? Skrattade. Vad hade de firat? Och ljusen. Han blundade. Då kändes det nästan bra.

Porten till – IX

2011-01-23T21:48:00.003+01:00

Kapitel 9

Det mesta lättade när solen tittade fram. Men vart tog det där kapitlet vägen? Så kanske han tänkte och undrade vad det stod på affischerna mannen med ryggsäcken klistrat upp. Blå prydde de nu elskåpen strax utanför bild. "Prydde?", tänkte han och gick ut i köket.

Porten till – VIII

2011-01-22T22:57:00.003+01:00

Kapitel 8

Han visste det: det fanns exakt så mycket som ingenting (han upprepade det tyst för sig själv: "ingenting") att hämta där. Stegen blev längre och snabbare. Han tänkte inte ens snegla bort mot porten. Det fanns annat att titta på. Längre bort. Annat.

Porten till – VI

2011-01-22T22:52:00.003+01:00

Kapitel 6

Ingenting hade hänt när jag varit bortrest, utom att fönstret blivit smutsigare. På andra sidan däremot, där städades det minsann.

Porten till – V

2011-01-22T17:37:00.001+01:00

Kapitel 5

"Det är sant som du säger. Härifrån kan man se deras rum." Hon lämnade mig vid fönstret och sänkte ljudet på teven. "Ja", sa jag, "liksom inifrån."

Porten till – IV

2011-01-21T14:07:00.000+01:00

Kapitel 4

Tjugondedag knut och människor rör sig som skuggor längs gatorna. Ingen ser att ingen går in eller ut genom porten. Ingen ser.

Porten till – III

2011-01-20T22:38:00.003+01:00

Kapitel 3

Natt. De som skulle komma har kommit. De som var på väg har gått. Det finns ingen där, men ljuset. Men ljuset.

Porten till - II

2011-01-19T17:01:00.002+01:00

Kapitel 2

En annan dag. En annan man. På väg bort.

Porten till

2011-01-19T09:13:00.005+01:00

Kapitel 1

Jag vet inte om han gick in. Han stod länge utanför vårt fönster

och spanade över gatan, upp mot taket på 103:an. Några bilar

passerade. Så korsade han med bestämda steg gatan.

Men jag vet inte om han någonsin gick in.

Slangbellan 2010

2011-01-11T15:06:00.001+01:00

Pressmeddelande från Sveriges Författarförbund den 11 januari 2011

Tre författare kan vinna pris för bästa debutbok!

Torsdag 10 mars 16.30 (prisutdelningen sker prick 17.00). Författarnas Hus, Drottninggatan 88B, Stockholm. Öppet hus!

Inför utdelningen av BUS årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2010 har juryn läst ett drygt 40-tal böcker, och bland dem valt att nominera följande:

Här ligger jag och blöder (Gilla Förlag) av Jenny Jägerfeld med motivering:

Med ett inkännande språk gestaltar Jenny Jägerfeld en tonårings sökande efter sin mamma. Humorn och smärtan går som en blodröd tråd genom boken.

Respekt, en sexbok för killar (Alfabeta) av Inti Chavez Perez med motivering:

På ett klart och enkelt språk reder Inti Chavez Perez ut de krångligaste sexuella frågor och fördjupar sig i de känsligaste ämnen, med frimodighet, humor och stenhård koll.

Månen blev rädd (Rabén&Sjögren) av Joar Tiberg med motivering:

En sällsamt poetisk berättelse som betraktar mänskliga bekymmer från sagans höjder, samtidigt som den gör vår ouppnåeliga måne till en av oss.

Barn- och ungdomssektionen inom Författarförbundet (BUS) läser varje år den samlade utgivningen av debuterande barn- och ungdomsboksförfattare. Det är en noggrann granskning som strävar efter att lyfta fram en unik röst, en litterär talang och en ny spännande kollega.

Debutantpriset Slangbellan initierades 1998 av författaren Helena Dahlbäck.

Priset består av en handtäljd slangbella av Kalle Güettler, ett diplom av Kristina Digman och 30 000 kronor.

Mer information om Slangbellan och prisutdelningen kan du få av Pernilla Gesén. Förhandsinformation om vinnaren kan lämnas till medier samma dag som prisutdelningen sker mot att den hemlighålls tills prisutdelningen har ägt rum. Kontakta: pernilla@pernillagesen.se, tel 0707 744 399

Prisutdelning sker efter Svenska Barnboksinstitutets debutantdag:

http://www.sbi.kb.se/sv/Aktuellt/Kalendarium/Bokprovning-och-debutantdag-/

Ett stort tack till bidragsgivarna:

Astrid Lindgrens stiftelse Solkatten, Sveriges Författarförbund, Alfabeta, B.Wahlströms, Berghs förlag, Bokspindeln, Bonnier Carlsen, Brombergs, Författarhuset, Kabusa Böcker, Natur & Kultur, Raben&Sjögren, Opal.

Sveriges Författarförbund (SFF) är en facklig organisation för författare och litterära översättare. SFF har, sedan 1893, arbetat med ekonomiska, juridiska och sociala frågor som rör det litterära yrkesutövandet. För närvarande har SFF omkring 2 700 medlemmar. SFFs uppgift är att tillvarata och bevaka medlemmarnas ekonomiska och ideella intressen, men också att erbjuda en plattform för brett och internationellt utbyte av erfarenheter mellan författare och översättare. SFFs mål är en stark och sammanhållen yrkesgrupp som tillsammans kan arbeta för att stärka författarnas och översättarnas rättigheter.

Att ligga

2010-12-31T14:14:00.002+01:00

Ett ord som verkligen slagit igenom i år är ordet "ligga". Alltså i betydelsen "ha samlag" eller "älska". Det är faktiskt rätt underligt och det måste väl vara en anglosism som så mycket annat. På engelska säger man "get laid", ungefär "bli lagd", och det är möjligt att man där också numera säger bara "lay". Vad vet jag.

Men det intressanta är nu är att "ligga" börjar böjas till att bli "liggd med". Jag har åtminstone två exempel på det och det ena är från den nya "rörelsen" "prataomdet" som vällde igång efter Johanna Koljonens berättelse på bloggen och i DN om hur hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp i gråzonen mellan ja och nej. I hennes fall var det, som någon skrev, så att hon "vaknade av att hon blev liggd med". Det är alltså inte hennes ord, utan ett citat ur twitterlinan. En annan skribent skrev häromdagen om hur någon "tiggde om att få bli liggd med".

