Konst i verkligheten 7 - NY!

Jag har sett den här bilden i många år. Nästan varit rädd att den skulle vara borta nästa gång jag kom förbi. Men idag fotade jag plattorna med den mångtydiga bilden. Vad är det? Några förslag?

Inklish

Om man vill läsa min blogg på Google-engelska kan man göra det här. Det är värt, som man brukar säga på effektiv nysvenska. Snart ska jag lämna för Uddevalla, som man säger på samma språk. Jag tänker att det ska bli en trevlig helg, enligt nysvenskan.

För länken tackar jag Staffantomen!

En äkta engholm

Idag för fyra år sedan, återfanns den här målningen. Och sedan dess har den hängt ovanför mitt skrivbord. Jag målade den 1983. På den tiden tänkte jag bli konstnär.

Söker musik...

Såg en film av Wim Wenders för ett tag sedan. Och visst var Sam Shepard med. Och Jessica Lange, som tyvärr fallit i skönhetsfällan och blivit fult lyft. Illa. Det var länge sedan jag såg henne... Gabriel Mann var också med och T-bone Burnett hade gjort musiken. Mann var musiker i filmen och spelade med ett skumt band. Det lät mycket spännande. Även Burnetts "vanliga" låtar lät bra, och jag tänkte att den skivan ska jag skaffa.

Men nej. Den verkar inte finnas. Hittar den ingenstans. Och då blir jag besatt. Måste ha tag på musiken, men det enda alternativet som återstår är att se om filmen. Hm.

"Don't come knocking" heter den, om du skulle råka snubbla över den. Eller ett soundtrack...

Viktig information... ?

Jo, en grej: jag twittrar ibland. Och för er som inte är mina vänner på Facebook, och inte heller följer mig på Twitter, har jag nu flyttat upp mitt twittrande en bit på högermarginalen här intill, så att även ni kan följa mina djupsinnigheter. Lätt som en plätt.

För övrigt har jag faktiskt ingen aning om det är någon som läser den här bloggen, men om det är det kan ni väl kommentera. Mina fb-vänner har ovanan att kommentera det som står här där.

Så kan det vara.

Konst i verkligheten 6 - Repris

En anslagstavla som öppnar min blick mot det som finns bakom. Som ett fönster in i naturen.

Konst i verkligheten 5 - ny och lite motvillig

Ja ja ja... Vi konstnärer får inte vara dom som är dom. Vi får bita ihop och ta det vi får och göra det vi kan av det. Ibland får man bita i det sura äpplet och ibland i de ostskivor man i all hast skar till 35 sekunder innan Sportnytt skulle börja. Det är ju lätt att sådant glöms bort när osten väl är inpackad i sin plast och förpassad till kylförvaringen igen. Osten blir liggande där för ingen att äta, ingen att betrakta. Jo, förresten: frun. Konstnärer får som sagt var ta det han får, och kan också vara tacksam för att de små flugorna ger konsten liv.

Konst i verkligheten 4 - repris

En ljusreflex på ett golv i ett galleri. En beväpnad ängel. En snurrande mobil. En man i toga och en hängande vimpel. En ljusreflex.

Äckel

Är det pollenchocken tillbaka i stan, eller det här smärtsamma ryggskottet dom ger mig äckel? Ekonomin, både den offentliga och den privata - där jag måste välja bort stora och små saker för att få det att gå ihop. Alla bilarna som nästan inte rör sig alls inåt stan, kilometer efter kilometer. Nyheterna som bland annat berättar om islamofobin i Frankrike. Puh. Eller är det bara för att jag är tillbaka i stan?

Igen

Då var det dags igen att åka söderut. Vattnet har stigit mer än en meter under de dagar vi varit på landet, och nu börjar nog snön att tina på allvar i fjällen.

Det har varit skönt och vilsamt, men jag har också dragit på mig värsta ryggskottet. Det är så lätt hänt. Halkade väl på nån sten bara, märkte det inte förrän senare. Det gör ont.

Det är alltid lite sorgligt att lämna Eldnäset.

Vårmorgonljud

Ingen aning om det här fungerar, men jag vill ändå prova att dela
med mig av morgonljuden härifrån - fågelsång och forsbrus.

Fotboll och björkar

Hur ska man kunna slå en lång krossboll på den här planen? Kanske man kan väggpassa sig fram genom motståndarförsvaret. Det gäller
verkligen att ha split vision, annars har man snart gränslat och är
ute ur matchen.

Bilden är tagen 38 år efter senaste träningen på planen. Den är tagen från mittlinjen bort mot högra hörnflaggan på den östra halvan. Precis intill Vassnäsvägen.

Kan bara minnas en match. Kölsillre mot Byberget. Det var Dan Axelsson som stod i KGF:s mål. Han hade lite svårt att fokusera. Dan var en naturlig ståuppare och underhöll alla som stod bakom mål med skämt och imitationer av kända människor. Vid ett tillfälle ropade publiken att någon var fri och Dan vände sig om och klistrade bollen som var rätt illa placerad. 

För ungefär 37 år sedan började jag och Kent, Dans lillebror, att ryck småbjörk på fotbollsplanen som börjat växa igen. Vi fick hjälp av Herbert som kom ner med en traktor, vill jag minnas. Efter någon vecka kunde vi använda halva planen. Den västra delen. Där sprang vi och nötte straffar, inlägg och hörnor den sommaren och nästa. 

Sedan gav vi upp kampen mot lövträden. Idag är det björkodling. Det som en gång var Medelpads mest väldränerade fotbollsplan. Kanske just därför. 

Sömnig

Klockan sju. Nitton noll noll. För trötta för att sitta uppe och för tidigt att gå och lägga sig. Vi vilar på varsin soffa. Det blir en syrechock när man kommer hit. Och tystnaden och lugnet gör att man går in i ett annat tillstånd. Efter ett par dagar här är alla mentala avlagringar utrensade och man kan börja göra stordåd. Så känns det.

Uppdatering 20.00: nej, vi ger upp. Går och lägger oss. 

Eldnäset

Att komma hit är så mycket meditation. Man går ner i ett annat tillstånd där vardagstankarna långsamt får glida undan.

Vid köksbordet. Blick och själ vandrar iväg upp genom skogen.
Flugsnapparen: redan? Vem har hackat sig genom barken på stubben?
Orkar torrtallen ovanför parkeringen med en vinter till?

Viloläge. Kökssoffa. Stillhet.

. . .

Frånvaro

På tunnelbanan från Vårberg och hem - jag har lämnat in bilen hos Classe - tänkte jag på att det var länge sedan jag såg Maud Olofsson och den där andre... Kådisledaren... Göran Hägglund heter han. Det var länge sedan jag såg dem. Inte så att jag saknar dem. Inte alls. Men ändå.

Ja, inte var de på tåget in från de sydvästra förorterna precis. Nej, hur hade det sett ut?

Och jag längtade in, hem. Idag är det värsta pollendagen i år. Tidigare rekordinnehavare var igår. Det ska bli skönt att åka norrut i morgon.

Reinfeldt och Borg ser man titt som tätt tycker jag. På teve och så hör man dem i radio. De verkar så humorlösa och sammanbitna nu för tiden. Som om det vore valår, kris och dåliga siffror. Har de inte hört om LOVE2010?

Nu ska jag arbeta så ögona blör.

Konst i verkligheten 3 - repris

Döm om min förvåning när jag plötsligt upptäckte detta anonyma verk på tunnelbanans perrong vid Mariatorget.

En installation av okänd konstnär.

En bur.
En stol.
Bollar i olika färger.

Hm.

Om det inte är konst så är det världens mest valhänta och ängsliga bollhav.
Kanhända ska det bli ett bollhav där man kan lämna sina barn när man är vid Mariatorget och tar en öl? Och då kanske Herr Stationsvakt ska sitta på stolen och se till att allt går rätt till bland bollarna. Men att kasta sig ut i det bollhavet gör ont. Möjligen hoppas man att bollarna ska föröka sig och märkligare saker har ju hänt?

Känslan är att någon velat så väl men inte nått hela vägen. Det skulle ha blivit ett bollhav men blev bara det här.

Det vilar en outsäglig sorgsenhet över verket. Det får mig att minnas den där julaftonen 1970 när jag fick en hockeydräkt med favoritlandet Kanadas färger. Rött och vitt. 5 nummer för stor och damasker i svart och gult...

