Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 12 december 2014

Vilken vecka!

Det är ofta lätt att misströsta. Det blir inget skrivet, refuseringarna dräller in och nya idéer lyser med sin frånvaro. Den här veckan har jag skrivit litegrann på tre olika texter. Och då menar jag litegrann. En mening här, en sida där, några små anteckningar i det tredje projektet. Jo, det går väl framåt, men jag känner att jag inte får tid att skriva. Och detta är förstås en lögn, för det handlar bara om fokus och prioriteringar.
Nå.
Den här veckan har varit aningen eljest. I söndags åkte jag till Gotland för att åka runt och köra Skapande skola med min vän och kollega Staffan Cederborg. Aningen glest schema var det den här gången, men det var som vanligt mestadels positivt att träffa eleverna och sätta igång fantasin i deras hjärnor. Många glittrande ögon bär jag med mig.
I måndags kväll hade jag äran att vara med i Kunskapskanalens "En bok, en författare", och det är inte ofta de bjuder in barn- och ungdomsboksförfattare, så det var verkligen en ära att få vara med. Dessutom tycker jag själv att det gick väldigt bra. Jag sa det jag ville säga och jag fick väldigt bra frågor och stöd av Tara Moshizi som är mycket duktig.
Lite hög blir man på att se sig själv prata passionerat om sina böcker, och jag skämdes faktiskt inte för någonting.
Idag fick jag några brev med posten. Ett var från Fotokopieringsfonden. Det blev inga pengar från dem i år. Det var också ett brev från Sveriges författarfond. Det vågade jag nästan inte öppna. Var tvungen att sätta på lite finsk musik och andas djupt några gånger innan jag sprättade kuvertet. Sedan fick det ligga öppet ett tag och liksom vädra.
När jag till slut tog ut brevet ur kuvertet och vågade läsa trodde jag inte mina ögon. Jag är en av 24 författare i landet som får det tvååriga arbetsstipendiet på 90.000 skattefria kronor per år. Jag var tvungen att läsa det igen. Och igen. Det stämde. Två år. Hade hoppats på det ettåriga, men jag fick alltså det tvååriga. Helt otroligt.

Så nu känns allt på ett annat sätt. Jag känner stor tillförsikt inför 2015. Faktaboken om snor kommer i mars och runt den kommer det att hända lite saker. Bilderboken jag gör tillsammans med Jonna Björnstjerna, "Med Pappa i fickan", kommer i maj, och det känns extra spännande eftersom texten till stor del är självbiografisk och Jonnas bilder blir fantastiska. Jag har färdiga manus som jag hoppas äntligen ska hitta rätt "adress" och jag har fem projekt igång som det bara är att arbeta vidare med. Jag är inte mycket för nyårslöften, men att fokusera på en sak i taget kan vara en grej...

Det känns som att jag är på rätt väg och stipendiet visar att andra också ser det. Bekräftelse och uppmuntran. Vad behöver man mer?

måndag 17 november 2014

Skillnaden mellan att skriva fakta och "vanlig" berättelse ...

När jag blev intervjuad av Tara Moshizi för "En bok, en författare", frågade hon om skillnaden mellan att skriva faktaböcker och "vanliga" berättelser. Just nu minns jag inte hur jag svarade, men det kommer jag att kunna se och höra den 8:e december (Kunskapskanalen 19.00 och 23.35).

Den senaste tiden har det varit mycket runt mig. Jag har flängt hit och dit, men ändå har jag lyckats slutföra och skicka in ett manus till förlag. Det handlar om en lättläst ungdomsroman med handling och format som mest av allt gör den till en novell.
Under skrivveckan på Gotland i oktober drog jag även igång ett längre romanprojekt.

Sedan har det flängts hit och dit. Men jag fångar upp små idéer och tankar i farten. Skriver ner enstaka detaljer, som att "Nathalin" (en av de två huvudpersonerna i ungdomsromanen som har arbetstiteln "Flykt") har en fläck vid högra skulderbladet där det ofta kliar. Hon når precis dit med tumnageln. Jag tänker dagligen på historien, men det är mer runt fördjupning än om själva händelseutvecklingen mina funderingar kretsar. Det jag hann skriva på Gotland känns mer och mer som ett utökat synopsis av första delen – fort, fort framåt! – och jag tror att det kommer att bli tre delar, eller akter i berättelsen, där den sista kommer att bli mycket kort.

Det är viktigt att hålla historien vid liv och att – även om jag inte skriver i egentlig mening – lära känna personerna, få dem att andas och bygga på deras bakgrund.

Så fungerar det för mig när jag ska jobba på ett längre manus: det kräver mer tid till förberedelser och fokusering, än om jag håller på med en kortare berättelse.
Eller en faktabok.

För ett par dagar sedan bestämde jag mig för vad nästa faktabok ska handla om. Faktiskt ungefär samtidigt som jag fick tag i en duktig faktagranskare som genast tog sig an nästa års bok – den som är klar och just nu illustreras av Jojo Falk, den som kort och gott kommer att heta "Snor".