Hur går vi vidare med detta? Kan man säga att man blev "liggd"? Och kan man säga att man vill bli "lagd"? Sex kan vara ett sätt att ta sig fram inom litteraturen och bli "förlagd"...

Och törs man säga att man ser fram emot att ligga i soffan hela kvällen?

Man undrar.

STHLMBOMB

2010-12-14T21:18:00.002+01:00

Det här är läskigt, riktigt läskigt. Medierna försöker övertrumfa varandra i tänkbara scenarier om vad som kunde ha hänt, hur illa det var meningen att det skulle gå och hur många som faktiskt hade kunnat dö.

Nu får så kallade terrorexperter, sprängmedelsexperter, säkerhetsexeperter, säpoanställda – och andra med agendor vi bara kan ana – plats och luft i vår verklighet, i våra vardagsrum. Det är rena julafton för dem och man ser hur de lyser vid tankarna på ökade anslag.

Idag skriker Expressen ut att den här förvirrade mannen var bin Ladens bombare, och Aftonbladet berättar att FBI skickar sina allra bästa specialister till Stockholm.

Ännu är inga nätverk klarlagda. Och att FBI eller vilka andra islamofober som helst ska komma hit och "hitta allt som finns att hitta" gör mig livrädd. De där "specialisterna" kommer inte att ge sig förrän de hittat till och med det som inte finns, bara för att bevisa att deras misstankar hela tiden är riktiga. (Hur var det exempelvis med de iranska massförstörelsevapnen?) Och får de hållas så är det klart att de lyckas skapa fler självmordsbombare.

För det är vad som händer. Vi blir rädda. Lögnerna får spridas fritt. Redan tidigare trängda grupper blir ännu mer kränkta och på så vis kan de värva fler förvirrade män.

Det är hemskt.

Ukrainabilden

2010-12-10T00:14:00.002+01:00

Jag kan inte hjälpa det: bilden är underbar. Den här nedan alltså. Den är som en hel långfilm, som en bok, som ett äventyr. Bilden rymmer så mycket dramatik och outtalad spänning att den håller på att spricka. Jag älskar den!

Eller hur?

2010-12-07T09:34:00.004+01:00

"Charmoffensiv ska föra in Ukraina i EU." Så lyder rubriken under denna bild (som här är något beskuren), tagen av Lars Lindqvist och publicerad i DN idag. Jag vet inte om jag vill kommentera. Bilden räcker. Eller hur?

Gammal goding med stel rygg

2010-12-06T21:46:00.004+01:00

Jo, jag har ett gigantiskt ryggskott. Det funkar om jag står upp och inte rör mig. Som på bilden ungefär:

Man kan undra?

2010-12-05T11:38:00.002+01:00

Ja, visst kan man undra vem det verkligen är som borde vara efterlyst. Har man kollat ordentligt så inte den där förövaren bröt lite på värmländska?

Konst i verkligheten 17 - ny

2010-12-03T17:44:00.004+01:00

Påbjuden körbana heter detta verk av en okänd konstnär. Eller kanske "Påbjuden körbana med förhinder". Vad vill slumpen oss denna gång och mot vad pekar pilen? Finns det några svar? Och vem förväntas följa den uppmaning verket eventuellt försöker gestalta?

Mera författartankar

2010-12-02T19:42:00.003+01:00

Från Staffantomen fick jag ett utdrag ur Peter Englunds blogg (som tyvärr verkar vara nedlagd nu, till fördel för akademi-bloggen). Vi har pratat om det här förut, Staffan och jag, och så här låter utdraget:

"Narratologerna är ense om att det bara finns ett visst antal grundberättelser, debatten gäller närmast hur många de är. Det finns i alla fall fem grundformer som kanske täcker 90% av romanerna vi läser eller filmerna vi ser: Sökandet efter Graalen, Återfödelsen, Resan och återkomsten, Från fattig till rik, Besegrandet av odjuret. Många gånger verkar det vara inte trots, utan just tack vare att berättelsen känns igen som vi dras till den."

Kloka ord? Jo, det är nog kloka ord. Man börjar direkt fundera på filmer man sett och böcker man läst och huruvida dessa historier passar någon av de här grundformerna.

Tillägg efter Victor Estbys inlägg på min Facebook:

Här står det om boken The Seven Basic Plots där författaren Christopher Booker hävdar att det finns sju urberättelser:

1. Övervinna monstret

2. Från misär till rikedom

3. Sökandet (efter sanningen eller skatten)

4. Resan och hemkomsten

5. Återfödsel

6. Komedi

7. Tragedi

"Intressant, men inte helt nytt, konstaterar New York Times, som menar att Bookers bok i stort baseras på välkända välkända teorier av bland andra Sigmund Freud, C G Jung, Joseph Campbell och Bruno Bettelheim."

Jo, inget nytt under solen, men det känns inspirerande att bli påmind ibland.

Jag tycker att de där fem första funkar bra. De två sista fattar jag inte. Det är ju bara komedi och tragedi, liksom. Säger inget om historien, intrigen. Nå. Man får väl läsa boken.

Författartankar

2010-12-02T10:17:00.002+01:00

Jo, nu är det lite tomt. Skickade in "Vega i vågorna" till förlag i förrgår. Manuset blev refuserat av det första förlaget. Rekordsnabbt faktiskt. Bra. Respekt. Det förlaget har en bok med samma tema som kommer ut under våren 2011 och därför föll min text. Men Saras bilder fick massor med beröm. Det bådar gott nu när historien får rulla vidare. Det är klart att Vega ska ges ut!

Förra veckan skickade jag också iväg mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" (nödlösningstitel som iofs växer med tiden, märker jag) till Staffantomen för läsning och kritik. Håller ju tummarna förstås.

Har alltså lämnat ifrån mig två manus på mindre än en vecka (och dessutom gjort klar Svenskt visarkivs årstidskrift Noterat, där jag lay-outat, satt text och bild) och därför känns det lite tomt.

Vad ska jag nu ta itu med?

Men egentligen är det inte något problem: projekten finns där. Igår blev det klart att Jojo Falk även kommer att illustrera min faktabok om fladdermöss! Det är skönt att veta, för jag har just nu svårt att se vem som skulle kunna göra det bättre än just hon. Jag vill ha svart-vitt, jag vill ha grov penna och starka kontraster, jag vill ha liv, rörelse och humor i bilderna. Jojo. Boken ska inte komma ut förrän hösten 2012, men förlaget vill gärna ha den klar tidigare. Så egentligen är det bara att sätta igång och skriva.

