Om att skriva om

På LittFest i Umeå lyssnade jag också på Klas Östergren, en gammal favorit som jag läst det mesta av, fram till de senaste böckerna. Han ondgjorde sig något över skrivandet på dator och antydde(!) att böckerna hade blivit allmänt sämre och tjockare sedan datorerna tog över. Det är för lätt att genomföra ändringar och för lätt att bara skriva på. Tror att han, som skrivit alla sina böcker, manus och översättningar på en och samma skrivmaskin, menade att man aldrig gör någon större revidering av texten och att orden bara flödar på utan hejd när det går så lätt att skriva. 

Han skriver om första kapitlet minst 30 gånger och manuset i stort 20 gånger, innan han är nöjd.

Jag vet inte hur ni jobbar, men jag skriver förstås på dator. Ganska tidigt i processen skriver jag ut texten på papper, läser igenom, stryker, lägger till och rättar. Sedan ändrar jag i manus efter det och fortsätter skriva. Så småningom gör jag en ny utskrift och redigerar. Men inte gör jag det trettio gånger…

Men sanningen att säga saknar jag faktiskt ibland det där mekaniska skrivandet på maskin. (Så gammal är jag.) Det var något visst med att titta på sitt manus, stryka, klippa, klistra och sedan skriva om, från början igen. Då fanns det möjlighet att på ett mer kreativt sätt hitta nya formuleringar, och det ska Östergren ha rätt i: det var enklare att stryka ner då.

Så idag har jag börjat testa en ny metod med mitt manus "Kalkoner". Det funkar väldigt smidigt i Scrivener där jag kan dela på skärmen så att jag har originaltexten uppe samtidigt som jag skriver in den igen, och får utrymme att lägga till och förstås också dra ifrån. 

Det här fungerar kanske bättre när textens omfång inte är så stor. Allt som allt ligger hela historien nu på under fyrtio tusen tecken, så det är ett manus man kan få ett rätt bra grepp om. 

Målet med omarbetningen nu är att fördjupa den ytterligare, att ge historien och personernas relationer mer kött på benen. Därför känns det här som en bra metod. 

Nu jobbar jag vidare!