Korpbok på gång

Nu går arbetet med korpboken in i sitt sista skede. Färdiga bilder dimper ner från Lina och Kerstin, vår redaktör, skickar över manuset som vi bollar mellan oss. 

Eftersom det ska bli en läsvärd, snygg och tillgänglig bok har mycket fått strykas. Jag tror faktiskt att det blir så mycket som bortåt 40% av den ursprungliga texten som ryker. Det här är svårt och det river i själen, men jag ser med stor tillförsikt fram emot att läsa igenom alltihop när vi väl är klara, läsa det när bilder och text bakats ihop och liksom knådats av mig och Kerstin. Det visar sig säkert att boken blivit 100% bättre av strykningarna.

Men eftersom så mycket hamnat i spill-mappen kommer jag att återanvända delar av texten här på bloggen. Dels ska jag berätta om personliga möten med korpar och dels skriva ner de myter som inte fick plats. Det blir kanske också tips om annan läsning och länkar till filmer, bilder och ljud. Vi får se.

Om du läser längre ner här på bloggen kan du se att det har tagit lite tid att få ihop den här boken. Men tiden är ingenting – i september är den ute i världen!

Så här kommer den att se ut, boken. Omslagsbild

av Lina Blixt som jobbar med blyerts och tusch.

Ett litet Blidö-PS

Glömde nämna att det inte bara är korparna som distraherar mig (men idag verkar de vara någon annanstans). Vi har också sett ett par havsörnar. Redan i lördags satt en på Hundgrundet med en fisk i ena klon. Det var tydligen väldigt provocerande för korparna och de försökte förstås komma åt bytet. Eller om de bara ville bli av med örnen. Det blev en jakt över fjärden. Två korpar följde örnen som slog ner på en annan sten och jag tror att den käkade upp fisken.

Det har varit ständiga in- och utflygningar från Fläsknäsholmen hela veckan, och ibland har de svarta fåglarna stigit upp som ett moln ovanför trädtopparna. Och en dag försökte jag filma deras snabba dyk, höjningar, snabba seglande på uppvindarna och lekar. När jag tittade på en av dessa ganska misslyckade filmer (använder tele och kameran blir inte så lätt att hålla still) såg jag att lite av det jag uppfattat som lek i själva verket var korpar som jagade bort en havsörn. 

Igår satt det två havsörnar ute på Hundgrundet. Den ena på en sten vid stranden, den andra högt upp i en tall. De satt i godan ro. Ibland kom en korp och slog sig ner intill och en stund var den ena nästan omringad av kråkor. Kråkorna satt som om de lyssnade på en saga örnen berättade, men troligtvis väntade de väl bara på att den större fågeln skulle ge sig av på jakt, kanske ta ett par skarvar, och så småningom dela med sig av resterna.

Men nu åter till arbetet. Idag renskriver jag och sorterar en del av anteckningar kring ”Ravens in Winter”. Men jag måste nog också fortsätta läsa ”The Raven” för den måste jag hinna igenom inom kort, och nästa vecka är det fullt ös med två dagars författarbesök i Kävlinge och en dags fågelskådning i Malmö med Erik Hirschfeld. Det ser jag fram emot!

Skrivvecka på Blidö, med korpar

Den årliga skrivveckan med Staffan pågår som bäst. I år är det nittonde året i rad som vi åker iväg och fokuserar helt på det vi håller på med just nu: Staffan skriver en äventyrlig berättelse och jag läser mest, om korpar. Det är alltså mer av en läsvecka för mig, och den är så behövlig för jag har som vanligt skaffat på mig alldeles för mycket material att bearbeta. Avslutade anteckningarna runt Bernd Heinrichs ”Ravens in Winter”, gick igenom de inledande och grundläggande kapitlen i Carl-Henrik Tillhagens ”Fåglarna i folktron” och satte tänderna i praktverket, man får nog kalla det för en monografi: ”The Raven” av Derek Ratcliffe (som jag fjärrlånat från Lunds universitet).

Så har dagarna sett ut här. Skriv- och läsro.

Och kan detta arbete ske på en lämpligare plats? Jag tror inte det, för redan när vi kom i lördags hörde vi korparna. Jag kan se dem från läsfåtöljen och jag har också varit ute och försökt närma mig dem. Jag menar: vi har sett upp emot 30 stycken vid ett tillfälle. De hänger runt Hundgrundet och Fläsknäsholmen, som vi ser från huset. Men idag, när jag kom ut relativt tidigt, insåg jag att de kanske övernattar på Furholmen som ligger österut, utom synhåll.

Varför de hänger på Fläsknäsholmen kom vi på härom dagen, när vi gick ner där. Någon har slängt fyra döda vildsvin där. En åtel, eller bara ett sätt att bli av med kadavren? Ett av vildsvinen var helt öppet och urätet, i ett annat hade de kommit åt att äta genom ett runt hål i bröstet, troligtvis där skottet gått in, men i övrigt såg de hela ut. 

Över den platsen ser jag dem ofta cirkla och busa. Det är tydligt att de hänger ihop i gäng men också ofta i par. De flyger synkront över fjärden, dyker, svänger runt varandra, störtar ner, försöker gripa tag i varandra och vänder sig nästan på rygg. Det är fantastiskt att se. Och som de låter. Hela tiden. Ett jäkla pladdrande. Och de har så många olika läten. Idag blev jag helt säker på en sak jag misstänkt: de härmar kråkor. En ensam korp flög över mig där jag gick längs vägen i duggregnet, inga andra fåglar var i närheten, och den svarte kraxade högt som en kråka. 

Ibland ger de sig plötsligt iväg tillsammans i en stor flock, men för det mesta ser jag enstaka individer, eller löst sammanhängande grupper, flyga iväg i olika väderstreck. Härifrån ser de oftast ut att ge sig av österut, bort mot Furholmen och säkert längre, längs stranden. Födosök, kanske, de spanar. 

Igår läste jag bland annat om vad de kan äta. Svaret är i princip allt. De kan käka frön, knoppar, gräs, sniglar, larver, maskar, skalbaggar och andra insekter. Döda fiskar och vid enstaka tillfällen även levande fiskar som råkat bli instängda i någon liten göl. Roadkill är förstås smaskens för alla asätare, och korparna spanar av stora områden varje dag för att hitta döingar. När det fanns öppna soptippar här i landet hängde de förstås där och tog rätt på sånt som vi slängt. På medeltiden sågs de i byar och städer som renhållningsarbetare, tillsammans med andra kråkfåglar.

Nu ser jag en ståtlig svart fågel segla runt, ovanför Hundgrundet. Solen har gått upp. Himlen är stålgrå och jag ska sätta igång med dagens arbete.

Alla fåglarna

På senare år, kanske inte på ålderns höst, men väl frampå sensommaren, har jag alltså börjat intressera mig för sånt som finns omkring mig. Och då menar jag inte främst min familj, för den har jag tack och lov ändå uppmärksammat och engagerat mig i så gott jag har kunnat. Jag menar mer det som finns där ute, det runt omkring som ibland är natur, djur och växter.

Du tyckte det var dags nu, till slut, säger något inom mig och jag funderar lite över Kerstin Ekmans tankar om att man bör veta vad floran och faunan i ens närhet innehåller. Det vill säga veta vilka växter och djur som lever i ens närhet. Annars är den inte mycket värd, själva tillvaron, och vi kan lika gärna skita i att försöka rädda det som räddas kan. Jag vet inte om hon är så drastisk, men hon tycker att det är konstigt att inte veta vilka blommor, träd, fåglar och djur vi har i vår närhet.

Delvis har hon förstås rätt, den kära Kerstin, men samtidigt måste jag säga att jag verkligen uppskattar och lever i naturen när jag är på landet. Jag kan njuta av lugnet och livet som finns där, men det är kanske en väldigt naiv känsla, då allting förändras och arter dör som flugor omkring oss. Jo, det är vi som är bödlarna. 

Nåväl. Med åren har jag vaknat och börjat bli nyfiken inte bara på NATUREN utan också på dem som lever där. 

Men nu backar jag ett steg och tänker på fåglarna. Av något så när naturliga skäl och en massa märkliga sammanträffanden har jag blivit intresserad av dem. Vad vi valt att kalla dem, hur de beter sig och låter. Det är väldigt trevligt. Och kanske leder det till en bok också, i bästa fall.

Fåglarna har alltid funnits där, men vilka var jag medvetna om när jag var liten? Alltså vilka kunde jag som man säger ”arta”? Jag brukar säga att jag är medlem i tio-klubben: vi som kan skilja mellan tio olika fåglar. 

Men vilka var jag medveten om som barn?

Skatan förstås, som jag alltid har älskat och sett. Den så distinkt svarta och vita färgen. De avgränsade färgfälten och den långa stjärten. Hur de omsorgsfullt bygger sina bon och kraxar irriterande. Den har alltid funnits i mitt medvetande.

Kråkorna också, om än lite mer på distans med sin svarta och gråa närvaro.

Duvorna runt gården hemma, hatade och besvärliga. De skitade ner överallt runt affären och farsan tyckte ungefär lika mycket om dem som råttorna som ville in i förråd och lager.

Runt mammas fågelbord på vintern samlades en massa småfåglar och av dem älskade jag att se den ovanliga domherren och hans fru. Talgoxarna var så vanliga att jag nästan inte la märke till dem, men jag kunde skilja dem från blåmesarna i alla fall. De var lite kaxigare. 

Bland sommarfåglarna var min och pappas favorit sädesärlan. Den kallade jag för ”vippstjärt” när jag var liten. Det låter rimligt. 

Och sedan var det förstås den svartvita flugsnapparen som bodde i en holk utanför mitt fönster. 

Vilka fanns det mer? 

Gråsparvar och pilfinkar, men dem kunde jag säkert inte se skillnad på, och det har jag svårt för än idag.

Det hände att en tjädertupp fick tokspel och en av dessa minns jag. Han hängde utanför affären ett par dagar, stod där i en snödriva och skrämde slag på folk. Det blev till och med ett reportage i lokalpressen.

Svanarna passerade och dem är det lätt att hålla reda på, och senare minns jag när kanadagässen började bli vanliga och avskydda, för att de skitar  ner.

Svalorna kan man inte glömma. Jag gillar svalor, och jag tror med ganska stor säkerhet att de vi hade på gården var ladusvalor. Deras svirrande älskade jag då och älskar än idag: sommar! Tänker lite som att de är dagens fladdermöss. Ibland tycker jag faktiskt att de rör sig på lite samma sätt, även om svalorna är smidigare och flyger fortare. 

Jag kan inte minnas om jag hade någon vidare koll på bofinken, men det tror jag nog att jag hade redan då. Den är så himla tydlig och lätt att känna igen.

Koltrast och björktrast fanns det gott om och dem kände jag igen. 

Tofsmes vet jag att jag kände till, jag menar: den glömmer man inte när man sett den med sin pickelhuva.

Sidensvans såg jag någon gång och det var en fin upplevelse.

Hackspetten minns jag. Den vi hade och fortfarande har där hemma är större hackspett.

När vi åkte ut på sjön hände det att vi såg och framförallt hörde storlomen. 

De olika måsarna har jag ännu inte ansträngt mig att skilja på, men de fanns förstås nära oss när vi kom iland med en massa abborrar. 

En gång minns jag också att vi såg fiskgjusen när vi var ute och körde drag. Jag kan inte säga att jag skulle ha känt igen den, men det var en mäktig upplevelse.

Om jag vänder på det här nu och tänker på vilka fåglar jag inte var medveten om.

Nötskrika borde jag ha sett och känt igen, men jag kan inte komma ihåg det. Apropå nöt: nötväckan gillar jag nu, men minns den inte från när jag var liten.