Men jag behöver något mer att sätta tänderna i. Ska det bli min sensommarbok "Konsten att överleva i världsrymden"? Den har svag intrig men mycket känsla. Den har ett klart tema, men själva historien är väldigt vag. Kanske den ska få vara det? Innan jag sätter igång på allvar med den, måste jag ändå hitta spåret: A leder till B, som leder till C.

Kanske jag ska ta itu med den där också väldigt vaga historien som kom till mig en natt när jag just läst "Siv sover vilse" av Pija Lindenbaum? Egentligen är det bara en familj, ett hotell, ett litet barn som lämnar rummet och möter något skrämmande.

Eller är det slutligen dags att få ihop trådarna i "Gabbe" – historien om killen som halkar till lite i tillvaron, livsledan i åttan får honom att börja agera småbrottsligt och då dyker en gammal skamfilad ängel upp och försöker få honom på bättre tankar? Den skrev jag för några år sedan, och i februari 2009 gjorde jag en stor räddningsaktion men sedan blev allt liggande. Historien lever, men kommer den någonsin att bli utgivningsbar?

Eller är det dags att ta itu med storyn om den lille killen som inte får gå och se gycklarna och de missbildade artisterna på tivolit, men som ändå smyger dit på natten och i mörkret får kontakt med en pojke som verkar lika gammal men samtidigt uråldrig. Deras samtal, berättelserna, och samma stämning som i "Kameleontpojken" – är det dags?

Och så har jag Joel och grannungarna. Där har jag tänkt mig en serie böcker. Max 5 stycken, med små konflikter och historier. Den första skulle jag nog kunna sätta igång och skriva, men jag känner att de vuxnas liv spelar in för mycket på ungarnas. Joels pappa är deprimerad, ja nästan apatisk, så Joel får sköta allt i hemmet och samtidigt vill pappan flytta. Joel känner det som ett hot mot hans tillvaro, och drömmer om att mamma ska komma hem igen och att allt ska bli som förut. (Ja, den berättelsen kanske kan bli något... men säkert något annat än jag tänkt...)

Jag har en lös idé om en faktabok som ska handla om snor, en fisbok, en historia om moster Mariella som varit upptäcktsresande, Bodil och Stina som vill bli fakirer men istället blir världsberömda korvjonglörer, och just nu hittade jag en påbörjad historia om Rufus som inte har något hemligt gömställe. Hm.

De finns ju där, idéerna. Det är väl bara att sätta igång.

Men först lite kaffe!

Sedan finns det

Yrsel...

2010-11-22T07:31:00.002+01:00

Tredje dagen med kristallsjuka.

Innan jag steg upp kändes det helt okej, men så fort jag satte fötterna på golvet gungade det till. Så länge jag låg kvar i sängen inbillade jag mig att träningsprogrammet jag hittat på nätet hade hjälpt redan efter första försöket. Problemet är att jag inte vet på vilken sida det är knas den här gången.

Kristallsjuka, eller godartad lägeyrsel på grund av lösa partiklar i bakre båggången, är en skum "sjukdom". Och den kan bara botas genom att de där lösa partiklarna hamnar där de ska vara. Man ska alltså röra på huvudet på vissa sätt för att de ska skvalpa rätt.

Annars brukar det gå över "på några veckor". Men okej, det känns bara som att åka Finlandsfärja – lite sjögång och lättare berusning – och det kan man väl klara av. I några veckor...

Småland läser Fakirer!

2010-11-21T10:23:00.001+01:00

En anmälan i Sandras Läslogg.

Nästa lördag - Fakirernas stora dag!

2010-11-09T09:06:00.003+01:00

Ja, den 20:e november händer det grejer i stan! Här kan du läsa om Barnens Kulturhus och på affischen nedan kan du se vad som bjuds samma dag på Stadsbiblioteket. Hektiskt värre!

Konst i verkligheten 16 - ny

2010-11-07T13:28:00.003+01:00

Ibland är konsten outgrundlig. När den är som bäst är den ett slag i magen. Eller på käften. Eller i alla fall mer en känsla än en tanke. Och känslan strävar hela tiden efter att skapa en tanke, eller en rätsida: en mening.

Den här installationen drabbade mig alldeles nyss. Bilden är aningen oskarp, men texten förkunnar att man ska ta hand om det inre först, sedan löser sig det andra. Yttre.

Mina känslor går igång på verket och jag låter det vara så. Vill inte gå in i intellektualiseringens gråtråkiga snårskog. Stannar vid känslan.

Konst i verkligheten 15 - ny

2010-10-27T08:26:00.002+02:00

Ett svävande räcke. Det räcker inte hela vägen ner, men det är ändå stadigt att hålla i. Jag vet inte vilka krafter som samarbetar här.

Konst i verkligheten 14 - ny

2010-10-26T08:51:00.004+02:00

I lördags. På väg till Landskrona och som vanligt lite för tidigt ute. Lugnt men ändå mycket folk på Centralen.

Då hittade jag detta konstverk mitt i verkligheten. Det fanns inga uppgifter om vem som skapat det, bara ett nummer - 25 - ovanför själva skulpturen. (1-24 kunde jag inte se någonstans. Möjligen var utställningen på väg att plockas ner.) Materialet är kartong, tejp av tre slag: gaffa-, markerings- och reklamtejp, och tusch. På kartongens lock har någon mycket noggrant ritat en vinklad pil och skrivit texten "BILJETTAUTOMAT". Jag hittade ingen knapp, trots att jag letade på alla tillgängliga sidor. Det gick nämligen in en sladd i objektet, något som tydde på att man kunde aktivera det. Kanske kunde man få det att låta. Knappast skulle den röra på sig då den var väl förankrad i golvet. Kanske hade locket öppnats och något, måhända i naturlig storlek, skulle sväva upp ur lådan.

Kanske var det en hyllning till den nyligen avlidna Martin Ljung. Hur tänker jag då? Jo, kopplingen Ljung och tåg är naturlig. Ni minns väl "det var en gång en gubbe, som bodde i en lådda..."? Här är låddan.

Men så idag dyker "låddan" upp igen. I DN. Vi var fler på utställningen som fotograferade:

"Tillfälligt ur funktion"-lappen förklarar det mesta. Verket är trasigt och därför fungerade den inte. Knappen var borta.

FAKIRER!

