Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

onsdag 4 september 2019

En onsdag i Flempan

Idag hade jag inte tänkt ge mig ut. Behövde sova lite längre och jag har en hel del att läsa, dels vill jag läsa ut ”Ravens in Winter” av Bernd Heinrich och dels har jag handlingar att ta del av inför ett möte i nästa vecka. Det såg heller inte ut att bli särskilt fint väder. Kanske till och med regn. 
För två veckor sedan tog jag mig till Rågsvedsskogen en morgon. Det visade sig finnas en fin naturstig där genom Kräppladalen, som jag inte ens visste fanns innan, och Rågsveds naturreservat var också nytt för mig. Som jag skrev tidigare har jag sett två korpar i trakten. En som till och med visat mig hur en korp kan vända sig om och flyga på rygg. Det var häftigt att se, men det hände förra året, och sedan dess har jag sett dem då och då, flyga över Fagersjö mot Högdalen. 
Den där morgonen fick jag först höra dem och sedan se dem flyga över skogen bort mot Huddinge. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Och de där två korparna kommer jag säkert att få se igen.
Igår kväll kollade jag på Artportalen om någon sett korpar nyligen i närheten. Det har säkert många gjort, precis som jag, men inte rapporterat det, och det har heller inte jag gjort. Dumt. Men jag hittade en observation i Flemingsberg och det la jag på minnet till framtiden, för jag skulle sova och sedan ägna dagen åt läsning.
Men jag vaknade och skogen kallade. 
Igår var jag uppe tidigare och tog mig till Bredäng med tunnelbanan. Därifrån gick jag mot Sätraskogen. Det är tredje gången de senaste veckorna och jag börjar känna mig hemma där. Försöker dock att ta lite olika vägar, men jag fikar på samma plats, på klipporna ut mot Mälaren uppe vid platån.
Igår hörde jag dock inte av mina vänner korparna. Bättre gick det idag.
Jag fick ta bilen till Flemingsbergsskogen. Det är ett fint naturreservat med Huddingeleden som lär ska vara åtta mil lång, om man vill. Så långt ville inte jag gå. Men jag har ju min karta i mobilen så jag gav mig av ut över Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning. Det var först efter att jag gått en bit som jag förstod att detta område var ”skapat” av människor. Det är en anläggning som på ett naturligt sätt renar Huddinges dagvatten innan det rinner ut i Orlången. Det ser mest ut som en vacker och frodig dalgång med en meandrande å. (Kan man skriva ”meandrande”? Det är en å som snirklar sig fram och långsamt men ständigt förändrar sitt lopp.)
Jag borde skriva en dagbok med mina observationer. Men jag är usel på att skriva dagbok över huvud taget, så jag kanske ska nöja mig med de här anteckningarna. 
När jag passerade över våtmarken såg jag höghusen långt borta i Flemingsberg till höger, dalgångens slingrande å till vänster och skogen rakt fram. Det är fantastiskt med Stockholm egentligen: man behöver bara ta sig tjugo minuter ut från stan så är man mitt i skogen. Inte är det som hemma i södra Norrlands inland, men nästan. Skillnaden är den uppenbara att om man fortsätter rakt fram var som helst så stöter man så småningom på bebyggelse, men det stör mig inte. Det som möjligen stör mig är att man ingenstans slipper det susande ljudet av biltrafik. Annars är det helt okej. Och särskilt en vardag. Då är man i stort sett ensam i skogen. Nej, jag är inte rädd för andra människor, men jag gillar också att vara ensam.
Jag tog sikte på en fornborg längs stigen längre fram och diskuterade det med kossorna i hagen jag passerade. De hade sett korpar och tyckte att jag skulle gå upp på fornborgen för där hade de hört att utsikten var fin.
Korna hade rätt. När jag tog mig upp till fornborgens allra högsta topp hade jag fin utsikt i alla väderstreck. Tråkigt nog var det lite väl tidigt för fika, men jag satt mig ner och såg mig omkring. Faktum är att jag knappt såg ett enda hus. Jag skymtade Stensättra nere vid Flemingsbergsviken, något vattentorn långt bort och en lyftkran på en höjd på andra sidan vattnet. I övrigt var det bara skog, äng och vatten. 
Och när jag satt där i godan ro, njöt av utsikten och väntade smått på regn fick jag höra ett ”kra”. Jag reste mig upp och vinden tog i så det var svårt att höra varifrån ljudet kommit. Men så kom det flera ”kra” och jag vände mig söderut. Där dök den upp, korpen, ivrigt kra-ande, och så fick jag höra en till. De flög från söder mot norr, eller nordnordväst förbi mig, och den bakre svarade kurrande. De höll ganska stort avstånd, kanske ett hundra meter, mellan sig. De fortsatte prata de tills de försvann bort mot Sörskogen och Trehörningen. 
Jag blev i valet och kvalet: skulle jag följa efter dem, eller fortsätta utforska den här ”nya” skogen, gå en runda för att slippa ta samma väg tillbaka? Jag bestämde mig för att fortsätta och tog mig ner från toppen. Jag kanade på ändan för det var så brant. 
På väg ner skymtade jag Högdalstoppen mellan träden. Aha, tänkte jag, det var ju ditåt de flög. Kan det vara samma par som jag sett i Rågsved? Det kan det mycket väl vara och så hörde jag hur den ena korpen kra-ade och den andra svarade med ett så mjukt och ömt tonfall att jag nästan blev rörd: kra-a, och den sista tonen gick upp så fint. Härligt.

Jag fortsatte glad i hågen vidare, och när jag kom tillbaka till bilen ett par timmar senare hade jag gått nästan en mil och solen bröt igenom. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar