Dags att skriva fler faktaböcker?

Idag har jag varit hos en uppdragsgivare på ett trevligt möte. Jag hjälper dem med en enkel skrivanvisning som de ska ge artikelförfattare som ska delta i en tidskrift som jag brukar hjälpa dem att sätta. Det är viktigt att det finns vettiga anvisningar när många ska skriva i ett och samma forum. Det ska ju fungera som en helhet, och då går det inte att författarna handskas olika med sina texter. Det handlar till exempel om hur man gör med förkortningar, siffror och kursiveringar. Rubriksättning och notapparat är andra saker som bör se lika ut. Sedan är det bra om bilderna som ska in är av tillräckligt god kvalitet, annars blir det merarbete för mig och alltså dyrare för beställaren. 

Jag tog en lång promenad i stan, från Sankteriksplan till Karlaplan och på vägen tittade jag in hos Natur och Kultur med "Fladdermöss"-korrekturet. Där är det alltid trevligt att hälsa på, särskilt som "Fakirer" och "Fladdermöss" är så populära, den senare är redan omtalad fast den inte kommit ut. Och nu hoppas de på fler faktaböcker av mig och Jojo Falk. Tja, det är väl bara att hitta på ett ämne och sätta igång…

Det märkliga är att jag aldrig sett mig själv som faktaboksförfattare, ändå har jag skrivit två faktaböcker. Det kanske är därför de har blivit så bra. (Jag skäms inte att säga det, men det tar emot. Lite.) Att jag skriver berättelser som innehåller fakta.

Men jag är ingen faktaläsare, jag är inte ens speciellt nyfiken på något särskilt. Jag älskar berättelser, plöjer romaner och lyssnar gärna på radiodokumentärer. Men det där med fakta har jag svårt för. 

Ändå ska jag skriva fler faktaböcker. Det ska jag. Men om vad ska jag skriva? Det är där jag är nu: måste leta upp ämnen som jag verkligen känner för, blir nyfiken på och vill veta mer om. 

Hm. Jo, jag har ett par, tre uppslag, men de är inte så lätta att omsätta i text. Inte i bild heller, kanske. Jag har i flera år tänkt att det borde finnas en bra, lättläst och vacker bok om snor. Jo, det tycker jag. Och jag är verkligen intresserad av ämnet, även om jag inte tagit reda på särskilt mycket. Var kommer det ifrån och varför finns det? Hur såg man på snor förr i tiden? Varför är det fult att peta näsan? Såna frågor har jag och det kanske kan bli en bok.

Jag har också funderingar på att skriva om snällhet. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" är en klar utgångspunkt. Just det här med möte mellan snällhet och ärlighet gillar jag. Och hur man ska uppträda mot varandra. När jag tänker på det glider jag lätt in på ett slags uppförandekoder och jag skulle vilja skriva om det i en bok som ska heta "Så får du alltid glass – konsten att lura vuxna". 

Det är två av mina idéer, men jag behöver fler: i vilka ämnen saknas det roliga faktaböcker för nyläsare? 

Danmark!

Och på självaste Världsbokdagen får jag ett trevligt besked från ett av "mina" förlag, Natur och Kultur: "Fakirer" och "Fladdermöss" kommer att ges ut i Danmark av förlaget Klematis! Kolla in där så får ni se vilket fint sällskap vi hamnar i.

Det är första gången någon av mina böcker översätts till ett annat språk. Men det är inte så konstigt att det blir just de här två böckerna för Jojo Falks bilder är så fantastiska. Sedan tror jag också att jag har hittat två ämnen som inte direkt är överrepresenterade i barnboksvärlden. 

Blir jag jätterik nu då? Nej. Danskarna kommer att trycka upp små upplagor så när det gäller pengar blir det nästan ingenting. Men äran, äran! Dessutom verkar "Fladdermöss" ha väckt visst intresse på mässan i Bologna så kanske fler länder hör av sig, och då kanske även "Fakirer" får en ny chans.

Boken om fladdermöss kommer först i slutet av juli detta år som faktiskt är ett fladdermusår!

Vega i vågorna

Man vänjer sig aldrig – man blir lika glad varje gång. Tack och lov. I fredags kom en kartong med min åttonde bok, min första bilderbok. Den heter "Vega i vågorna" (Opal) och den har jag gjort tillsammans med den otroligt duktiga illustratören Sara Gimbergsson. 

Den vänder sig till de allra minsta och är ett litet äventyr med klassiska sagoingredienser och ett par läskigheter. 

