Vad är det jag håller på med?

Giacometti-metoden var det alltså. Det blir allt klarare för mig att det faktiskt är den jag har skapat. Eller det kanske jag inte har: det finns säkert idioter före mig. 

Men det verkar alltså inte finnas något annat sätt och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag säga att jag håller på att bryta ner texten. Det är inte riktigt sant, men det låter bättre.

Det här med att bryta ner texten är i bästa fall nästa steg. Just nu skalar jag av och flyttar om lite. Just det: lite. Det försvinner något textsjok då och då, men för det mesta ett ord här och två där. Jag vågar i alla fall säga att det går framåt.

Nästa steg - det där nedbrytandet - kommer att ställa högre krav på min kill-your-darlings-ability, alltså förmågan att skära där det gör som mest ont. Nå. Jag har insett att många saker sägs flera gånger också, så där går det att splattra loss en del. Och sedan vet jag över huvud taget inte om strukturen jag valt håller. 

Men det tar jag med ro, för om jag ändå skrivit textstycken om de olika innehållen jag vill ha med, så går det ju att kasta om. Det är också förstås en massa arbetstimmar, men jag har ju timlön… Eller hur var det nu?

Och det här jag håller på med nu - att skriva blogg - det är bara en flykt, ren prokrastinering, som promenaden i solnedgången jag tog nyss, tecknandet, instagram, twitter, facebook. Skulle ha tagit med mig mina korpar som i vanliga fall håller mig under uppsikt.

Fast jag har ju den där flitiga jäveln och hans romanprojekt på andra sidan bordet. Det knattrar där från halv sju på morgnarna och långt in på nätterna. 

Nej, jag ska inte överdriva: jag är flitigare än någonsin och det går framåt. 

Men allvarligt talat: hur mycket lyckades jag stryka nu då? Jo, i avsnittet jag just gått igenom fick jag bort nästan 4.000 tecken. Det är ganska mycket, men det är bara 11,7% av ursprungstexten. Jag borde närma mig 50%. Du fattar. Det är inte helt lätt. Ska gå igenom avsnittet igen. 

Hjälp!

På tur. Femtonde och sextonde dagen.

Då är jag halvvägs. Det är "bara" sexton dagar kvar.
Igår gick vi upp till busshållplatsen för att åka till Torre del Mar och sedan vidare till Malaga, där vi hade bokat en hotellnatt. Det var en dimmig morgon, men innan bussen skulle komma så hade molnen ändå nästan lämnat Comares där uppe på berget.

Men när klockan var 9.00 och bussen skulle gå, så gick också bussen, men inte från vår hållplats utan nerifrån parkeringen och iväg, bort, utan oss. Vi tänkte att det kanske skulle komma en buss från El Borge och förbi och hämta upp oss. Men icke.

Det blev till att gå hem, plocka fram visitkortet vi fick av taxichauffören Antoni, som vi åkte hem från Velez Malaga med i måndags, ringa hans nummer och improvisera. Det gick tydligen bra, för en timme senare dök han upp och så åkte vi hela vägen till Malaga med honom. Det blev ju aningen dyrare än att åka buss... och det borde bussbolaget här få betala. 

Nå. Det är ingen idé att låta såna dumheter förstöra en dag. Istället gav vi oss ut i staden och som vanligt börjar jag fota fasader. Jag är helt betagen av alla burspråk och franska balkonger. 

Det blev tapas och cerveza till lunch, ett besök på moderna museet, innan vi tog en tupplur på hotellet.

Foto: Kicki

På kvällen blev det nya turer i stan och god middag med grillad fisk – dorada för mig och lubina för Kicki – mycket godare än den där fisken jag tillagade här hemma första veckan. Absolut. 

Idag åkte frun hem till Sverige och jag drog hem till Cútar för att sköta om hus och katt. Rosa blev glad när jag kom. 

Plasthusses tofflor får lite kärlek.

På bussen hem hann jag med att läsa lite och jag måste säga att boken "Bartleby & CO" av Enrique Vila-Matas liksom bara växer, trots att den handlar om författare eller författare in spe som av olika skäl inte skriver. Det finns många sätt att inte skriva. Det finns många skäl att låta bli att skriva. Ett citat från Oscar Wilde till exempel: "För Platon och Aristoteles var fullständig sysslolöshet den ädlaste formen av energi." 

Trots detta har jag tänkt och skrivit lite ändå idag. Det är ett par faktaboksidéer som börjat puttra igång. Men ingen av dem handlar om burspråk...