Sedan är det alla de där små som jag vet finns och måste ha sett i alla fall: grå flugsnappare, gulmes, gransångare, entita, gräsand, orre, häger, hökar och falkar, vråk, minns inte ens att jag såg några tranor passera, drillsnäppa, göken hörde jag förstås men såg aldrig, beckasin, trädkrypare och några till. 

Det var inte, som idag, tal om några örnar. De senaste somrarna har jag sett havsörn och det lär också finnas en kungsörn i trakten, och den hoppas jag få möta nästa år när jag ska låna ett gömsle där det läggs ut åtel för att björnar, järv och kungsörn ska komma och visa sig.

Kajor och råkor finns inte i min hemtrakt. Och det talades aldrig om korpen.

Jag kan inte minnas att jag såg någon korp förrän jag var vuxen, och den minns jag väldigt väl. Det var när jag och mitt äldsta barn cyklade upp en sommar. Måste vara för bortåt tjugo år sedan. Vi stannade till någonstans i Gästrikland. Jag tittade upp längs en stig eller möjligen basväg och längst inne bland träden såg jag en stor svart skugga sitta på en gren. En gigantisk korp.

Jag rös, och senare har jag tänkt på varför jag kände så. Och det kommer kanske att bli utgångspunkten i det jag kommer att skriva i min bok om korpen. Varför ryser vi när vi ser en korp? Jag gör det fortfarande, fast jag har sett drygt femton stycken idag. Jag ryser och myser.

En onsdag i Flempan

Idag hade jag inte tänkt ge mig ut. Behövde sova lite längre och jag har en hel del att läsa, dels vill jag läsa ut ”Ravens in Winter” av Bernd Heinrich och dels har jag handlingar att ta del av inför ett möte i nästa vecka. Det såg heller inte ut att bli särskilt fint väder. Kanske till och med regn. 

För två veckor sedan tog jag mig till Rågsvedsskogen en morgon. Det visade sig finnas en fin naturstig där genom Kräppladalen, som jag inte ens visste fanns innan, och Rågsveds naturreservat var också nytt för mig. Som jag skrev tidigare har jag sett två korpar i trakten. En som till och med visat mig hur en korp kan vända sig om och flyga på rygg. Det var häftigt att se, men det hände förra året, och sedan dess har jag sett dem då och då, flyga över Fagersjö mot Högdalen. 

Den där morgonen fick jag först höra dem och sedan se dem flyga över skogen bort mot Huddinge. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Och de där två korparna kommer jag säkert att få se igen.

Igår kväll kollade jag på Artportalen om någon sett korpar nyligen i närheten. Det har säkert många gjort, precis som jag, men inte rapporterat det, och det har heller inte jag gjort. Dumt. Men jag hittade en observation i Flemingsberg och det la jag på minnet till framtiden, för jag skulle sova och sedan ägna dagen åt läsning.

Men jag vaknade och skogen kallade. 

Igår var jag uppe tidigare och tog mig till Bredäng med tunnelbanan. Därifrån gick jag mot Sätraskogen. Det är tredje gången de senaste veckorna och jag börjar känna mig hemma där. Försöker dock att ta lite olika vägar, men jag fikar på samma plats, på klipporna ut mot Mälaren uppe vid platån.

Igår hörde jag dock inte av mina vänner korparna. Bättre gick det idag.

Jag fick ta bilen till Flemingsbergsskogen. Det är ett fint naturreservat med Huddingeleden som lär ska vara åtta mil lång, om man vill. Så långt ville inte jag gå. Men jag har ju min karta i mobilen så jag gav mig av ut över Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning. Det var först efter att jag gått en bit som jag förstod att detta område var ”skapat” av människor. Det är en anläggning som på ett naturligt sätt renar Huddinges dagvatten innan det rinner ut i Orlången. Det ser mest ut som en vacker och frodig dalgång med en meandrande å. (Kan man skriva ”meandrande”? Det är en å som snirklar sig fram och långsamt men ständigt förändrar sitt lopp.)

Jag borde skriva en dagbok med mina observationer. Men jag är usel på att skriva dagbok över huvud taget, så jag kanske ska nöja mig med de här anteckningarna. 

