Ibland är konsten outgrundlig. När den är som bäst är den ett slag i magen. Eller på käften. Eller i alla fall mer en känsla än en tanke. Och känslan strävar hela tiden efter att skapa en tanke, eller en rätsida: en mening. Den här installationen drabbade mig alldeles nyss. Bilden är aningen oskarp, men texten förkunnar att man ska ta hand om det inre först, sedan löser sig det andra. Yttre.
Mina känslor går igång på verket och jag låter det vara så. Vill inte gå in i intellektualiseringens gråtråkiga snårskog. Stannar vid känslan.
Inlägg
Håller med. Det här låter sig inte tolkas.
SvaraRaderaTack för ditt stöd!
SvaraRadera