Jag har fortfarande inte hittat någon historia. Vad man nu menar med en historia... Det känns som ett ämne att ta itu med. Men det måste jag fundera vidare på. Okej: Teman börjar växa fram i min textfil. Där skriver jag vidare om de tre personer som var givna från början. Jag vet att Tore åker ensam ner till Spanien för att träffa sin mamma, men på flygplatsen möts han av en man han inte känner. Det är mammans nya man, eller den man hon i alla fall lever ihop med nu. Det är lite komplicerat där, känner jag, inte alls i min historia utan mer i deras liv. Det är en besvärlig mamma, en mamma som inte är helt klar över vad hon vill med sitt liv.
Så blev det till en början och ni märker att det finns en massa undertext redan nu. Jag försöker låta bli att tänka på vad det ska bli. Jag har alla alternativ relativt öppna, men försöker hålla samma språk genom anteckningarna så att jag inte laborerar för mycket med tonen. Det kanske är fel, men just nu är det min metod.
Måste stanna upp här direkt och säga att det här ju är mitt sätt att närma mig den här historien. Alltså MIN metod just NU. Det ser olika ut varje gång. Ibland har man en klar och ganska ren historia från A till Ö i huvudet direkt. Då har man skelettet och får jobba vidare med att klä det med en kropp. Den här gången har jag liksom delar av skelettet, eller egentligen delar av en kropp som jag försöker sätta ihop.
Nu har jag alltså fortsatt skriva och ytterligare två personer har dykt upp. Det är en grannpojke som tar med Tore ner till fotbollsplanen. Där träffar han Marina och hon får hänga med så länge. Det blir i alla fall ganska trevliga dialoger mellan dem så här långt.
Det är så: hitta på två personer och sätt dem i ett rum så börjar de prata. Genom pratet får de personlighet och en relation börjar växa fram. Kanske också en handling.
Min första tanke med det här projektet var, som jag skrev tidigare, att det skulle bli del två i en tänkt trilogi (kanske). Men kruxet är ju att den första delen ännu bara är tänkt, dunkelt tänkt. Och tanken var också att jag skulle skriva något för killarna och tjejerna som just lärt sig läsa. Kanske något illustrerat och ungefär 20.000 tecken. En lättläst bok. Som mina böcker om Simon. Men nu har anteckningarna växt till 15.000 tecken och tankarna i skallen är säkert på några tusen tecken till. Så vart är jag på väg? Inte vet du och inte vet jag, och det är det som är så bra!
Men, men, hundra tusen tecken anteckningar kan också reduceras till en fyra raders dikt.
Nu fortsätter jag skriva och söka mig fram mellan tänkbara scener och möten, konflikter och lösningar, och någonstans i detta kommer historien att utkristallisera sig, kanske innan jag märker det själv. När den väl visat sig börjar arbetet med att ta bort, att stryka allt som är ovidkommande och leder iväg åt andra håll. Då handlar det om att renodla temat.
Vet inte om jag längtar dit, för själva skrivandet och hittepået är så skönt.
Inlägg
