Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

torsdag 22 februari 2018

Bodyfix II

Men hur gick det med mitt gående, mitt promenerande, nådde jag upp till 35.000 steg per vecka? Ja, det är många som hört av sig och frågat. Inkorgen är full. Telefonen har gått varm och många är breven som dumpit ner på hallmattan. Alla med samma fråga: hur fan går det med konditionsprojektet? 
Eftersom så många hört av sig, känner jag att ett slags redovisning är på sin plats.*
Första veckan blev det 41.600 steg. Över förväntan. Ja, ett snitt på 5.942, vilket är nästa tusen steg över målet (som alltså var 5.000 steg per dag, 35.000 per vecka). Pigg som en 85-åring! Andra veckan var lite tuffare, mer att göra och mindre sug efter att komma ut och mindre tid att röra på mig, så det blev 36.469 steg. Men fortfarande över idealsnittet utifrån min målbild. Ja, jädrar. Funderade på att höja det dagliga snittet till 6.000 steg, vilket skulle vara ett bra steg(?) mot det verkliga idealet: 10.000 steg per dag. 
Är inte alls säker på att jag kan nå dit, men till ett annat mål känns det som en möjlig väg. Det målet handlar om att komma ut och springa några kilometrar i veckan. Så. Nu var det sagt. 
Den här veckan blir säkert ett bakslag, eftersom jag suttit och vaktat fruns fantastiskt fina utställning måndag till torsdag. Får se om jag kan ta igen några steg i helgen. Just nu, efter tre dagar, ligger snittet faktiskt på 5.573, så kanske det funkar ändå. 
Det här är väldigt intressant! Eller hur?

* Inte fan är det nån som bryr sig. Det skulle inte jag heller göra.

måndag 19 februari 2018

Vilse i källorna

Jag har skrivit en lapp, en påminnelse till mig själv. På den står det “Begränsa källorna!”. 
Det är så att när jag har ett nytt ämne och ska sätta igång ett projekt rasar allt in och jag hittar kopplingar till ämnet överallt. Tänker att “det här måste ju vara med, och det här, och skulle inte det där också passa in?”. Risken att gå vilse i materialet är uppenbar. Men den där vandringen är också underbar: sånt jag aldrig tänkt på dyker upp och fångar mitt intresse och jag lär mig nya saker hela tiden.
Nu är ett annat av mina problem att jag lätt glömmer lika fort som jag lär mig, så när jag börjar skriva händer det att jag tappar bort detaljer och information. Det är det där med struktur: jag har aldrig riktigt lärt mig studieteknik. Om jag å andra sidan hade lärt mig det när jag borde ha lärt mig det så hade jag knappast drabbats av den här nyfikenheten på mognare dar, eller ens kommit på idén om att skriva faktaböcker.
Men nu är jag verkligen på gång med ett nytt projekt och det är spännande och skrämmande. Massor att läsa och titta på, lyssna på och fundera över. Men med tanke på att omfånget på den färdiga texten är mycket begränsad, så måste jag nog lyda mitt eget råd och snart sätta stopp på insamlingen av fakta.

fredag 9 februari 2018

Bodyfix


Jag har väldigt svårt för att ta beslut. Det spelar egentligen inte någon roll vad det handlar om. Jag har svårt att bestämma mig för det ena eller andra. För det mesta bara flyter jag med: det blir som det blir. Och ibland bestämmer jag mig för något, jag tar ett beslut, men oftast glömmer jag bort det lika snabbt. För det mesta handlar det om min kropp, att jag till exempel ska börja träna eller i varje fall röra på mig. 
Och jag har börjat röra på mig. Alltså jag har börjat gå. Exempelvis till och från affären. Tunga matkassar är bra, bra träning. Den här veckan har jag gått lite längre än så under flera dagar. Jag kämpar på.
En gammal skrivkurselev — och då menar jag gammal på alla möjliga sätt — skrev på Facebook för en tid sedan att han under tio år gått 10.000 steg varje dag. Det tyckte jag lät rätt duktigt. Han borde var en bit över 75 år nu, så det var helt klart bra gjort, och han fortsätter visst med det. Heja, tänkte jag.
Det var först när jag med hjälp av en för mig tidigare helt obekant app i min telefon, började kolla hur långt jag själv går en vanlig dag, som jag förstod hur imponerande det verkligen var. Jag känner mig ganska nöjd med bortåt 6.000 steg på en dag. Sanning att säga har jag bara kommit över 10.000 steg en dag den här veckan och redan efter en dag med sextusen får jag träningsvärk. Alltså så illa är det faktiskt: jag får träningsvärk av att gå. Så illa är det.
(Inom parentes kan jag säga att under min aktiva orörelse har jag dessutom gått ner, men det kanske beror på att jag verkligen inte äter särskilt mycket. Det är dock en helt annan historia.)
Men nu funderar jag på att bestämma mig för att gå åtminstone 5.000 steg om dagen, eller kanske mer tänka som 35.000 steg per vecka. Och min sjukgymnast tycker att jag ska springa, för att det är bra för ryggen; det blir ett bra tryck på diskarna när man springer, och det behöver jag. Men jag kan ju inte ge mig ut och springa när jag får träningsvärk av att ta en promenad.
Dessutom skulle jag må väldigt bra att börja på något slags gym. Men strax innan den tanken går det en gräns. Kanske möjligen återuppta den mycket lovande yogakarriären? Det vore ju helt lysande. Men när ska jag få in det i mitt schema, som i och för sig inte finns.
Ju mer jag tänker på det här kommer jag fram till att det finns en affärsidé här. Någon borde starta ett gym, eller något liknande, där man kunde lämna in sin kropp och få den omhändertagen och tränad under tiden som man är på ett möte till exempel, eller för er som har vanliga jobb skulle kunna lämna in den på morgonen och sen hämta ut en nydeffad lekamen på vägen hem. Det skulle fungera som en biltvätt eller ett skomakeri. 
Bodyfix eller nåt annat på engelska skulle det kunna heta, för allt ska ju heta något på engelska. “Låt kroppen jobba hos oss när du jobbar hos dig”, eller jag vet inte. Det ska ju vara på engelska. 
Det där bestämmer jag mig för att ta upp med min sjukgymnast när vi ses nästa gång. Kanske vi kan starta en firma ihop och tjäna en massa pengar.  

tisdag 2 juni 2015

Planet hem. Dag 32

Men visst är man väl rätt konstig ändå? Längtar hem och så när man ska åka blir man liksom sentimental... Det är som det där jag skrev alldeles i början: varför är det så långt mellan alla platser man varit på och trivts? Varför kan man inte åka in till Paris en lördag förmiddag, och sen på söndagen ta en sväng till Cútar, hälsa på Helen och Rudy, och Rosa förstås. 
"Vart ska du åka?" undrade Rosa.

"Åk då, skiter väl jag i."
Nå. Det är dags att summera en månad i Andalusien, och då tänker jag på arbetet som blivit gjort. Det andra, det där med lappsjukan och det, det tog jag ju härom dagen. 
Solnedgången i går var nästan porrig. När det hade gått över tog jag ett kvällsdopp i väntan på månen...
Men först måste jag berätta att värdparet, Helen och Rudy, kom hem välbehållna och det var så härligt att träffa dem. Och jag fick gott om tid att prata med Helen om deras resa. Jag ser redan fram emot att träffa dem igen! Och, som jag skrev igår: åk hit och bo, skriv, måla, vandra, mys!



The moon, almost full.
Sista bilden från Cútar.
Nu sammanfattar jag mig:
En hel månad – i stort sett – ensam med skrivandet och huspyssel. Hur gick det? I vissa stunder tycker jag inte alls att jag fått gjort det jag hade hoppats på, men när jag sedan summerar vad jag verkligen åstadkommit så är det ändå inte så dumt: 
Jag har redigerat ett ungdomsboksmanus på drygt 200 sidor och fått iväg det till förlag, jag har redigerat, framförallt kortat ner, ett annat, mycket kortare, ungdomsboksmanus och fått iväg det till förlag, jag har till kanske 80% skrivit en faktabok för nyläsare och strukturerat och börjat skriva på ett större faktaboksprojekt för samma målgrupp, och jag har arbetat med en text som jag inte vet om det blir en novell eller en roman, för unga eller vuxna. Tanken är att det är min far som är huvudperson, min far som barn. 
Jag ägnade flera dagar åt att rota i barndomsminnen och började utifrån dem skissa på olika bilderboksidéer. Jag har definitivt hittat en person där som jag vill skriva om, och jag har några situationer och känslor som är bra byggstenar, men, som vanligt, har jag inte någon rak, enkel historia att berätta, inte än.
Och nu, till slut, tar jag itu med det stora ungdomsboksprojektet jag trodde kanske skulle bli mitt huvudsakliga arbete här. Det har pockat på uppmärksamhet, men jag har inte hittat ro nog att ta itu med just det. Men det har ju legat där och grott, och nu tror jag att jag har knäckt något som kanske är en grundorsak, en huvudkonflikt som krävs för att handlingen ska ta fart, och som gör livet ännu knöligare för huvudpersonerna. Det blev så att jag skrev om hela början på historien och sedan har jag börjat om med något slags skelett till ett synopsis: jag måste jobba vidare med att mejsla fram de olika stationerna i berättelsen, de viktiga scenerna. Dessutom har jag kanske också hittat fram till en tänkbar form för berättelsen, alltså vad gäller tempus och berättarperspektiv. Och jag tror också att jag har bestämt mig för att det är en historia värd att berätta, eftersom det finns en rad konflikter som måste lösas och en sträcka som måste överbryggas, även rent fysiskt, i historien. Ämnet är också det brännbart och väldigt aktuellt, nu när människor tvingas fly kors och tvärs över världen. 
Och i morse var jag tvungen att skriva direkt, för en bifigur i historien började få liv, och under hans ondska visade det sig finnas besinningslös rädsla, och det handlar om att han försöker spela ett avancerat dubbelspel som till viss del redan skördat oskyldiga offer. Kött och blod!
De sista dagarna tog jag även itu med ett annat gammal refuserat projekt. Det nämnde jag härom dagen. Det känns som att det kan bli något med hjälp av de nya idéerna och förutsättningarna – tidigare fanns det inte bara logiska hål, utan kanske rena avgrunder i berättelsen. Tyckte det funkade ändå, men det min bordsdam sa på förlagsmiddagen för ett par år sedan har tydligen satt fart på något i mitt undermedvetna och nu såg jag tydligare vad som var tvunget att göras åt texten. Och jag skrev alltså in två nya kapitel i början, sedan handlar det om att följa upp med redigering av resten. Kan bli något för en regnkylig sommardag, kanske. 
Men det handlar ju inte alltid om att skriva, alltså konkret sitta och knacka ner ord. Lika ofta är det den där tiden till eftertanke som behövs, och som man kanske inte alltid hittar i den vanliga vardagen. Men som en påminnelse till mig själv antecknar jag följande: Om du funderar på att åka iväg och vara borta en längre tid igen, för att skriva, se då till att inte vara helt ensam. Det här huset, den här platsen är fantastisk. Här finns lugnet, ron, koncentrationen på det som ska göras, men en månad är en lång tid när det inte finns vänner eller likasinnade, nöjen, folkliv, och sånt i närheten. Jag kommer att åka hit igen för att skriva. Absolut. Men då kanske det blir enstaka veckor, och då är ju Helen och Rudy hemma också, så man får lite socialt utbyte och trevligheter. Och om de reser iväg igen och vill att jag ska vakta huset... ja, då kommer jag att göra det en gång till! För det har varit väldigt trevligt, och jag har fått godkänt, med beröm godkänt! Men då kanske jag ser till att göra fler utflykter, lära mig en aning spanska... (det är ju pinsamt att man inte kan språket) och kanske ser till så att man får besök en eller annan gång under vistelsen. 

Jag undrar hur det skulle fungera att vistas i Sveg en månad och skriva. Henning Mankell har ju sitt hus där, och där kan man genom stipendium få bo. Undrar om det skulle skilja sig från det jag just varit med om? Så klart: värmen, den nästan totala avsaknaden av regn och mulet väder, det gör mycket. Att i princip hela tiden kunna sitta ute och skriva är fantastiskt. Men det kan också vara distraherande. Sol och värme är inte alltid det bästa för kreativiteten.  
Nu ska jag sova i min egen säng, bredvid min underbara älskade efterlängtade fru, i några nätter. Sedan blir det andra, lite kortare, resor, och en liten längre, innan det blir sommar på Eldnäset. Men det är ju en helt annan historia. 
PS: Dagens överraskning var att jag blev mött på Arlanda av kära hustrun. 

måndag 1 juni 2015

Vädrets makter står mig bi: regn. Dag 31.

Ja, det var precis som om vädret förstod att det var läge för mig att städa och packa idag. Men jag har ju gjort lite då och då, så det är inte så mycket kvar att göra. Så jag satte mig ute under vinrankorna och skrev, och det var då det började dropp. Kära mor, salig i åminnelse, skulle ha kallat det skrugg. Det är inte ens att betrakta som dugg. Inte ett dugg, alltså.
Men när man skriver på dator så är det ändå bäst att gå in.
Lyckades få beställa köttfärs av Sebastian i affären. Sedan visade det sig att det var fläskfärs, men färs var det ju i alla fall så det blev pasta med färssås ikväll.
När jag stod och diskade nyss, växte en bifigur i "Flykt" till sig och fick sina egna konflikter och bevekelsegrunder. Från att ha varit en ganska tom antagonist i historien, visade det sig att han handlat elakt för att skydda sig själv, för att inte andra skulle upptäcka vem han var. Det blev spännande, men det blir också mer klurigt att få till berättelsen där.
Självporträtt i spegel. Från igår morse.
Ska ta en närmare titt på avsnittet där den här Felix ska dyka upp med sin "brigad" vid sin fars nedbrända hus. 
Självporträtt med katt. Från idag.
Dammsugaren fungerade. Att den la av i lördags måste ha berott på att den blev för varm, eller lat, eller helt enkelt blev skitsur för att jag drog den över mattan om och om igen, eller så är den också pälsdjursallergiker. Vad vet jag.
Och just där fick jag reda på att det händer saker på Eldnäset samtidigt som jag sitter här och bloggar. Kolla in den här bilden.
Foto: Håkan Einebrant.
Vad säger man? Jobbigt att vara långt borta. Men vad hade jag kunnat göra åt det där? Intet. Ser komplicerat ut, men det märkliga är att varken tak eller takränna har tagit skada! Än... Gammal vän tittar ner imorgon. Kanske kan han fixa problemet. För er som inte varit på Eldnäset, eller mina alla bilder därifrån, så kan jag säga att sjön börjar precis till höger om bilden. Svårt att få ner en maskin dit. Hm. Håller tummarna för att det ska ordna sig och inte bli för tokigt eller dyrt...
Tillbaka i Cútar. Den här vinkeln har ni inte sett tidigare. Här går man in till Helen och Rudy. Om några timmar kommer de in den vägen. Och så här, nedan, ser några av deras verk ut.
En bild från den lilla butiken. Och är det nu någon som blivit intresserad av att göra som mig och några andra författare, och åka till Andalusien för lite lugn och ro och skapande, så kolla bara in på La Culturas hemsida för alla detaljerna. Kan, som ni förstår, rekommenderas!
Men hörrni: efter kaffet tror jag att det är dags för ett kvällsdopp i poolen. För nu är det en magisk solnedgång igen. 



söndag 31 maj 2015

Dag 30. Mer städ och skriv och bad och sol.

Söndag. Godmorgon världen började jag med och fortsatte städa lite under tiden. P1 har varit mitt sällskap några timmar om dagen. Så tro inte att jag är helt väck vad gäller världen utanför Cútar.
Till min stora fasa hade en kolonn myror hittat in under natten och jag började förgifta dem så smått och söka orsaken till invasionen. På ett mycket otillgängligt ställe hade Rosas lekkamrat från i förrgår – en cikada – somnat in efter att ha utsatts för aningen för hårda tag. Det var dit myrjävlarna var på väg. Nå. Jag fick ut kvarlevorna och sedan blev motorvägen en riksväg, för att sedan övergå till landsväg och skogsväg, och slutligen upphörde trafiken helt. Puh. Men varför tar man inte fram kameran en sån gång? Det hade ju varit intressant för er att se kadavret och myrinvasionen.
Kollade över växt- och blomsterprakten idag och konstaterar försiktigt att jag inte verkar ha lyckats ta död på det gröna. Här en bildkavalkad.