Imorgon börjar genomgången av "En annan Charlie" – är det sista vändan?

Skriv- läs- och solning. Den varma tolfte dagen.

Uppmuntrad av Kristina på Natur och Kultur skickade jag den här hälsningen till Susanna Alakoski på Instagram inför bokbytardagen. Den går av stapeln 16:e maj och då ska vi åka till Malaga. Tror inte att de har sånt för sig här, så därför hoppas jag på att få byta till mig "April i Anhörigsverige".

Idag har jag kanske börjat hitta på en ny historia med grund i mina egna minnen. Får se vart det bär hän, om det bär över huvud taget. Just nu är det förstås så luddigt och otydligt att jag inte ens törs tänka på att säga mer. Tanken är dock att det ska bli en bilderbokstext.
Jag har också skrivit ut hela romanmanuset till "En annan Charlie" och nu ligger 166 sidor här framför mig för ännu en genomgång. Om jag från och med måndag tar cirka 16 sidor om dagen så borde det bli lagom för att orka uppehålla koncentration och fokus. Jag ska läsa den som huvudpersonen Johnny skulle läsa den, och jag ska byta ut ord och formuleringar i samråd med honom.

"Jag försöker hejda undergångstankarna, de som säger att det är över, att den här berättelsen aldrig kommer att bli klar." Så skriver Negar Naseh i "Under all denna vinter", och citatet finns att läsa i den avslutande delen av boken, den som är en arbetsdagbok hon skrev när hon arbetade med romanen. Ja, så där kan det kännas. Men för mig känns ändå berättelsen klar, det är bara det att den liksom inte duger åt dem som den måste duga åt: förläggarna...
Läste just ut Marguerite Duras långa essä "Att skriva" och hon säger: "Skriva. Jag kan inte. Ingen kan. Det måste sägas: vi kan inte. Och ändå skriver vi." Och i slutet: "Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste fråga man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste."
Uppmuntrande, eller hur? Jo, men det är väl så att om man inte skriver så får man aldrig reda på vad det skulle ha blivit om man skrev. Men i det hon säger ligger den där ständiga skörheten, tvivlet inför själva handlingen – att skriva.
Och så tog jag tag i nästa bok i högen. Enrique Vila-Matas "Bartleby & CO". Hade ingen aning om vad den handlar om, köpte den mer på chans, eller på tips av Rasmus på eminenta Aspuddens bokhandel. Jag ville läsa en spansk författare, och så blev det denna bok som handlar om "nej-författare", om författare i litteraturhistorien som kanske skrivit en bok och sedan inte fått till nåt mer, eller sådana som setts som stora litterära talanger men aldrig nånsin lyckats få ihop en roman. Den känns bra. Det är fotnoter utan text, så att säga. Ja, kolla in den så fattar du. Kul grepp.

Nästan som semester. Dag tio och elva.

Jag känner mig väldigt rörd för jag har precis lyssnat på den andra delen av min "Råttornas själar" som Barnradion bjöd på ikväll. Nour el Refai läste den så bra att jag fick tårar i ögonen och tänkte: "Är det verkligen jag som har skrivit den där berättelsen?" Nu ska jag signera en bok och skicka till Nour, för det vill hon faktiskt.
Här kan du lyssna på första delen, och här är andra delen.
Det är lite intressant att man på Barnradion tolkat det som att historien handlar om två flickor, när det faktiskt handlar om mig och en tjej som faktiskt hette, eller kanske fortfarande heter, Britta, en tjej som kom till mig en dag och som jag aldrig träffade sen igen.

Sara Gimbergssons fantastiska omslag till vår bok.

Igår blev det inget skrivet för då kom frun på besök. Jag åkte in till Malaga redan 07.15 och då såg himlen ut så här ovanför Cútar.

Bussarna funkade bra och jag hann med att köpa papper till skrivaren, en shaker så att vi kan göra frappé och en del godsaker i delikatessdisken... innan jag åkte ut till flygplatsen och mötte Kicki.

Idag har jag skrivit på några barndomsminnen, dels bara för att jag vill skriva fritt och dels för att se om jag hittar korn till någon ny historia. 

Det är intressant det här med att använda sina egna minnen och upplevelser så direkt i det man skriver. Efter ett tag vet man inte vad som verkligen har hänt och vad man hittat på. Det där ska vi prata om på bokmässan, jag och Jonna Björnstjerna. Det blir kul. 

Helga vilodagen. Dag nio.