Jag lärde mig massor när jag skrev historien om Vega. Första versionen var väldigt lång och ordrik och Sara tyckte om den, men sa att jag fick stryka ner texten väldigt mycket. Det var jag medveten om, och strykandet av text har fortsatt ända in i det sista, tills det blivit mer som en dikt. Och det har skett i takt med att jag fått se Saras bilder och hur de täckt in historien så fint. Det är ju ingen mening att säga allt två gånger: både i text och bild. I en bra bilderbok ska texten var välskriven och kort och komplettera bilderna där det behövs.

Min första bilderbok. Härligt. Och det blir absolut inte den sista, för nästa höst kommer Sara och jag tillbaka med en bilderbok för lite större barn. Mer om den en annan gång. 

PS: Vega i vågorna kommer "på riktigt" den 7:e maj, och den 12:e maj kl. 14.00 läser jag ur boken på barnbokhandeln Bokspindeln, Odengatan 84 i Stockholm. Då finns även Sara på plats och visar originalbilder!

Vad händer i texten?

Vad händer egentligen med texten när man går igenom den om och om igen? Blir den bättre, eller finns det en risk att man liksom målar sönder den? När jag gick på folkhögskola och skulle bli konstnär sa en lärare till mig att man måste måla sönder ett antal dukar först innan man hittar fram till känslan av hur bilden ska se ut när den är klar, att kunna stanna där och låta den vara. Kan samma sak gälla en text? Finns det en risk att man överarbetar den?

När det gäller "Zodiak" som jag arbetar med den här veckan, så handlar det nu säkert om minst den tionde genomgången. Manuset är refuserat av tre förlag och en senare version ligger nu och väntar på att refuseras av det första förlaget igen. En vän har läst igenom det och kommit med viktiga och kreativa ändringsförslag, som jag genomfört. Och, som jag skrev igår, har en tilltänkt illustratör också läst, gillat, men också ställt några frågor som initierade de här två senaste genomgångarna.

Men vad har då hänt med texten längs vägen? Jo, jag har kanske blivit lite mindre mystisk och dunkel i mina beskrivningar av personerna. Det är en balansgång. Jag vill inte vara för tydlig utan snarare öppna för tolkningar av vilka de här märkliga figurerna är.

Jag byter ut ord. Försöker hitta rätt valörer i språket. Stryker onödiga meningar: ofta säger man samma sak två gånger, den ena gången beskriver man ett skeende och den andra gången gestaltar man den genom handling. Onödigt. Man måste lämna utrymme för läsarens egen fantasi och inre bilder.

Ett exempel: de två hjältarna befinner sig i ett soprum som jag redan börjat beskriva ur Zodiaks synvinkel – jag berättar i presens och tredje person. De har en kort dialog, och sedan fortsätter Zodiak att se sig om:

"Zodiak fortsätter se sig om. Det finns inga råttor i alla fall, inga han kan se. Han flyttar en kaffebryggare och en trasig stol, och längst bort i hörnet hänger det en röd låda. På framsidan finns det en bild på olika batterier. Locket går bara att öppna så pass att Zodiak får in ena handen."

Den första meningen behövs inte. Den beskriver bara det vi sedan förstår att han gör: ser sig om. Det är bättre att berätta vad han ser än ATT han ser.

Det är lite som jag varit inne på förut att man stryker det som var nödvändigt för att skriva texten, men inte behövs för att man ska kunna läsa den.

Ibland behöver tiden gå mellan situationer. Så var det i det här stycket. Det är precis när de tagit sig upp från kloakerna till soprummet:

"Med gemensamma krafter får de till slut upp locket så pass att det blir en glipa de kan tränga sig igenom.

Det första Zodiak ser när han ställer ifrån sig lyktan på golvet är att någon har parkerat en skinnsoffa halvvägs ut genom dörren. Det är öppet. Vägen är fri. De skulle slippa gå genom kloakerna igen. Han tar ett djupt andetag och luften i det ukna soprummet påminner honom om en sommarmorgon på landet.

Zofia hasar ner och landar i soffan. När Zodiak är på väg att sjunka ner bredvid henne knuffar hon till honom."

De kursiverade meningarna la jag till under förra omarbetningen, för jag tyckte att det måste gå lite tid från det att de tagit sig upp och till att Zofia hamnar i soffan. Där finns plats för reflektioner samtidigt som läsaren hinner med att följa dem över golvet och fram till soffan. En handling jag valt att inte nämna.

För att beskriva en annan person i texten har jag givit honom lite sällskap: en hund och hundens namn kan för den vetgirige läsaren leda till ytterligare tolkningsmöjligheter. Jäkligt djupt där… Möjligen skjuter man över målet med sånt finlir, men jag vill tro att den omsorg man lägger ner i en text ändå betalar sig, även om läsaren inte ser alla lager och kan ta till sig av undertexten: den finns där ändå. Men man måste akta sig, särskilt när man skriver för barn, att göra den här typen av finlir viktigt för förståelsen av själva innehållet, själva berättelsen. Det får bli just finlir, utsmyckning som fördjupar historien en aning.