Kanske symboliserar verket hur dåliga vi/samhället är att ta hand om våra barn. Skolan och barnomsorgen som hela tiden urholkas. Fritidsgårdar som läggs ner. Alla barn som inte blir sedda och faller igenom. Mellan stolarna, mellan bollarna.

Militant civil lydnad!

Min fru berättade idag att hon sett två bilar i en lustig dans. Den första körde exakt 50 och den bakom ville köra fortare - låg tätt, tätt bakom. Den bakre började byta fil för att komma fram fortare trots att det var 50. Den främre bytte genast till samma fil och fortsatte hålla hastighetsbegränsningen.

Borde man inte dela ut pris till såna förare? Militant civil lydnad måste uppmärksammas och belönas!

Aktuell igen!

För ett par veckor sedan plockade jag fram mina gamla lösa samlarbilder. Då fann jag den här gynnaren. Och så plötsligt hamnade han - kanske inte så smickrande - i rampljuset igen. Den här gången kapade han inte Bosse Larsson bakifrån, utan kanske har han gjort värre saker. Vem vet.

Vem är han då, och vem är hans son?

Kommentarer

Govänner! Jag hade ju stängt er ute från att kommentera. Eller ni som inte hade någon google-ID fick inte skriva. Men nu är det fixat! Så välkommen att kommentera. Skriv något om vädret, till exempel.

Mindre obalans

Det blev sent igår. Idag, vill säga. Fest är gäst. Det tar på krafterna och fokuseringen är väl inte den bästa idag, men kristallsjukan verkar ge med sig. Jag har gjort en del avancerade rörelser med både kropp och huvud och än har jag inte ens varit i närheten av att vomera!

Yrslans boning

Huvudet mitt snurrar. Ja, alltså inte på utsidan då, men där inne är det ett slags spinn off effekt. Det roterar.

Känner igen det här och om jag inte minns helt fel var det i oktober 2008. Kristallsjuka. "Går vanligtvis över på ett par, tre veckor." Det låter enkelt. Men ska jag hålla mig i väggarna till dess?

Hittade en del om den på nätet. Förslag om egenbehandling också, men då ska man veta vilket öra som är drabbat först, annars kan det gå fel. Läkare alltså. Diagnos. Men när ska man hinna vingla till en vårdcentral?

(Om det hade hänt i söndags, när jag spelade boule mot kvartersdoktorn: då hade hon kunnat ge mig en diagnos för en kopp kaffe.)

Vardagsedge 2 - NY!

Att använda fel hand i vardagen, ger oanade möjligheter till spännande upplevelser som kittlar den normaltråkige medborgaren. Men se upp: gå inte ut för hårt! Använd gärna min stegvisa upptrappning nedan:

1. Borsta rätt tänder med fel hand!

2. Använd fel hand när du äter frukost! OBS: inget fusk med haklappar, morgonrockar, handdukar eller förkläden!

3. Raka dig med med fel hand. Här handlar det naturligtvis inte om någon rakapparat, utan rakhyvel.

Lycka till!

Ja och nej?

På Vetenskapsnyheterna igår morse berättades det om att forskare lyckats få kontakt med en ung kille i sk vegetativt tillstånd - inte nåbar - och att han svarade genom sina tankar. De fick honom att tänka att han spelade tennis när han menade "ja" och att han gick omkring i sitt hem när han ville svara "nej".

Fascinerande.

Men varför tennis och hemma? Varför ja och nej? Om ni inte får kontakt med mig, och jag tänker att jag spelar tennis så var inte för säkra på att det betyder "ja".

Konst i verkligheten 2 - NY!

Jag går ofta förbi där. Och undrar. Vem är det som bor där inne? Vem hämtar posten i lådan? Det kanske är svårt att ta sig ut därifrån. Det kanske inte går alls. Eller att komma in.

Simon!

Nu har Simon avancerat till "En bok för allas" första sida. Det är bara att sätta igång och beställa!

Bilder av is

Jag har just lagt upp ett nytt album på Flickr. Det är bilder från Eldnäset i påskas. Eldnäset ligger vid Holmsjön i västra Medelpad. Det är hemma.

IS

Fantasieggande?

Tänkte inte så mycket när jag tog den här bilden. Såg bilen och knäppte. Men efter en liten bearbetning i TiltShiftGen förhöjdes stämningen och nu börjar jag fundera på vad som händer där i skogen intill bilen eller i bilen.

