Korpbok på gång

Nu går arbetet med korpboken in i sitt sista skede. Färdiga bilder dimper ner från Lina och Kerstin, vår redaktör, skickar över manuset som vi bollar mellan oss. 

Eftersom det ska bli en läsvärd, snygg och tillgänglig bok har mycket fått strykas. Jag tror faktiskt att det blir så mycket som bortåt 40% av den ursprungliga texten som ryker. Det här är svårt och det river i själen, men jag ser med stor tillförsikt fram emot att läsa igenom alltihop när vi väl är klara, läsa det när bilder och text bakats ihop och liksom knådats av mig och Kerstin. Det visar sig säkert att boken blivit 100% bättre av strykningarna.

Men eftersom så mycket hamnat i spill-mappen kommer jag att återanvända delar av texten här på bloggen. Dels ska jag berätta om personliga möten med korpar och dels skriva ner de myter som inte fick plats. Det blir kanske också tips om annan läsning och länkar till filmer, bilder och ljud. Vi får se.

Om du läser längre ner här på bloggen kan du se att det har tagit lite tid att få ihop den här boken. Men tiden är ingenting – i september är den ute i världen!

Så här kommer den att se ut, boken. Omslagsbild

av Lina Blixt som jobbar med blyerts och tusch.

Ett litet Blidö-PS

Glömde nämna att det inte bara är korparna som distraherar mig (men idag verkar de vara någon annanstans). Vi har också sett ett par havsörnar. Redan i lördags satt en på Hundgrundet med en fisk i ena klon. Det var tydligen väldigt provocerande för korparna och de försökte förstås komma åt bytet. Eller om de bara ville bli av med örnen. Det blev en jakt över fjärden. Två korpar följde örnen som slog ner på en annan sten och jag tror att den käkade upp fisken.

Det har varit ständiga in- och utflygningar från Fläsknäsholmen hela veckan, och ibland har de svarta fåglarna stigit upp som ett moln ovanför trädtopparna. Och en dag försökte jag filma deras snabba dyk, höjningar, snabba seglande på uppvindarna och lekar. När jag tittade på en av dessa ganska misslyckade filmer (använder tele och kameran blir inte så lätt att hålla still) såg jag att lite av det jag uppfattat som lek i själva verket var korpar som jagade bort en havsörn. 

Igår satt det två havsörnar ute på Hundgrundet. Den ena på en sten vid stranden, den andra högt upp i en tall. De satt i godan ro. Ibland kom en korp och slog sig ner intill och en stund var den ena nästan omringad av kråkor. Kråkorna satt som om de lyssnade på en saga örnen berättade, men troligtvis väntade de väl bara på att den större fågeln skulle ge sig av på jakt, kanske ta ett par skarvar, och så småningom dela med sig av resterna.

Men nu åter till arbetet. Idag renskriver jag och sorterar en del av anteckningar kring ”Ravens in Winter”. Men jag måste nog också fortsätta läsa ”The Raven” för den måste jag hinna igenom inom kort, och nästa vecka är det fullt ös med två dagars författarbesök i Kävlinge och en dags fågelskådning i Malmö med Erik Hirschfeld. Det ser jag fram emot!

Skrivvecka på Blidö, med korpar

Den årliga skrivveckan med Staffan pågår som bäst. I år är det nittonde året i rad som vi åker iväg och fokuserar helt på det vi håller på med just nu: Staffan skriver en äventyrlig berättelse och jag läser mest, om korpar. Det är alltså mer av en läsvecka för mig, och den är så behövlig för jag har som vanligt skaffat på mig alldeles för mycket material att bearbeta. Avslutade anteckningarna runt Bernd Heinrichs ”Ravens in Winter”, gick igenom de inledande och grundläggande kapitlen i Carl-Henrik Tillhagens ”Fåglarna i folktron” och satte tänderna i praktverket, man får nog kalla det för en monografi: ”The Raven” av Derek Ratcliffe (som jag fjärrlånat från Lunds universitet).

Så har dagarna sett ut här. Skriv- och läsro.

Och kan detta arbete ske på en lämpligare plats? Jag tror inte det, för redan när vi kom i lördags hörde vi korparna. Jag kan se dem från läsfåtöljen och jag har också varit ute och försökt närma mig dem. Jag menar: vi har sett upp emot 30 stycken vid ett tillfälle. De hänger runt Hundgrundet och Fläsknäsholmen, som vi ser från huset. Men idag, när jag kom ut relativt tidigt, insåg jag att de kanske övernattar på Furholmen som ligger österut, utom synhåll.

Varför de hänger på Fläsknäsholmen kom vi på härom dagen, när vi gick ner där. Någon har slängt fyra döda vildsvin där. En åtel, eller bara ett sätt att bli av med kadavren? Ett av vildsvinen var helt öppet och urätet, i ett annat hade de kommit åt att äta genom ett runt hål i bröstet, troligtvis där skottet gått in, men i övrigt såg de hela ut. 

Över den platsen ser jag dem ofta cirkla och busa. Det är tydligt att de hänger ihop i gäng men också ofta i par. De flyger synkront över fjärden, dyker, svänger runt varandra, störtar ner, försöker gripa tag i varandra och vänder sig nästan på rygg. Det är fantastiskt att se. Och som de låter. Hela tiden. Ett jäkla pladdrande. Och de har så många olika läten. Idag blev jag helt säker på en sak jag misstänkt: de härmar kråkor. En ensam korp flög över mig där jag gick längs vägen i duggregnet, inga andra fåglar var i närheten, och den svarte kraxade högt som en kråka. 

