En författares himmel och helvete

I måndags fick jag ett refuseringsbrev. Igen. Den här gången på papper i kuvert och med posten. Ett standardbrev. 

Jag tycker kanske att jag efter mer än ett dussin böcker skulle slippa de där standardrefuseringarna, att jag skulle bli tagen mer på allvar, särskilt från ett förlag som jag vet använder en av mina böcker som inspiration till andra författare, som ett gott exempel. Det betyder att de känner till mig och det jag skrivit tidigare.

Först blir jag bara ledsen, särskilt som det handlar om ett hjärtebarn, en ungdomsroman jag arbetat med till och från i åtta år, en berättelse som efter andras läsning och kommentarer genomgått otaliga förvandlingar och som nu är så bra att den bara måste ut. Jo…

Sedan känner jag mig bara värdelös. Det kanske är ett skitmanus. Kanske lika bra att lägga ner tankarna helt på ungdomsböcker. (Jag har en historia till som ska bli klar under vintern, en roman för 12–15-åringar, har precis börjat på en ny historia för samma åldersgrupp och skissade en del på ytterligare en i somras.) Mitt fält är kanhända bilderböcker och faktaböcker för nyläsarna.

Och förresten: räcker inte det? Måste jag vara med överallt?

Ja, jag har andra historier att berätta också. 

Misströstar, men tänker ändå att läsare jag litar och tror på har gjort tummen upp för min historia, och flera förlag som läst tidigare versioner har också bekräftat att manuset har potential. 

Arrgh.

Så inte fan ger jag upp!

Frågan är bara hur jag nu ska gå vidare. 

Jobba igenom det igen? Skicka till ett annat förlag? (Sanningen är att det faktiskt har legat på ett annat förlag för läsning sedan i somras … så än ska jag inte kasta yxan i sjön … men om de också refuserar …)  

Eller ska jag bara begrava hela storyn djupt ner i hårddisken och glömma den?

Nå, säger jag och slås av tanken att två av mina manus just nu illustreras av de suveräna konstnärerna Jojo Falk och Jonna Björnstjerna, och böckerna kommer ut nästa år. Vem är jag att klaga? Det finns presumtiva författare som aldrig får ut någonting, trots att de kämpar år efter år.

Och i tisdags fick jag vara med om att bli intervjuad i teve om mina faktaböcker, om Fakirer, Fladdermöss, Skelett och Havsvidunder. UR hade sett dem, läst dem och valt ut mig till sitt ”En bok, en författare” som scenprogram på Bokmässan i Göteborg. Och sedan, när jag frågade varför inte det tillfället spelades in, fick jag tid i studion.

Tjugo minuter med Tara Moshizi och mig, bara om mig och mina böcker, mitt skrivande och hur jag arbetar. Oerhört lyxigt och jag var hög när jag lämnade studion.

Utanför mötte en av de andra UR-medarbetarna upp. Hon berättade att hennes nioåriga son dagen innan sagt att han kände att han blev tagen på allvar när han läste mina böcker. Jag blev tårögd. Alltså bättre recension kan man inte få. En ung läsare som känner att jag respekterar honom, tar honom på allvar. En författares himmel. 

Nu sitter jag i ett lånat hus i närheten av Slite på Gotland. Och här ska jag och min vän Staffan sitta och skriva till på måndag. Nästan fem dygn bara till skrivande, och det är fjortonde året i följd som vi gör denna höstresa. Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan göra det hur många gånger som helst. Under de här resorna har jag lagt  grunden till så mycket av det jag skrivit genom åren, och det börjar redan innan vi åker iväg. Jag funderar på vad jag ska ta fram och jobba med under veckan, och sedan håller inspirationen och energin i sig långt efter att vi åkt hem igen, ja, nästan hela hösten. Ett tips till er skrivare där ute: åk bort med en vän och ägna er bara åt era texter.

I år har jag en nästan färdig novell som ska bli en lättläst ungdomsroman. Ett slags uppföljare till ”Kalkonerna” som kom i vintras. 

Så: från mörkret stiga vi mot ljuset …

PS: idag fick jag dessutom reda på att min bok ”Simons högsta önskan” blivit talbok. Så nu kan de som inte är så himla bra på att läsa text, ändå få tillgång till min historia via biblioteket. Kul sånt.

Personerna i berättelsen

Sitter på tåget och har mindre än femtio sidor kvar i "jag, En" av David Levithan. Det är en otroligt ologisk historia som funkar ändå. Den handlar om en sextonårig kille som varje morgon vaknar i en ny kropp. Tänk lite som "Måndag hela veckan" (Groundhog Day) med Bill Murray, fast på ett helt annat sätt... Alltså killen får leva som olika personer varje dag. Det enda gemensamma med dem är att de är i hans egen ålder och att de bor i ungefär samma del av landet, i USA alltså. Ibland är han kille, ibland är han tjej, då och då är han färgad, har asiatiskt påbrå, är religiös, är mager, är fet; det är helt random.
Men så en dag blir han kär. (Lite för tidigt i boken, kan jag tycka – men det är en bok för ungdomar, eller möjligen unga vuxna, så det ska väl gå undan. Neil Gaiman fick frågan om vad som skiljer det där med att skriva för unga och att skriva för vuxna – han fick den av den helt lysande Jessika Gedin i Babel på svt – och han sa att för att hålla ungdomar och barn borta från den nya boken "The Ocean at the end of the Lane" så skrev han tråkigt de första femtio sidorna. På så sätt skulle han få de unga att ge upp och inse att det här var en grymt trist bok för vuxna.)
Om man är kär vill man träffa föremålet för sin kärlek hela tiden, men hur funkar det om man varje morgon vaknar upp som en annan än den hon senast träffade?
Det blir en häftig historia som innefattar många tankar på livet, kärlek, genus och så är det spännande.

Dessutom får man verkligen smak för personbeskrivningar. Boken är till viss del en övning i skrivande. Och hur menar jag då? Jo, att varje dag vakna upp i en annan människas liv kan till stor del liknas vid att vara författare – när man är som bäst. Att läsa den har för mig inneburit en påminnelse om hur viktigt det är att verkligen leva sig in i huvudpersonernas "verklighet" i det man skriver. Att tänka ut vad den personen tycker om, vilka strävnaden och mål den har, och vilka fel, brister och tillkortakommanden. Vad använder han för tandkräm, vilken frukost faller henne på läppen? Vad är det första den här människan tänker på när hon vaknat? Hur ser familjerelationen ut: finns det någon familj?

Så där kan man hålla på och bygga upp en ny människa att sätta in i en situation, en historia. Och i "jag. En" träffar man ett stort och brett galleri av personer att inspireras av.

Klar?

Ja, i torsdags kom jag igenom. Det blev 287.344 tecken, eller 54.040 ord. Och jag började arbeta med manuset 2006. Det har stötts och blötts, blivit "klart", refuserats, arbetats om, blivit "klart", refuserats. Men nästan alla refuseringar har innehållit korn av positiva omdömen och ibland rent beröm, så det har aldrig fallit mig in att lägga ner projektet "En annan Charlie". 
Versionen jag hade färdig i höstas fick väldigt tydliga och omfattande kommentarer av en personlig lektör. Jag fick ett dokument på sju sidor med en analys av hela historien. Det där med analys – att backa ett par steg och se verket i sin helhet – är inte min starka sida. Men det fick jag alltså hjälp med, och logik, språk och dialoger hjälpte en annan kär lektör mig med. En tredje läsare gav mig råd av ett annat slag: helt enkelt om det var bra eller dåligt, vad som funkar och inte funkar. 
Min styrka ligger nog i språket, drivet, tempot, även om jag lätt avbryter dramatiska händelser med huvudpersonens onödiga tankar och rädslor. Där har jag lärt mig en hel del av det här manuset, av stötandet och blötandet.
Den senaste versionen och lektörernas samlade kommentarer gav mig de sista pusselbitarna till en fungerande historia. Jag flyttade om lite i händelserna. Strök ner i den inre monologen. Rätade upp logiken – gav även bifigurerna en vilja, vilket jag slarvat med tidigare.
Och sist men inte minst rensade jag bort en del "favoritord" och särskilt då "fan" och "knulla". Ja, det blir en del såna slaggprodukter i en ungdomsroman som handlar om sex, kärlek, brott och frustration.

