Ett litet Blidö-PS

Glömde nämna att det inte bara är korparna som distraherar mig (men idag verkar de vara någon annanstans). Vi har också sett ett par havsörnar. Redan i lördags satt en på Hundgrundet med en fisk i ena klon. Det var tydligen väldigt provocerande för korparna och de försökte förstås komma åt bytet. Eller om de bara ville bli av med örnen. Det blev en jakt över fjärden. Två korpar följde örnen som slog ner på en annan sten och jag tror att den käkade upp fisken.

Det har varit ständiga in- och utflygningar från Fläsknäsholmen hela veckan, och ibland har de svarta fåglarna stigit upp som ett moln ovanför trädtopparna. Och en dag försökte jag filma deras snabba dyk, höjningar, snabba seglande på uppvindarna och lekar. När jag tittade på en av dessa ganska misslyckade filmer (använder tele och kameran blir inte så lätt att hålla still) såg jag att lite av det jag uppfattat som lek i själva verket var korpar som jagade bort en havsörn. 

Igår satt det två havsörnar ute på Hundgrundet. Den ena på en sten vid stranden, den andra högt upp i en tall. De satt i godan ro. Ibland kom en korp och slog sig ner intill och en stund var den ena nästan omringad av kråkor. Kråkorna satt som om de lyssnade på en saga örnen berättade, men troligtvis väntade de väl bara på att den större fågeln skulle ge sig av på jakt, kanske ta ett par skarvar, och så småningom dela med sig av resterna.

Men nu åter till arbetet. Idag renskriver jag och sorterar en del av anteckningar kring ”Ravens in Winter”. Men jag måste nog också fortsätta läsa ”The Raven” för den måste jag hinna igenom inom kort, och nästa vecka är det fullt ös med två dagars författarbesök i Kävlinge och en dags fågelskådning i Malmö med Erik Hirschfeld. Det ser jag fram emot!

Skrivvecka på Blidö, med korpar

Den årliga skrivveckan med Staffan pågår som bäst. I år är det nittonde året i rad som vi åker iväg och fokuserar helt på det vi håller på med just nu: Staffan skriver en äventyrlig berättelse och jag läser mest, om korpar. Det är alltså mer av en läsvecka för mig, och den är så behövlig för jag har som vanligt skaffat på mig alldeles för mycket material att bearbeta. Avslutade anteckningarna runt Bernd Heinrichs ”Ravens in Winter”, gick igenom de inledande och grundläggande kapitlen i Carl-Henrik Tillhagens ”Fåglarna i folktron” och satte tänderna i praktverket, man får nog kalla det för en monografi: ”The Raven” av Derek Ratcliffe (som jag fjärrlånat från Lunds universitet).

Så har dagarna sett ut här. Skriv- och läsro.

Och kan detta arbete ske på en lämpligare plats? Jag tror inte det, för redan när vi kom i lördags hörde vi korparna. Jag kan se dem från läsfåtöljen och jag har också varit ute och försökt närma mig dem. Jag menar: vi har sett upp emot 30 stycken vid ett tillfälle. De hänger runt Hundgrundet och Fläsknäsholmen, som vi ser från huset. Men idag, när jag kom ut relativt tidigt, insåg jag att de kanske övernattar på Furholmen som ligger österut, utom synhåll.

Varför de hänger på Fläsknäsholmen kom vi på härom dagen, när vi gick ner där. Någon har slängt fyra döda vildsvin där. En åtel, eller bara ett sätt att bli av med kadavren? Ett av vildsvinen var helt öppet och urätet, i ett annat hade de kommit åt att äta genom ett runt hål i bröstet, troligtvis där skottet gått in, men i övrigt såg de hela ut. 

Över den platsen ser jag dem ofta cirkla och busa. Det är tydligt att de hänger ihop i gäng men också ofta i par. De flyger synkront över fjärden, dyker, svänger runt varandra, störtar ner, försöker gripa tag i varandra och vänder sig nästan på rygg. Det är fantastiskt att se. Och som de låter. Hela tiden. Ett jäkla pladdrande. Och de har så många olika läten. Idag blev jag helt säker på en sak jag misstänkt: de härmar kråkor. En ensam korp flög över mig där jag gick längs vägen i duggregnet, inga andra fåglar var i närheten, och den svarte kraxade högt som en kråka. 

