Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

onsdag 8 februari 2012

Om transportsträckor

Det finns lägen i själva skrivandet då man drabbas av stiltje. Man har beskrivit en dramatisk scen och ska ta ut kompassriktningen mot nästa. Ja, jag tror att man kan beskriva en historia som en karta för orienterare, eller ett tunnelbanenät. Man befinner sig i en terräng av känslor och relationer, möten och val, och så fort man stämplat vid en kontroll vill man vidare till nästa. Man ser sig om: bara en massa tråkig buskvegetation, lingonris, en murken stubbe; inte mycket att berätta om. Man vill ju vidare, man vill till nästa kontroll!


Det är ofta då tröttheten sätter in, kaffesuget, draget från hushållssysslor, Facebook och Twitter: man tappar tempo. Kämpar man vidare hamnar skrivandet lätt i ett viloläge, ett transportläge, och texten man presterar blir lätt just en transportsträcka. Och transportsträckor… vad tycker vi om dem? Vi hatar dem! Både som läsare och författare. Och vi ska fortsätta hata dem.


Det finns, som jag ser det, två vägar att gå. En man bör välja och en man måste ta, eller i slutändan i alla fall hitta fram till.


Om man ser sin berättelse som en orienteringskarta, med ett markerat stråk, så vet man i vilken ordning man ska ta kontrollerna – i vilken ordning händelserna i historien ska inträffa. Man kanske inte har klart för sig hur den där tråkiga terrängen mellan kontrollerna ska se ut, men kontrollerna har man rätt bra pejla på: man vet vilka konflikter och möten som ska ske i storyn.


För att behålla känslan och drivet i själva skrivandet kan man helt enkelt hoppa fram till nästa kontroll. Vips, så är man där och kan beskriva den nya situationen, och skapandet blir genast roligt igen. Vägen dit kan man jobba med senare.


På det här sättet kan man skriva igenom de viktiga händelserna i berättelsen, men sedan är det dags för den där vägen man också måste ta: vilka sträckor är nödvändiga att beskriva? Hände det något mellan tredje och fjärde kontrollen som påverkade fortsättningen eller fördjupade det som hände? Alltså: när man kommit så långt att man någorlunda väl lyckats gestalta det som ska hända i historien, de viktiga scenerna, då är det dags att se vilket kitt som krävs för att få berättelsen att hänga ihop. Sanningen att säga är det då man ofta inser att de där stigarna mellan kontrollerna, genom snårskog och över myrar, inte alls behövs. Det man kan använda dem till är tankar och reflektioner runt det som hänt och det som ska hända.


Låt mig ta ett exempel, och jag snor det från Mats Wänblad som var ledare på en skrivkurs jag gick för några år sedan:


Huvudpersonen vaknar och ser solen skina. Han tänker att en dag på stranden vore perfekt. Om bussen han åker i på vägen dit inte krockar med en brinnande älg finns det ingen anledning att berätta om resan. Då kan man flytta historien direkt från sängen till stranden. Läsaren hänger med.


Den brinnande älgen symboliserar något oväntat, något anmärkningsvärt, och om inte det inträffar är resan ointressant.