Då kunde vi åka efter att de stängt affären klockan ett en lördag. Fast först skulle kassan räknas, alla köttvaror och ostar packas in i kylarna och golven sopas och våttorkas. Och så var det där evinnerliga kaffet som skulle drickas.
Jag och min syster kunde vänta hela lördagen längst bak i Duetten. Där låg vi och läste tidningar och lyssnade på radio. Vi höll på att bli galna när de sa att de skulle dricka kaffe också innan vi kom iväg. Det konstiga är att jag inte minns något om mat, ja, att vi åt något innan vi for.
Resan var ett äventyr på usla vägar och vi hade alltid den låga solen i ögonen den sista biten innan vi kom fram till Tåsjö och Frans och Karolina.
Tåsjö var härligt att komma till, dels för naturen: de långa, branta backarna som jag sprang i, föll och fick en massa skrubbsår. (De där fallen kom tillbaka i drömmarna i många år, men inte som mardrömmar direkt utan mer som vanliga fallandedrömmar.) Men också för att Frans och Karolina var så sköna människor. Det var fritt och ledigt hos dem, de var enkla och naturliga. Jag kände mig hemma hos dem.
Och så hade de djur.
Jag kan inte minnas hur vi bodde där de första åren. Antagligen sov vi i det stora huset för de höll alltid till i sommarköket. Intressant företeelse det där med sommarkök: det var vanligt på bondgårdar förr att man ungefär i maj flyttade från det varma boningshuset och ut till ett enklare hus på gården. Det var svalare och friare där - måste ha känts lite som att flytta till stugan. Och då kunde man gå loss och städa ur boningshuset ordentligt.
Men jag vet inte om man byggde sommarkök. Mest troligt är väl att sommarköken kom till när man byggde nytt hus och då användes det gamla på sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar