Dag 30. Mer städ och skriv och bad och sol.

Söndag. Godmorgon världen började jag med och fortsatte städa lite under tiden. P1 har varit mitt sällskap några timmar om dagen. Så tro inte att jag är helt väck vad gäller världen utanför Cútar.
Till min stora fasa hade en kolonn myror hittat in under natten och jag började förgifta dem så smått och söka orsaken till invasionen. På ett mycket otillgängligt ställe hade Rosas lekkamrat från i förrgår – en cikada – somnat in efter att ha utsatts för aningen för hårda tag. Det var dit myrjävlarna var på väg. Nå. Jag fick ut kvarlevorna och sedan blev motorvägen en riksväg, för att sedan övergå till landsväg och skogsväg, och slutligen upphörde trafiken helt. Puh. Men varför tar man inte fram kameran en sån gång? Det hade ju varit intressant för er att se kadavret och myrinvasionen.
Kollade över växt- och blomsterprakten idag och konstaterar försiktigt att jag inte verkar ha lyckats ta död på det gröna. Här en bildkavalkad.

 Dagens Rosa!

Så där såg det ut idag. Och nu har jag vattnat runt och gjort kväll. 

Vad gäller skrivandet har det varit fokus på ungdomsromanen idag – Flykt. Jag började med att läsa mig fram i det jag redan skrivit, sedan skrev jag om inledningen. Saknade dramatik där. Nu är det bättre. Sedan bestämde jag mig för att inte gräva ner mig i varje scen utan försöka få dit det som ska hända, det som ska sägas, där, och sedan vidare. Började också på något slags skelett för fortsättningen: det blir en del ändringar nu för själva grundförutsättningarna för historien har ändrats. 

Det blev en 10.000 tecken nytt material skrivet. Ganska nöjd med det, och jag satt ute i skuggan och hade det skönt samtidigt.

Tog faktiskt "ledigt" en timme och la mig mitt i självaste solen och läste bok. Det var inte så dumt, men jag blev ju tvungen att svalka mig i poolen sen.

Kvällshimlen slog något slags rekord den här kvällen. 

Tornseglare kryllar det av. 

Cútar i kvällsljus.

Imorgon är det sista hela dagen här och jag ska städa lite mer och packa och sånt som måste göras. Sent imorgon natt kommer Helen och Rudy hem, helt jetlaggade, antar jag. På tisdag 11.50 kommer Antonio med taxin och hämtar mig. Innan dess hoppas jag hinna träffa värdparet en stund. 

Tjugonde dagen hände inte så mycket

Gårdagskvällen blev sen, ja, faktiskt rekordsen, för jag kom igång rejält med "Svartkvisslan" och det är ju typiskt mig att fördela krafter över så många projekt som möjligt, istället för att fokusera på ett och få det klart... Nåja. Idag har jag jobbat flitigt med "En annan Charlie", och en närgången arbetskamrat släppte jag upp. Ångrade mig när jag såg vad hon lämnade på kläderna. Fattar inte att en katt kan släppa så mycket hår, och det blev att ta till antihistaminer. Men det är samtidigt trevligt med sällskap, och vi kommer bra överens, Rosa och jag.

Jag passade på att vara ute på eftermiddagen, rensade poolen och satt en god stund i solen och läste. Läste ut Enrique Vila-Matas "Bartleby & CO" som jag verkligen kan rekommendera, speciellt till alla litteraturnördar. Det är alltså en bok full med fotnoter utan text, numrerade stycken som tar upp olika författare genom historien som slutat skriva, eller inte börjat skriva ens, författare som huvudpersonen i romanen kallar för Nej-författare. Det finns tusen anledningar till att inte skriva, och många av dem finns med i boken. Ja, den var fin, och jag tror att jag kommer att återvända till den framöver.

Sedan läste jag lite i några andra av böckerna jag har med mig. Började bläddra i Pamuks "En naiv och sentimental prosaist – Tankar om romanen", och den välkomnade mig med den här meningen: "Romaner är alternativa liv." Och senare: "Att dessa alternativa liv framstår som mer verkliga än verkligheten leder till att vi ofta ersätter verkligheten med romaner, eller åtminstone att vi ibland förväxlar dem med det verkliga livet." Det är väldigt intressant, och han avslutar första stycket med att konstatera: "Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verklighet." Den ser jag fram emot att fortsätta läsa, för jag ser att han senare också kommer in på skillnaden mellan vad text gör med oss, och hur det skiljer sig från det bildkonst och film gör med oss. 

Sedan läste jag ett stycke i "Världen av i går" av Stefan Sweig. Om förkrigstidens Wien, än så länge. 

Men boken jag kommer att koncentrera mig på de närmaste dagarna är "Självporträtt" av Édouard Levé. Läste tidigare i år hans "Självmord" som var en beskrivning av en vän som tagit sitt liv. Det var i stort sett uppräkningar av påståenden om den personen, blandat med minnen och spekulationer, och dessa uppräkningar bildar så småningom ett slags handling som gör att man kommer väldigt nära personen. "Självporträtt" är skriven på samma sätt. En typisk mening är: "Att noggrant beskriva mitt liv skulle ta längre tid än att leva det." Och: "Jag tittar helst åt vänster." 

Levé skrev tre böcker, och tio dagar efter att han lämnat manuset till "Självmord" tog han sitt liv. Att han valde att begå självmord påverkar naturligtvis läsningen av hans böcker. På gott och ont. 

Ja, jädrar vad intellektuell jag är. Man kanske borde växla ner lite och tugga i sig en deckare. 

Nåväl. Kvällen har jag tillbringat vid datorn och bland annat haft en mycket trevlig och givande mailväxling med min tonåriga kontakt. Hen uttrycker sig och skriver så bra och mycket att jag ser fram emot arbetet med "Flykt" ännu mer. Det känns som om jag börjar få in lite mer kött och blod i historien. 

Dag 17. Full fart framåt!

Och så blev det måndag, namnsdag och arbetsdag. Vädret verkade känna på sig att jag behövde lite svalka – det har faktiskt inte varit riktigt klokt den senaste veckan – för att kunna arbeta och skickade upp lite moln på himlen och svala vindar.
Det här var ju dagen D, liksom, när det gäller den sista(?) genomgången av "En annan Charlie", och jag satte igång utan pardon och frukost i morse.

Första passet stannade på 16,5 sidor och varje sida tog i snitt tio minuter. Fortsätter jag i det tempot kommer det här arbetet att ta 27 timmar och 40 minuter. Det låter rimligt att göra med fullt fokus under tio dagar. Men nu lutar jag åt att ta ett kortare kvällspass också. 

Häromdagen samlade jag ihop allt material jag har i datorn när det gäller ungdomsboksprojektet "Flykt" och la ihop det i en wordfil för utskrift. Drygt 60 sidor och till det kommer anteckningar från två skrivböcker som jag ska få in på rätt ställen i manusskissen, eller vad man ska kalla det. Har inte fastnat för berättarperspektiv än, eller om det ska växla mellan de två huvudpersonerna. Jag tror att jag vill komma in ordentligt i huvudena på dem, men för den skull behöver man ju inte överge tredjepersonsberättandet. Eller så kan man göra det, ibland, med tankeavsnitt. 

Som en del i researchen för det här manuset har jag tagit kontakt med en ung tjej som naturligtvis vet mer om ungdomsvärlden och kan berätta för mig om vad som är aktuellt i livet när man är 15 år och bor på landet, som Nathalin i min historia. Till henne har jag skrivit idag och svarat på ett långt och mycket innehållsrikt mail hon skrev till mig för två månader sedan...

På förmiddagen dök Rafael upp och ville ta en titt på hur det går för vindruvorna som han besprutade förra helgen. Det var bra, sa han, och så förstod jag att han skulle återkomma om fem dagar och spruta mer. 

Nu ska jag skriva ut anteckningar jag gjort till det som kanske blir min nästa faktabok i serien. Sedan ska jag se över anteckningarna till en helt annan faktabok. En utanför serien. Det känns som jag är på gång.

Gör om gör rätt...

Jag vet inte om det är femtonde gången jag börjar om på det här manuset. Borde vara ungefär det. Men det är klart att man inte skriver om det helt varje gång, utan vissa gånger handlar det mer om putsningar. Jag vet inte vad jag ska kalla det jag gör nu. "Hitta tonen" och få bort "gubbjäveln" ur texten. Ja, refusering igen och alla framsteg och positiva kickar den senaste tiden är inte värda någonting.
Okej, där överdrev jag lite. Klart att det är väldigt kul att det går bra för mina faktaböcker, men jag har ju de här ungdomsboksmanusen också, de som jag kämpat på med i många år. Det här faktiskt sedan 2006.
Och nu måste jag bara hitta Johnnys egen röst och hans egna ord. När jag skrev första versionen fanns hans döde morfar med som en mycket viktig person. Johnny citerade saker han sagt och gamla talesätt han svängt sig med, och så läste han gamla kioskdeckare och hämtade upp fraser där. Klart att det blev ett språk som ekade av en annan tid. Men nu trodde jag att jag kommit ifrån det, att jag fått bort damm och spindelväv ur orden.
Inte då. Ekon från en annan tid...
Jag börjar om från början, men eftersom berättelsen fått typ godkänt går jag genom den, kapitlel för kapitel, och ändrar texten i tre steg: först på skärmen där jag arbetar med två skrivytor i Scrivener: en där den gamla texten finns, och en där den nya växer fram. Sedan skriver jag ut och sätter mig mer bekvämt och granskar den nya texten med så kritiska ögon jag kan uppbåda.
Det sista steget blir när jag gått igenom hela manuset så här (det handlar om drygt 307.000 tecken), skrivit in ändringarna efter hand och skrivit ut rubbet till ett biffigt pappersmanus att återigen läsa igenom, kanske efter någon veckas vila.
Om det blir refusering då, kommer jag att ställa förläggaren i fråga mot väggen: peka ut de delar i texten som nu luktar gubbe?
Jäklar vad kaxig jag blev nu då, men det är bra: jag behöver en hel del jävlaranamma för att klara av det här.

Ja, nu ser det ut såhär igen. Ett gott tecken. Tror jag.

Att inte göra det idag som går att skjuta upp till morgondagen

Det kallas visst prokastinering. Det lättaste som finns. Skjuta upp. Göra något annat, enklare. Nå. Jag har skrivit en bok i år, det kan ingen ta ifrån mig. Ganska raskt förresten, för det är ju bara februari än. Och det kommer en annan alldeles i dagarna, och en till i maj. Men ändå ...

Det är den här texten. Jag har skrivit över sextio tusen tecken, men vacklar ändå. Håller det? Är berättarperspektivet rätt? Det handlar om två personer: ska perspektivet växla mellan dem? Då måste jag skriva om alltihop. Men det måste jag ändå, för det har gått två månader sedan jag brottades med historien senast. Törs jag fortsätta att pröva mig fram? Jag är rädd för en alltför stor textmassa att ta sig igenom i nästa steg.

Tid och råd finns. Fokus? Flykt. Ja.

Jag känner hur mycket kraft som krävs för att skriva texten, hur mycket smärta jag måste igenom och hur många tankar jag måste prova. Det kommer liksom inte av sig själv. Och research och samtal och intervjuer och ...

Det är så lätt att fokusera på enklare saker. Kanske skriva en faktabok till? Där krävs andra saker, mer konkreta saker och det känns lättare att ta sig framåt genom den snårskogen.

Och allt som händer i världen runt omkring oss. Terrordåd, rasism, hotet mot yttrandefriheten. Jag läser artikel efter artikel och engagerar mig.

Men nu måste jag ge mig in i arbetet. Nu. Eller nu. Eller om en liten stund. Efter kaffet. Puh. Oj, nu kom posten.

(Kanske jag ska fortsätta läsa Sofia Nordins "Spring så fort du kan"? Hon har flyt. Och tankar om tankar tänker hon i en krönika på Barnboksakademins hemsida.)

En författares himmel och helvete

I måndags fick jag ett refuseringsbrev. Igen. Den här gången på papper i kuvert och med posten. Ett standardbrev. 

Jag tycker kanske att jag efter mer än ett dussin böcker skulle slippa de där standardrefuseringarna, att jag skulle bli tagen mer på allvar, särskilt från ett förlag som jag vet använder en av mina böcker som inspiration till andra författare, som ett gott exempel. Det betyder att de känner till mig och det jag skrivit tidigare.

Först blir jag bara ledsen, särskilt som det handlar om ett hjärtebarn, en ungdomsroman jag arbetat med till och från i åtta år, en berättelse som efter andras läsning och kommentarer genomgått otaliga förvandlingar och som nu är så bra att den bara måste ut. Jo…

Sedan känner jag mig bara värdelös. Det kanske är ett skitmanus. Kanske lika bra att lägga ner tankarna helt på ungdomsböcker. (Jag har en historia till som ska bli klar under vintern, en roman för 12–15-åringar, har precis börjat på en ny historia för samma åldersgrupp och skissade en del på ytterligare en i somras.) Mitt fält är kanhända bilderböcker och faktaböcker för nyläsarna.

Och förresten: räcker inte det? Måste jag vara med överallt?

Ja, jag har andra historier att berätta också. 

Misströstar, men tänker ändå att läsare jag litar och tror på har gjort tummen upp för min historia, och flera förlag som läst tidigare versioner har också bekräftat att manuset har potential. 

Arrgh.

Så inte fan ger jag upp!

Frågan är bara hur jag nu ska gå vidare. 

Jobba igenom det igen? Skicka till ett annat förlag? (Sanningen är att det faktiskt har legat på ett annat förlag för läsning sedan i somras … så än ska jag inte kasta yxan i sjön … men om de också refuserar …)  

Eller ska jag bara begrava hela storyn djupt ner i hårddisken och glömma den?

Nå, säger jag och slås av tanken att två av mina manus just nu illustreras av de suveräna konstnärerna Jojo Falk och Jonna Björnstjerna, och böckerna kommer ut nästa år. Vem är jag att klaga? Det finns presumtiva författare som aldrig får ut någonting, trots att de kämpar år efter år.

Och i tisdags fick jag vara med om att bli intervjuad i teve om mina faktaböcker, om Fakirer, Fladdermöss, Skelett och Havsvidunder. UR hade sett dem, läst dem och valt ut mig till sitt ”En bok, en författare” som scenprogram på Bokmässan i Göteborg. Och sedan, när jag frågade varför inte det tillfället spelades in, fick jag tid i studion.

Tjugo minuter med Tara Moshizi och mig, bara om mig och mina böcker, mitt skrivande och hur jag arbetar. Oerhört lyxigt och jag var hög när jag lämnade studion.

Utanför mötte en av de andra UR-medarbetarna upp. Hon berättade att hennes nioåriga son dagen innan sagt att han kände att han blev tagen på allvar när han läste mina böcker. Jag blev tårögd. Alltså bättre recension kan man inte få. En ung läsare som känner att jag respekterar honom, tar honom på allvar. En författares himmel. 

Nu sitter jag i ett lånat hus i närheten av Slite på Gotland. Och här ska jag och min vän Staffan sitta och skriva till på måndag. Nästan fem dygn bara till skrivande, och det är fjortonde året i följd som vi gör denna höstresa. Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan göra det hur många gånger som helst. Under de här resorna har jag lagt  grunden till så mycket av det jag skrivit genom åren, och det börjar redan innan vi åker iväg. Jag funderar på vad jag ska ta fram och jobba med under veckan, och sedan håller inspirationen och energin i sig långt efter att vi åkt hem igen, ja, nästan hela hösten. Ett tips till er skrivare där ute: åk bort med en vän och ägna er bara åt era texter.

I år har jag en nästan färdig novell som ska bli en lättläst ungdomsroman. Ett slags uppföljare till ”Kalkonerna” som kom i vintras. 

Så: från mörkret stiga vi mot ljuset …

PS: idag fick jag dessutom reda på att min bok ”Simons högsta önskan” blivit talbok. Så nu kan de som inte är så himla bra på att läsa text, ändå få tillgång till min historia via biblioteket. Kul sånt.

Personerna i berättelsen

Sitter på tåget och har mindre än femtio sidor kvar i "jag, En" av David Levithan. Det är en otroligt ologisk historia som funkar ändå. Den handlar om en sextonårig kille som varje morgon vaknar i en ny kropp. Tänk lite som "Måndag hela veckan" (Groundhog Day) med Bill Murray, fast på ett helt annat sätt... Alltså killen får leva som olika personer varje dag. Det enda gemensamma med dem är att de är i hans egen ålder och att de bor i ungefär samma del av landet, i USA alltså. Ibland är han kille, ibland är han tjej, då och då är han färgad, har asiatiskt påbrå, är religiös, är mager, är fet; det är helt random.
Men så en dag blir han kär. (Lite för tidigt i boken, kan jag tycka – men det är en bok för ungdomar, eller möjligen unga vuxna, så det ska väl gå undan. Neil Gaiman fick frågan om vad som skiljer det där med att skriva för unga och att skriva för vuxna – han fick den av den helt lysande Jessika Gedin i Babel på svt – och han sa att för att hålla ungdomar och barn borta från den nya boken "The Ocean at the end of the Lane" så skrev han tråkigt de första femtio sidorna. På så sätt skulle han få de unga att ge upp och inse att det här var en grymt trist bok för vuxna.)
Om man är kär vill man träffa föremålet för sin kärlek hela tiden, men hur funkar det om man varje morgon vaknar upp som en annan än den hon senast träffade?
Det blir en häftig historia som innefattar många tankar på livet, kärlek, genus och så är det spännande.

Dessutom får man verkligen smak för personbeskrivningar. Boken är till viss del en övning i skrivande. Och hur menar jag då? Jo, att varje dag vakna upp i en annan människas liv kan till stor del liknas vid att vara författare – när man är som bäst. Att läsa den har för mig inneburit en påminnelse om hur viktigt det är att verkligen leva sig in i huvudpersonernas "verklighet" i det man skriver. Att tänka ut vad den personen tycker om, vilka strävnaden och mål den har, och vilka fel, brister och tillkortakommanden. Vad använder han för tandkräm, vilken frukost faller henne på läppen? Vad är det första den här människan tänker på när hon vaknat? Hur ser familjerelationen ut: finns det någon familj?

Så där kan man hålla på och bygga upp en ny människa att sätta in i en situation, en historia. Och i "jag. En" träffar man ett stort och brett galleri av personer att inspireras av.

Klar?