2010-10-15T12:16:00.004+02:00

På måndag, ja, om tre dagar, kommer min efterlängtade bok "Fakirer". Det är som ni säkert redan vet en faktabok för nyläsare. Det kan väl hända att de som i första hand kommer ifråga är barn mellan 6 och 10 år ungefär, men enligt min vän och huvudperson i boken - fakiren Orthae - finns det ingen bok på svenska som innehåller så många spännande fakta om fakirer. Och det kan jag, efter mitt researcharbete, bara intyga.

Man får inte bara lära sig om fakirernas historia, vad de gör och varför de gör så många konstiga och äckliga saker, nej, man får även se hur de ser ut. Och det visar Jojo Falk i sina mycket uttrycksfulla och grafiskt delikata illustrationer. Ordet kongenialt ligger nära till hands när man betraktar den helhet Jojo lyckats med, helheten mellan text och bild. Lysande.

Sist men inte minst får man också lära sig hur en fakir tänker och vad som är viktigt att tänka på. Inte för att man ska bli fakir, utan för att man ska våga göra sånt som är svårt, fråga chans på någon eller gå till tandläkaren. Eller om man vill bli bäst.

Så här skrivs det om mig, fakiren och boken i Mitt i Söderort:

Dessutom kan man vinna boken på den här sidan. Det är Breakfast Book Club som lottar ut tre Fakirer och om man vinner följer en Kameleontpojken med av bara farten! Tre bokpaket lottas ut till tre utvalda som kan berätta det bästa cirkus- eller fakirminnet!

Kom igen!

Gotland

2010-10-07T03:06:00.001+02:00

Stjärnhimlen är verkligen som ett tak.

Skickat från min iPhone

Intercity

2010-09-22T14:41:00.000+02:00

Det är skönt att det tar lite tid att åka. Jag brukar säga att man måste hinna ha tråkigt en stund också. Men idag hinner jag ändå inte ha tråkigt. Jag har fullt upp med att skriva och läsa. En bok - Radhusdisco av Morgan Larsson - ska läsas ut, även om det tar emot... och några kapitel till i mitt eget manus ska bearbetas eller skrivas om. Får se hur mycket som blir gjort.

Arboga nu.

Skickat från min iPhone

På väg

2010-09-22T13:09:00.001+02:00

Nu rullar tåget ut från Stockholm central.

Skickat från min iPhone

Hektiska dagar

2010-09-22T09:14:00.002+02:00

Då är det dags att åka till bokmässan! Äntligen! Men först ska jag intervjuas här hemma av en journalist från tidningen Söderort. Fakiren Orthae är på väg med alla sina svärd, nålar, råttfällor och häftpistoler.

Klockan ett åker jag sedan söderut i solen. Det lär vara den sista sol man ser på några dagar. Dels kommer väl regnet in över Göteborg och dels tillbringar man den mesta tiden inomhus när det är mässa.

Jag har gjort en lista över folk och förlag jag vill träffa, och på tåget ska jag ta itu med mässkatalogen och planera mer i detalj. (Jojo... det lär väl bli si och så med den saken. Brukar gå mest på känsla.)

Rullstolseländet går vidare

2010-09-15T21:48:00.003+02:00

Elitserieklubbarna har börjat svara. Först ut var MoDo, därefter kom Skellefteå och Luleå. Det är nu en gång så att norrlänningar är lite piggare och raskare, och definitivt mer serviceminded är sörlänningar... Men Linköping och Södertälje har också svarat nu idag.

De berättar om hur många rullstolsplatser de har på sina arenor och hur de handskas med bokningen, och jag kan redan nu säga att inget av de andra lagen gör som Djurgården, men på de andra arenorna verkar det i de flesta fall också finnas fler platser att fördela.

Återkommer med statistik när alla svar kommit in.

Intressant. Tycker i alla fall jag.

Ta av dig skorna!

2010-09-15T16:24:00.003+02:00

En av mina facebookvänner befinner sig i Frankrike, och där fick han höra följande historia:

"Det absolut roligaste jag var med om i Bordeaux var följande sanna historia som en av arrangörerna berättade. Han hade varit engagerad i ett projekt för äldre kvinnor som hade lätt att hitta bort men svårare att hitta hem igen. På deras skor hade ingenjörerna i hemlighet satt RFID-taggar (signalsystem) så att det gick att lokalisera dem var helst de gick i omgivningen. Efter ett tag hade några av kvinnorna börjat ana att de var övervakade och som svar på den integritetskränkningen hade de börjat byta skor med varandra så när personalen upptäckte Brigitte i fel ända av stan kunde det istället röra sig om Yvette som tog sig en calvados på en bistro. Verkligheten överträffar alltid dikten."

Underbart! Det är krut i kärringarna i Bordeaux!

Publicerat med tillstånd av Arne Svensk

Rullstolseländet...

2010-09-14T22:52:00.002+02:00

Som jag skrev i förra veckan så brukar jag och min rullstolsburne vän, gå på en del evenemang tillsammans. Och nu sätter elitserien i hockey igång och då förvandlas han från Bajenfan till Djurgårdssupporter... Bajen är inte mycket att ha i hockeyrinken...

Den sjätte september släpptes biljetterna till den här säsongen och jag hängde på låset. Bara för att konstatera att biljetterna till öppningsmatchen nu på torsdag, redan var slutsålda. Jobbigt.

Men så fick jag klart för mig att det var samtliga biljetter till samtliga matcher på Johanneshov den här säsongen som var slut! Helt otroligt.

Djurgårdens IF hade bestämt sig för att prioritera de egna medlemmarna och låtit dem som ville köpa säsongskort. På så sätt rök alla rullstolsplatser innan biljetterna egentligen var släppta.

Jag kontaktade DIF:s ordförande Janne Ednertz via mail och vi hade ett litet och inte alltför hätskt utbyte där han berättade att han tagit kontakt med värden - Globe Arenas - och krävt att de skulle bygga fler platser, då efterfrågan av rullstolsplatser var större än tillgången.

Jag ringde Globen idag, men insåg snart att de inte tar på sig ansvaret för hur DIF fördelar de begränsade platserna, och jag är benägen att hålla med: DIF sparar inte ens en ynka plats för en tillrest, rullstolsburen, motståndarsupporter. Och absolut inte för spontanbesökare som jag och R.

Vad göra? Jag ringde "min" klubb Timrå IK och det visade sig att de aldrig tänkt på det här med att deras supporters i rullstol inte kunde följa med till Hovet på bortamatch. "Problemet" hade liksom inte uppstått. Men redan idag har de diskuterat saken, både internt och med värden för hemma-arenan i Timrå.