Nu ligger manuset återigen på förlag. Och jag väntar med spänning på att de ska hinna läsa.

Och sedan? Ja, antingen blir det tummen upp eller tummen ner. Oavsett vilket, vet jag att arbetet fortsätter. Vill de inte ge ut boken kommer jag att gå vidare till ett annat förlag, kanske efter ytterligare en bearbetning. Vill de ge ut boken kommer jag att jubla länge, först, sedan blir det att kavla upp ärmarna och sätta igång det kreativa samarbetet med redaktör och förläggare, bearbeta texten, tänka på hur den ska formges, vem som ska göra omslaget och hur det ska se ut, vilket intryck boken ska ge. Det där sista ser jag verkligen fram emot...

Skolbesök

Tre underbara dagar var jag och mina kollegor från Ånge: Bengt Ingelstam och Anna Hansson, ute och hälsade på i sex av skolorna i Ånge kommun – min gamla hemkommun. Några intressanta fakta i sammanhanget är att både jag och Anna haft Bengt som lärare i högstadiet och att vi är födda på 30- 50- och 80-talet. Bra spridning: en gammal räv, en någorlunda nyetablerad och en rookie som skrivit 17 böcker på två år...

Förutom läsande har jag pratat mycket om hur man kommer på en historia och hur man skriver berättelser. Man har ju en och annan käpphäst att slänga ut och testa på barnen. Det mest gick hem tycker jag och vi kom överens om att man behöver de här sakerna för att kunna skriva en bok:

Fantasi – det måste hända grejer i skallen, annars har man inte mycket att komma med.

Blick – det gäller att kunna se historierna, för de finns överallt runtomkring oss. Jag hävdar alltid att berättelserna finns där, bara vi lär oss att se dem och ställer oss frågor som "Vad hände innan?", "Vad kommer att hända sen?" och "Varför ligger den där ballongen på golvet i parkeringshuset?". Allt är början på en historia, eller slutet. Jag brukar uppmana skrivsugna att spionera på sina grannar, men det kan man ju inte säga till barn. Fast det gjorde jag ändå... Man får liksom spionera lagom. Bara för att få inspiration.

Nyfikenhet – om man ställer sig själv frågor ibland kan det bli berättelser av dem. Frågorna kan börja med "Vad skulle hända om...?" Den har jag lånat av John Ajvide Lindqvist som ställde sig frågan "Vad skulle hända om de döda kom tillbaka?" och så blev det boken "Hanteringen av odöda" som jag rekommenderar å det varmaste.

Minnen/erfarenheter – allt man upplevt i livet kan bli historier, eller så kan situationer, äventyr, olyckor och lyckor och känslor man haft, fogas in i den berättelse man håller på med, ge den mer blod och djup. Jag frågade barnen om man fick använda andras upplevelser också när man skriver en bok. Med viss tvekan tyckte de att det var okej, om man frågade först. Då blev jag lite skamsen, för jag har använt andras berättelser i mina böcker utan att fråga. Men jag berättade att jag talat om det för dem efteråt och då förlät de mig. 

Kunskaper – det är ju bra att ha såna. Och har man inte det så får man ta reda på. Det går bra att läsa sig till kunskaper i böcker och på nätet, till exempel. Särskilt om man ska skriva en faktabok är det ju bra om man vet vad man skriver om. 

Sedan fick jag massor av förslag på vad man behöver mer för att det ska bli en bok. Penna, till exempel, och sudd om man skriver fel. En liten anteckningsbok i fickan föreslog jag, och en penna från Clas Ohlson. Bra-att-ha-saker.

