Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

tisdag 11 juni 2013

Att gå ett steg längre

Idag sitter jag här och ser ut över Kultsjön. Jag befinner mig i Marsfjällets skugga och då är det ju lätt att tänka på Bernhard Nordh, även om jag tyvärr inte läst ett ord av honom. 

Mest tänker jag på mitt skrivande. Jag har gjort det sista på en samling kortprosa idag. Bara omslaget får godkänt av min privata smakdomare kommer rubbet – 172 sidor texter mestadels från 90-talet – att fara iväg till tryckeriet i Estland. Det blir en liten upplaga som jag väljer att ge ut själv. Inget förlag skulle ändå vilja ta i det ens med tång; det är helt enkelt för otydligt. 

Men jag är nöjd. Det känns skönt att plocka ihop de gamla texterna som betytt så mycket för mig genom åren och få in dem mellan pärmarna på en bok. 

Annars jobbar jag med en faktabok igen. Det är tänkt att den ska komma ut nästa år och bli något för nyläsare att sätta tänderna i. Och det handlar om havsvidunder. Vi får väl se om det håller.


En längre tid har jag tänkt på ett skrivråd som är lite svårt att få grepp om. Men det handlar om överdriftens betydelse när man hittar på sin historia. Jag har märkt att de elever jag haft ofta presterar dugliga texter, men för det mesta är de rätt så ljumma, grådaskiga och plana på något sätt. Det händer helt logiska saker, folk säger det man förväntar sig att de ska säga och genomför inga överilade handlingar. Det blir rätt tråkigt. Och det här gäller inte bara skriveleverna, nej jag är ofta själv en riktig mes. Jag tar inte ut svängarna, jag tappar den där frågan som är så viktig att ställa sig när man skriver: "Vad skulle hända om...?" 

Jag vet att jag brukar säga att man ska ta ett steg till. Om man vill beskriva att huvudpersonen blir rädd, låt då hen bli livrädd. Om någon ska utsättas för fara, låt det handla om liv eller död. Ställ till det för huvudpersonen, gör henne eller honom extremt frustrerad och sätt upp hinder som omöjligen kan forceras. Utom med hjälp av... Ja, just det: det ska ju VERKA helt omöjligt, men så kommer räddningen som läsaren väntat på men inte kunnat föreställa sig. 

En text jag jobbar med nu handlar om en trettonårig kille som hamnar i sjönöd tillsammans med en man som han inte känner, som han är lite rädd för, som vill honom något. Killen tar sig lätt i land, för han har flytväst, medan mannen har det tuffare. I första versionen låter jag killen stå på stranden och se på när mannen med stort besvär lyckas simma och till slut få fast mark under fötterna. Men nu tänker jag mig att han verkligen ska hålla på att drunkna så att trettonåringen måste ut och visa vad han kan när det gäller livräddning. Detta kommer att spela in på maktförhållandena i berättelsen, det kommer att betyda en hel del för deras relation, komplicera den ytterligare, och det kommer att fungera bra som en plantering inför det dramatiska slutet.

Det här överdrivandet behöver inte alls bara plockas fram när det gäller dramatiska scener. En människa som är ensam kan gestaltas som extrem enstöring, ett val någon ska göra kan bli helt extremt komplicerat, en dialog kan bestå av intill vansinnets gräns upprepade repliker. 

Jag menar nu inte att allt i en historia ska överdrivas, men jag menar att man ska testa sig fram. Vad mår bra av att tas ett steg till, och vad måste senare mjukas upp för att texten ska fungera? Jag tänker mig överdrivandet som ytterligare ett verktyg i den skrivandes lilla lådda. 

PS: det här kanske vi kan prata mer om på vår skrivarkurs på Gotland i augusti? Kolla in på hemsidan

tisdag 21 maj 2013

Sorgligt sällan

Det är så med alla bloggar. Nästan. Man har ett tempo, en tid. Sedan kommer annat emellan och bloggen hamnar i träda. Den invaderas av ogräs och björksly. Många idéer dyker upp, men man har inte tid eller verktyg för att orka röja upp. Det är kämpigt att ta upp tråden igen. 

Det som kommit emellan för min del är heller inte fy skam. Resan till Moçambique var omvälvande. Och då menar jag verkligen bokstavligt. Det tog tid att riktigt komma hem igen och hela januari och februari var som ett töcken av något slags bakfylla. 

Sedan var det kursdags i Cútar med nya möten och en fantastiskt härlig vecka, både rent mänskligt och proffessionellt: tror att Skrivflyt har ett mycket bra koncept – vi har lyckats få till ett material som är väldigt konkret och tack vare att vi är två kursledare blir det ett innehållsrikt och mångskiftande samtal runt exempel och övningstexter. Vill ni veta mer om oss så kollar ni in på hemsidan, blir vänner med Skrivflyt på Facebook eller kommer och lyssnar på oss under Bokmässan i Göteborg. Eller hör av er, vettja, så berättar vi mer. (Se hemsidan för övriga kontaktuppgifter.)

I mars slogs jag av tanken att göra och ge ut en bok alldeles själv, som omväxling. Jag har en massa gamla texter som samlats under åren. Mest kortare prosastycken, absurditeter och banaliteter. Rätt roliga, faktiskt. Dessutom har jag materialet ur föreställningen "Utanför kartan" som jag gärna skulle vilja dela med mig av till fler mottagare.

Jag satte glatt igång att leta och sortera. Först blev det över tvåhundra sidor i det tänkta manuset, men sedan besinnade jag mig och tog bort det värsta eländet. Och nu sitter jag här med en enda röra av texter som jag sorterat om och sorterat om. "Noveller" som tidigare hängt ihop har nu fått nya vänner, och jag vet inte hur det ska gå. Tanken var ju att boken LÄNGTANS MANIFEST skulle tryckas innan sommaren så att jag kunde ha den med till Järvsö den 27:e juli, då det är Ordmässa.

Och så måste man ju jobba och tjäna pengar. Och redigera "Kalkonerna kommer!" som ges ut i januari 2014 och få klar manuset till "Havsvidunder", och jobba klart texten till "Råttornas själar" och få iväg "En röd och en blå någon annanstans" till förlaget för arkibusering, eller utgivning och korrläsa "Skelett" och skriva om "Konsten att överleva i världsrymden" så att perspektivet blir rätt... och...

Så har det sett ut. Så ser det ut. Och nu ska jag iväg och coacha två skrivare. Det blir kul!

Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om överdrifter och hur man kommer vidare i en text med hjälp av att gå för långt... Men det får bli senare.