Ibland ger de sig plötsligt iväg tillsammans i en stor flock, men för det mesta ser jag enstaka individer, eller löst sammanhängande grupper, flyga iväg i olika väderstreck. Härifrån ser de oftast ut att ge sig av österut, bort mot Furholmen och säkert längre, längs stranden. Födosök, kanske, de spanar. 

Igår läste jag bland annat om vad de kan äta. Svaret är i princip allt. De kan käka frön, knoppar, gräs, sniglar, larver, maskar, skalbaggar och andra insekter. Döda fiskar och vid enstaka tillfällen även levande fiskar som råkat bli instängda i någon liten göl. Roadkill är förstås smaskens för alla asätare, och korparna spanar av stora områden varje dag för att hitta döingar. När det fanns öppna soptippar här i landet hängde de förstås där och tog rätt på sånt som vi slängt. På medeltiden sågs de i byar och städer som renhållningsarbetare, tillsammans med andra kråkfåglar.

Nu ser jag en ståtlig svart fågel segla runt, ovanför Hundgrundet. Solen har gått upp. Himlen är stålgrå och jag ska sätta igång med dagens arbete.

Alla fåglarna

På senare år, kanske inte på ålderns höst, men väl frampå sensommaren, har jag alltså börjat intressera mig för sånt som finns omkring mig. Och då menar jag inte främst min familj, för den har jag tack och lov ändå uppmärksammat och engagerat mig i så gott jag har kunnat. Jag menar mer det som finns där ute, det runt omkring som ibland är natur, djur och växter.

Du tyckte det var dags nu, till slut, säger något inom mig och jag funderar lite över Kerstin Ekmans tankar om att man bör veta vad floran och faunan i ens närhet innehåller. Det vill säga veta vilka växter och djur som lever i ens närhet. Annars är den inte mycket värd, själva tillvaron, och vi kan lika gärna skita i att försöka rädda det som räddas kan. Jag vet inte om hon är så drastisk, men hon tycker att det är konstigt att inte veta vilka blommor, träd, fåglar och djur vi har i vår närhet.

Delvis har hon förstås rätt, den kära Kerstin, men samtidigt måste jag säga att jag verkligen uppskattar och lever i naturen när jag är på landet. Jag kan njuta av lugnet och livet som finns där, men det är kanske en väldigt naiv känsla, då allting förändras och arter dör som flugor omkring oss. Jo, det är vi som är bödlarna. 

Nåväl. Med åren har jag vaknat och börjat bli nyfiken inte bara på NATUREN utan också på dem som lever där. 

Men nu backar jag ett steg och tänker på fåglarna. Av något så när naturliga skäl och en massa märkliga sammanträffanden har jag blivit intresserad av dem. Vad vi valt att kalla dem, hur de beter sig och låter. Det är väldigt trevligt. Och kanske leder det till en bok också, i bästa fall.

Fåglarna har alltid funnits där, men vilka var jag medvetna om när jag var liten? Alltså vilka kunde jag som man säger ”arta”? Jag brukar säga att jag är medlem i tio-klubben: vi som kan skilja mellan tio olika fåglar. 

Men vilka var jag medveten om som barn?

Skatan förstås, som jag alltid har älskat och sett. Den så distinkt svarta och vita färgen. De avgränsade färgfälten och den långa stjärten. Hur de omsorgsfullt bygger sina bon och kraxar irriterande. Den har alltid funnits i mitt medvetande.

Kråkorna också, om än lite mer på distans med sin svarta och gråa närvaro.

Duvorna runt gården hemma, hatade och besvärliga. De skitade ner överallt runt affären och farsan tyckte ungefär lika mycket om dem som råttorna som ville in i förråd och lager.

Runt mammas fågelbord på vintern samlades en massa småfåglar och av dem älskade jag att se den ovanliga domherren och hans fru. Talgoxarna var så vanliga att jag nästan inte la märke till dem, men jag kunde skilja dem från blåmesarna i alla fall. De var lite kaxigare. 

Bland sommarfåglarna var min och pappas favorit sädesärlan. Den kallade jag för ”vippstjärt” när jag var liten. Det låter rimligt. 

Och sedan var det förstås den svartvita flugsnapparen som bodde i en holk utanför mitt fönster. 

Vilka fanns det mer? 

Gråsparvar och pilfinkar, men dem kunde jag säkert inte se skillnad på, och det har jag svårt för än idag.

Det hände att en tjädertupp fick tokspel och en av dessa minns jag. Han hängde utanför affären ett par dagar, stod där i en snödriva och skrämde slag på folk. Det blev till och med ett reportage i lokalpressen.

Svanarna passerade och dem är det lätt att hålla reda på, och senare minns jag när kanadagässen började bli vanliga och avskydda, för att de skitar  ner.

Svalorna kan man inte glömma. Jag gillar svalor, och jag tror med ganska stor säkerhet att de vi hade på gården var ladusvalor. Deras svirrande älskade jag då och älskar än idag: sommar! Tänker lite som att de är dagens fladdermöss. Ibland tycker jag faktiskt att de rör sig på lite samma sätt, även om svalorna är smidigare och flyger fortare. 

Jag kan inte minnas om jag hade någon vidare koll på bofinken, men det tror jag nog att jag hade redan då. Den är så himla tydlig och lätt att känna igen.

Koltrast och björktrast fanns det gott om och dem kände jag igen. 

Tofsmes vet jag att jag kände till, jag menar: den glömmer man inte när man sett den med sin pickelhuva.

Sidensvans såg jag någon gång och det var en fin upplevelse.

Hackspetten minns jag. Den vi hade och fortfarande har där hemma är större hackspett.

När vi åkte ut på sjön hände det att vi såg och framförallt hörde storlomen. 

De olika måsarna har jag ännu inte ansträngt mig att skilja på, men de fanns förstås nära oss när vi kom iland med en massa abborrar. 

En gång minns jag också att vi såg fiskgjusen när vi var ute och körde drag. Jag kan inte säga att jag skulle ha känt igen den, men det var en mäktig upplevelse.

Om jag vänder på det här nu och tänker på vilka fåglar jag inte var medveten om.

Nötskrika borde jag ha sett och känt igen, men jag kan inte komma ihåg det. Apropå nöt: nötväckan gillar jag nu, men minns den inte från när jag var liten.

Sedan är det alla de där små som jag vet finns och måste ha sett i alla fall: grå flugsnappare, gulmes, gransångare, entita, gräsand, orre, häger, hökar och falkar, vråk, minns inte ens att jag såg några tranor passera, drillsnäppa, göken hörde jag förstås men såg aldrig, beckasin, trädkrypare och några till. 

Det var inte, som idag, tal om några örnar. De senaste somrarna har jag sett havsörn och det lär också finnas en kungsörn i trakten, och den hoppas jag få möta nästa år när jag ska låna ett gömsle där det läggs ut åtel för att björnar, järv och kungsörn ska komma och visa sig.

Kajor och råkor finns inte i min hemtrakt. Och det talades aldrig om korpen.

Jag kan inte minnas att jag såg någon korp förrän jag var vuxen, och den minns jag väldigt väl. Det var när jag och mitt äldsta barn cyklade upp en sommar. Måste vara för bortåt tjugo år sedan. Vi stannade till någonstans i Gästrikland. Jag tittade upp längs en stig eller möjligen basväg och längst inne bland träden såg jag en stor svart skugga sitta på en gren. En gigantisk korp.

Jag rös, och senare har jag tänkt på varför jag kände så. Och det kommer kanske att bli utgångspunkten i det jag kommer att skriva i min bok om korpen. Varför ryser vi när vi ser en korp? Jag gör det fortfarande, fast jag har sett drygt femton stycken idag. Jag ryser och myser.

En onsdag i Flempan

Idag hade jag inte tänkt ge mig ut. Behövde sova lite längre och jag har en hel del att läsa, dels vill jag läsa ut ”Ravens in Winter” av Bernd Heinrich och dels har jag handlingar att ta del av inför ett möte i nästa vecka. Det såg heller inte ut att bli särskilt fint väder. Kanske till och med regn. 

För två veckor sedan tog jag mig till Rågsvedsskogen en morgon. Det visade sig finnas en fin naturstig där genom Kräppladalen, som jag inte ens visste fanns innan, och Rågsveds naturreservat var också nytt för mig. Som jag skrev tidigare har jag sett två korpar i trakten. En som till och med visat mig hur en korp kan vända sig om och flyga på rygg. Det var häftigt att se, men det hände förra året, och sedan dess har jag sett dem då och då, flyga över Fagersjö mot Högdalen. 

Den där morgonen fick jag först höra dem och sedan se dem flyga över skogen bort mot Huddinge. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Och de där två korparna kommer jag säkert att få se igen.

Igår kväll kollade jag på Artportalen om någon sett korpar nyligen i närheten. Det har säkert många gjort, precis som jag, men inte rapporterat det, och det har heller inte jag gjort. Dumt. Men jag hittade en observation i Flemingsberg och det la jag på minnet till framtiden, för jag skulle sova och sedan ägna dagen åt läsning.

Men jag vaknade och skogen kallade. 

Igår var jag uppe tidigare och tog mig till Bredäng med tunnelbanan. Därifrån gick jag mot Sätraskogen. Det är tredje gången de senaste veckorna och jag börjar känna mig hemma där. Försöker dock att ta lite olika vägar, men jag fikar på samma plats, på klipporna ut mot Mälaren uppe vid platån.

Igår hörde jag dock inte av mina vänner korparna. Bättre gick det idag.

Jag fick ta bilen till Flemingsbergsskogen. Det är ett fint naturreservat med Huddingeleden som lär ska vara åtta mil lång, om man vill. Så långt ville inte jag gå. Men jag har ju min karta i mobilen så jag gav mig av ut över Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning. Det var först efter att jag gått en bit som jag förstod att detta område var ”skapat” av människor. Det är en anläggning som på ett naturligt sätt renar Huddinges dagvatten innan det rinner ut i Orlången. Det ser mest ut som en vacker och frodig dalgång med en meandrande å. (Kan man skriva ”meandrande”? Det är en å som snirklar sig fram och långsamt men ständigt förändrar sitt lopp.)

Jag borde skriva en dagbok med mina observationer. Men jag är usel på att skriva dagbok över huvud taget, så jag kanske ska nöja mig med de här anteckningarna. 

När jag passerade över våtmarken såg jag höghusen långt borta i Flemingsberg till höger, dalgångens slingrande å till vänster och skogen rakt fram. Det är fantastiskt med Stockholm egentligen: man behöver bara ta sig tjugo minuter ut från stan så är man mitt i skogen. Inte är det som hemma i södra Norrlands inland, men nästan. Skillnaden är den uppenbara att om man fortsätter rakt fram var som helst så stöter man så småningom på bebyggelse, men det stör mig inte. Det som möjligen stör mig är att man ingenstans slipper det susande ljudet av biltrafik. Annars är det helt okej. Och särskilt en vardag. Då är man i stort sett ensam i skogen. Nej, jag är inte rädd för andra människor, men jag gillar också att vara ensam.

Jag tog sikte på en fornborg längs stigen längre fram och diskuterade det med kossorna i hagen jag passerade. De hade sett korpar och tyckte att jag skulle gå upp på fornborgen för där hade de hört att utsikten var fin.

Korna hade rätt. När jag tog mig upp till fornborgens allra högsta topp hade jag fin utsikt i alla väderstreck. Tråkigt nog var det lite väl tidigt för fika, men jag satt mig ner och såg mig omkring. Faktum är att jag knappt såg ett enda hus. Jag skymtade Stensättra nere vid Flemingsbergsviken, något vattentorn långt bort och en lyftkran på en höjd på andra sidan vattnet. I övrigt var det bara skog, äng och vatten. 

Och när jag satt där i godan ro, njöt av utsikten och väntade smått på regn fick jag höra ett ”kra”. Jag reste mig upp och vinden tog i så det var svårt att höra varifrån ljudet kommit. Men så kom det flera ”kra” och jag vände mig söderut. Där dök den upp, korpen, ivrigt kra-ande, och så fick jag höra en till. De flög från söder mot norr, eller nordnordväst förbi mig, och den bakre svarade kurrande. De höll ganska stort avstånd, kanske ett hundra meter, mellan sig. De fortsatte prata de tills de försvann bort mot Sörskogen och Trehörningen. 

Jag blev i valet och kvalet: skulle jag följa efter dem, eller fortsätta utforska den här ”nya” skogen, gå en runda för att slippa ta samma väg tillbaka? Jag bestämde mig för att fortsätta och tog mig ner från toppen. Jag kanade på ändan för det var så brant. 

På väg ner skymtade jag Högdalstoppen mellan träden. Aha, tänkte jag, det var ju ditåt de flög. Kan det vara samma par som jag sett i Rågsved? Det kan det mycket väl vara och så hörde jag hur den ena korpen kra-ade och den andra svarade med ett så mjukt och ömt tonfall att jag nästan blev rörd: kra-a, och den sista tonen gick upp så fint. Härligt.

Jag fortsatte glad i hågen vidare, och när jag kom tillbaka till bilen ett par timmar senare hade jag gått nästan en mil och solen bröt igenom. 

Korphöst?

Det var en korpsommar och jag hoppas verkligen att det också blir en korphöst. Jag längtar upp till Eldnäset och om några veckor åker jag dit. Men jag vet inte hur det kommer att gå med skogsvandrandet för då är älgjakten igång. 

Det är så och har alltid varit så att naturen finns där, den natur som betyder något för mig. Det kanske var lite väl hårt sagt, men det är där jag vill lära mig fåglarnas namn och hitta platserna där jag får ro. Här finns det andra, det jag trots alla år liksom mer besöker än befinner mig i. Staden. Det är klart att vi sökte upp skogen när killarna var små. Vi vandrade långt längs stigar och gångvägar, tittade på träd och ekorrar. Men distansen fanns där.

Den distansen försöker jag göra något åt nu. Naturen finns i allra högsta grad runt stan. Och i förra veckan gick jag upp på Vårbergstoppen. Hälften av alla svenska fågelarter lär vistas där någon gång under året och den finns förstås inprickad i kartan för ornitologer som några eldsjälar lyckats sammanställa. Ja, till och med dit har jag kommit nu: jag kollar in tänkbara platser för fågelskådning. 

Det är förstås korpen jag är ute efter. De andra fåglarna får vänta, men idag såg jag i alla fall en rödhake.

I morse gav jag mig av relativt tidigt mot Sätraskogen, där jag hört att det härjar ett ungdomsgäng. Korpar alltså. Det blev en vandring från Bredäng upp till vattentornet i Sätra, över hällarna med utsikt mot Kungshatt och tillbaka till Bredäng. Några timmar och drygt sju kilometer. Fika med, kamera och kikare förstås.

Ovanför Mälaren, nedanför ”platån” i Sätra, fick jag höra ett dovt men ändå distinkt ”kro”. Jag stannade upp och lyssnade. Strax kom en serie ”kra”, fem stycken först i snabb följd, sedan fyra, sedan tre. En helikopter passerade och störde. Sedan kom det tre ”kra” och jag rörde mig hastigt i ljudets riktning. Det kom två till, och två igen, men nu längre bort.

Det blev ingen korpspaning, men bara att höra dem piggar upp och triggar mig att fortsätta leta. 

Jag kanske ändå kan hitta mina platser att återvända till, att hitta ro och tillhörighet på, även här efter trettiofem år i stan. 

I morgon kanske jag tar mig till Rågsved och skogarna ner mot Fagersjö: där har jag sett korpar flera gånger.

Folkvandringar

(Arbetet med texten om mänsklighetens utveckling har lett till många tankar om vilka vi är och var vi kommer ifrån, vad som gjort oss till det vi är och så. Här är en fundering.)

Det finns en tid i historien vi, utifrån vårt europeiska perspektiv, lärt oss kalla folkvandringstiden. Det var en del av järnåldern mellan vendeltid och vikingatid, ungefär år 370 till 600. Det där ”ungefär” är väldigt viktigt när vi tänker på historia. Inga tidsperioder kan dateras exakt; den ena tiden flyter in i den andra och förändringar går långsamt och de kommer inte samtidigt till alla, överallt. 

