Porten till – XXXXII Slutet

Kapitel 42

Döendet börjar tidigt. Hur ska man veta då vilka det är som står vid fotändan och kräver sin del. Sin del av allt. En röd pulka? Ett eländigt husdjur. Sin del av frustration och skulder. Solen: skarp och elak. Han vände sig in mot väggen. Det var i alla fall lättare att fokusera på en sak när det var över. Att få blunda. Men snart var de här. Är jag han, eller han jag?

Porten till – XXXXI

Kapitel 41

"Dette går ikke lenger. Han vet." "Men jag vet att han inte vet." "Ikke han", sa hon. "Han!" Hon pekade mot fönstret. "Vad skulle den där kunna göra oss?" Klor runt hans armar. "Dette er en forbannelse." Hon knuffade undan honom, gick mot dörren. "Linnea", sa han, "din man bedrar dig med en annan." Det lät inte klokt. Han borde göra något åt den där repliken. Och sedan: hennes tårar.

Porten till – XXXX

Kapitel 40

Han satt vid skrivbordet och njöt av ensamheten. Den gamla blockflöjten fastnade när han försökte stänga lådan. Han lät den vara öppen. Hantverken är på väg att försvinna, oavsett vilka behov vi har. Allt det gamla. Det nya. Adventskalenderns luckor hade också tagit slut för länge sedan, ändå hängde den kvar på köksväggen. Det var svårt att se den utan att gråta.

Porten till – XXXIX

Kapitel 39

Ingenting ledde tankarna vidare. Det saknades karta. Allt han verkligen ägde var dessa fyra väggar. Ändå såg han bara ljuset och skuggan, hur den föll, mot den gamla bonaden i deras sovrum. Korsstygn. Orientera vidare i detta landskap. Utan att våga röra sig. "God samvittighet gi en god natts søvn." Tolka tecken och linjer, symboler och färger: en kyrkoruin, en smekning.

Porten till – XXXVIII

Kapitel 38

En taxi? "Sätt dig ner." Nej, den passerade. En Prius. Som påven. "Skit i det då. Jag drar." Ja, jag hade hört det. "Vi ses aldrig mer." Tillbaka till Cleveland? "Men tvättstugan..." Gardinen rörde sig. Jag behövde inte titta ner: handen hittade själv. En liten glipa bakom tredje spröjsen på vänster sida. Det var is på Cuyahog River nu. Fisken? Var det att jag glömde den? Ytterdörren svarade inte.

Porten till – XXXVII

Kapitel 37

Det vita kom tillbaka och kvävde både gott och ont. Allt saktade in, gravsattes. De tre på södra sidan gatan föll snart i sömn efter en annan slags torsdag. Han på norra sidan vakade länge i värmen från elementet. Drömmarnas sönderklippta scener ur ett mänskoskap. Röda pulkor, släpljus. Trädkronor.

"Remember that thou art but dust.

I shall try to bear it in mind."

(Lydia Davis "Examples of Remember)

Porten till – XXXVI

Kapitel 36

Hon hade sett förbi honom. Inte distraherat; hon sökte verkligen efter någon med koncentrerad blick. En spejares ögon över en öde prärie. Fick inte fäste, som om han inte fanns. Inte bara där utan ingenstans. Som kusinen till en låtsaskompis. En tysk pojke vid namn Eribert. Han blundade sig bort igen. Försökte tänka på buffelhjordar och apfelstrudel.

Porten till – XXXV

Kapitel 35

Hvis jeg lukker øynene, er han borte. Existerer ikke lenger. Og er for evig og alltid borte. Tenkte hun. Men ändå, när rullgardin rusade upp kunde hon inte blunda. Han er en virkelig djevel, en igle som suger gleden ut av meg. Dritt! Hon tryckte så hårt med tummarna att hon trodde ögonloberna skulle försvinna in i hjärnan

Porten till – XXXIV

Kapitel 34

Har jag verkligen börjat tala högt när jag är ensam, tänkte han. "Vad sa du, älskling?" Hon stängde aldrig dörren om sig, inte ens på toaletten. "Nej, ingenting", svarade han och la kameran på fönsterbrädan. Så trött, så förbannat utled på den där fasaden, fönstren och porten. Kvinnan med hunden. Igen? I den här kylan. "Pissa då!" Hon både rökte och hade hund. Praktiskt.