Och jag, vad har jag gjort och vad KAN jag göra? Jo, jag har skrivit till Diskrimineringsombudsmannen och berättat. Dessutom har jag skrivit till de övriga elitserieklubbarna om vad de tänker om detta, och hur de har det på sina hemma-arenor.

Det ska bli spännande att se om något händer.

Och förresten: Carolas julkonsert på Cirkus... Jag ringde dit idag och det visade sig att de inte släppt rullstolsplatserna än. De har som max fem (5!) platser för rullstolsburna, men måste avvakta för att se hur stor plats kontrollborden för ljud och ljus tar. Ju större kontrollbord, ju färre rullstolsplatser.

Cirkus är unikt, för det är en K-märkt byggnad med stora höjdskillnader och trånga passager. Men de har ett mycket fint bemötande och de är väl medvetna om problemen, så imorgon kommer någon från deras biljettförsäljning att ringa mig. Och kanske, kanske får R och jag gå och lyssna på Carola i december. R blir glad, och när han blir glad blir också jag glad.

Håll tummarna!

Hur känns det, Thorbjörn Fälldin?

2010-09-14T07:21:00.002+02:00

Det fanns en tid när jag förstod dem som kunde lägga en röst på Centern. De företrädde en stor grupp människor, framförallt på landsbygden och i mindre städer. De hade en rakryggad ideologi och en humanistisk grund i sina åsikter. Det var länge sen.

Två saker slog mig igår: Centern är det parti i Allijangsen som arbetat minst för miljön - alltså har man givit upp miljöpolitiken. Man har till och med gått med på mer kärnkraft. Centern söker sina väljare i storstäderna - alltså har man givit upp landsbygden och filosofin att hela landet ska leva.

Vem behöver Centerpartiet idag? När dessutom Maud Olofsson förra veckan röt till om att hon inte skulle "sätta sig i en regering med en K-O-M-M-U-N-I-S-T!" menade hon också egentligen att hon hellre väljer den där brunskjortan Åkesson än Ohly vid en situation där de rödgröna skulle bjuda in till samarbete över blockgränsen för att hindra rasisterna från att få en vågmästarroll.

Centern är ett farligt parti som i sin desperation över opinionssiffrorna nu kan sälja ut det lilla som finns kvar av sin ideologi. Om det nu finns något bottenskrap att ta till...

Rensning! Eller... ja... flyttande av prylar

2010-09-10T09:12:00.003+02:00

Eftersom jag har nytt bord som går att höja och sänka, får det inte plats några hurtsar under. Tidigare har jag haft två under och en vid sidan. Alla fulla med... saker och papper. Viktiga grejor. Som nu måste sorteras upp och till stor del slängas.

Det är intressant att se vad man sparat i sina lådor. Cd-skivor med program med mycket gammalt bäst-före-datum, pennstumpar, plastkort, manualer och viktiga papper i plastmappar. Tror att jag hittade ungefär 50 plastmappar.

Och vad gör man då med allt skräp? Slänger man det?

En del kanske, men det mesta fördelas i högarna "lägga undan här nere" och "upp på vinden".

Det krävs mod för att man ska våga kasta saker!

Arbetsplatsen

2010-09-07T07:45:00.004+02:00

Jaha, ska man säga: "Nä, nu måste jag gå och ställa mig och skriva", nu då? Ja, det får man. Fast vid det nya höj- och sänkbara bordet kan jag också sitta på pilatesbollen. Det är bra med omäxling.

Det var i fredags kväll, sent, när jag hade lagt mig, som jag fick för mig att kolla Blocket efter ett sånt här bord. Jag hittade en gammal annons - den var ifrån december 2009 - med ett lite väl stort bord. I Gävle... Ödet, säger jag bara, ödet: jag hade hyrt en liten lastbil samma dag och skulle på söndagen åka till Gävle med sonen och hans bohag.

Det är märkligt. Nu står det här, och jag står intill, med bra stöd för handlederna, rak rygg och avslappnade axlar. Trevligt.

De där spännande djuren

2010-09-06T22:30:00.002+02:00

När jag får tid... ska jag skriva hela historien om hur jag snöat in på fladdermöss. Och ja, jag håller på att skriva en faktabok för barn om dem. Och till helgen ska jag åka upp till Eldnäset och se om de är kvar, eller om de flyttat iväg till sitt vinterboende och påbörjat dvalan.

Ni vet väl att fladdermössen parar sig i augusti. Sedan går de i vila i september, och först när de vaknar igen till våren befruktas honorna. Det är märkligt. Spermierna ligger och väntar på sol och värme.

Det finns mycket som är fascinerande med de där djuren. Ni skulle bara veta.

Otillgänglighetens förbannelse

2010-09-02T19:05:00.003+02:00

Jag har en vän som är rullstolsburen. Han och jag brukar gå på fotboll, handboll, hockey och ibland även på konserter tillsammans.

Eftersom jag har lättare att hålla reda på saker och är bättre på att prata bokar jag biljetterna. Det är inte så himla lätt heller, för om man sitter i rullstol måste man, hör och häpna, ha särskilda biljetter.

Längre än så har vi inte kommit fast det är 2010 och redan Olof Palme talade om ett samhälle tillgängligt för alla. Han sa att man inte skulle anpassa samhället för vissa grupper, utan ge alla tillgänglighet. Handikappanpassning kan också vara kränkande och stigmatiserande. Där var han rätt ute, den gamla visionären.

Häromdagen ringde jag (om man ska ha "rullstolsplats" måste man ringa och sitta i telefonkö minst tjugo minuter... men det är klart att om man sitter i rullstol så kan man ju sitta och vänta en stund, medan andra ofunktionshindrade kan boka sina biljetter på nätet) till Ticnet för att boka biljetter till Carolas julkonsert på Cirkus som min vän gärna vill gå på.

Nu råkade jag ringa en dag innan biljetterna släpptes, men jag fick ändå genast besked om att det såg ut som om platserna redan var uppbokade. Det lät lite konstigt: biljetterna fanns inte än, men platserna verkade bokade.

Nå. Igår släpptes biljetterna och efter en ovanligt kort kötid på arton minuter kom jag fram och fick efter ytterligare lite väntan reda på att rullstolsplatserna redan var slut. Tyvärr.

Det slog mig först då att det är helt absurt. Försökte tänka in det här i min egen vardag: jag kommer på att jag ska gå på bio en kväll. Då måste jag först genomlida en telefonkö för att boka en biljett. Sedan är det nästa telefonkö för att boka resan - och hålla tummarna för att färdtjänsten förstår vad jag säger (bokningen sker via Litauen eller Vitryssland - billigast så) och att de har någon ledig buss.

