Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

söndag 21 oktober 2012

Skriva om och om igen...


Under veckan i Andalusien koncentrerade jag mig ju helt på ETT manus. Det är ovanligt för mig, men det var nödvändigt eftersom det handlade om en genomarbetning av en historia med flera nya avsnitt och stora strykningar.

Jag ska snart ta tag i den igen, men den måste få vila några veckor. Sedan får jag se om de nya avsnitten passar in, om ändringarna ställt till med logiska kullerbyttor och om historien fortfarande hänger ihop.

Senaste veckan har annat krupit sig på igen. Förstås: vardagens vedermödor, lönearbete och konsultuppdrag. Men jag har ändå lyckats klämma in en ny genomgång av en annan berättelse – "En annan Charlie" – och kommit nästan halvvägs. Sent häromkvällen när jag satt uppe och läste kom jag fram till kapitel 22 och insåg att där börjar del två. Då kändes det lättare att lägga ifrån sig arbetet trots att jag visste att det skulle ta några dagar innan jag kunde återkomma till det. En naturlig punkt i manuset.

Nu har jag i och för sig hela manuset (cirka 240.000 tecken) i min iPhone och kan läsa vidare när jag har tid, i tunnelbanan till exempel. Det är ett sätt att inte tappa kontakten med historien.

Men under tiden som jag jobbat med "Charlie" har ekot av det andra manuset, det jag just lagt på vilohögen, börjat tränga sig på, med nya repliker och insikter, reflektioner och bilder. Hm. Det är bara att slita upp skrivblocket och anteckna. Det blir sånt som ska vägas in i nästa genomgång. 

Det är underbart när det händer. När personerna pockar på och liksom vill förklara sina handlingar och sina sätt att vara, sina bevekelsegrunder och mål. Det är bara att tacka och ta emot, och skriva ner. Det blir mer kött och blod i historien.

söndag 14 oktober 2012

Att skriva någon annanstans – skrivresa


Sitter ute på "vårt" lilla torg utanför La Cultura i morgonsolen. Fåglarna och skällhundarna nere i dalen och katten Rosa är vakna. Resten av byn vilar fortfarande söndag.


Det är extremt rofyllt här. Det enda som stör är egentligen skönheten och dramatiken i det bergiga landskapet, solen och värmen man inte är van vid så här års.


Igår eftermiddag blev jag "klar" med omskrivningen av min berättelse om Ubbe – Konsten att överleva i världsrymden – och det var ett av målen med årets höstresa.

För tolfte året i rad har jag och Staffan – min Skrivflyt-vän – kommit iväg på skrivarresa. Det är första gången vi är utomlands och det har olika orsaker. Kommer till det senare.


De här resorna har med åren blivit alltmer professionellt inriktade, och trots att jag nu för tiden lägger ner alltmer tid på skrivandet i vardagen – snart nästan som en RIKTIG författare… – har jag ett stort behov av de här återkommande dagarna.

TIPS 1
Och det är mitt första tips idag: åk iväg med en vän och skriv! För oss är mycket inspirerande och vi gör det i slutet av september eller början av oktober varje år. Det blir som en start på det nya arbetsåret.

För mig räcker det med tanken på att vi snart ska iväg för att jag ska komma igång: jag går igenom mina pågående projekt med andra ögon och jag bestämmer vad jag ska fokusera på just det året.

Under resan får jag all tid jag önskar till mitt skrivande, men även tillgång till en partner att bolla tankar och idéer med och ställa frågor till. (Förutom att jag har en promenadkamrat och samtalspartner.)

Efter resan finns kraften kvar och den räcker långt in i de mörkaste månaderna.

Vi har alltid satsat på lågbudget och lånat någons sommarhus (tack alla!), lagat enkla måltider och inte ägnat oss åt några dyrare utsvävningar än möjligen ett restaurangbesök. Då har det även varit  ekonomiskt överkomligt för oss. 

Det här har fungerat i elva år, och det har också hänt att vi snott åt oss några dagar under andra årstider, med familjernas, chefernas och uppdragsgivarnas goda minne. 

Men så i år slog vi på stort, eller i alla fall större, och åkte hit till Cútar i Andalusien. Ni som följt mig vet att jag varit här tidigare – satt här och skrev en vecka i februari i år.

TIPS 2 
Det är mitt andra tips: åk till Spanien och skriv. Här på La Cultura betalar ni knappt två tusen kronor för en vecka i dubbelrum. En tusing var om ni är två, är ni tre blir det ännu billigare. Dessa priser gäller lågsäsong. Kolla prislista och annan info på La Culturas hemsida
Cútar!

Man kan flyga billigt till Malaga med Norwegian eller Ryan. Bussförbindelsen är också god. Annars kan man beställa hämtning på flygplatsen eller vid centralstationen.

Självhushållet fungerar utmärkt med ett fullt utrustat kök och Sebastians lilla butik i byn. Vill man ha goda ostar, färskt kött, delikatesser och sånt, kan man antingen köpa det när man väntar på bussen i Torre del Mar eller beställa i butiken så tar Sebastian hem det.
Vill man äta ute så finns det en enkel bar i byn och restauranger i grannbyarna Benamargosa och El Borge.


På La Cultura finns det WiFi, ett diskret, hängivet och ödmjukt värdpar som talar svenska, engelska och spanska. Rudy och Elén ställer alltid upp med hjälp, tips och råd. Båda är konstnärer och deltar bl.a. med driften av byns galleri. 

Dessutom finns lugn, ro och utrymme för skrivandet.

TIPS 3
Skrivflyt planerar en femdagarskurs här under april 2013, men om det ber jag att få återkomma. Men det är klart: är du redan intresserad får du gärna höra av dig till oss: bengterik(at)skrivflyt.se och staffan(at)skrivflyt.se

Har du idéer om att hålla en kurs i något spännande ämne kan du förlägga den till denna underbara plats i solen!

onsdag 10 oktober 2012

Lite mer om tiden och sånt


Jag vill inte vara sån, men det är nästan lite för varmt här… Mitt i dagen var det som under högsommaren där hemma, och nu frampå kvällen har vi fortfarande över tjugofem grader här inne i skuggan. Ja, jag jämför inte med den sommar vi just genomlidit, men det är som en normal sommar. Och det är betydligt varmare än normalt för årstiden här i Andalusien. Vilken tur.

Nu har jag haft lite siesta och även hunnit med att skriva lite. 

Jag fortsatte kampen med att komma in i och igång med "Konsten att överleva i världsrymden" och det har gått bra. Efter Staffans läsning har jag ändrat en hel del på historien. Egentligen har stora delar av förutsättningarna för dramatiken förändrats, eller förskjutits. Jag hade helt enkelt gjort det för lätt för mig och inte "klivit in i" antagonistens inre – hans bevekelsegrunder var rätt oklara. Man kunde lätt som läsare tänka: "Hur fan hade den där typen tänkt att det skulle bli?" Han verkade ologiskt ansvarslös.

Så det blev omskrivning. Och med omskrivningen följer ytterligare omskrivning. Märker nu att jag ungefär en fjärdedel in i historien börjar använda repliker, dialoger och tankar som ligger längre fram. Jag kommer alltså att få arbeta om hela manuset. Så är det.

Idag återkom jag även till tanken om tiden i historien, något jag berört här tidigare. Hur viktigt det är att låta tid gå i berättelsen. Exempelvis ska mannen i en scen gå in i huset och leta efter något medan pojken, huvudpersonen – den berättaren följer hela tiden – står aningen handfallen utanför och glor på en kanot. 

För att tiden ska gå kan jag låta honom tänka någonting. Kanske ge honom ett minne att brottas med en stund, eller beskriva exakt vad han gör under tiden som mannen letar. Visst kan jag också med en mening skriva att "han stod där och stirrade ända tills Steffe kom tillbaka". Men då är det viktigt att läsaren kan känna att det som händer "utanför bild" tar "realistiskt" lång tid.

Som vanligt är ingenting fel; det finns bara olika sätt att berätta, men dessa små "tomrum" är gyllene tillfällen att lägga in eftertanke och gestaltning av känslor. Man kan komma närmare personen som väntar, som står där medan det viktiga sker någon annanstans.

Under detta gloende på en gammal kanot kan hela historien faktiskt äga rum i pojkens inre, och läsaren skulle inte tänka på att det som verkligen hände – i något slags realtid – bara tog fem minuter, och blev tvåhundra sidor roman.

Jag tror att det handlar om att hitta de där lägena, de där fickorna i berättelsen, och använda dem väl. 

Nu fortsätter jag.

tisdag 9 oktober 2012

Arbetet


Då bär det av till Andalusien och allt har jag med mig. Till och med en gnagande förkylning: känner mig bakis varje morgon. Så är det. Tung i huvudet, men faktiskt lite bättre idag.

Som jag skrev igår har det varit en period med lång skrivtorka, och orsaken har absolut inte varit frånvaro av lust eller idéer. Jag har bara inte kunnat få tid och koncentration. Två viktiga förutsättningar för skrivande. 

Och precis när det kändes som jobbigast och jag var som mest skrivnödig fick jag under samma vecka besked om att två av mina manus från i våras är antagna och ska ges ut. Det var väldigt glädjande men på något sätt kändes det ändå konstigt: jag hade ju inte skrivit en mening på flera månader. 

Men, men: arbetet jag la ner under förra vintern och våren har börjat bära frukt och nu har jag tre böcker att se fram emot. 

Klar sedan tidigare var "Råttornas själar" som Sara Gimbergsson ska illustrera och Berghs ge ut nästa höst. Nu tillkom faktaboken "Skelett" som Jojo Falk ska göra bilderna till och Natur och Kultur ge ut våren 2014.