Nu dröjer det några veckor innan jag kommer att träffa mina läsare igen. Då blir det Öland och en massa sexåringar som läst "Fladdermöss". Det ser jag fram emot!

Att gå ett steg längre

Idag sitter jag här och ser ut över Kultsjön. Jag befinner mig i Marsfjällets skugga och då är det ju lätt att tänka på Bernhard Nordh, även om jag tyvärr inte läst ett ord av honom. 

Mest tänker jag på mitt skrivande. Jag har gjort det sista på en samling kortprosa idag. Bara omslaget får godkänt av min privata smakdomare kommer rubbet – 172 sidor texter mestadels från 90-talet – att fara iväg till tryckeriet i Estland. Det blir en liten upplaga som jag väljer att ge ut själv. Inget förlag skulle ändå vilja ta i det ens med tång; det är helt enkelt för otydligt. 

Men jag är nöjd. Det känns skönt att plocka ihop de gamla texterna som betytt så mycket för mig genom åren och få in dem mellan pärmarna på en bok. 

Annars jobbar jag med en faktabok igen. Det är tänkt att den ska komma ut nästa år och bli något för nyläsare att sätta tänderna i. Och det handlar om havsvidunder. Vi får väl se om det håller.


En längre tid har jag tänkt på ett skrivråd som är lite svårt att få grepp om. Men det handlar om överdriftens betydelse när man hittar på sin historia. Jag har märkt att de elever jag haft ofta presterar dugliga texter, men för det mesta är de rätt så ljumma, grådaskiga och plana på något sätt. Det händer helt logiska saker, folk säger det man förväntar sig att de ska säga och genomför inga överilade handlingar. Det blir rätt tråkigt. Och det här gäller inte bara skriveleverna, nej jag är ofta själv en riktig mes. Jag tar inte ut svängarna, jag tappar den där frågan som är så viktig att ställa sig när man skriver: "Vad skulle hända om...?" 

Jag vet att jag brukar säga att man ska ta ett steg till. Om man vill beskriva att huvudpersonen blir rädd, låt då hen bli livrädd. Om någon ska utsättas för fara, låt det handla om liv eller död. Ställ till det för huvudpersonen, gör henne eller honom extremt frustrerad och sätt upp hinder som omöjligen kan forceras. Utom med hjälp av... Ja, just det: det ska ju VERKA helt omöjligt, men så kommer räddningen som läsaren väntat på men inte kunnat föreställa sig. 

En text jag jobbar med nu handlar om en trettonårig kille som hamnar i sjönöd tillsammans med en man som han inte känner, som han är lite rädd för, som vill honom något. Killen tar sig lätt i land, för han har flytväst, medan mannen har det tuffare. I första versionen låter jag killen stå på stranden och se på när mannen med stort besvär lyckas simma och till slut få fast mark under fötterna. Men nu tänker jag mig att han verkligen ska hålla på att drunkna så att trettonåringen måste ut och visa vad han kan när det gäller livräddning. Detta kommer att spela in på maktförhållandena i berättelsen, det kommer att betyda en hel del för deras relation, komplicera den ytterligare, och det kommer att fungera bra som en plantering inför det dramatiska slutet.

Det här överdrivandet behöver inte alls bara plockas fram när det gäller dramatiska scener. En människa som är ensam kan gestaltas som extrem enstöring, ett val någon ska göra kan bli helt extremt komplicerat, en dialog kan bestå av intill vansinnets gräns upprepade repliker. 

Jag menar nu inte att allt i en historia ska överdrivas, men jag menar att man ska testa sig fram. Vad mår bra av att tas ett steg till, och vad måste senare mjukas upp för att texten ska fungera? Jag tänker mig överdrivandet som ytterligare ett verktyg i den skrivandes lilla lådda. 

PS: det här kanske vi kan prata mer om på vår skrivarkurs på Gotland i augusti? Kolla in på hemsidan.