Ny dipp - men också pepp

Söndag morgon: Lördagen blev som torsdagen - aningen frustrerad. Svårt att hitta fokus i havet av anteckningar, där upprepningar och omtagningar höll på (och håller på) att ta livet av mig. Det är svårt att se vad som är kärnan och det jag vill säga. Till slut la jag ner och ägnade några timmar åt att jobba med den kurdiska läseboken jag håller på att sätta. Det var skönt att ta itu med något konkret som också måste göras.

Nu är det söndag och det känns bättre igen. Jag slaktar text och hittar guldkorn. Guldkornen är lite väl omständliga så det blir till att stryka och koncentrera, precis som det ska vara. 

Det är ungefär trettio sidor kvar av anteckningarna och jag tror att det är mer än jag hinner med under den här vistelsen i Ljugarn - vi åker härifrån imorgon. Men det är ett hästjobb jag genomfört, även om det är mycket kvar att göra, det krävs många omgångar till med den här texten, innan det i bästa fall blir en utgivningsbar text. 

En reflektion: där jag sitter nu och ser ut genom fönstret till höger, mot väster, finns det något som påminner mig om vyn från mitt barndomshem i Kölsillre, tvärs över gården och vassnäsvägen, in genom en smal skog med tunga granar. Där var Folkets hus och parkeringen. Arnessons och Mobergs hus. Gläntan mellan träden här och den plana ytan bortom, två hus och granen för mig dit, till barndomens by. Det ser inte alls ut så där idag, men det gjorde ju det, för länge sen. 

Söndag kväll: Det gick. Jag tog mig igenom anteckningarna och har nu ett rörigt manus i stället.

Efter gårdagens frustration kom jag loss. 

Eventuellt rensar jag lite mer i morgon innan hemfärd, men veckans slutresultat, vad gäller strykningar, är: 55.182 tecken strukna. Det är i det närmaste 25% och ett framsteg. 

Nu är texten på 165.000 tecken och fortfarande belamrad av upprepningar. 100.000 tecken ska fortfarande elimineras. 

Herregud. 

Nå. Jag ger inte upp. Den här rensningen kanske gör att jag ser de viktiga bitarna och den röda tråden tydligare. Önska mig lycka till!

Ny teknik

I torsdags kändes det nästan hopplöst det här. Fick ingen styrsel på någonting och förstod ibland inte ens mina anteckningar. Det var bara en enda röra i det tredje stora avsnittet som liksom de övriga är alldeles för långt. (Det fjärde och sista är dubbelt så långt som de övriga: där krävs det motorsåg…) Det är inte lätt att stryka när man inte ens vet vad som är viktigt.

Allt det här kommer tillbaka till att jag är extremt oduktig på att sortera ut det viktiga från det oviktiga: usel studieteknik alltså. Och jag fastnar i fascinerande fakta och detaljer i stället för att fokusera på helhet och viktiga linjer i utvecklingen. 

Men som jag skrev tidigare: det får bli nästa steg – att bryta ner, stuva om och skriva en ny version. 

Dessutom: hitta språket som funkar för tioåringarna.

Men det var igår det. Idag, fredag, har det rullat på mycket bättre, men det kommer sig också av att det där läsandet igår havererade. Jag behövde byta teknik. Idag har jag, i stället för att stryka mig fram, skrivit in allt på nytt och på så sätt hoppat över delar av texten. Det funkade idag, och jag tror att avsnittet, som var 46.000 tecken igår, kan hamna på drygt 30.000 tecken imorgon. Fortfarande långt mer än det borde vara, men ett steg i rätt riktning. Joråsatt.

Vad är det jag håller på med?

Giacometti-metoden var det alltså. Det blir allt klarare för mig att det faktiskt är den jag har skapat. Eller det kanske jag inte har: det finns säkert idioter före mig. 

Men det verkar alltså inte finnas något annat sätt och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag säga att jag håller på att bryta ner texten. Det är inte riktigt sant, men det låter bättre.

Det här med att bryta ner texten är i bästa fall nästa steg. Just nu skalar jag av och flyttar om lite. Just det: lite. Det försvinner något textsjok då och då, men för det mesta ett ord här och två där. Jag vågar i alla fall säga att det går framåt.

Nästa steg - det där nedbrytandet - kommer att ställa högre krav på min kill-your-darlings-ability, alltså förmågan att skära där det gör som mest ont. Nå. Jag har insett att många saker sägs flera gånger också, så där går det att splattra loss en del. Och sedan vet jag över huvud taget inte om strukturen jag valt håller. 

Men det tar jag med ro, för om jag ändå skrivit textstycken om de olika innehållen jag vill ha med, så går det ju att kasta om. Det är också förstås en massa arbetstimmar, men jag har ju timlön… Eller hur var det nu?

Och det här jag håller på med nu - att skriva blogg - det är bara en flykt, ren prokrastinering, som promenaden i solnedgången jag tog nyss, tecknandet, instagram, twitter, facebook. Skulle ha tagit med mig mina korpar som i vanliga fall håller mig under uppsikt.