Och så "Kalkonerna kommer!" som jag skrev grunden till på väg hem från Bokmässan förra hösten. Sedan dess har jag och Anna på Hegas Förlag bollat texten fram och tillbaka. Den tredje versionen föll dem på läppen och om allt går som det ska kommer den ut nästa höst. 

Det är en lättläst ungdomsbok. Jag betraktar historien mer som en novell än en roman, var nu gränsen går där… 

Jag har börjat ta itu med "Konsten att överleva i världsrymden" igen. Den jobbade jag med innan sommaren, då skrivarvännen Staffan läst och kommit med en del viktiga synpunkter. Nu ska jag försöka komma in i den historien och slutföra den. 

Men också trilogin som handlar om Tore och har arbetstiteln "Grannungar". Usel titel. Tore hamnar ju faktiskt i Cútar, dit vi just nu är på väg. Så det finns säkert anledning att titta igenom den andra delen på ort och ställe. Kanske kommer det till några idéer. 

Dock är det så att jag som vanligt kommit igång med andra småprojekt också: det är liksom fullt ös från början i den här verkstan. Jag har svårt att koncentrera mig på ett och samma manus. En svaghet och ibland en styrka – för det innebär ju att jag lätt kan släppa en historia när jag kört fast och ge mig in i nästa. Tror att hjärnan ändå jobbar vidare med det som skaver. 

Detta växelbruk verkar passa mig.

Nu ska vi checka in. 

måndag 8 oktober 2012

Och det blev höst...


Okej. Då är jag äntligen igång igen. Med skrivandet, och jag funderar lite på varför jag aldrig riktigt lyssnar på mina egna råd om att man ska skriva varje dag. I alla fall fem minuter. 

Men det har varit för mycket jobb sista månaden och sommaren var som den var.

Ja, det var en sorglig sommar. Inte bara allt regnande, inte bara att temperaturen knappt nådde upp till 18 grader och vattentemperaturen verkade ligga konstant mellan 16 och 17. Nej, det var också det här med mamma. 

Min gamla mor: en gång medelpunkt i byn och från förra året också äldst. Affären lämnade hon ifrån sig för tolv år sedan. Till slut lite motvilligt, men hon var 71 år då och änka sedan tio månader tillbaka.

Hon var inte längre lanthandlare, men njöt av att träffa sina vänner, väva i vävstugan, sticka strumpor och tröjor, följa med på pensionärsresor, se på teve och lösa korsord, pyssla i trädgården, sitta utanför affären och prata med folk, gå till ålderdomshemmet i byn och hälsa på de gamla, alltså de som var ännu äldre. Där skulle hon själv också avsluta sina dagar. Så var det tänkt.

Det första slaget var att kommunen valde att lägga ner ålderdomshemmet. Det kändes som ett oerhört svek mot de gamla i byn och hela kommundelen. Och alldeles särskilt mot mor som kunde sitta vid sitt köksbord och se huset där hon skulle tillbringa den sista delen av sitt liv. Nu visste hon ingenting om hur det skulle bli.

Sedan började kroppen krångla. Först var det armarna som inte riktigt orkade. Sedan började det bli allt svårare att ta sig upp från stolen, allt svårare att ta sig fram. 

Och så sista maj i år föll hon och drabbades av sprickor i båda underbenen. Livet förändrades på en sekund. Hon hamnade på sjukhus först och därefter på Parkbacken i Ånge som är ett vårdhem. 

Det var omtumlande även för mig och mycket tid och tankar gick åt till att försöka se till att hon fick det så bra som möjligt. 

Det sorgligaste är att se hur en människa reduceras på grund av den hjälp hon behöver. Särskilt en människa som mor som inte vill störa, inte kräva och vara besvärlig. Omkring sig har hon idag bra personal, men också mest dementa medboende. Hon som hela tiden vill ha någon att umgås och prata med. 

Nu hoppas vi ändå på en bättring. Förra veckan blev hon erbjuden ett permanent äldreboende på servicehuset Spångbro mitt i Ånge. Det är dit hon velat komma och där känner hon flera som bor. Flytten kommer att äga rum i slutet av månaden då vi är uppe och kan hjälpa henne. Samtidigt måste vi se till att "stänga" det gamla huset – mitt barndomshem: vad ska vi ta oss till med det?

Många frågor blir det, men nu känns det ändå bättre. Det är som om jag är på väg ut på andra sidan och skrivandet börjar fungera igen. Den senaste veckan har jag skissat på ett bilderboksmanus som jag nu har presenterat för yngste sonen, illustratören. Får se om han vill och har lust att ta sig an det.

Och imorgon bär det av till Spanien igen. En veckas skrivande med Skrivflytkollegan och vännen Staffan. Vi ska inte bara skriva, vi ska även reka lite för en eventuell skrivarkurs där i april 2013. 

Återkommer från Cútar!

PS: Skrivflyt hade för övrigt en mycket trevlig kurs i Katthammarsvik på Gotland i början av augusti, men den kanske jag återkommer till senare.