När jag passerade över våtmarken såg jag höghusen långt borta i Flemingsberg till höger, dalgångens slingrande å till vänster och skogen rakt fram. Det är fantastiskt med Stockholm egentligen: man behöver bara ta sig tjugo minuter ut från stan så är man mitt i skogen. Inte är det som hemma i södra Norrlands inland, men nästan. Skillnaden är den uppenbara att om man fortsätter rakt fram var som helst så stöter man så småningom på bebyggelse, men det stör mig inte. Det som möjligen stör mig är att man ingenstans slipper det susande ljudet av biltrafik. Annars är det helt okej. Och särskilt en vardag. Då är man i stort sett ensam i skogen. Nej, jag är inte rädd för andra människor, men jag gillar också att vara ensam.

Jag tog sikte på en fornborg längs stigen längre fram och diskuterade det med kossorna i hagen jag passerade. De hade sett korpar och tyckte att jag skulle gå upp på fornborgen för där hade de hört att utsikten var fin.

Korna hade rätt. När jag tog mig upp till fornborgens allra högsta topp hade jag fin utsikt i alla väderstreck. Tråkigt nog var det lite väl tidigt för fika, men jag satt mig ner och såg mig omkring. Faktum är att jag knappt såg ett enda hus. Jag skymtade Stensättra nere vid Flemingsbergsviken, något vattentorn långt bort och en lyftkran på en höjd på andra sidan vattnet. I övrigt var det bara skog, äng och vatten. 

Och när jag satt där i godan ro, njöt av utsikten och väntade smått på regn fick jag höra ett ”kra”. Jag reste mig upp och vinden tog i så det var svårt att höra varifrån ljudet kommit. Men så kom det flera ”kra” och jag vände mig söderut. Där dök den upp, korpen, ivrigt kra-ande, och så fick jag höra en till. De flög från söder mot norr, eller nordnordväst förbi mig, och den bakre svarade kurrande. De höll ganska stort avstånd, kanske ett hundra meter, mellan sig. De fortsatte prata de tills de försvann bort mot Sörskogen och Trehörningen. 

Jag blev i valet och kvalet: skulle jag följa efter dem, eller fortsätta utforska den här ”nya” skogen, gå en runda för att slippa ta samma väg tillbaka? Jag bestämde mig för att fortsätta och tog mig ner från toppen. Jag kanade på ändan för det var så brant. 

På väg ner skymtade jag Högdalstoppen mellan träden. Aha, tänkte jag, det var ju ditåt de flög. Kan det vara samma par som jag sett i Rågsved? Det kan det mycket väl vara och så hörde jag hur den ena korpen kra-ade och den andra svarade med ett så mjukt och ömt tonfall att jag nästan blev rörd: kra-a, och den sista tonen gick upp så fint. Härligt.

Jag fortsatte glad i hågen vidare, och när jag kom tillbaka till bilen ett par timmar senare hade jag gått nästan en mil och solen bröt igenom. 

Korphöst?

Det var en korpsommar och jag hoppas verkligen att det också blir en korphöst. Jag längtar upp till Eldnäset och om några veckor åker jag dit. Men jag vet inte hur det kommer att gå med skogsvandrandet för då är älgjakten igång. 

Det är så och har alltid varit så att naturen finns där, den natur som betyder något för mig. Det kanske var lite väl hårt sagt, men det är där jag vill lära mig fåglarnas namn och hitta platserna där jag får ro. Här finns det andra, det jag trots alla år liksom mer besöker än befinner mig i. Staden. Det är klart att vi sökte upp skogen när killarna var små. Vi vandrade långt längs stigar och gångvägar, tittade på träd och ekorrar. Men distansen fanns där.

Den distansen försöker jag göra något åt nu. Naturen finns i allra högsta grad runt stan. Och i förra veckan gick jag upp på Vårbergstoppen. Hälften av alla svenska fågelarter lär vistas där någon gång under året och den finns förstås inprickad i kartan för ornitologer som några eldsjälar lyckats sammanställa. Ja, till och med dit har jag kommit nu: jag kollar in tänkbara platser för fågelskådning. 

Det är förstås korpen jag är ute efter. De andra fåglarna får vänta, men idag såg jag i alla fall en rödhake.

I morse gav jag mig av relativt tidigt mot Sätraskogen, där jag hört att det härjar ett ungdomsgäng. Korpar alltså. Det blev en vandring från Bredäng upp till vattentornet i Sätra, över hällarna med utsikt mot Kungshatt och tillbaka till Bredäng. Några timmar och drygt sju kilometer. Fika med, kamera och kikare förstås.

Ovanför Mälaren, nedanför ”platån” i Sätra, fick jag höra ett dovt men ändå distinkt ”kro”. Jag stannade upp och lyssnade. Strax kom en serie ”kra”, fem stycken först i snabb följd, sedan fyra, sedan tre. En helikopter passerade och störde. Sedan kom det tre ”kra” och jag rörde mig hastigt i ljudets riktning. Det kom två till, och två igen, men nu längre bort.

Det blev ingen korpspaning, men bara att höra dem piggar upp och triggar mig att fortsätta leta. 

Jag kanske ändå kan hitta mina platser att återvända till, att hitta ro och tillhörighet på, även här efter trettiofem år i stan. 

I morgon kanske jag tar mig till Rågsved och skogarna ner mot Fagersjö: där har jag sett korpar flera gånger.

Korpsommar

Hörde den komma flygande längs vägen. Envist kra-ande. Fem toner, fyra stigande och den sista en sänkning. Som typ C-D-E-F-E. Alltså typ så. Jag är inget vidare på musik, och det handlar säkert inte om heltoner. Men så fortsatte den och innan jag hann titta ut var den borta. 

Så har det varit den här sommaren. Särskilt i början: väcktes av korparna nästan varje morgon de första två veckorna. Sedan har det varit mer sporadiskt.

Det är märkligt: den här sommaren som jag hade bestämt mig för att börja skriva boken om korparna möttes vi av en hel familj när vi kom hit dagen före midsommarafton. Det har aldrig hänt tidigare. Samma sak hände när vi packade bilen och skulle åka söderut: familjen dök upp i talltopparna och tjoade.

Förra sommaren försökte jag spana på dem, men jag kom aldrig nära. Såg en passera långt bort över strömmen då och då. Det som tände mig ordentligt som korpspanare var annars den där gången i början av maj förra året, när jag för första gången fick se ett par dansa över sjön. De flög helt synkroniserat, nästan som om det vore koreograferat. 

Sedan dess har jag sett korpar lite här och där, men det kanske beror på att jag börjat se dem. 

Korpen är ingen fågel jag minns att jag såg ”förr i tiden”, alltså när jag var barn eller ung. Jag har aldrig varit någon ornitolog, men när jag för ett tag sedan gjorde en lista över fåglar jag i alla fall sett och lagt märke till under barn- och ungdom så blev det ändå rätt många. Korpen fanns dock inte med på den listan. Jag kanske återkommer till den listan här någon gång.

Om man tar en titt på statistiken så är det heller inte så konstigt, för under 60- och 70-talen var korpstammen inte så stor i landet. Sedan dess, eller sedan 80-talet har den ökat för att under de senaste typ 15 åren legat ganska stadigt. Men på Eldnäset har den inte varit synlig, för mig, förrän för några få år sedan.

Minns när jag och min äldste son (som då var 12 år) cyklade upp till Eldnäset. Vi fuskade lite och började i Uppsala, och så fick vi skjuts en bit på mitten, men jag tror att det ändå blev runt 30 mil. Nå. Vid ett tillfälle sneglade jag in i skogen och där, i en glänta, satt den stora svarta skuggan och jag rös till. Förstod inte då varför jag rös, egentligen, men ju mer jag läst om och tänkt på korpen och alla de myter och berättelser som finns kring den så var det inte så konstigt. Den svarta, knivskarpa skuggan på en gren. Ett hot. Ett förebud. 