Nja, jag vet inte det jag. Tvättade kläder i morse. "Dammsög" poolen (I am the pool guy) och nu väntar jag på att solen ska sänka sig ytterligare så att jag kan vattna även på balkongerna och i trädgården.
Men jag har faktiskt legat i solen en stund också. Legat och läst. Kanske inte så passande att läsa en bok som heter "Under all denna vinter" (av Negar Naseh) men den är bra.

Och det finfina med den är att det liksom är två böcker i en. Dels själva berättelsen och sedan arbetsboken som författaren skrev under romanarbetet. Och innan. Jag har tagit med mig några såna böcker  – som har med skrivande att göra – men får se hur mycket tid jag lägger på läsande.
Idag var första dagen när jag inte hade något givet skrivprojekt att ta tag i. Naturligtvis har jag saker att sätta igång med, men jag har inte bestämt mig för vad jag vill skriva på.
Började så smått på en bilderboksidé, men den får nog ligga till sig lite, läste lite anteckningar av mer självbiografisk art  – la till lite här och där och får fundera på vad det ska bli av dem – och sedan har jag ägnat en timme åt min flykthistoria, som jag började skriva på i höstas. Vi får se vad jag tar itu med de här veckorna.
Det kanske dyker upp något helt nytt i huvudet, vad vet man.
Idag åt jag på baren och det var skönt att hänga där en stund. Se lite gubbar som tittade på Formula 1, eller vad det nu heter.
Och så plötsligt dök grannen Rafael upp med stora sprutan och tog sig an vinrankorna. Han pratar på och fast jag inte kan många ord spanska tror jag ändå att jag uppfattade att han inte kan simma och att rosorna han tog med sig skulle han ge till sin fru.

Nu ska jag strax vattna klart, få mig lite kvällsmat och sedan knyta mig: det blir tidigt upp i morgon för bussen ner till Torre del Mar går 07.15 – jag ska till Malaga och möta min käresta!

Undrar om Rosa blir svartsjuk då, när Kicki kommer hit?

PS: Om ni har missat när jag var med i UR:s serie "En bok en författare" så har ni chansen ännu ett tag på URPlay. Här är länken.

32 dagar i Andalusien – dag 0

Imorgon bitti klockan 3.10 ska jag dra min tunga väska (19 kg) till tunnelbanan. Ursäkta om jag stör er nattsömn, kära grannar. Tåget går 3.16 till T-Centralen. Då bör jag hinna första flygbussen till Arlanda som går 3.45. Den kommer fram till terminal 5 mer än en timme innan mitt plan lyfter mot Malaga.
Det känns aptidigt, men å andra sidan landar jag i Andalusien redan 10.25 och hinner kanske äta paella med Helen och Rudy på Bar Andalucia i  Benamargosa (en stad där Cervantes bodde under några år, och jobbade med skatteindrivning), innan de ska dra vidare hem en sväng och senare till El Borge. Lördagar är för dem verdiales, som är en variant av flamenco från Andalusien. Så här kan det låta och se ut. Jag var med till El Borge en lördag i fjol, och om jag orkar hänger jag kanske med igen, imorgon kväll, för det är verkligen häftigt.
Nå. Det ska ju funka med kommunikationerna från flygplatsen in till stan, från Malaga till Torre del Mar eller Velez-Malaga, och sedan vidare upp till Benamargosa, men den sista biten kan jag ta taxi.

Men vad ska jag till Spanien och göra nu igen? Vad är det som drar och lockar? Kan det vara det här:

Värme och tid att skriva? Ja, och att testa hur jag funkar när jag är alldeles ensam i ett annat land. (Jag får besök i några dagar, så det är inte alls synd om mig.) Den enda oron som finns är väl att skrivkrampen slår till, när jag har all tid i världen att ägna mig åt mina manus. 

Det som gjort det här möjligt är två saker: Det tvååriga stipendiet jag fick av Författarfonden, och att mina vänner i Cútar, Helen och Rudy, ska resa bort och behöver ha någon som vaktar huset. 

Under veckorna i Spanien kommer jag förhoppningsvis också att uppdatera min blogg då och då, så då kan du följa mig och se hur det går. 

Hemsida!

Nu har jag en hemsida där jag berättar om mina böcker. Titta gärna in där! Jag har även en  Här kommer jag då och då att fortsätta fundera kring skrivandet och skapandeprocessen. För att hänga med ordentligt så kan du även gilla min Facebooksida!

Lästips i förbifarten:

Neil Gaiman "Oceanen vid vägens slut"
John Williams "Stoner"
Julie Otsuka "Vi kom över havet"