Om jag sitter i rullstol.

Hur länge ska det vara på det här viset? Hur tänker man när man renoverar, eller bygger nya, lokaler för allmänheten: teatrar, biografer, konserthus osv.? Gör man dem flexibla så att man kan flytta en fåtölj för att göra plats för en rullstol? Det borde vara hur enkelt som helst, för vi pratar inte om att det plötsligt skulle råka dyka upp 73 rullstolsburna till en föreställning, men om så vore så borde det gå att ordna plats!

Jag har inte hört något av en sån diskussion på ett tag. Det har mer handlat om inskränkningar i rättigheter de senaste åren. Och jag vet inte ens om det blir bättre med ett regeringsskifte. Den enda som uttalat sig till stöd för exempelvis den personliga assistansen är Lars Ohly.

Imorgon ska jag ringa till min vän och berätta att det finns 200 platser kvar till Carolas julkonsert, men att inga av dessa är tillgängliga för honom.

Fakirer har fått en recension!

2010-08-26T17:10:00.004+02:00

Ja, nu börjas det. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom boken kommer ut först i slutet av oktober, men jag är inte alls avig.

Men det är i alla fall BTJ som skrivit om den i nummer 13 av sitt häfte. Och så här står det:

"I förlaget Natur och Kulturs serie med lättlästa böcker markerar man böckerna "Lätt" "Lättare" och "Lättast". Denna jagberättelse i genren "berättande fakta" har markerats "Lätt" och tillhör därmed den svåraste kategorin. Texten är ganska omfattande men blandas upp med rikligt med tydliga bilder i svart tusch. Man får veta det mesta man behöver om fakirer och andra självplågare samtidigt som jaget delger läsaren sina egna funderingar om fenomenet. Ämnet angrips från alla håll; historiskt, psykologiskt, fysiskt m.m. Varför blir man fakir? Kanske för att imponera på tjejer som just i detta fall! Författaren bygger upp en viss stämning att det är häftigt att vara fakir men utfärdar varningar att ge sig på egna försök. Man ska nog inte vara alltför blödig när man läser. Boken innehåller minst sagt en hel del otäckheter och det är nog bra att illustrationerna inte är fotografiska utan tecknade i en humoristisk stil. Genren fyller en kompletterande funktion mellan ren fakta och skönlitteratur och kan därmed fånga nya läsargrupper. Boken passar åldern 7–11 år beroende på läsförmåga och intresse. Kanske kan även de mest svårflirtade pojkarna kan bli lässugna. – Madeleine Jehpsson"

Inte så illa, va? När man läser sånt där blir man peppad att fortsätta skriva "berättande fakta", om fladdermöss, till exempel...

Konst i verkligheten 13 - repris

2010-08-25T21:05:00.005+02:00

Pulkorna anade ingenting förrän det var för sent. Snön försvann under dem och de blev fast i backarna. Förvirrat ropade de till varandra. Förvirrat såg de sig om efter räddning. Förvirrade somnade de till slut.

2010-08-25T07:34:00.008+02:00

Jo, ibland hände det att mamma och pappa tog ett par dagar ledigt på sommaren, som sagt var. Vanligtvis en måndag och en tisdag. Då kunde det bli en semesterresa upp till fjällen, ibland till Norge och Essansjön, eller också till Tåsjö.

Då kunde vi åka efter att de stängt affären klockan ett en lördag. Fast först skulle kassan räknas, alla köttvaror och ostar packas in i kylarna och golven sopas och våttorkas. Och så var det där evinnerliga kaffet som skulle drickas.

Jag och min syster kunde vänta hela lördagen längst bak i Duetten. Där låg vi och läste tidningar och lyssnade på radio. Vi höll på att bli galna när de sa att de skulle dricka kaffe också innan vi kom iväg. Det konstiga är att jag inte minns något om mat, ja, att vi åt något innan vi for.

Resan var ett äventyr på usla vägar och vi hade alltid den låga solen i ögonen den sista biten innan vi kom fram till Tåsjö och Frans och Karolina.

Det här måste vara 1961. Jag ska fylla två den hösten. Men nu är det sommar och vår fina Duett har blivit lite skitig på vägen dit. Jag spexar lite framför kameran med en blomma i handen. Syrran sitter precis bakom mig, och vilka de andra två är vet jag inte just nu.

Tåsjö var härligt att komma till, dels för naturen: de långa, branta backarna som jag sprang i, föll och fick en massa skrubbsår. (De där fallen kom tillbaka i drömmarna i många år, men inte som mardrömmar direkt utan mer som vanliga fallandedrömmar.) Men också för att Frans och Karolina var så sköna människor. Det var fritt och ledigt hos dem, de var enkla och naturliga. Jag kände mig hemma hos dem.

Och så hade de djur.

Jag kan inte minnas hur vi bodde där de första åren. Antagligen sov vi i det stora huset för de höll alltid till i sommarköket. Intressant företeelse det där med sommarkök: det var vanligt på bondgårdar förr att man ungefär i maj flyttade från det varma boningshuset och ut till ett enklare hus på gården. Det var svalare och friare där - måste ha känts lite som att flytta till stugan. Och då kunde man gå loss och städa ur boningshuset ordentligt.

Men jag vet inte om man byggde sommarkök. Mest troligt är väl att sommarköken kom till när man byggde nytt hus och då användes det gamla på sommaren.

Mamma och jag sitter utanför sommarköket och gosar med hunden. Jag tycker väl att det är sådär. Jag har alltid haft respekt för hundar och det är inte helt utan anledning. Men det kan jag berätta om en annan gång.

Så här såg boningshuset på Jakobssons gård i Tåsjö ut:

Och här är till och med pappa med. Det var oftast han som tog bilderna, men vid det här tillfället tror jag att han använde självutlösaren. Eller så är det möjligen Frans som fotat.

Sista april, Funäsdalen

2010-08-22T11:33:00.004+02:00

Den här bilden är tagen en sista april något av åren 1965-66. Mina föräldrar var inte mycket för semester. De drev i alla år en lanthandel och lämnade den inte gärna i händerna på "flickorna": de anställda biträdena, eller expediterna. Någon dag kunde det gå, men inte en hel vecka. Runt påsk och vid sista april kunde det bli en kort resa upp till fjällen.

Ledighet betydde "fjällen och fiske" för min far. Vid eller på en sjö kunde han koppla av.