Nu tror jag att jag ska ta itu med infoga mina nya ändringar i texten. Så får det bli, denna soliga eftermiddag i april.

Halvsjuk

Förkylningen verkar ändå ge med sig något. Jag har orkat sitta här ändå och jobbat på halvfart, kan man säga.

Zodiak har fått sig en duvning. Det är inget fett manus. Det är 60.335 tecken, så med illustrationer borde det kunna bli en bok på uppåt 100–120 sidor kanske.

Egentligen har jag bara gjort vissa småändringar, lagt till några stycken, bytt ut ord, skrivit in en hund(!) och byggt på lite intryck; det stinker till exempel mycket mer nu nere i kloakerna. Personerna kanske har fått lite mer kött på benen, men mer ska det bli. Däremot är jag tveksam till att förklara deras bakgrund och bevekelsegrunder mer. Kanske är jag feg och lat, men jag vill låta dem behålla så mycket som möjligt av mystik. Läsaren kommer säkert att undra varför dessa fyra personer faktiskt kan leva vidare när alla andra i hela världen stelnat till eftersom tiden stannat. Och varför kan råttorna leva?

(Och precis där fick jag en idé till en sak som Pelle - senare mer känd som Zodiak - ser genom fönstret, en sak som verkligen får honom att fatta vad som hänt. Det är bra att skriva om det man skriver, ibland.)

Nu sitter jag här med ett nyutskrivet manus och ska fortsätta jobba på papper. Förhoppningsvis blir det den sista bearbetningen innan jag kan skicka iväg det igen ganska snart. Men till vem? Ja, det är frågan. Kanske jag borde satsa på ebok ändå, på eget förlag… Det tål att tänkas på.

Arbetsvecka, snörvel

Så kom den då äntligen den första riktiga arbetsdagen i den kreativa månaden april. Och då slog förkylningen till med full kraft, och tvätten måste fixas… Men nu sitter jag här och snorar på min nya arbetsplats. Såhär ser den ut.

Mycket funktionell. Det fattas egentligen bara lite bilder på väggen. Det blir verk av Sara Gimbergsson, Jojo Falk och Mimmi Tollerup: de underbara illustratörerna i mina böcker. Ska klippa och klistra när jag får tid.

Verkligheten har också hunnit ikapp mig och jag känner att jag måste låta Tore vila lite till. Jag har ju faktiskt nästan färdiga manus som måste ses över. Det handlar om andra historier som jag bara har hängt på tork ett tag. Det är den lättlästa ungdomshistorien "Kalkonerna" som har fördjupats, men håller det? Måste jag inte skriva om den helt och hållet?

Sedan är det mitt evighetsprojekt "En annan Charlie" som just nu ligger i sin 3:e eller 4:e version på förlag. Detta samtidigt som jag arbetat om den till en 5:e utifrån två väldigt välvilliga refuseringar från två andra förlag. Nu kanske manuset är intressant för båda dessa: hur gör jag då? En genomläsning av 228 551 tecken text som jag arbetat med till och från i sex år är nödvändig och en sista översyn. Med alla ändringar det medför…

"Konsten att överleva i världsrymden" – en kanske spännande historia för 9-12 år – ligger hos en nära vän för genomläsning. Det står inte på förrän han hinner med den och då blir det röda bockar i kanterna, bearbetning och kanske ivägskick innan sommaren?

För att röra till allt ytterligare satt jag på färjan till Gotland i torsdags och gick igenom alla gamla kortprosastycken jag har samlade här och där. Jag packade in allihop i ett Scrivener-projekt för att få översikt. Det var ett lyckat grepp, och plötsligt insåg jag att jag har noveller och småstycken som mycket väl skulle kunna publiceras, i bok eller e-bok. Hm. Intressant. Kanske fann jag något att skicka till den eminenta novelltävlingen i Umeå 2013 också. Vem vet?

På vägen hem under fredagseftermiddagen gjorde jag sammalunda med alla mina små barnboksprojekt och idéer. Förutom de texter som knackar på dörren – bland annat den om Gabriel och hans besvärliga skyddsängel – hittade jag åtminstone ett par uppslag som borde gå att göra något åt.

