Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 17 oktober 2014

En författares himmel och helvete

I måndags fick jag ett refuseringsbrev. Igen. Den här gången på papper i kuvert och med posten. Ett standardbrev. 
Jag tycker kanske att jag efter mer än ett dussin böcker skulle slippa de där standardrefuseringarna, att jag skulle bli tagen mer på allvar, särskilt från ett förlag som jag vet använder en av mina böcker som inspiration till andra författare, som ett gott exempel. Det betyder att de känner till mig och det jag skrivit tidigare.
Först blir jag bara ledsen, särskilt som det handlar om ett hjärtebarn, en ungdomsroman jag arbetat med till och från i åtta år, en berättelse som efter andras läsning och kommentarer genomgått otaliga förvandlingar och som nu är så bra att den bara måste ut. Jo…
Sedan känner jag mig bara värdelös. Det kanske är ett skitmanus. Kanske lika bra att lägga ner tankarna helt på ungdomsböcker. (Jag har en historia till som ska bli klar under vintern, en roman för 12–15-åringar, har precis börjat på en ny historia för samma åldersgrupp och skissade en del på ytterligare en i somras.) Mitt fält är kanhända bilderböcker och faktaböcker för nyläsarna.
Och förresten: räcker inte det? Måste jag vara med överallt?
Ja, jag har andra historier att berätta också. 
Misströstar, men tänker ändå att läsare jag litar och tror på har gjort tummen upp för min historia, och flera förlag som läst tidigare versioner har också bekräftat att manuset har potential. 
Arrgh.
Så inte fan ger jag upp!
Frågan är bara hur jag nu ska gå vidare. 
Jobba igenom det igen? Skicka till ett annat förlag? (Sanningen är att det faktiskt har legat på ett annat förlag för läsning sedan i somras … så än ska jag inte kasta yxan i sjön … men om de också refuserar …)  
Eller ska jag bara begrava hela storyn djupt ner i hårddisken och glömma den?

Nå, säger jag och slås av tanken att två av mina manus just nu illustreras av de suveräna konstnärerna Jojo Falk och Jonna Björnstjerna, och böckerna kommer ut nästa år. Vem är jag att klaga? Det finns presumtiva författare som aldrig får ut någonting, trots att de kämpar år efter år.

Och i tisdags fick jag vara med om att bli intervjuad i teve om mina faktaböcker, om Fakirer, Fladdermöss, Skelett och Havsvidunder. UR hade sett dem, läst dem och valt ut mig till sitt ”En bok, en författare” som scenprogram på Bokmässan i Göteborg. Och sedan, när jag frågade varför inte det tillfället spelades in, fick jag tid i studion.
Tjugo minuter med Tara Moshizi och mig, bara om mig och mina böcker, mitt skrivande och hur jag arbetar. Oerhört lyxigt och jag var hög när jag lämnade studion.
Utanför mötte en av de andra UR-medarbetarna upp. Hon berättade att hennes nioåriga son dagen innan sagt att han kände att han blev tagen på allvar när han läste mina böcker. Jag blev tårögd. Alltså bättre recension kan man inte få. En ung läsare som känner att jag respekterar honom, tar honom på allvar. En författares himmel. 

Nu sitter jag i ett lånat hus i närheten av Slite på Gotland. Och här ska jag och min vän Staffan sitta och skriva till på måndag. Nästan fem dygn bara till skrivande, och det är fjortonde året i följd som vi gör denna höstresa. Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan göra det hur många gånger som helst. Under de här resorna har jag lagt  grunden till så mycket av det jag skrivit genom åren, och det börjar redan innan vi åker iväg. Jag funderar på vad jag ska ta fram och jobba med under veckan, och sedan håller inspirationen och energin i sig långt efter att vi åkt hem igen, ja, nästan hela hösten. Ett tips till er skrivare där ute: åk bort med en vän och ägna er bara åt era texter.
I år har jag en nästan färdig novell som ska bli en lättläst ungdomsroman. Ett slags uppföljare till ”Kalkonerna” som kom i vintras. 

Så: från mörkret stiga vi mot ljuset …


PS: idag fick jag dessutom reda på att min bok ”Simons högsta önskan” blivit talbok. Så nu kan de som inte är så himla bra på att läsa text, ändå få tillgång till min historia via biblioteket. Kul sånt.