Ibland ger de sig plötsligt iväg tillsammans i en stor flock, men för det mesta ser jag enstaka individer, eller löst sammanhängande grupper, flyga iväg i olika väderstreck. Härifrån ser de oftast ut att ge sig av österut, bort mot Furholmen och säkert längre, längs stranden. Födosök, kanske, de spanar. 

Igår läste jag bland annat om vad de kan äta. Svaret är i princip allt. De kan käka frön, knoppar, gräs, sniglar, larver, maskar, skalbaggar och andra insekter. Döda fiskar och vid enstaka tillfällen även levande fiskar som råkat bli instängda i någon liten göl. Roadkill är förstås smaskens för alla asätare, och korparna spanar av stora områden varje dag för att hitta döingar. När det fanns öppna soptippar här i landet hängde de förstås där och tog rätt på sånt som vi slängt. På medeltiden sågs de i byar och städer som renhållningsarbetare, tillsammans med andra kråkfåglar.

Nu ser jag en ståtlig svart fågel segla runt, ovanför Hundgrundet. Solen har gått upp. Himlen är stålgrå och jag ska sätta igång med dagens arbete.

Alla fåglarna

På senare år, kanske inte på ålderns höst, men väl frampå sensommaren, har jag alltså börjat intressera mig för sånt som finns omkring mig. Och då menar jag inte främst min familj, för den har jag tack och lov ändå uppmärksammat och engagerat mig i så gott jag har kunnat. Jag menar mer det som finns där ute, det runt omkring som ibland är natur, djur och växter.

Du tyckte det var dags nu, till slut, säger något inom mig och jag funderar lite över Kerstin Ekmans tankar om att man bör veta vad floran och faunan i ens närhet innehåller. Det vill säga veta vilka växter och djur som lever i ens närhet. Annars är den inte mycket värd, själva tillvaron, och vi kan lika gärna skita i att försöka rädda det som räddas kan. Jag vet inte om hon är så drastisk, men hon tycker att det är konstigt att inte veta vilka blommor, träd, fåglar och djur vi har i vår närhet.

Delvis har hon förstås rätt, den kära Kerstin, men samtidigt måste jag säga att jag verkligen uppskattar och lever i naturen när jag är på landet. Jag kan njuta av lugnet och livet som finns där, men det är kanske en väldigt naiv känsla, då allting förändras och arter dör som flugor omkring oss. Jo, det är vi som är bödlarna. 

Nåväl. Med åren har jag vaknat och börjat bli nyfiken inte bara på NATUREN utan också på dem som lever där. 

Men nu backar jag ett steg och tänker på fåglarna. Av något så när naturliga skäl och en massa märkliga sammanträffanden har jag blivit intresserad av dem. Vad vi valt att kalla dem, hur de beter sig och låter. Det är väldigt trevligt. Och kanske leder det till en bok också, i bästa fall.

Fåglarna har alltid funnits där, men vilka var jag medvetna om när jag var liten? Alltså vilka kunde jag som man säger ”arta”? Jag brukar säga att jag är medlem i tio-klubben: vi som kan skilja mellan tio olika fåglar. 

Men vilka var jag medveten om som barn?

Skatan förstås, som jag alltid har älskat och sett. Den så distinkt svarta och vita färgen. De avgränsade färgfälten och den långa stjärten. Hur de omsorgsfullt bygger sina bon och kraxar irriterande. Den har alltid funnits i mitt medvetande.

Kråkorna också, om än lite mer på distans med sin svarta och gråa närvaro.

Duvorna runt gården hemma, hatade och besvärliga. De skitade ner överallt runt affären och farsan tyckte ungefär lika mycket om dem som råttorna som ville in i förråd och lager.