Men idag ska jag fundera på något annat. Det är manuset "Hur jag blev Zodiak och räddade världen" som ska få mina tankar. Berättelsen ligger på förlag och jag är ganska övertygad om att de inte vill ha den senaste versionen heller. De förstår den helt enkelt inte. Det är för många logiska luckor och alldeles för mycket outtalat i historien. Nå. Jag skickade iväg den till en alldeles fantastisk illustratör som jag länge tänkt på som kommande samarbetspartner. Hon har läst manuset nu och är positiv och vill gärna illustrera! Men hon har några viktiga synpunkter jag måste ta itu med. Till exempel har hon helt rätt i att miljöerna är vagt beskrivna och att man vill veta mer om personerna, vilka de är och hur de ser ut. Jag ska se vad jag kan göra åt det, och vad jag SKA göra åt det: det kanske blir beskrivningar som jag får stryka senare, när hon börjat illustrera. Men det kanske är bra att jag skapar mig egna bilder av platserna och figurerna först, innan hon sätter igång.

Om det nu blir någon bok.

Jag har en del att ta itu med. Kanske borde jag börja med det nu?

Lata dagar

Haft några sköna dagar i vårt hus intill Holmsjön i Medelpad. Den västra Holmsjön, måste man säga då, för här hade de så dålig fantasi att de gav båda de största sjöarna samma namn. Här rinner Ljungan förbi ner mot kusten. Solen har kämpat med isen, men kylan har jobbat emot. Ganska utsiktslöst.

Jag har inte skrivit något alls, bara funderat. Och så har jag läst igenom mitt manus "Kalkonerna" som är tänkt att bli en lättläst historia för 12-14-åringar, kanske. Grundberättelsen är självupplevd och manuset skrev jag väldigt snabbt under hemresan från förra årets bokmässa. Det var efter ett möte med en förläggare som visat intresse för mitt skrivande.

Nu har vi bollat manuset ett par gånger och jag håller på att fördjupa historien så att relationen mellan huvudpersonen (jag) och hans bästa vän. Det handlar om längtan, förhoppningar och svek, och jag har skruvat till den "sanna" historien en aning, men i grunden är den som sagt var helt självupplevd.

I den första versionen lät jag bara förhistorien glimta fram lite och texten påminde mest om en novell. Nu blir det mer om vad som hänt innan och det blir klart köttigare, men också – än så länge – lite stelare. Jag ser direkt vilka partier jag skrev först och vilka jag lagt till senare. Det är irriterande, men också bra på något sätt: jag vet vilka delar som måste mjukas upp och bearbetas vidare innan någon annan får läsa.

Och det här med att skriva lättläst och inte skapa en lättsmält historia är inte så enkelt. Det är en prövning och en övning.

Plantering och bolla scener

Idag sitter jag på Café 60 mittemot ABF-huset på Sveavägen. Jag sitter här och skriver och laddar för kursen i filmmanusskrivande som vi (BUS=sektionen för barn- och ungdomslitteratur i Svenska Författarförbundet) arrangerar. Kursledare är Peter Arrhenius. Det ska bli intressant.

Och skrivandet då? Jo, scenerna och personernas karaktärer och möten blir byggstenar i en historia jag tror börjar hålla. Jag märker att det har sina fördelar med att tänka i tre delar, alltså att det ska bli en trilogi, och att göra det redan från början. Det ger mig möjlighet att plantera saker och händelser.

Och det är ett väldigt trevligt arbetssätt. Jag fixar lite här och där, kommer på en ny scen som måste in mellan "Lagar mat" och "Prat med Molly". Den ska heta "Fredagsmys?" och ytterligare frustrera Tore i upptrappning mot katastrofen. Och då lägger jag förstås in en scen i slutet av del tre som heter "Fredagsmys!". Att knyta ihop trådar.

Idag har jag också börjat spåna på en scen som utspelar sig på skolan. Tänkte undvika den miljön helt, men scenen behövs för att ge Tore-karaktären mer djup. Scenen ska visa på hans självvalda ensamhet och den ska få sin kontrast i en scen i andra delen där han spelar fotboll med en massa killar och tjejer i Spanien.

Nu ska vi se...

Planering!

Med Robert Wyatts (musikern alltså) hjälp har jag idag lyckats koncentrera mig ett par timmar på att börja planera upplägget av den här historien om Tore, hans far Dennis, grannarna Alva och Molly, Mollys mamma Harriet, Tores mamma Linda, hennes nye man Angél och Marina i Cútar. Alla har fått namn! Det behövdes alltså en kort flygresa för det.

När jag började bena ut vad som skulle hända i den första delen, insåg jag rätt snart att det faktiskt finns en historia där, det finns en stor konflikt och det finns en naturlig upptrappning. Det finns också ett slags crescendo och en avrundning. Och slutet pekar vidare mot fortsättningen: Tore sitter på planet på väg till Spanien.