Porten till – XXXIII

Kapitel 33

"Om du ska ljuga måste du grunda det ordentligt. Skaffa en hobby som ger dig space, liksom." En monolog mellan män i en tvättstuga. "Som aikido." Ögonbrynen ramade in ordet med citationstecken. "Fast du behöver förstås nån att bedra också." Ja, det var så sant. Centrifugen tystnade: dags att hänga. Han tänkte på Dressmanreklamen. Den jagade honom.

Porten till – XXXII

Kapitel 32

Nu var det så där igen: vaknade ur en dröm. Vi skulle sova ute intill det gula huset. (Inga blodiga sopsäckar.) Mitt i natten såg jag en regnbåge. Två. Tre. Den tredje fattade eld. Rusade in och fann kamerorna utan att väcka pappa. Ut igen. Det brann inte längre, men röken var vit, kompakt och vacker. Jag såg fram emot att ta dimmigt suggestiva bilder.

Porten till – XXXI

Kapitel 31

Hon brukade inte snarka och det gjorde hon inte nu heller, trots att de druckit nästa två flaskor. Ljumsken hade varit öm under aikidon och nu gjorde det riktigt ont. En bildörr på gatan. Steg och röster. Vintern var här och vände. Nu plaskade det om bilarna igen. Vem skulle han ringa? Vad säger man? Hon fick göra det själv.
Och så ett stråk av barndom. Torrt och vitt. Björnklister?

Porten till – XXX

Kapitel 30

Och världen blev prinsesstårta igen. Trots det gav fredagen den vanliga bittra smaken. Idag ännu mer. Randen efter brevbärarens cykel i snön. Lite påsklov i luften. Varmgrader och snöfall. Så var det, eller så hade det varit, där hemma i norr. Vad hade hon sagt? Skulle han sluta med karaten? Hennes ansikte vid fönstret, så småningom i motljus. Telefonen.

Porten till – XXIX

Kapitel 29

Ytterdörren hade knappt slagit igen förrän gardinen i sovrummet gungade till. Knappt märkbart. Först efter fem signaler svarade hon. "Det er stille", sa hon, "ingen der." Fyrtio meter luft och åtta tunna glasskivor mellan oss. Han avslöjade sig i bakgrunden. Hon la på. Kikaren ställde jag på golvet. Kanske inte stolthet direkt. Men... tillfredsställelse?

Porten till – XXVIII

Kapitel 28

Lugn natt. Han började vänja sig vid vågskvalpet. Mörkret var det värre med. Först höjde han ljudet, men när det inte hjälpte längre letade han fram den röda lampan från Ohio. Kartongen fanns kvar bakom de dammiga volymerna. Montaignes essäer. (Och vi med all vår lärdom dyker ner i helvetets avgrunder.) Det var som att somna framför brasan.

Porten till – XXVII

Kapitel 27

"Du må snakke med nåen." Var hade den blå slipsen tagit vägen? "Med vem, om vad?", sa han och fann den bland kalsongerna. Den måste strykas. "Nå er han der igjen, i vinduet." Den röda får duga. "Hører du på meg? Jeg vil kaste en murstein gjennom glasset hans!"
Det var första gången han såg dem båda två. Alltså samtidigt.

Porten till – XXVI

Kapitel 26

Det röda paret måste vara hennes. De stod lutade mot elskåpet bredvid hans blå Elan. Demonstrationståget vek av mot Ica. Det var då sopsäcken blåste upp mot mina ben. Den svarta plasten så kall mot huden. Bara små tussar av vit päls och lite blod fanns kvar. Jag släppte säcken och fortsatte mot porten. Men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vem som hade namnsdag.