Det här året hade vi hyrt en stuga i utkanten av Funäsdalen och jag minns två saker tydligt från den helgen: rädslan för häxpipor och den stora stenen som hade rullat nerför berget och rakt in i ett hus. Tror det var i hotellet. Har bilder i huvudet av ett hus som såg lite ut som ett dockskåp, för ena väggen saknades. En toalettstol hängde rakt ut i luften i ett rör.

På fotot ser mamma ut som en modell från en hantverkstidning där man kan hitta mönster till den stickade tröjan eller mössan. Min mössa, däremot, vill jag minnas var hämtad ur sortimentet på Bloms, vår affär. Morsans stövlar kompletterar bilden av modell, tycker jag.

Det syrran har på huvudet vet jag inte vad det kallas. Det var luddigt och mjukt minns jag.

Pappa syns som en spegling i bilens bakskärm.

Gäddan på PV:n

2010-08-20T13:48:00.010+02:00

Tittar på gamla bilder med sonen. Varje gång jag ser det här fotot slås jag av hur fint det är. Bilen, gäddan, aningen av ladugården där hemma och missionshuset i bakgrunden. Det är fantastiskt. Antagligen var det farsan som tog bilden med sin Zeiss Ikon. Mmmm.

Kameran finns kvar, och jag tror att den fungerar. Min systerson har den. Det är en bälgkamera som ligger i ett hårt läderfodral. Kom ihåg att jag gick upp till Näsström när jag var kanske tretton, för att lära mig hantera kameran. Han var byns fotograf då. Han var den förste som berättade den magiska sanningen om bländare och tid för mig. Och om ljus. Fotografi handlar om ljus. Så är det.

Men åter till gäddan på bilen. Det är en fet vintergädda, troligtvis tagen på krok. Kan se framför mig hur de var tvungna att såga upp hålet för att få besten ur sjön. Gädda är inte direkt populär i mina hemtrakter. Känner knappt någon som äter den, inte ens en vintergädda. Verkar kräset, men så är det.

Bilen på bilden ägdes av Åke Wallin, som kom från Vallen, Haverö. Han och vår granne Ulf Löfstrand hade fiskat upp det där monstret. Åke blev sedermera körlärare för generationer av haverö- och ångebor. Dessutom är han än idag en stor flygentusiast med eget plan.

Jag träffade Åke förra sommaren och kunde då stolt berätta att jag äntligen, vid 49 års ålder, åkt dit för fortkörning. Vad då, sa Åke, har du ingen varnare för fartkameror? Det har jag. Sedan berättade han att han varit på flygträff på Stora Blåsjön och funderade på att ta en tur upp till fjällen med planet i veckan, för att kolla hur det gick med hjortronen. Han måste vara över sjuttiofem år nu. Men glimten är kvar i de ögonen.

Den här bilden visar även vår ladugård. Vi hade ju aldrig några djur, men den tidigare ägaren till affären, NO Blom, hade några kor. I huset närmast bilen, bakom bilen, fanns ett gammalt vagnslider (heter det så?), där man haft en vagn tidigare. I min barndom hade familjerna i byn sina frysfack där. Jag vet inte hur det gick till, men vid något tillfälle köptes det in en stor frys. Den bestod av massor med små fack med lås. Dessa kunde familjerna hyra och använda för att frysa sina varor. Det känns fint på något vis, att ha vuxit upp i en mer kollektiv tid. Mina föräldrar var dessutom mycket aktiva i föreningslivet, förutom att de skötte affären i nästan femtio år. Men nu halkar jag iväg till andra historier.

Om bilen: den är bara vacker. Av mina vänner på Facebook fick jag veta att det är en PV444 av 1957 års modell. Och att de inte pjoskar sig med några vinterdäck inte. Man anpassade väl farten efter underlaget och körde mest i utförsbackar på den tiden...

Och gäddan fraktade de nog helt enkelt hem sådär. Man vill ju inte ha ett sånt elände inne i en så fin bil.

Här är fiskarna själva och fisken.

Visst är det stiliga killar? Särskilt Åke (vänster) med backslick och skinnjacka. Lågskor dessutom. Ulf ser mer klädd ut, klädd för fiske.

Bilden är tagen utanför vår affär i Kölsillre. Precis utanför affärsbron. Bakom dem ser man ljugarbänken och ovanför den ett skyltfönster. Det försvann på 70-talet när butiken byggdes om till snabbköp.

Gamla bilder

2010-08-20T13:44:00.002+02:00

Igår la jag ut några bilder på Facebook. Det var bilder som fick folk att reagera, på olika sätt. FB är så snabbt och obeständigt, så nu lägger jag ut bilderna och mina texter här också. Ska även försöka få med lite av kommentarerna.

Lekstuga?

2010-08-12T09:50:00.002+02:00

Ja, ibland undrar man. Nu har någon lyckats gräva fram en benbit i Etiopien. Den har räfflor av något som verkar vara sten. Benbiten verkar mer skitgammal än allt annat skitgammalt man hittat med räfflor på. Aha! Människan använde sig av verktyg för ännu mer skitlänge sen! JA! Då får vi skriva om historien igen: en liten människa har suttit här och skrapat kött från benen på ett djur för 3,39 miljoner år sedan! Vi får nya anslag!

Lite så känns det. Man bygger nya och bygger om gamla teorier. Det kommer avhandligar, artiklar, föreläsningar, vetenskapliga program i teve, dokumentärer med avancerad animation, böcker, böcker och böcker. Tills man hittar nästa benbit med räfflor på...

Det är en evighetsmaskin vi hela tiden pumpar in pengar i och det är också fruktansvärt spännande.

Augusti - dags att schejpa upp ett och annat

2010-08-10T08:25:00.002+02:00

Tillbaka i stan på riktigt. Sprang nyss 4 kilometer och insåg att det är hårdare med asfalt än med grusväg. Får tänka på det.

Mycket att göra: fortsätta bearbeta ungdomsboksmanuset, få iväg den lilla sagan, jobba med företagstexten, redigera sommarbilder som jag ska skicka in till en utställning (Mitt Ånge), ta tag i det här med Bokmässan - var ska jag bo och hur ska jag åka dit?

Det är många saker som behöver falla på plats den här veckan, men idag blir det lite minisemester i stan ändå: tänker försöka hinna med invigningen av Kulturfestivalen och Håkan Lidbos musikaliska hyllning till staden. Tråkigt nog krockar det med tvättstugan...

Summa Espania

2010-07-04T19:25:00.003+02:00

Näst sista dagen i Fuengirola och man börjar så smått summera de här två veckorna. Spanien är fina fisken. Vi har sett stad och land, berg och hav. Och en hel del vm-fotboll i helt rätt miljö. Vi har promenerat och vi har badat och ätit gott: nästan bara fisk. Några böcker har blivit lästa, trots att tankarna flutit rätt trögt i värmen. Det började krypa lite i kroppen i fredags, men nu är jag i fas igen. Fördelen med att det börjar kännas tråkigt är att vägen blir kortare till skrivandet, och de senaste dygnet har min historia fått nytt liv igen. Att skala bort en gammal gubbe och ersätta honom med en ung tjej är inte det lättaste, men nödvändigt för tema och djup. Det ska nog bli bra - bara hon inte tar för mycket plats...

Gårdagen avslutades i total eufori efter Spaniens ett-noll seger mot Paraguay och avancerandet till semifinal i VM. Nu får vi användning för våra fina röda tröjor även där hemma.

I morse - när vi skulle ta vårt morgondopp vid halv åtta - såg vi en del firande spanjorer som var på väg hem... Annars var det rätt trångt på playan idag. Söndag: alla lediga.

Nu ska vi ut på piren och mysa en stund när solen långsamt sjunker ner och värmen kanske också sjunker ner mot 30 grader...

Moln på solkusten!

2010-07-03T18:47:00.008+02:00

Amäh! Heter inte det här "Solkusten"? Och så blir det moln på himlen. Och till och med ett par regnstänk. Ska det vara på det här viset? Pengarna tillbaka!

Men det har varit en skön dag ändå. Orkade med att titta på HELA marknaden och den var typ sexhundra meter lång. (Nu kom solen fram - som en hälsning till det spanska fotbollslandslaget som spelar den viktiga kvartsfinalen om ett par timmar.) Det fanns högt och lågt på marknaden. Mycket var loppis med högar av kläder direkt på marken, och annat var rena antikviteter i glasmontrar. Och som ett exempel på vad som fanns att köpa kommer här en bild:

Fem böcker om Hudiksvall! Ångrar mig lite nu att jag inte slog till på dem... kanske kunde ha blivit en fin present till någon från glada Hudik.

Annars är det faktiskt så nu att jag börjat få nog av värmen och semesterlivet. Det är inte min bästa gren: värme och overksamhet. Men det har varit underbart och jag vill hit igen, för det finns så mycket mer att se och uppleva.

En slags recension

2010-07-03T18:15:00.002+02:00

Här nere i värmen har jag läst den omtalade och något upphaussade thrillern "Hypnotisören" av författarparet Androgyn. De är så vackra tillsammans att bara det räcker till att säkra framtid och ålderdom med några snabbskrivna böcker. Men om jag ska haka på och bidra till deras förmögenhet får de nog skärpa till sig lite och höja kvalitetsribban en rejäl bit.

En orsak till att de började på den här serien är säkert utmaningen att som "seriösa" författare ta sig an en "lägre" genre och visa var skåpet ska stå. (Den andra drivkraften är uppenbar: pengar.) jag hade förstås höga förväntningar på boken; fattas bara annat. Men mina förväntningar kom på skam.

Det är hyfsat driv i intrigen och halvvägs in i boken är jag med; bristerna är inte i majoritet, så att säga. Men sen bär det iväg. Historien är mer än lovligt konstruerad och de inblandades mentala och logiska kapacitet är högst bristfällig. Dessutom kan man som läsare inte identifiera sig med någon person på ett sånt sätt att man känner sympati. Man skiter helt enkelt i hur det ska gå för dem.

Jag blir förbannad när jag läser "Hypnotisören". Mest för att de inblandade är så korkade och att historien saggar på ett så irriterande sätt: det är som om bara en person i taget lever. Dåligt skrivet alltså. Och obegripligt att de lyckats sälja den till 15 andra länder redan i manusstadiet.

Dessutom betyder inte "undslippa" att något glider en ur händerna, utan att man råkar säga någonting.

Vill du bli riktigt irriterad i sommar - läs "Hypnotisören".

Torsdag - veckorapport

2010-07-01T20:44:00.009+02:00

Jaha, var ska man börja då? Senast jag skrev var vi i Cutar och det var väl i fredags? På fredag kväll besökte vi en av de två små barerna där och såg Spanien slå Chile i fotbolls-VM. Det är ändå mer känsla att se matcherna tillsammans med andra. Återkommer till det.

Månsken över hamnen i Fuengirola. Bilden är tagen från taket på "vårt" hus.

Vi åkte "hem" i lördags och resan gick som en dans hela vägen till Fuengirolas. Bad förstås när vi kom fram. Det kändes både bra och dåligt att komma hit igen efter det totala lugnet uppe i bergen. Här är det så turistigt att man ibland vill kräkas. Men vi har också, de senaste dagarna, upptäckt att den här staden har sina gamla genuina stadsdelar och kvarter. Min teori är att stan egentligen är minst tre byar som växt ihop. Det finns liksom olika centrum. Det finns ett kulturhus, en tjurfäktningsarena, en massa skolor och gamla kyrkor. Och kaféer.

När det var dags för fotboll egen: åttondelsfinalen mot Portugal, köpte vi matchtröjor och gav oss ut på stan. Alla turistrestauranger, barer och kaféer visade matchen, men där var det tunt och mest engelsmän. Vi gick in på en liten gata och där hittade vi Bar Meson Galicia och där var det bara vi och en massa spanjorer. Det var hög stämning redan från början och när Villa satte segermålet lyfte vi taket tillsammans. På lördag är det dags för kvartsfinal mot Paraguay och då vet vi vart vi ska gå.

I förrgår åkte vi in till Malaga och tittade på staden och framförallt Picassomuseet. Men stan... Jag gick bara omkring och fotade fasader och balkonger. Kolla här:

Så igår tog vi en guidad tur till Granada och Alhambra. Det var häftigt. Det låter väldigt platt att säga att det var häftigt. Det var fantastiskt och det ena rummet var vackrare än det andra. Bilder gör sig inte, men jag lägger ett par här i alla fall:

Kicki och jag tog nästan 400 bilder runt om och i själva Alhambra. Ändå hann vi också med att njuta och uppleva. Det är... som sagt var, häftigt.

Nu ska jag gå hem och äta lite kvällsmat. Imorgon ska vi upp tidigt igen och ta ett uppfriskande bad i rent och klart vatten!