Om jag har någon skrivarkurs i höst tror jag att jag ska låta deltagarna utgå från den här bilden och skriva något spännande.

Men det är klart att ni kanske ser den redan nu och då är det bara att sätta igång.

Ja, gör det allihop som har lust! En kort text utifrån den här bilden. Jättekorta texter får plats i Kommentarerna, längre skickas med fördel till mig på bengterik.engholm@telia.com

De bästa publiceras naturligtvis. Alla om det blir få. Den enda om det bara kommer en.

Skriv!

Mera bilder

Nu har jag, med hjälp av tips från Jardenberg själv, fått till länken till mina bilder på Flickr. Kolla gärna in om ni har lust, genom att klicka på någon av bilderna i högra marginalen.

Konst i verkligheten 1 - repris

För fyra-fem år sedan hade jag en surrealistisk upplevelse i tunnelbanan en morgon. Jag jobbade då mest vid Rådhuset på Kungsholmen och bytte tåg varje morgon på T-centralen. Jag skulle ha kurs den här dagen och var ute lite extra tidigt.

Jag gick ner för rullbanan till blå linjen och tänkte på ett högljutt mobilsamtal jag tvingats lyssna på vid Gamla Stan. En man berättade för oss alla att han åkte tunnelbana bara för att han hade blivit av med körkortet.

När jag kom ner på perrongen fick jag syn på en ung man som somnat i en uthuggen nisch i ett hörn. Stackare, tänkte jag, för full, för sent, inget tåg. Fy fan för att vakna upp där mitt i morgonrusningen efter en alltför glad natt på stan, hann jag tänka när jag såg att han hade likadana strumpor som jag hade just den dagen. Den reflektionen gjorde mig medveten om att han inte hade några skor. Nej, tänkte jag, full och tokig har han slängt skorna på spåret. Jag tyckte synd om den unge mannen som såg "vanlig" ut, hel och ren, typ.

Mitt tåg kom in och eftersom jag bara skulle åka en station ställde jag mig vid dörrarna och såg ut på perrongen. En sista gång såg jag mot ynglingen som fortfarande sov gott. Tåget började rulla och min blick svepte över folk som väntade på Akalla-tåget och på perrongens sista bänk hade en man somnat. Han satt lutad över sina ben med ena kinden mot knät. Bredvid honom på golvet stod ett par slitna och skitiga skor. På fötterna hade han ett par nya gympaskor. Han hade somnat när han höll på att knyta den vänstra. Fingrarna höll ännu om skosnörena.

Det blev svart. Det var för att tåget åkt in i tunneln och jag stod där förvirrad. Vad var det jag hade varit med om? Det var rätt uppenbart att den ene saknade skor och den andre hade två par. Han hade stulit skorna från den sovande mannen och sedan somnat själv när han skulle ta på sig dem. Eller hade den ene sålt sina skor till den andre?

Eller var alltihop bara en installation, en konstupplevelse, en teater? Ibland bjuder verkligheten på de största konstupplevelserna och dem ska man spara och vårda i sitt inre. Men var det här "verklighet"?

Jag vet inte. Vet du? I så fall: Hör av dig!

Bilder

Nu har jag utvidgat mitt territorium ytterligare här på nätet och dragit igång med Flickr på allvar. Det finns två mappar där. En med landskapsbilder och en som jag kallar Rost. Den innehåller bilder på... rost.

Och allt där är tillgängligt. Sök bara på Bengholm under People.

Omedvetna lustigheter

På uppdrag läser jag en del barn- och ungdomsböcker just nu. Det är trevligt, och ibland blir det roligare än det var meningen att det skulle vara. Den här raden ger mig till exempel rätt roliga bilder i huvet. Och i öronen förstås:

"En av dem gick direkt till sin motorcykel och sparkade igång den med ett vrål."

Man undrar varför: var det en tystgående japansk maskin som behövde lite verbalt stöd?

I tolfte timmen...

Man blir varm i hjärtat när det efter så här lång tid plötsligt dyker upp en positiv recension. Det är härligt att det händer nu också, när jag valt att själv ta hand om restupplagan av boken.

Recensionen är hämtad ur EOS nummer 4 2010. EOS är en tidning för barn och unga som ges ut i Finland. En snabbkoll på nätet säger att den är rätt populär och för övrigt förstår man ju att de har väldigt god litteratursmak...