Fast jag har ju den där flitiga jäveln och hans romanprojekt på andra sidan bordet. Det knattrar där från halv sju på morgnarna och långt in på nätterna. 

Nej, jag ska inte överdriva: jag är flitigare än någonsin och det går framåt. 

Men allvarligt talat: hur mycket lyckades jag stryka nu då? Jo, i avsnittet jag just gått igenom fick jag bort nästan 4.000 tecken. Det är ganska mycket, men det är bara 11,7% av ursprungstexten. Jag borde närma mig 50%. Du fattar. Det är inte helt lätt. Ska gå igenom avsnittet igen. 

Hjälp!

Ljugarn, första dygnet

Hur gick det då med strykandet första dagen?

Inget vidare, faktiskt. Jo, jag strök en hel del redan igår kväll när vi kommit hit till det redan varma huset. Medan alla andra verkade vara ute för att titta på norrskenet satt vi och slet i vårt anletes svett. Det var faktiskt så. Nästan så, i alla fall. Men jag vet inte hur mycket text jag fick bort eftersom jag jobbade på papper. Tar det så, avsnitt för avsnitt, och det är först när jag gör ändringarna i datorn som jag ser hur det verkligen har gått. Jag är inte alltför optimistisk.

För en del skrev jag till också…

Men idag högg jag tag i något helt annat: skrev fyra böcker. Hur många skrev du?

Det låter förstås mycket mer än det verkligen var, men faktum är att jag skrev en första version av fyra små böcker som så småningom ska bli läseböcker i lågstadiet. Faktaböcker min son Viktor ska illustrera. De första fyra vi gjort tillsammans ska till tryck om några veckor och de handlar om olika yrken. 

Jag tror aldrig jag arbetat så mycket med några texter, inte om man jämför med omfånget. De fyra böckerna innehåller vardera ungefär 1.200 tecken. Lite drygt en A4. (Det är ungefär hit i den här texten.)

Men det ska vara lättläst, jag ska berätta om ett ämne och det ska vara läsvärt. Hur kan man hinna med att berätta om något vettig på ett vettigt sätt med så få tecken? Jag vet inte, men det går, särskilt om man har en engagerad redaktör och en bra förläggare. Och förstås en duktig illustratör, för faktum är att en hel del text kan strykas när bilderna också får utrymme att berätta.

Så det har jag sysslat med idag. Och gjort en teckning som du kan se på Instagram – där heter jag av någon anledning @bengoboy. 

Kvällen har gått åt till rotande i gamla texter, och jag hittade en massa bra anteckningar och till och med ett synopsis till en bok som jag brinner för att skriva. Men det är ännu ett ämne som jag håller på att drunkna i. Det kanske är bra?

Strykvecka på Gotland

Jag skriver det här på färjan till Gotland. Dags igen för den årliga höstveckan med Staffan. Tror det är artonde året i rad nu. I år ska vi sitta i ett lånat hus i Ljugarn och jobba med våra projekt.

Många kollegor räknar hur många ord eller tecken de skriver per dag och det är en morot god som någon, när man vill komma vidare i en text. Men för mig är det precis tvärtom: jag ska se hur mycket jag kan stryka per dag.

Jag arbetar med en faktabok som jag tänker mig bör hamna på ungefär 60.000 tecken. Med illustrationer blir det drygt 80 sidor bok. 

Den här gången har jag begränsat mig till i stort sett en källa att utgå ifrån, och jag behåller upplägg och indelning av avsnitt. Jag har gjort anteckningar som nästan är en färdig text, men den ligger på bortåt 220.000 tecken, vilket innebär att jag behöver skära bort ungefär 70%.

Det är ett knöligt sätt att arbeta. Man kanske skulle kunna kalla det för Giacometti-metoden. Giacometti var en fantastisk skulptör. Han var mästare på att reducera. Många gånger var det så att hans fru eller hans barn var tvungna att ta bort skulpturer han arbetade med och gömma dem. Annars skulle det inte bli något kvar.

Så jobbar jag, och det är nog beroende på att jag aldrig studerat på någon högre nivå och lät mig tekniken att suga åt mig av ett ämne och ett innehåll, se vad som är viktigt och plocka ut det. Jag mer drunknar i det jag håller på med, för allt är ju så intressant! Därför sitter jag med hav av anteckningar och får långsamt skala mig ner mot ett bärande skelett.

Ibland känns den här “metoden” oerhört jobbig, men ibland tänker jag också att det är ganska bra. Och jag inbillar mig att det i det färdiga manuset finns kvar en skugga av all tid och allt arbete jag lagt ner.

Rent ekonomiskt är det förstås fullständigt förkastligt. Att gneta på med ett manus i åratal, när det faktiskt — med bättre teknik — skulle kunna göras på några fokuserade månader. Men även här tänker jag att mitt arbete, tiden som gått och alla tankar jag fått längs vägen, färgat av sig på materialet och liksom byggt under det bättre.

Jag är långsam. Jag är inte särskilt produktiv, men å andra sidan skriver jag böcker som aldrig blir bestsellers heller… ; )