Ja, i torsdags kom jag igenom. Det blev 287.344 tecken, eller 54.040 ord. Och jag började arbeta med manuset 2006. Det har stötts och blötts, blivit "klart", refuserats, arbetats om, blivit "klart", refuserats. Men nästan alla refuseringar har innehållit korn av positiva omdömen och ibland rent beröm, så det har aldrig fallit mig in att lägga ner projektet "En annan Charlie". 
Versionen jag hade färdig i höstas fick väldigt tydliga och omfattande kommentarer av en personlig lektör. Jag fick ett dokument på sju sidor med en analys av hela historien. Det där med analys – att backa ett par steg och se verket i sin helhet – är inte min starka sida. Men det fick jag alltså hjälp med, och logik, språk och dialoger hjälpte en annan kär lektör mig med. En tredje läsare gav mig råd av ett annat slag: helt enkelt om det var bra eller dåligt, vad som funkar och inte funkar. 
Min styrka ligger nog i språket, drivet, tempot, även om jag lätt avbryter dramatiska händelser med huvudpersonens onödiga tankar och rädslor. Där har jag lärt mig en hel del av det här manuset, av stötandet och blötandet.
Den senaste versionen och lektörernas samlade kommentarer gav mig de sista pusselbitarna till en fungerande historia. Jag flyttade om lite i händelserna. Strök ner i den inre monologen. Rätade upp logiken – gav även bifigurerna en vilja, vilket jag slarvat med tidigare.
Och sist men inte minst rensade jag bort en del "favoritord" och särskilt då "fan" och "knulla". Ja, det blir en del såna slaggprodukter i en ungdomsroman som handlar om sex, kärlek, brott och frustration.

Nu ligger manuset återigen på förlag. Och jag väntar med spänning på att de ska hinna läsa.

Och sedan? Ja, antingen blir det tummen upp eller tummen ner. Oavsett vilket, vet jag att arbetet fortsätter. Vill de inte ge ut boken kommer jag att gå vidare till ett annat förlag, kanske efter ytterligare en bearbetning. Vill de ge ut boken kommer jag att jubla länge, först, sedan blir det att kavla upp ärmarna och sätta igång det kreativa samarbetet med redaktör och förläggare, bearbeta texten, tänka på hur den ska formges, vem som ska göra omslaget och hur det ska se ut, vilket intryck boken ska ge. Det där sista ser jag verkligen fram emot...

När man nästan är klar

Nu är jag på kapitel 14, (bara 40 kvar...) och det kanske är sista gången jag går igenom det här manuset som jag levt med till och från sedan 2006. Åtta år. Den senaste veckan har jag fått kommentarer och glada tillrop från mina tre ”lektörer” – vänliga själar, kompetenta läsare och goda vänner som läst och begrundat några versioner av mitt verk. Så det är ju bara att ta ställning till deras tankar om ändringar, strykningar och förtydliganden. Bara så.

Samtidigt läser jag John Greens ”Pappersstäder” och kan nästan inte släppa den. Det är ett så härligt flyt i historien, så väldigt välfunna, finurligt uttänkta och samtidigt logiska konflikter. Språket är klockrent och huvudpersonens tankar och utveckling så rörande och precis. Ingenting är löjligt eller barnsligt, ingenting är för svårt eller för tillkrånglat. Personporträtten är okomplicerade och naturliga. Och själva berättelsen en snirklande väg genom ungdom och in i något slags vuxenblivande. Det är så bra. 

Och då tänker jag förstås: hur bra kan min bok bli? Historien håller. Huvudpersonen funkar. Konflikterna är många och komplicerade. Handlingen har driv. Men hur mycket bättre skulle den kunna bli? 

Det där är ingen bra tanke. Och det är heller inte lätt att själv se gränsen för sin kompetens. Men ibland tror jag att jag inte riktigt nått den på långa vägar. Alltså att jag ”slarvar” mig igenom vissa delar av historien. Att jag egentligen skulle kunna göra den så väldigt mycket bättre.

Ja, ja. Den kanske bli antagen, utgiven och såld. Men det är inte det jag tänker på. Jag vill att den ska bli så bra jag nånsin kan skriva den. 

Suck.

Men nu ska jag fortsätta. Jag gör den lite bättre. Lite bättre hela tiden. Jag lovar.