 Dagens Rosa!








Så där såg det ut idag. Och nu har jag vattnat runt och gjort kväll. 
Vad gäller skrivandet har det varit fokus på ungdomsromanen idag – Flykt. Jag började med att läsa mig fram i det jag redan skrivit, sedan skrev jag om inledningen. Saknade dramatik där. Nu är det bättre. Sedan bestämde jag mig för att inte gräva ner mig i varje scen utan försöka få dit det som ska hända, det som ska sägas, där, och sedan vidare. Började också på något slags skelett för fortsättningen: det blir en del ändringar nu för själva grundförutsättningarna för historien har ändrats. 
Det blev en 10.000 tecken nytt material skrivet. Ganska nöjd med det, och jag satt ute i skuggan och hade det skönt samtidigt.
Tog faktiskt "ledigt" en timme och la mig mitt i självaste solen och läste bok. Det var inte så dumt, men jag blev ju tvungen att svalka mig i poolen sen.
Kvällshimlen slog något slags rekord den här kvällen. 
Tornseglare kryllar det av. 
Cútar i kvällsljus.

Imorgon är det sista hela dagen här och jag ska städa lite mer och packa och sånt som måste göras. Sent imorgon natt kommer Helen och Rudy hem, helt jetlaggade, antar jag. På tisdag 11.50 kommer Antonio med taxin och hämtar mig. Innan dess hoppas jag hinna träffa värdparet en stund. 







lördag 30 maj 2015

Städa, städa. Den tjugonionde dagen.

Livet är fullt av överraskningar. Idag överraskade det mig med ett gammalt manus som jag faktiskt satt här och jobbade med en vecka för några år sedan – en annan och kallare månad. Det handlar om storyn "Hur jag blev Zodiak och räddade världen", även den en refuserad historia som hamnat i arkivet. Men idag kanske jag knäckte några idéer som kan föra den i hamn.
Det var faktiskt så att jag diskuterade berättelsen med Yukiko Duke av alla människor, under en förlagsmiddag och hon hade ganska bestämda åsikter och tankar om logiken som jag tog till mig, verkar det som. Visste inte att det var så, men, men...
Jag skrev om de första två kapitlen efter att jag suttit ett par timmar och försökt tänka om den till en bilderbok. Det ska inte bli bilderbok, det är alltför mycket otäcka saker och diffusa religiösa kopplingar för att det ska funka. Nu ska det bli mindre diffust, tänkte jag, och mer raka puckar, liksom.
Det blir antagligen något för min vanliga målgrupp, tror jag, eller om det möjligen kan bli 9–12, vilket vore kanon. Bokslukarna! Historien kan hålla för det, och då kommer det mer an på språket.
Men det var vad jag gjorde i eftermiddags det. Under förmiddagen städade jag. Så hårt gick jag loss att dammsugaren la ner verksamheten och jag fick andningsproblem: katthår som yr i luften är inte det bästa. Atjo, prosit, host-host-host, snörvel.
Nu är de stora rummen fina, och även baksidan, alltså ytorna i trädgården. Soprent, skulle man kunna säga. Poolen också, förresten.
Ikväll har jag skrivit ner en dialog som flimrade fram i huvudet. Det gjorde att jag utan att ha tänkt det, hamnade i "det stora projektet" – "Flykt" – igen, ungdomsromanen. Läskig historia. Den fortsätter jag på imorgon.
Härliga moln över Sierra Tiede.
I eftermiddags var det åska i luften. Hörde muller. Såg ljuset från blixtar i molnen ovanför Comares.
De tornade upp sig, molnen, men tornseglarna seglade på.
Men det blev inte värre än så. Molnen försvann och kvällen blev så där äckligt fin igen. 
Taget över grannens trädgård som ligger liksom en våning längre ner.
 
Dagens Rosa. 
Ett genomlyst vinblad.