Det har blivit några mil i skogarna den här sommaren och ganska ofta har jag hört deras olika ljud, från skriken till det ”vanliga” kra-andet och kronkandet. 

När jag gick längs vägen en morgon, hörde jag korpskriken bakom mig och vände mig om. Två av dem flög lågt över vägen och jag stod blickstilla och lyssnade, tänkte att jag kanske skulle möta dem om jag fortsatte framåt som jag planerat. Men jag hörde att de slog ner inne i skogen och vände tillbaka och in bland träden. Det fanns en körväg där, eller i alla fall spår efter en skördare, alltså en sån där stor maskin som gör allt: kapar av träd, kvistar och delar dem och bär med sig dem. 

Jag följde den stigen och närmade mig korparna. Men inte sitter korpar stilla och väntar, nej, de har fullt upp med att bråka och väsnas, det finns mest bara lek för korparna, så de rörde sig längre in i skogen och jag följde efter. Det var först torrt och fint, men så småningom blev marken mjukare och sankare, och sedan… Hör själva här, två minuter och fyrtiofem sekunder skogsvandring och korpskrik:

Ljud

Sånt händer när ögon och öron är helt inställda på att observera korpar. Där jag plurrade såg det fast och stadigt ut, jag hann tänka att det var en lega efter en älg innan jag tog steget. Jag sjönk ner till mitt på låren, men fortsatte glatt och lite full i skratt vidare. 

Längre fram på vandringen slog de ner på ett hygge ungefär hundra meter ifrån mig, innan de fortsatte österut, ut över sjön och bort.

Jag har sett den här familjen då och då, hela sommaren, på olika platser, och jag tror att deras område har en diameter på ett par mil, men jag har ingen aning om var de har sitt bo. Det retar mig en del. Får fortsätta söka till hösten, om jag törs: kommer troligtvis upp i september och då pågår älgjakten. Den gillar korparna, för då kan det bli lite godsaker kvar i skogen.

Det är en del saker jag undrar över när det gäller de svarta fåglarna. Bland annat en sak som en man berättade för mig på midsommarafton. Han hade i början på åttiotalet suttit på sitt pass under älgjakten och fått se en korp komma flygande, och sedan en till, och så flera stycken. Så många att han började räkna. Det visade sig till slut vara 72 stycken! 

Korpar lever i par hela livet. Det är en sanning, en sanning som behöver förtydligas. Det första året i en korps liv tillbringas med föräldrarna. När sedan en ny häckningssäsong inleds, lämnar ungen föräldrarna (och hur det går till skulle jag också vilja veta: stöts ungen bort eller lämnar den själv familjen? Kanske är det en kombination) för att söka upp andra ungar. Ungarna följs åt i flockar under ungefär sex år, innan de hittar sina partners. Men någon sån flock har jag aldrig sett, eller kanske förresten: när vi var ute och åkte i sommar, när vi precis lämnat Hoting, mötte vi ett gäng med sex korpar. Det är för många för att vara en familj, men det kanske var två familjer.

Korpungen jag fotade redan första dagen på Eldnäset i sommar.

Jag har läst om stora samlingar korpar, bland annat i Nordamerika. Därifrån har jag hört hur korpar kan samlas i stora flockar som tillbringar natten tillsammans. Syftet kanske är att få värme från varandra och att utbyta information, och att hitta en partner. 

Forskare hävdar att en korp har samma kognitiva förmågor som ett sexårigt människobarn. Den kan förstå orsak och verkan, den kan planera och minnas. Och den är duktig på att gömma saker och att jäklas med andra.

Under samma resa i somras, faktiskt bara någon timme senare, kom vi ikapp en ensam korp som flög längs vägen. Vi följde den en bra stund och då fick min fru och son också se hur en korp kan vända sig om och någon sekund ligga på rygg i luften. Jag har sett det några gånger och det är mycket fascinerande. Korpen drar liksom in vingarna och lägger sig på rygg.

Jag ser fram emot att uppleva det igen och att se korpparet dansa över sjön. Och jag hoppas hitta deras bo. Det kanske blir en korpsommar nästa år också. Jag hoppas det.