Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

onsdag 21 augusti 2019

Korphöst?

Det var en korpsommar och jag hoppas verkligen att det också blir en korphöst. Jag längtar upp till Eldnäset och om några veckor åker jag dit. Men jag vet inte hur det kommer att gå med skogsvandrandet för då är älgjakten igång. 
Det är så och har alltid varit så att naturen finns där, den natur som betyder något för mig. Det kanske var lite väl hårt sagt, men det är där jag vill lära mig fåglarnas namn och hitta platserna där jag får ro. Här finns det andra, det jag trots alla år liksom mer besöker än befinner mig i. Staden. Det är klart att vi sökte upp skogen när killarna var små. Vi vandrade långt längs stigar och gångvägar, tittade på träd och ekorrar. Men distansen fanns där.
Den distansen försöker jag göra något åt nu. Naturen finns i allra högsta grad runt stan. Och i förra veckan gick jag upp på Vårbergstoppen. Hälften av alla svenska fågelarter lär vistas där någon gång under året och den finns förstås inprickad i kartan för ornitologer som några eldsjälar lyckats sammanställa. Ja, till och med dit har jag kommit nu: jag kollar in tänkbara platser för fågelskådning. 
Det är förstås korpen jag är ute efter. De andra fåglarna får vänta, men idag såg jag i alla fall en rödhake.
I morse gav jag mig av relativt tidigt mot Sätraskogen, där jag hört att det härjar ett ungdomsgäng. Korpar alltså. Det blev en vandring från Bredäng upp till vattentornet i Sätra, över hällarna med utsikt mot Kungshatt och tillbaka till Bredäng. Några timmar och drygt sju kilometer. Fika med, kamera och kikare förstås.
Ovanför Mälaren, nedanför ”platån” i Sätra, fick jag höra ett dovt men ändå distinkt ”kro”. Jag stannade upp och lyssnade. Strax kom en serie ”kra”, fem stycken först i snabb följd, sedan fyra, sedan tre. En helikopter passerade och störde. Sedan kom det tre ”kra” och jag rörde mig hastigt i ljudets riktning. Det kom två till, och två igen, men nu längre bort.


Det blev ingen korpspaning, men bara att höra dem piggar upp och triggar mig att fortsätta leta. 
Jag kanske ändå kan hitta mina platser att återvända till, att hitta ro och tillhörighet på, även här efter trettiofem år i stan. 

I morgon kanske jag tar mig till Rågsved och skogarna ner mot Fagersjö: där har jag sett korpar flera gånger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar