Skrivvecka på Blidö, med korpar

Den årliga skrivveckan med Staffan pågår som bäst. I år är det nittonde året i rad som vi åker iväg och fokuserar helt på det vi håller på med just nu: Staffan skriver en äventyrlig berättelse och jag läser mest, om korpar. Det är alltså mer av en läsvecka för mig, och den är så behövlig för jag har som vanligt skaffat på mig alldeles för mycket material att bearbeta. Avslutade anteckningarna runt Bernd Heinrichs ”Ravens in Winter”, gick igenom de inledande och grundläggande kapitlen i Carl-Henrik Tillhagens ”Fåglarna i folktron” och satte tänderna i praktverket, man får nog kalla det för en monografi: ”The Raven” av Derek Ratcliffe (som jag fjärrlånat från Lunds universitet).

Så har dagarna sett ut här. Skriv- och läsro.

Och kan detta arbete ske på en lämpligare plats? Jag tror inte det, för redan när vi kom i lördags hörde vi korparna. Jag kan se dem från läsfåtöljen och jag har också varit ute och försökt närma mig dem. Jag menar: vi har sett upp emot 30 stycken vid ett tillfälle. De hänger runt Hundgrundet och Fläsknäsholmen, som vi ser från huset. Men idag, när jag kom ut relativt tidigt, insåg jag att de kanske övernattar på Furholmen som ligger österut, utom synhåll.

Varför de hänger på Fläsknäsholmen kom vi på härom dagen, när vi gick ner där. Någon har slängt fyra döda vildsvin där. En åtel, eller bara ett sätt att bli av med kadavren? Ett av vildsvinen var helt öppet och urätet, i ett annat hade de kommit åt att äta genom ett runt hål i bröstet, troligtvis där skottet gått in, men i övrigt såg de hela ut. 

Över den platsen ser jag dem ofta cirkla och busa. Det är tydligt att de hänger ihop i gäng men också ofta i par. De flyger synkront över fjärden, dyker, svänger runt varandra, störtar ner, försöker gripa tag i varandra och vänder sig nästan på rygg. Det är fantastiskt att se. Och som de låter. Hela tiden. Ett jäkla pladdrande. Och de har så många olika läten. Idag blev jag helt säker på en sak jag misstänkt: de härmar kråkor. En ensam korp flög över mig där jag gick längs vägen i duggregnet, inga andra fåglar var i närheten, och den svarte kraxade högt som en kråka. 

Ibland ger de sig plötsligt iväg tillsammans i en stor flock, men för det mesta ser jag enstaka individer, eller löst sammanhängande grupper, flyga iväg i olika väderstreck. Härifrån ser de oftast ut att ge sig av österut, bort mot Furholmen och säkert längre, längs stranden. Födosök, kanske, de spanar. 

Igår läste jag bland annat om vad de kan äta. Svaret är i princip allt. De kan käka frön, knoppar, gräs, sniglar, larver, maskar, skalbaggar och andra insekter. Döda fiskar och vid enstaka tillfällen även levande fiskar som råkat bli instängda i någon liten göl. Roadkill är förstås smaskens för alla asätare, och korparna spanar av stora områden varje dag för att hitta döingar. När det fanns öppna soptippar här i landet hängde de förstås där och tog rätt på sånt som vi slängt. På medeltiden sågs de i byar och städer som renhållningsarbetare, tillsammans med andra kråkfåglar.

Nu ser jag en ståtlig svart fågel segla runt, ovanför Hundgrundet. Solen har gått upp. Himlen är stålgrå och jag ska sätta igång med dagens arbete.

Korphöst?

Det var en korpsommar och jag hoppas verkligen att det också blir en korphöst. Jag längtar upp till Eldnäset och om några veckor åker jag dit. Men jag vet inte hur det kommer att gå med skogsvandrandet för då är älgjakten igång. 

Det är så och har alltid varit så att naturen finns där, den natur som betyder något för mig. Det kanske var lite väl hårt sagt, men det är där jag vill lära mig fåglarnas namn och hitta platserna där jag får ro. Här finns det andra, det jag trots alla år liksom mer besöker än befinner mig i. Staden. Det är klart att vi sökte upp skogen när killarna var små. Vi vandrade långt längs stigar och gångvägar, tittade på träd och ekorrar. Men distansen fanns där.

Den distansen försöker jag göra något åt nu. Naturen finns i allra högsta grad runt stan. Och i förra veckan gick jag upp på Vårbergstoppen. Hälften av alla svenska fågelarter lär vistas där någon gång under året och den finns förstås inprickad i kartan för ornitologer som några eldsjälar lyckats sammanställa. Ja, till och med dit har jag kommit nu: jag kollar in tänkbara platser för fågelskådning. 

Det är förstås korpen jag är ute efter. De andra fåglarna får vänta, men idag såg jag i alla fall en rödhake.

I morse gav jag mig av relativt tidigt mot Sätraskogen, där jag hört att det härjar ett ungdomsgäng. Korpar alltså. Det blev en vandring från Bredäng upp till vattentornet i Sätra, över hällarna med utsikt mot Kungshatt och tillbaka till Bredäng. Några timmar och drygt sju kilometer. Fika med, kamera och kikare förstås.

Ovanför Mälaren, nedanför ”platån” i Sätra, fick jag höra ett dovt men ändå distinkt ”kro”. Jag stannade upp och lyssnade. Strax kom en serie ”kra”, fem stycken först i snabb följd, sedan fyra, sedan tre. En helikopter passerade och störde. Sedan kom det tre ”kra” och jag rörde mig hastigt i ljudets riktning. Det kom två till, och två igen, men nu längre bort.

Det blev ingen korpspaning, men bara att höra dem piggar upp och triggar mig att fortsätta leta. 

Jag kanske ändå kan hitta mina platser att återvända till, att hitta ro och tillhörighet på, även här efter trettiofem år i stan. 

I morgon kanske jag tar mig till Rågsved och skogarna ner mot Fagersjö: där har jag sett korpar flera gånger.

Folkvandringar

(Arbetet med texten om mänsklighetens utveckling har lett till många tankar om vilka vi är och var vi kommer ifrån, vad som gjort oss till det vi är och så. Här är en fundering.)

Det finns en tid i historien vi, utifrån vårt europeiska perspektiv, lärt oss kalla folkvandringstiden. Det var en del av järnåldern mellan vendeltid och vikingatid, ungefär år 370 till 600. Det där ”ungefär” är väldigt viktigt när vi tänker på historia. Inga tidsperioder kan dateras exakt; den ena tiden flyter in i den andra och förändringar går långsamt och de kommer inte samtidigt till alla, överallt. 

Vikingatiden sägs förresten ha börjat år 800. Vad vi ska kalla tiden mellan åren 600 och 800 vet jag inte, men med tanke på det jag skrev nyss finns det säkert anledning att betrakta den som en övergångsperiod, och att vikingatiden började tidigare på sina håll och att folkvandringstiden dröjde sig kvar längre på andra.

Det är över huvud taget intressant och märkligt hur vi i efterhand har ansträngt oss för att skapa olika eror i historien och ge dem livslängder. Allt är förstås efterkonstruktioner för mitt i ett skeende blir vi för närsynta och endast med perspektiv kan vi se vad en viss tid med särskilda företeelser och utveckling betytt för det kommande.

Efterkonstruktioner behövs för att vi ska ha någon chans att förstå historien och varför vår egen tid ser ut som den gör.

Det som kännetecknade folkvandringstiden är en stor politisk och socioekonomisk omvandling, och den berodde mest på att det västromerska imperiet föll samman och att det började utvecklas kungadömen, som betraktas som medeltida.

Medeltiden började tidigare nere i Europa än här hos oss i Norden. Vi slängde in en vikingatid också, innan vi tog oss an de traditioner, religioner och politiska idéer som trängde in söderifrån runt tusentalet.

Det västromerska rikets fall ledde till stora folkvandringar bland germaner, kelter, slaver, asiater och folk som blivit romaniserade.

Det var en tuff tid, som alla andra tuffa tider mänskligheten fått kämpa sig igenom. Folkmängden i vår världsdel minskade på grund av alla krigen som hängde ihop med det oklara politiska läget imperiets fall lämnat efter sig, men också förstås på sjukdomar, som böldpesten under 500-talet.

Död och pina. Folk dog som flugor, och de som överlevde började rörde på sig åt alla håll för att söka nya platser att slå sig ner på och bygga upp ett nytt liv och nya samhällen.

Så var det under folkvandringstiden. Men är inte vår tid också en folkvandringstid? Sällan i historien har så många människor ut- och invandrat.

Här måste jag citera mig själv ur den kommande boken om mänsklighetens utveckling, som kanske kommer att heta ”Riktiga människor” och blir en sorts ”Sapiens” för 9–12-åringar:

”Människan har alltid vandrat. De har vandrat och sökt mat, nya jaktmarker, ny jord att odla eller chansen att få ett jobb och ett tryggt liv. De har flytt undan svält och ändringar i klimatet, de har tagit sig bort från förföljelse och krig. Så gjorde våra tidiga föregångare, och så tvingas folk göra än idag, men det går förstås fortare att resa nu för tiden.”

Ja, och vi kan röra oss över större ytor. 

Det vi sett de senaste åren, framför allt under hösten 2015, är nog bara en liten rännil av de floder som kommer att forsa ut över världen när klimatförändringarna gjort allt liv omöjligt på platser runt ekvatorn och på öar och kuster runt hela vår jord.

Och nu ett citat ur min skrivbok:

”En dag kanske det är vår tur och det får mig att tänka på att vi måste skapa oss en trygghet inom oss själva. Om vi måste lämna allt en dag, om man inte kan ta någonting med sig – då är minnena, berättelserna, tron, gudarna och symbolerna det man kan ta med sig. Så kan vi förstå flyende folk i alla tider och särskilt i vår samtid.”

Trots att jag själv är ateist är det kanske också på det här sättet jag måste förstå religionen och dess styrka. Inte så mycket gudarna kanske, men de berättelser som håller folk samman. De kan på sätt och vis ses som ”samhället” för ett folk på flykt.

Tiden går, framåt

Läste just mitt senaste inlägg. Det från i oktober. Och nu kan jag berätta att i fredags hade förlaget utgivningsmöte. Där bestämdes det att min text om mänsklighetens historia kommer att bli bok. Omfång och tidsramar är inte satta än, men som det ser ut ska den vara klar under 2020, precis som jag tänkt.

Det känns oerhört skönt att arbete jag lagt ner (och kommer att lägga ner) verkligen blir en bok.

Det fortsatta arbetet börjar nästa vecka, och det innebär framförallt strykningar och redigering utifrån förläggarens markeringar på det digra manuset. Det ska bli kul!

Ny dipp - men också pepp

Söndag morgon: Lördagen blev som torsdagen - aningen frustrerad. Svårt att hitta fokus i havet av anteckningar, där upprepningar och omtagningar höll på (och håller på) att ta livet av mig. Det är svårt att se vad som är kärnan och det jag vill säga. Till slut la jag ner och ägnade några timmar åt att jobba med den kurdiska läseboken jag håller på att sätta. Det var skönt att ta itu med något konkret som också måste göras.

Nu är det söndag och det känns bättre igen. Jag slaktar text och hittar guldkorn. Guldkornen är lite väl omständliga så det blir till att stryka och koncentrera, precis som det ska vara. 

Det är ungefär trettio sidor kvar av anteckningarna och jag tror att det är mer än jag hinner med under den här vistelsen i Ljugarn - vi åker härifrån imorgon. Men det är ett hästjobb jag genomfört, även om det är mycket kvar att göra, det krävs många omgångar till med den här texten, innan det i bästa fall blir en utgivningsbar text. 

En reflektion: där jag sitter nu och ser ut genom fönstret till höger, mot väster, finns det något som påminner mig om vyn från mitt barndomshem i Kölsillre, tvärs över gården och vassnäsvägen, in genom en smal skog med tunga granar. Där var Folkets hus och parkeringen. Arnessons och Mobergs hus. Gläntan mellan träden här och den plana ytan bortom, två hus och granen för mig dit, till barndomens by. Det ser inte alls ut så där idag, men det gjorde ju det, för länge sen. 

Söndag kväll: Det gick. Jag tog mig igenom anteckningarna och har nu ett rörigt manus i stället.

Efter gårdagens frustration kom jag loss. 

Eventuellt rensar jag lite mer i morgon innan hemfärd, men veckans slutresultat, vad gäller strykningar, är: 55.182 tecken strukna. Det är i det närmaste 25% och ett framsteg. 

Nu är texten på 165.000 tecken och fortfarande belamrad av upprepningar. 100.000 tecken ska fortfarande elimineras. 

Herregud. 

Nå. Jag ger inte upp. Den här rensningen kanske gör att jag ser de viktiga bitarna och den röda tråden tydligare. Önska mig lycka till!

Ny teknik

I torsdags kändes det nästan hopplöst det här. Fick ingen styrsel på någonting och förstod ibland inte ens mina anteckningar. Det var bara en enda röra i det tredje stora avsnittet som liksom de övriga är alldeles för långt. (Det fjärde och sista är dubbelt så långt som de övriga: där krävs det motorsåg…) Det är inte lätt att stryka när man inte ens vet vad som är viktigt.

Allt det här kommer tillbaka till att jag är extremt oduktig på att sortera ut det viktiga från det oviktiga: usel studieteknik alltså. Och jag fastnar i fascinerande fakta och detaljer i stället för att fokusera på helhet och viktiga linjer i utvecklingen. 

Men som jag skrev tidigare: det får bli nästa steg – att bryta ner, stuva om och skriva en ny version. 

Dessutom: hitta språket som funkar för tioåringarna.

Men det var igår det. Idag, fredag, har det rullat på mycket bättre, men det kommer sig också av att det där läsandet igår havererade. Jag behövde byta teknik. Idag har jag, i stället för att stryka mig fram, skrivit in allt på nytt och på så sätt hoppat över delar av texten. Det funkade idag, och jag tror att avsnittet, som var 46.000 tecken igår, kan hamna på drygt 30.000 tecken imorgon. Fortfarande långt mer än det borde vara, men ett steg i rätt riktning. Joråsatt.

Ljugarn, första dygnet

Hur gick det då med strykandet första dagen?

Inget vidare, faktiskt. Jo, jag strök en hel del redan igår kväll när vi kommit hit till det redan varma huset. Medan alla andra verkade vara ute för att titta på norrskenet satt vi och slet i vårt anletes svett. Det var faktiskt så. Nästan så, i alla fall. Men jag vet inte hur mycket text jag fick bort eftersom jag jobbade på papper. Tar det så, avsnitt för avsnitt, och det är först när jag gör ändringarna i datorn som jag ser hur det verkligen har gått. Jag är inte alltför optimistisk.

För en del skrev jag till också…

Men idag högg jag tag i något helt annat: skrev fyra böcker. Hur många skrev du?

Det låter förstås mycket mer än det verkligen var, men faktum är att jag skrev en första version av fyra små böcker som så småningom ska bli läseböcker i lågstadiet. Faktaböcker min son Viktor ska illustrera. De första fyra vi gjort tillsammans ska till tryck om några veckor och de handlar om olika yrken. 

Jag tror aldrig jag arbetat så mycket med några texter, inte om man jämför med omfånget. De fyra böckerna innehåller vardera ungefär 1.200 tecken. Lite drygt en A4. (Det är ungefär hit i den här texten.)

Men det ska vara lättläst, jag ska berätta om ett ämne och det ska vara läsvärt. Hur kan man hinna med att berätta om något vettig på ett vettigt sätt med så få tecken? Jag vet inte, men det går, särskilt om man har en engagerad redaktör och en bra förläggare. Och förstås en duktig illustratör, för faktum är att en hel del text kan strykas när bilderna också får utrymme att berätta.

Så det har jag sysslat med idag. Och gjort en teckning som du kan se på Instagram – där heter jag av någon anledning @bengoboy. 

Kvällen har gått åt till rotande i gamla texter, och jag hittade en massa bra anteckningar och till och med ett synopsis till en bok som jag brinner för att skriva. Men det är ännu ett ämne som jag håller på att drunkna i. Det kanske är bra?

Bodyfix II

Men hur gick det med mitt gående, mitt promenerande, nådde jag upp till 35.000 steg per vecka? Ja, det är många som hört av sig och frågat. Inkorgen är full. Telefonen har gått varm och många är breven som dumpit ner på hallmattan. Alla med samma fråga: hur fan går det med konditionsprojektet? 

Eftersom så många hört av sig, känner jag att ett slags redovisning är på sin plats.*

Första veckan blev det 41.600 steg. Över förväntan. Ja, ett snitt på 5.942, vilket är nästa tusen steg över målet (som alltså var 5.000 steg per dag, 35.000 per vecka). Pigg som en 85-åring! Andra veckan var lite tuffare, mer att göra och mindre sug efter att komma ut och mindre tid att röra på mig, så det blev 36.469 steg. Men fortfarande över idealsnittet utifrån min målbild. Ja, jädrar. Funderade på att höja det dagliga snittet till 6.000 steg, vilket skulle vara ett bra steg(?) mot det verkliga idealet: 10.000 steg per dag. 

Är inte alls säker på att jag kan nå dit, men till ett annat mål känns det som en möjlig väg. Det målet handlar om att komma ut och springa några kilometrar i veckan. Så. Nu var det sagt. 

Den här veckan blir säkert ett bakslag, eftersom jag suttit och vaktat fruns fantastiskt fina utställning måndag till torsdag. Får se om jag kan ta igen några steg i helgen. Just nu, efter tre dagar, ligger snittet faktiskt på 5.573, så kanske det funkar ändå. 

Det här är väldigt intressant! Eller hur?

* Inte fan är det nån som bryr sig. Det skulle inte jag heller göra.