Vikingatiden sägs förresten ha börjat år 800. Vad vi ska kalla tiden mellan åren 600 och 800 vet jag inte, men med tanke på det jag skrev nyss finns det säkert anledning att betrakta den som en övergångsperiod, och att vikingatiden började tidigare på sina håll och att folkvandringstiden dröjde sig kvar längre på andra.

Det är över huvud taget intressant och märkligt hur vi i efterhand har ansträngt oss för att skapa olika eror i historien och ge dem livslängder. Allt är förstås efterkonstruktioner för mitt i ett skeende blir vi för närsynta och endast med perspektiv kan vi se vad en viss tid med särskilda företeelser och utveckling betytt för det kommande.

Efterkonstruktioner behövs för att vi ska ha någon chans att förstå historien och varför vår egen tid ser ut som den gör.

Det som kännetecknade folkvandringstiden är en stor politisk och socioekonomisk omvandling, och den berodde mest på att det västromerska imperiet föll samman och att det började utvecklas kungadömen, som betraktas som medeltida.

Medeltiden började tidigare nere i Europa än här hos oss i Norden. Vi slängde in en vikingatid också, innan vi tog oss an de traditioner, religioner och politiska idéer som trängde in söderifrån runt tusentalet.

Det västromerska rikets fall ledde till stora folkvandringar bland germaner, kelter, slaver, asiater och folk som blivit romaniserade.

Det var en tuff tid, som alla andra tuffa tider mänskligheten fått kämpa sig igenom. Folkmängden i vår världsdel minskade på grund av alla krigen som hängde ihop med det oklara politiska läget imperiets fall lämnat efter sig, men också förstås på sjukdomar, som böldpesten under 500-talet.

Död och pina. Folk dog som flugor, och de som överlevde började rörde på sig åt alla håll för att söka nya platser att slå sig ner på och bygga upp ett nytt liv och nya samhällen.

Så var det under folkvandringstiden. Men är inte vår tid också en folkvandringstid? Sällan i historien har så många människor ut- och invandrat.

Här måste jag citera mig själv ur den kommande boken om mänsklighetens utveckling, som kanske kommer att heta ”Riktiga människor” och blir en sorts ”Sapiens” för 9–12-åringar:

”Människan har alltid vandrat. De har vandrat och sökt mat, nya jaktmarker, ny jord att odla eller chansen att få ett jobb och ett tryggt liv. De har flytt undan svält och ändringar i klimatet, de har tagit sig bort från förföljelse och krig. Så gjorde våra tidiga föregångare, och så tvingas folk göra än idag, men det går förstås fortare att resa nu för tiden.”

Ja, och vi kan röra oss över större ytor. 

Det vi sett de senaste åren, framför allt under hösten 2015, är nog bara en liten rännil av de floder som kommer att forsa ut över världen när klimatförändringarna gjort allt liv omöjligt på platser runt ekvatorn och på öar och kuster runt hela vår jord.

Och nu ett citat ur min skrivbok:

”En dag kanske det är vår tur och det får mig att tänka på att vi måste skapa oss en trygghet inom oss själva. Om vi måste lämna allt en dag, om man inte kan ta någonting med sig – då är minnena, berättelserna, tron, gudarna och symbolerna det man kan ta med sig. Så kan vi förstå flyende folk i alla tider och särskilt i vår samtid.”

Trots att jag själv är ateist är det kanske också på det här sättet jag måste förstå religionen och dess styrka. Inte så mycket gudarna kanske, men de berättelser som håller folk samman. De kan på sätt och vis ses som ”samhället” för ett folk på flykt.

Tiden går, framåt

Läste just mitt senaste inlägg. Det från i oktober. Och nu kan jag berätta att i fredags hade förlaget utgivningsmöte. Där bestämdes det att min text om mänsklighetens historia kommer att bli bok. Omfång och tidsramar är inte satta än, men som det ser ut ska den vara klar under 2020, precis som jag tänkt.

Det känns oerhört skönt att arbete jag lagt ner (och kommer att lägga ner) verkligen blir en bok.

Det fortsatta arbetet börjar nästa vecka, och det innebär framförallt strykningar och redigering utifrån förläggarens markeringar på det digra manuset. Det ska bli kul!

Ny dipp - men också pepp

Söndag morgon: Lördagen blev som torsdagen - aningen frustrerad. Svårt att hitta fokus i havet av anteckningar, där upprepningar och omtagningar höll på (och håller på) att ta livet av mig. Det är svårt att se vad som är kärnan och det jag vill säga. Till slut la jag ner och ägnade några timmar åt att jobba med den kurdiska läseboken jag håller på att sätta. Det var skönt att ta itu med något konkret som också måste göras.

Nu är det söndag och det känns bättre igen. Jag slaktar text och hittar guldkorn. Guldkornen är lite väl omständliga så det blir till att stryka och koncentrera, precis som det ska vara. 

Det är ungefär trettio sidor kvar av anteckningarna och jag tror att det är mer än jag hinner med under den här vistelsen i Ljugarn - vi åker härifrån imorgon. Men det är ett hästjobb jag genomfört, även om det är mycket kvar att göra, det krävs många omgångar till med den här texten, innan det i bästa fall blir en utgivningsbar text. 

En reflektion: där jag sitter nu och ser ut genom fönstret till höger, mot väster, finns det något som påminner mig om vyn från mitt barndomshem i Kölsillre, tvärs över gården och vassnäsvägen, in genom en smal skog med tunga granar. Där var Folkets hus och parkeringen. Arnessons och Mobergs hus. Gläntan mellan träden här och den plana ytan bortom, två hus och granen för mig dit, till barndomens by. Det ser inte alls ut så där idag, men det gjorde ju det, för länge sen. 

Söndag kväll: Det gick. Jag tog mig igenom anteckningarna och har nu ett rörigt manus i stället.

Efter gårdagens frustration kom jag loss. 

Eventuellt rensar jag lite mer i morgon innan hemfärd, men veckans slutresultat, vad gäller strykningar, är: 55.182 tecken strukna. Det är i det närmaste 25% och ett framsteg. 

Nu är texten på 165.000 tecken och fortfarande belamrad av upprepningar. 100.000 tecken ska fortfarande elimineras. 

Herregud. 

Nå. Jag ger inte upp. Den här rensningen kanske gör att jag ser de viktiga bitarna och den röda tråden tydligare. Önska mig lycka till!

Ny teknik

I torsdags kändes det nästan hopplöst det här. Fick ingen styrsel på någonting och förstod ibland inte ens mina anteckningar. Det var bara en enda röra i det tredje stora avsnittet som liksom de övriga är alldeles för långt. (Det fjärde och sista är dubbelt så långt som de övriga: där krävs det motorsåg…) Det är inte lätt att stryka när man inte ens vet vad som är viktigt.

Allt det här kommer tillbaka till att jag är extremt oduktig på att sortera ut det viktiga från det oviktiga: usel studieteknik alltså. Och jag fastnar i fascinerande fakta och detaljer i stället för att fokusera på helhet och viktiga linjer i utvecklingen. 

Men som jag skrev tidigare: det får bli nästa steg – att bryta ner, stuva om och skriva en ny version. 

Dessutom: hitta språket som funkar för tioåringarna.

Men det var igår det. Idag, fredag, har det rullat på mycket bättre, men det kommer sig också av att det där läsandet igår havererade. Jag behövde byta teknik. Idag har jag, i stället för att stryka mig fram, skrivit in allt på nytt och på så sätt hoppat över delar av texten. Det funkade idag, och jag tror att avsnittet, som var 46.000 tecken igår, kan hamna på drygt 30.000 tecken imorgon. Fortfarande långt mer än det borde vara, men ett steg i rätt riktning. Joråsatt.

Vad är det jag håller på med?

Giacometti-metoden var det alltså. Det blir allt klarare för mig att det faktiskt är den jag har skapat. Eller det kanske jag inte har: det finns säkert idioter före mig. 

Men det verkar alltså inte finnas något annat sätt och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag säga att jag håller på att bryta ner texten. Det är inte riktigt sant, men det låter bättre.

Det här med att bryta ner texten är i bästa fall nästa steg. Just nu skalar jag av och flyttar om lite. Just det: lite. Det försvinner något textsjok då och då, men för det mesta ett ord här och två där. Jag vågar i alla fall säga att det går framåt.

Nästa steg - det där nedbrytandet - kommer att ställa högre krav på min kill-your-darlings-ability, alltså förmågan att skära där det gör som mest ont. Nå. Jag har insett att många saker sägs flera gånger också, så där går det att splattra loss en del. Och sedan vet jag över huvud taget inte om strukturen jag valt håller. 

Men det tar jag med ro, för om jag ändå skrivit textstycken om de olika innehållen jag vill ha med, så går det ju att kasta om. Det är också förstås en massa arbetstimmar, men jag har ju timlön… Eller hur var det nu?

Och det här jag håller på med nu - att skriva blogg - det är bara en flykt, ren prokrastinering, som promenaden i solnedgången jag tog nyss, tecknandet, instagram, twitter, facebook. Skulle ha tagit med mig mina korpar som i vanliga fall håller mig under uppsikt.

Fast jag har ju den där flitiga jäveln och hans romanprojekt på andra sidan bordet. Det knattrar där från halv sju på morgnarna och långt in på nätterna. 

Nej, jag ska inte överdriva: jag är flitigare än någonsin och det går framåt. 

Men allvarligt talat: hur mycket lyckades jag stryka nu då? Jo, i avsnittet jag just gått igenom fick jag bort nästan 4.000 tecken. Det är ganska mycket, men det är bara 11,7% av ursprungstexten. Jag borde närma mig 50%. Du fattar. Det är inte helt lätt. Ska gå igenom avsnittet igen. 

Hjälp!

Ljugarn, första dygnet

Hur gick det då med strykandet första dagen?

Inget vidare, faktiskt. Jo, jag strök en hel del redan igår kväll när vi kommit hit till det redan varma huset. Medan alla andra verkade vara ute för att titta på norrskenet satt vi och slet i vårt anletes svett. Det var faktiskt så. Nästan så, i alla fall. Men jag vet inte hur mycket text jag fick bort eftersom jag jobbade på papper. Tar det så, avsnitt för avsnitt, och det är först när jag gör ändringarna i datorn som jag ser hur det verkligen har gått. Jag är inte alltför optimistisk.

För en del skrev jag till också…

Men idag högg jag tag i något helt annat: skrev fyra böcker. Hur många skrev du?

Det låter förstås mycket mer än det verkligen var, men faktum är att jag skrev en första version av fyra små böcker som så småningom ska bli läseböcker i lågstadiet. Faktaböcker min son Viktor ska illustrera. De första fyra vi gjort tillsammans ska till tryck om några veckor och de handlar om olika yrken. 

Jag tror aldrig jag arbetat så mycket med några texter, inte om man jämför med omfånget. De fyra böckerna innehåller vardera ungefär 1.200 tecken. Lite drygt en A4. (Det är ungefär hit i den här texten.)

Men det ska vara lättläst, jag ska berätta om ett ämne och det ska vara läsvärt. Hur kan man hinna med att berätta om något vettig på ett vettigt sätt med så få tecken? Jag vet inte, men det går, särskilt om man har en engagerad redaktör och en bra förläggare. Och förstås en duktig illustratör, för faktum är att en hel del text kan strykas när bilderna också får utrymme att berätta.

Så det har jag sysslat med idag. Och gjort en teckning som du kan se på Instagram – där heter jag av någon anledning @bengoboy. 

Kvällen har gått åt till rotande i gamla texter, och jag hittade en massa bra anteckningar och till och med ett synopsis till en bok som jag brinner för att skriva. Men det är ännu ett ämne som jag håller på att drunkna i. Det kanske är bra?

Vilse i källorna

Jag har skrivit en lapp, en påminnelse till mig själv. På den står det “Begränsa källorna!”. 

Det är så att när jag har ett nytt ämne och ska sätta igång ett projekt rasar allt in och jag hittar kopplingar till ämnet överallt. Tänker att “det här måste ju vara med, och det här, och skulle inte det där också passa in?”. Risken att gå vilse i materialet är uppenbar. Men den där vandringen är också underbar: sånt jag aldrig tänkt på dyker upp och fångar mitt intresse och jag lär mig nya saker hela tiden.

Nu är ett annat av mina problem att jag lätt glömmer lika fort som jag lär mig, så när jag börjar skriva händer det att jag tappar bort detaljer och information. Det är det där med struktur: jag har aldrig riktigt lärt mig studieteknik. Om jag å andra sidan hade lärt mig det när jag borde ha lärt mig det så hade jag knappast drabbats av den här nyfikenheten på mognare dar, eller ens kommit på idén om att skriva faktaböcker.

Men nu är jag verkligen på gång med ett nytt projekt och det är spännande och skrämmande. Massor att läsa och titta på, lyssna på och fundera över. Men med tanke på att omfånget på den färdiga texten är mycket begränsad, så måste jag nog lyda mitt eget råd och snart sätta stopp på insamlingen av fakta.

Två olika dagar. 26 och 27.

Tiden här börjar lida mot sitt slut. Det känns vemodigt, men mest ändå ganska skönt: ja, jag längtar hem. Framför allt längtar jag efter min fru. Det här med ensamhet en längre tid är kanske inte min grej, men det har varit väldigt bra att prova på det. Och det finns ingenting att klaga på, inte när jag hör hur maj har varit där hemma.

En kväll i varma hörnet vid poolen.

Igår fortsatte jag med faktaboken, gjorde en struktur över hur nästa bok ska se ut, och det handlar om en större faktabok som inte ska ingå i serien hos Natur och Kultur, men jag kommer att rikta mig till samma målgrupp, alltså barn i åldern 6–9 år. 

Jag plockade också fram ett gammalt projekt – en trilogi – kollade igenom det jag har fått ihop och började skriva om det första kapitlet. Jag la in en kraftfull plantering i början, en dramatisk händelse som ska komma senare i historien. Undrar om jag kan gå iland med det?

Idag har jag fortsatt med den stora faktaboken, skrivit en inledning och börjat arbeta lite med olika kapitel, och det känns fint. 

I övrigt har jag engagerat mig vidare i ett program till Bokmässan och idag gick det i lås: jag fick tag i en person som vill vara med och diskutera hur det är att skriva en faktabok mer eller mindre på uppdrag och tillsammans med en beställare. Det handlar om "Två författare, två museer, två faktaböcker" och tanken är att jag ska leda samtalet med de båda. Mer om det en annan dag.

Igår i eftermiddagsvärmen – det var en het dag – gav jag mig av på vandring. Jag kände att det behövdes lite mer pengar i kassan och närmaste bankomat finns i Benamargosa. Bussen dit tar 20 minuter och slingrar sig fram längs bergssidorna, men jag visste att det var mycket närmare att gå nere i dalen, längs en torr flodfåra. Så jag packade väskan med vatten och kamera och gav mig av, ner, ner, ner.

Högt där uppe är Cútar. Tio minuter ner kändes i benen...

Kollade med en vän som varit här förut hur lång tid det skulle ta. En halvtimme sa han, men han hade sjungit hela vägen så jag tog den uppgiften med en nypa salt. 

Tänkte att det i alla fall var skönt att det gick en buss tillbaka, även om jag skulle behöva vänta en stund. 

Benamargosa!

Efter en timme var jag framme i stan. Och under vägen dit tänkte jag då och då på "Paris, Texas"... Jag vet inte varför.

Det blev en cerveza att svalka sig med. Cigarillerna är inte mina...

Bira först, ja visst, sedan hämtade jag ut pengar i bankomaten, handlade lite i affären och sökte käk. Ingen mat serverades innan klockan åtta. Och bussen skulle gå sådär tjugo i. Käkade en banan och gick och satte mig på ett fick för att vänta på bussen.

En intressant iakttagelse (kanske) var att det kryllade av engelsmän i Benamargosa. 

Efter en dryg timme dök bussen upp. Men inte fan skulle den köra till Cútar heller. Alltså det där bussbolaget ligger inte så himla bra till hos mig i alla fall. 

Aningen gramse tog jag min packning och gick hem. Det tog en timme åt det hållet också, men sista kilometern – som i stort sett går rakt upp – höll på att knäcka mig. Det var skönt med dusch och dopp i poolen när jag kom hem, ska jag säga. 

Ett kärt återseende. Bara backen kvar...