När det gäller den andra delen, den som utspelar sig i den lilla byn Cútar i Andalusien, är det vagare. Det har jag varit inne på tidigare. Konflikten där är inte lika underbyggd. Där har jag nog koncentrerat mig på möten mellan Tore, Linda, Angél och Marina. Men Tore börjar, i mitt huvud, få en klar vilja med resan. Tyvärr kommer hans önskan inte att uppfyllas. Är det ett problem? Historien kommer inte att sluta lyckligt. Måste inte alla barnböcker ha ett lyckligt slut?

Den andra delen kommer också att sluta i planet. Och den tredje delen, som nu börjar utkristallisera sig, börjar på Arlanda med att Dennis kommer och möter Tore. Han kommer hem till en ny värld, kan man säga. Förutsättningarna är helt klart ändrade. Där är jag ganska klar över konflikterna i Tores liv och jag tycker att lösningen, eller lösningarna, också ser rätt lovande ut. Det kommer att bli ett lyckligt slut.

Men hur ser då själva planeringen ut? Jag har tänkt igenom det jag redan skrivit, vagt eller mer färdigt, och funderat på var någonstans i historien dessa scener ska in. Jag har punktat upp dem från 1 till 10 och på så sätt fått ett slags kronologi, och jag har också tänkt att historien ska berättas kronologiskt. På det sättet har del ett fått sitt skelett. Nu gäller det att tänka vidare på vad som krävs för att händelse/scen 1 ska leda till 2, och så vidare.

Det här låter ju astråkigt, men bara jag fått ordning på… ordningen kan jag skriva vidare på del ett och samtidigt fortsätta flumma iväg med del två och tre. Och ganska snart kanske jag kan göra en planering över vad som ska hända mer i detalj i den andra delen. Osv.

Men nu måste jag käka litegrann. Jag ska ju iväg och vara delaktig i utdelandet av BUS:s debutantpris Slangbellan! Och på vägen dit tänker jag hålla koll på vem som får det där andra priset. Ni vet: Alma…

Flow, typ

På ett tidigare inlägg fick jag en kommentar på Facebook av kollegan Boel Werner. Hon skrev så här: "Kul att läsa om ditt sökande. Det där med att du plötsligt insåg att det killen sagt tidigare var lögn ... Vad skönt det är när stoffet levererar på det viset!"

Inte sant! Och det händer hela tiden, om man låter det hända. Så fort man skapar en karaktär eller en miljö kan den börja leva och dra iväg. Det vanliga är dock att en händelse leder till en annan i något slags kronologisk följd.

Jag minns när jag skrev Kameleontpojken och Moa var ensam på väg uppför backen mot dårhuset där hennes mamma satt inspärrad. Just det, "inspärrad", minns jag att jag tänkte: stället måste vara inhägnat. Och då fick jag bilden av ett högt stängsel i huvudet. Moa gick långsamt uppför vägen med björkar omkring sig, men när hon var framme vid grinden behövde jag någon som öppnade och då blev det en liten vaktkur intill grinden, och i den lilla vaktkuren satt en liten liten gubbe som blev Moas ciceron in i det hemska. Honom hade jag inte tänkt på innan, han dök upp när han behövdes.

Men när detta händer, vi kan kalla det flow, så kommer det inte av sig själv utan det kommer ur enträget arbete.

Åter till Tore.

PS: så här flummiga är inte våra kurser. Där tar vi upp mer handfasta tips om vad en berättelse egentligen är, metaforer, dialog, språk och ordens valörer mm. Kolla in aktuella datum på Skrivflyts hemsida.

Språkförbistring

Hur bär man sig åt när man skriver dialog mellan personer som talar olika språk?

I en barnbok kanske man helt kan bortse från språken och låta dialogen löpa på som vanligt, trots att det inte är logiskt. Men om det handlar om kommunikation så är språkförbistringen viktig. Kanske.

Ett annat alternativ är förstås att beskriva situationen och hur de trevar sig fram med enstaka ord, gester och kroppsspråk. Men det blir rätt dålig litteratur i längden.

Ett tredje alternativ är att börja med knaggel och sedan växla mellan direkt och indirekt anföring. Ska försöka improvisera ett exempel:

Marina stannar mitt i trappan vid en röd port som ser ut att vara från Medeltiden.

"Mi casa", säger hon och pekar på dörren.

"Okej", säger Tore.

Det är här hon bor. Marina ler och klappar med handen på väggen.

"Pared", säger hon.

"Vägg", säger Tore.

"Vägg?"