Runt mammas fågelbord på vintern samlades en massa småfåglar och av dem älskade jag att se den ovanliga domherren och hans fru. Talgoxarna var så vanliga att jag nästan inte la märke till dem, men jag kunde skilja dem från blåmesarna i alla fall. De var lite kaxigare. 

Bland sommarfåglarna var min och pappas favorit sädesärlan. Den kallade jag för ”vippstjärt” när jag var liten. Det låter rimligt. 

Och sedan var det förstås den svartvita flugsnapparen som bodde i en holk utanför mitt fönster. 

Vilka fanns det mer? 

Gråsparvar och pilfinkar, men dem kunde jag säkert inte se skillnad på, och det har jag svårt för än idag.

Det hände att en tjädertupp fick tokspel och en av dessa minns jag. Han hängde utanför affären ett par dagar, stod där i en snödriva och skrämde slag på folk. Det blev till och med ett reportage i lokalpressen.

Svanarna passerade och dem är det lätt att hålla reda på, och senare minns jag när kanadagässen började bli vanliga och avskydda, för att de skitar  ner.

Svalorna kan man inte glömma. Jag gillar svalor, och jag tror med ganska stor säkerhet att de vi hade på gården var ladusvalor. Deras svirrande älskade jag då och älskar än idag: sommar! Tänker lite som att de är dagens fladdermöss. Ibland tycker jag faktiskt att de rör sig på lite samma sätt, även om svalorna är smidigare och flyger fortare. 

Jag kan inte minnas om jag hade någon vidare koll på bofinken, men det tror jag nog att jag hade redan då. Den är så himla tydlig och lätt att känna igen.

Koltrast och björktrast fanns det gott om och dem kände jag igen. 

Tofsmes vet jag att jag kände till, jag menar: den glömmer man inte när man sett den med sin pickelhuva.

Sidensvans såg jag någon gång och det var en fin upplevelse.

Hackspetten minns jag. Den vi hade och fortfarande har där hemma är större hackspett.

När vi åkte ut på sjön hände det att vi såg och framförallt hörde storlomen. 

De olika måsarna har jag ännu inte ansträngt mig att skilja på, men de fanns förstås nära oss när vi kom iland med en massa abborrar. 

En gång minns jag också att vi såg fiskgjusen när vi var ute och körde drag. Jag kan inte säga att jag skulle ha känt igen den, men det var en mäktig upplevelse.

Om jag vänder på det här nu och tänker på vilka fåglar jag inte var medveten om.

Nötskrika borde jag ha sett och känt igen, men jag kan inte komma ihåg det. Apropå nöt: nötväckan gillar jag nu, men minns den inte från när jag var liten.

Sedan är det alla de där små som jag vet finns och måste ha sett i alla fall: grå flugsnappare, gulmes, gransångare, entita, gräsand, orre, häger, hökar och falkar, vråk, minns inte ens att jag såg några tranor passera, drillsnäppa, göken hörde jag förstås men såg aldrig, beckasin, trädkrypare och några till. 

Det var inte, som idag, tal om några örnar. De senaste somrarna har jag sett havsörn och det lär också finnas en kungsörn i trakten, och den hoppas jag få möta nästa år när jag ska låna ett gömsle där det läggs ut åtel för att björnar, järv och kungsörn ska komma och visa sig.

Kajor och råkor finns inte i min hemtrakt. Och det talades aldrig om korpen.

Jag kan inte minnas att jag såg någon korp förrän jag var vuxen, och den minns jag väldigt väl. Det var när jag och mitt äldsta barn cyklade upp en sommar. Måste vara för bortåt tjugo år sedan. Vi stannade till någonstans i Gästrikland. Jag tittade upp längs en stig eller möjligen basväg och längst inne bland träden såg jag en stor svart skugga sitta på en gren. En gigantisk korp.

Jag rös, och senare har jag tänkt på varför jag kände så. Och det kommer kanske att bli utgångspunkten i det jag kommer att skriva i min bok om korpen. Varför ryser vi när vi ser en korp? Jag gör det fortfarande, fast jag har sett drygt femton stycken idag. Jag ryser och myser.