Idag har jag alltså bara suttit och jobbat, efter en stökig natt: kli på benen och knasiga drömmar. Nu ska jag gå iväg med sopor och skräp till återvinningen. Plastbubblan var full när jag kom hit och den är fortfarande inte tömd, men jag är en jäkel på att klämma in mer.

Resten av kvällen ska jag sitta här och stryka ner ett manus. Det är på 46.000 tecken nu och ska ner till 40.000 innan jag kan skicka in det till ett förlag.

Flitens lampa lyser. Dag 25.

Putsade till manuset till "En annan Charlie" i förmiddags och – tvi tvi – skickade iväg det till en förläggare som läst den tidigare versionen. Sedan kändes det tomt. En stund.
Satte mig i solen och grunnade på nästa faktabok. Ämnet har jag bestämt, men anteckningarna var inte så många. Det var bara att sätta igång.

Den här utsikten är ju inte fel när man sitter och funderar och skriver.

Och som jag beskrev för några dagar sen: jag går igenom hjärnan och kollar vad jag vet och vad jag tror att jag vet om ämnet. Sedan rullar det på, och idag rullade det på utav bara farten. Så nu sitter jag här med ett ganska stadigt skelett till en ny bok. Har lite egna erfarenheter som ska in, ett par släktningar som den här gången ska få "agera" i berättelsen, eller vad man nu ska kalla det.

Efter maten kollade jag in solnedgången, med en kopp kaffe och kameran inom räckhåll. 

Den här utsikten kan man aldrig bli trött på, särskilt inte efter en särskilt kreativ och positiv dag. Och nyss, när jag var ut i trädgården igen, såg jag månen, stjärnorna och särskilt Karlavagnen – nästan i zenit. 

I morgon kör jag vidare med faktaboken och så kanske jag tar mig en titt på ett av mina andra projekt – det handlar också om fakta. Vi får se.

Varmare igen och en lång arbetsdag. Artonde dagen

Moln! över Comares

Den här dagen såg lite ut som den igår. Men jag vaknade tidigare och gick till affärn en sväng innan jag satte mig vid arbetet. Idag kom jag ett tjugotal sidor framåt. Alltså några sidor för mycket. Sedan gick jag igenom en del andra projekt jag håller på med och placerade ut dem på arbetsbordet så att jag ska kunna växla som jag vill mellan dem.

I huvudändan ligger förstås "En annan Charlie" som jag betar av, bit för bit, och redigerar. Sedan är det två andra romanarbeten, "Flykt" som jag skrivt om tidigare, och så den lilla historien "Svartkvisslan" som jag inte vet vad det ska bli av. Kanske blir det en vuxennovell, eller en ungdomsroman. Eller kanske en vuxenroman, så småningom. Det är en rimmad bilderbokshistoria utan titel och ett par olika faktaboksprojekt. 

Det här med faktaböcker ja: jag har skrivit förut att jag någon gång ska berätta hur jag gör när jag arbetar fram dem.

Ja, det tog fem böcker innan jag insåg att jag faktiskt har något slags metod. Intressant att komma på sånt, och lite oväntat, när det handlar om mig: jag trodde att jag var oförmögen sånt – att ha metoder. 

1. Ämnet först, förstås. Det ska vara nåt jag själv är intresserad av och helst inte vet något om. Det är inte så svårt för jag vet nästan ingenting om allt. Det får gärna vara lite äckligt eller läskigt, och alltid roligt. Men det måste finnas en personlig ingång i ämnet för mig, nåt att utgå ifrån och rama in "historien" med. 

2. Sedan skriver jag ner ord med ämnet i. Alltså när jag höll på med Snor-boken skrev jag ner "snorfana" "snorgärs" "snorbroms" "snorkuse" osv. helt utan ordning. 

3. Efter att jag börjat med den listan, skriver jag också ner en massa saker jag tror att jag vet om ämnet och annat som jag vill ha reda på. Rätt snart fattar jag att det jag trodde att jag visste för det mesta är fel. Eftersom jag skriver berättande faktaböcker så kan jag sedan använda både det som var fel och det som är rätt. 

4. Researcharbetet är kul! Mina böcker ska vara breda, inte djupa, så därför letar jag fakta i alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår. Jag vill involvera till exempel biologi, historia, folktro, språk och annat i arbetet. Det ska vara skitkul att läsa, men alla fakta ska förstås vara helt korrekta. 

5. När jag söker fakta vill jag gärna också hitta det där oväntade, som ger mig den där viktiga "det-var-som-tusan-det-hade-man-aldrig-kunnat-tro-upplevelsen.

6. Med alla fakta på plats börjar jag skriva, och då sätter jag igång ifrån min personliga ingång och sedan rullar det bara på med mina dumma frågor och alla kloka svar.

7. För det mesta brukar jag ha skrivit igenom allt när jag inser att det är på tok för mycket text. Målet är att jag ska hamna någonstans mellan 10.000 och 12.000 tecken, helst så nära tiotusen som möjligt. Så det blir till att stryka ner, och då ryker mycket som inte är kul, eller som hamnar lite vid sidan av, och så kortar jag ner texten i nästan varenda mening. Det här är jätteroligt arbete! Och jag är bra på det. 

8. Sedan skickar jag in manuset till min redaktör Malin som svarar att jag är ett geni. Och när hon läst en gång till säger hon att jag är ett geni. Sedan diskuterar vi små korrigeringar, kanske, nån strykning och något ord som behöver bytas ut. 

Så brukar det vara när jag skriver faktaböcker. Sen ska ju Jojo göra bilderna och det är då det roligaste börjar, men det är en annan historia.