Marina provar det flera gånger. Det låter bra till slut. Sedan pekar hon på gatan, upp mot taket, fönstren, himlen. Allt får nya namn, nya ord.

"Cielo?", säger Tore och pekar rakt upp i den mörka natten. Marina nickar.

Det är mulet, men de bestämmer att de ska titta på stjärnorna en annan kväll. En kväll utan moln.

"Nublado", säger Marina.

"Moln", säger Tore och sedan säger han god natt och hejdå och vi ses innan han börjar gå hemåt. "Hem", tänker han, "casa". Och när han rundar kyrkan tänker han på pappa.

Ni kanske har bra exempel ur egna eller andras texter. Det skulle vara kul att ta del av hur andra löst detta.

Ett litet citat

Mitt i alla tankar om skrivande och att det är nödvändigt att bara göra det, dyker det här citatet upp hos Koci365 som jag följer på tumblr:

An essential aspect of creativity is not being afraid to fail. /Edwin Land

Precis. Är man rädd för att misslyckas kan man inte skapa någonting.

Flummiga tankar

Det är ganska intressant att skriva en andra del i något man inte skrivit färdigt första delen av. För sanning att säga har jag en mycket vag bild av vad som ska hända där. Det är egentligen bara korta anteckningar och ett par kapitel.

Och nu håller jag på med en fortsättning. Det som händer i del två ger ekon tillbaka till det som måste ha hänt innan, det jag ska skriva sedan. Visst låter det flummigt?

Och hela tiden måste tankarna få flöda fritt, inte bromsa, bara låta historien växa. Bestämma mig för vad som ska strykas får jag göra senare. Ju större historien blir desto mer påverkar den det som redan hänt.

Tore har alltså kommit till ett annat land och där ska han träffa sin mamma som han inte sett på väldigt länge. Redan där visar det sig att han ljugit i första delen. Jag har fragment till en dialog med grannen Molly om det där. Tore berättar att hans mamma är arkeolog och att hon gräver fram en mycket gammal civilisation i ökensanden. Och när han säger det kanske det är så att han ljuger, eftersom hans mamma faktiskt bor i Spanien, som jag har hittat på nu. Ja, han ljuger uppenbarligen.

Vad bra. För det säger en del om hans situation. Det ger ytterligare stoff till min berättelse. En liten kille som bor ensam med sin pappa och ljuger om den frånvarande mamman. Där har jag chans att även leka med den lögnen. Han kanske är dålig på att ljuga så att Molly genomskådar honom? Där har jag en del att tänka på.

Och eftersom det nu är så att mamma är i Spanien och vill att han ska komma dit, då måste mamma höra av sig till honom i första delen. Hur reagerar pappa på det? Vem betalar resan? Vad tar han med sig? Hur tänker han sig att det ska bli?

Och så kommer jag fram till den där viktiga frågan som allt det här handlar om: vad vill Tore? Vad har han för mål, för drömmar och längtan? Vilka är hans hinder? Vad är konflikten i historien, helt enkelt. Och hur ska han kunna övervinna hindren? För det måste han väl göra? Annars blir det en tragedi, och det vill jag inte.

En sak vet jag om det jag skriver: det ska inte sluta olyckligt. Märk väl att jag inte skriver att det ska sluta lyckligt. Stämningsläget i det jag skrivit är lågt. Det blir som en bas att utgå ifrån, en grundton. Det är inte tjosan hejsan och ballonger till barnen i den här storyn.

Handfast arbete - inget flum

Så var det svårt att komma igång efter alla andra saker som måste fixas under dagen.

Men då bestämde jag mig för att göra något mer handfast med texten: dela upp alla stumparna jag skrivit till egna avsnitt eller scener. Jag har skrivit helt osammanhängande än så länge, och nu ska jag liksom bena ut vad som är vad. Inte exakt VAR – kronologiskt – det ska vara än, men i alla fall dela upp texten och sedan fortsätta med varje del för sig, knyta ihop och lägga till nya scener. Kanske. Vi får väl se hur det går för Tore i Andalusien.

Jag har ett så bra skrivprogram där det är lätt att lägga till nya kapitel, döpa dem efter vad som händer, lägga till kommentarer på särskilda "arkivblad", bygga vidare på texten och sedan kunna flytta om bladen som jag vill ha dem. Programmet heter Scrivener och funkar både för Mac och PC.

Så här ser det ut på min skärm när jag jobbar i scrivener

Jag la exempelvis telefonsamtalet mellan Tore och pappa som ett eget avsnitt i dokumentet som heter Grannungar (ett gammalt arbetsnamn på historien – det får jag ändra). Där ligger det nu och väntar på fler ord och tankar.

Jag gjorde samma sak med de övriga avsnitten i flödet. Och det har blivit "kapitelrubriker" som "Morgon", "Horisonten", "Lurven och fotboll" och "Ta farväl".

En annan fin grej med Scrivener är att man kan ställa om till ett läge som kallas "compose". Då ser man bara "arket" man skriver på, allt annat på skärmen försvinner. Det blir som att skriva på maskin nästan. Ingen distraherande omgivning.

Det här är "compose-läget".

Nog om teknik och program.

Nu börjar jag få en struktur på dagarna Tore tillbringar i Cútar. Jag vet lite om dem som han träffar där, jag vet lite om deras olika relationer och om vad som kommer att bli sagt, och nu kan jag gå in i varje avsnitt och skriva vidare. Det är skönt att veta var varje episod finns och att bara kunna välja "plats" för dagens arbete.

Jag brukar uppmuntra de elever jag har på skrivarkurser att skriva varje dag. Det är inte alltid så självklart att ens jag gör det: annat tar plats. Som att få ihop till något slags månadslön… Men jag brukar säga att man inte får släppa ett projekt, utan man måste anknyta till det varje dag, även om det blir bara fem minuter vissa dagar.

(Här vill jag ändå lägga till en liten annan finess med Scrivener: man kan synka det med ett program i mobilen som gör att man kan fortsätta skriva även på tunnelbanan eller var man nu befinner sig…)

Tillägg 2012-03-12: Har du tio minuter över och vill se hur Scrivener fungerar, kan du titta på den här länken om du har Mac och den här om du har PC.

Pajpline

Man tycker att saker och ting går sakta, att man aldrig får något gjort och att det aldrig kommer några nya idéer. Nåja: förra veckan skulle jag ha jobbat med en "gammalt" projekt efter att just ha skickat in ett färskt manus till förlaget; men då hampade det sig så att jag plötsligt fann mig mitt i en ny historia. Så kan det gå.

Igår kväll roade jag mig med att inventera projektkatalogen. Ja, jag tänkte igenom vad jag har på gång och vad som borde göras åt det. Då insåg jag att jag har 15 saker i görningen, från en tre fyra stycken på idéstadiet till tre som är förlagda och ska komma ut.

Hm. Då är det bara att hugga i.

Idag fick jag omslag och inlaga till Vardagsedge (Kakao förlag), en skojig historia som kommer ut i augusti. Och i samma veva dök Jojo Falks fina omslag till Fladdermöss upp. Det är en faktabok igen och den ska komma i augusti 2012 (Natur och Kultur). Och så är det bilderboken jag gör tillsammans med Sara Gimbergsson: Vega i vågorna. Där kommer det bl.a. att se ut så här:

Det blir min första bilderbok och den ska också landa i barnkamrarna under 2012, om Sara hinner med sig: hon är lika upptagen som hon är duktig!

Två manus ligger på förlag för läsning. Ingen garanti för utgivning, men de är "klara". Det jag satte igång med förra veckan måste betraktas som halvskrivet, men det kräver sin tid av bearbetning även när det är helskrivet, så någon gång under hösten ska det vara moget för läsning.

"Konsten att överleva i världsrymden" var det meningen att jag skulle jobba på nu, men det får vänta lite. Kommer definitivt att ta mig an den historien i sommar. Jag måste i varje fall göra en del research. Sedan har jag berättelsen om den lille killen med en pappa som gått i väggen och den gamla egentligen "färdiga" storyn om Gabbe och ängeln, och fem faktaboksidéer och det stora eposet med arbetsnamnet "Sommaren 1972".

15 projekt, alltså. Man häpnar och söker stipendium...

Författartankar

Jo, nu är det lite tomt. Skickade in "Vega i vågorna" till förlag i förrgår. Manuset blev refuserat av det första förlaget. Rekordsnabbt faktiskt. Bra. Respekt. Det förlaget har en bok med samma tema som kommer ut under våren 2011 och därför föll min text. Men Saras bilder fick massor med beröm. Det bådar gott nu när historien får rulla vidare. Det är klart att Vega ska ges ut!

Förra veckan skickade jag också iväg mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" (nödlösningstitel som iofs växer med tiden, märker jag) till Staffantomen för läsning och kritik. Håller ju tummarna förstås.

Har alltså lämnat ifrån mig två manus på mindre än en vecka (och dessutom gjort klar Svenskt visarkivs årstidskrift Noterat, där jag lay-outat, satt text och bild) och därför känns det lite tomt.

Vad ska jag nu ta itu med?

Men egentligen är det inte något problem: projekten finns där. Igår blev det klart att Jojo Falk även kommer att illustrera min faktabok om fladdermöss! Det är skönt att veta, för jag har just nu svårt att se vem som skulle kunna göra det bättre än just hon. Jag vill ha svart-vitt, jag vill ha grov penna och starka kontraster, jag vill ha liv, rörelse och humor i bilderna. Jojo. Boken ska inte komma ut förrän hösten 2012, men förlaget vill gärna ha den klar tidigare. Så egentligen är det bara att sätta igång och skriva.

Men jag behöver något mer att sätta tänderna i. Ska det bli min sensommarbok "Konsten att överleva i världsrymden"? Den har svag intrig men mycket känsla. Den har ett klart tema, men själva historien är väldigt vag. Kanske den ska få vara det? Innan jag sätter igång på allvar med den, måste jag ändå hitta spåret: A leder till B, som leder till C.

Kanske jag ska ta itu med den där också väldigt vaga historien som kom till mig en natt när jag just läst "Siv sover vilse" av Pija Lindenbaum? Egentligen är det bara en familj, ett hotell, ett litet barn som lämnar rummet och möter något skrämmande.

Eller är det slutligen dags att få ihop trådarna i "Gabbe" – historien om killen som halkar till lite i tillvaron, livsledan i åttan får honom att börja agera småbrottsligt och då dyker en gammal skamfilad ängel upp och försöker få honom på bättre tankar? Den skrev jag för några år sedan, och i februari 2009 gjorde jag en stor räddningsaktion men sedan blev allt liggande. Historien lever, men kommer den någonsin att bli utgivningsbar?

Eller är det dags att ta itu med storyn om den lille killen som inte får gå och se gycklarna och de missbildade artisterna på tivolit, men som ändå smyger dit på natten och i mörkret får kontakt med en pojke som verkar lika gammal men samtidigt uråldrig. Deras samtal, berättelserna, och samma stämning som i "Kameleontpojken" – är det dags?

Och så har jag Joel och grannungarna. Där har jag tänkt mig en serie böcker. Max 5 stycken, med små konflikter och historier. Den första skulle jag nog kunna sätta igång och skriva, men jag känner att de vuxnas liv spelar in för mycket på ungarnas. Joels pappa är deprimerad, ja nästan apatisk, så Joel får sköta allt i hemmet och samtidigt vill pappan flytta. Joel känner det som ett hot mot hans tillvaro, och drömmer om att mamma ska komma hem igen och att allt ska bli som förut. (Ja, den berättelsen kanske kan bli något... men säkert något annat än jag tänkt...)

Jag har en lös idé om en faktabok som ska handla om snor, en fisbok, en historia om moster Mariella som varit upptäcktsresande, Bodil och Stina som vill bli fakirer men istället blir världsberömda korvjonglörer, och just nu hittade jag en påbörjad historia om Rufus som inte har något hemligt gömställe. Hm.

De finns ju där, idéerna. Det är väl bara att sätta igång.

Men först lite kaffe!

Sedan finns det

Fakirer har fått en recension!

Ja, nu börjas det. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom boken kommer ut först i slutet av oktober, men jag är inte alls avig.

Men det är i alla fall BTJ som skrivit om den i nummer 13 av sitt häfte. Och så här står det:

"I förlaget Natur och Kulturs serie med lättlästa böcker markerar man böckerna "Lätt" "Lättare" och "Lättast". Denna jagberättelse i genren "berättande fakta" har markerats "Lätt" och tillhör därmed den svåraste kategorin. Texten är ganska omfattande men blandas upp med rikligt med tydliga bilder i svart tusch. Man får veta det mesta man behöver om fakirer och andra självplågare samtidigt som jaget delger läsaren sina egna funderingar om fenomenet. Ämnet angrips från alla håll; historiskt, psykologiskt, fysiskt m.m. Varför blir man fakir? Kanske för att imponera på tjejer som just i detta fall! Författaren bygger upp en viss stämning att det är häftigt att vara fakir men utfärdar varningar att ge sig på egna försök. Man ska nog inte vara alltför blödig när man läser. Boken innehåller minst sagt en hel del otäckheter och det är nog bra att illustrationerna inte är fotografiska utan tecknade i en humoristisk stil. Genren fyller en kompletterande funktion mellan ren fakta och skönlitteratur och kan därmed fånga nya läsargrupper. Boken passar åldern 7–11 år beroende på läsförmåga och intresse. Kanske kan även de mest svårflirtade pojkarna kan bli lässugna. – Madeleine Jehpsson"

Inte så illa, va? När man läser sånt där blir man peppad att fortsätta skriva "berättande fakta", om fladdermöss, till exempel...