Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

tisdag 17 februari 2015

Att inte göra det idag som går att skjuta upp till morgondagen

Det kallas visst prokastinering. Det lättaste som finns. Skjuta upp. Göra något annat, enklare. Nå. Jag har skrivit en bok i år, det kan ingen ta ifrån mig. Ganska raskt förresten, för det är ju bara februari än. Och det kommer en annan alldeles i dagarna, och en till i maj. Men ändå ...

Det är den här texten. Jag har skrivit över sextio tusen tecken, men vacklar ändå. Håller det? Är berättarperspektivet rätt? Det handlar om två personer: ska perspektivet växla mellan dem? Då måste jag skriva om alltihop. Men det måste jag ändå, för det har gått två månader sedan jag brottades med historien senast. Törs jag fortsätta att pröva mig fram? Jag är rädd för en alltför stor textmassa att ta sig igenom i nästa steg.

Tid och råd finns. Fokus? Flykt. Ja.

Jag känner hur mycket kraft som krävs för att skriva texten, hur mycket smärta jag måste igenom och hur många tankar jag måste prova. Det kommer liksom inte av sig själv. Och research och samtal och intervjuer och ...

Det är så lätt att fokusera på enklare saker. Kanske skriva en faktabok till? Där krävs andra saker, mer konkreta saker och det känns lättare att ta sig framåt genom den snårskogen.

Och allt som händer i världen runt omkring oss. Terrordåd, rasism, hotet mot yttrandefriheten. Jag läser artikel efter artikel och engagerar mig.

Men nu måste jag ge mig in i arbetet. Nu. Eller nu. Eller om en liten stund. Efter kaffet. Puh. Oj, nu kom posten.

(Kanske jag ska fortsätta läsa Sofia Nordins "Spring så fort du kan"? Hon har flyt. Och tankar om tankar tänker hon i en krönika på Barnboksakademins hemsida.)