Och nu har jag alltså hittat ämnet till boken som ska komma ut 2016 ... och jag kastar mig med liv och lust in i researcharbetet. Det är så kul att leta fakta på nätet, på biblioteket och genom att prata med folk. Men först och främst har jag vänt mig inåt och ställt frågor till mig själv om vad jag redan vet när det gäller det här ämnet, eller vad jag tror mig veta. Det är nästan roligast när jag inser att det jag vet visar sig vara helt fel: där finns en historia! Myter och missförstånd är härliga drivmedel när man ska skriva en faktabok.

Det känns så skönt att vara igång igen, och det är dessutom alldeles för tidigt. Ja, alltså faktaböckerna brukar jag skriva under april och maj, men nu kommer jag att hinna med att göra mer "forskning" och dessutom kan jag skriva om och om igen. Jag tror att det kommer att bli jättebra.

Och faktatexter kan man jobba med lite då och då, och man kan växla mellan att läsa och skriva. När jag hittar nya, fantastiska fakta, skriver jag bara till ett kapitel. Det ska förstås vara sant det jag skriver, men min utmaning är att hitta otroliga fakta och att ibland balansera på gränsen mellan verkligheten och fantasin.

Jag brukar säga att berättelserna finns omkring oss hela tiden. Det gäller bara att se dem, att rycka tag i den där lilla tråden som en cykel i diket, en ballong på garagegolvet eller en liten flicka i en guppande badring kan vara. Nysta i tråden och skapa en berättelse.

Det är en sanning med modifikation. Eller: det är sant. Så är det. Men när det gäller att hitta stoff till en faktabok är egentligen bara själva inledningen av arbetet svårt: att bestämma ämnet. Har jag väl valt "Fakirer", "Fladdermöss", "Skelett", "Havsvidunder" eller "Snor", är det bara att sätta igång och söka fakta och tokigheter.

Blev jag något klokare av det här? Blev du det? Ja, men kanske: att söka efter det som verkligen finns är lättare än att söka efter det som inte finns, än. Typ.


fredag 17 oktober 2014

En författares himmel och helvete

I måndags fick jag ett refuseringsbrev. Igen. Den här gången på papper i kuvert och med posten. Ett standardbrev. 
Jag tycker kanske att jag efter mer än ett dussin böcker skulle slippa de där standardrefuseringarna, att jag skulle bli tagen mer på allvar, särskilt från ett förlag som jag vet använder en av mina böcker som inspiration till andra författare, som ett gott exempel. Det betyder att de känner till mig och det jag skrivit tidigare.
Först blir jag bara ledsen, särskilt som det handlar om ett hjärtebarn, en ungdomsroman jag arbetat med till och från i åtta år, en berättelse som efter andras läsning och kommentarer genomgått otaliga förvandlingar och som nu är så bra att den bara måste ut. Jo…
Sedan känner jag mig bara värdelös. Det kanske är ett skitmanus. Kanske lika bra att lägga ner tankarna helt på ungdomsböcker. (Jag har en historia till som ska bli klar under vintern, en roman för 12–15-åringar, har precis börjat på en ny historia för samma åldersgrupp och skissade en del på ytterligare en i somras.) Mitt fält är kanhända bilderböcker och faktaböcker för nyläsarna.
Och förresten: räcker inte det? Måste jag vara med överallt?
Ja, jag har andra historier att berätta också. 
Misströstar, men tänker ändå att läsare jag litar och tror på har gjort tummen upp för min historia, och flera förlag som läst tidigare versioner har också bekräftat att manuset har potential. 
Arrgh.
Så inte fan ger jag upp!
Frågan är bara hur jag nu ska gå vidare. 
Jobba igenom det igen? Skicka till ett annat förlag? (Sanningen är att det faktiskt har legat på ett annat förlag för läsning sedan i somras … så än ska jag inte kasta yxan i sjön … men om de också refuserar …)  
Eller ska jag bara begrava hela storyn djupt ner i hårddisken och glömma den?

Nå, säger jag och slås av tanken att två av mina manus just nu illustreras av de suveräna konstnärerna Jojo Falk och Jonna Björnstjerna, och böckerna kommer ut nästa år. Vem är jag att klaga? Det finns presumtiva författare som aldrig får ut någonting, trots att de kämpar år efter år.

Och i tisdags fick jag vara med om att bli intervjuad i teve om mina faktaböcker, om Fakirer, Fladdermöss, Skelett och Havsvidunder. UR hade sett dem, läst dem och valt ut mig till sitt ”En bok, en författare” som scenprogram på Bokmässan i Göteborg. Och sedan, när jag frågade varför inte det tillfället spelades in, fick jag tid i studion.
Tjugo minuter med Tara Moshizi och mig, bara om mig och mina böcker, mitt skrivande och hur jag arbetar. Oerhört lyxigt och jag var hög när jag lämnade studion.
Utanför mötte en av de andra UR-medarbetarna upp. Hon berättade att hennes nioåriga son dagen innan sagt att han kände att han blev tagen på allvar när han läste mina böcker. Jag blev tårögd. Alltså bättre recension kan man inte få. En ung läsare som känner att jag respekterar honom, tar honom på allvar. En författares himmel. 

Nu sitter jag i ett lånat hus i närheten av Slite på Gotland. Och här ska jag och min vän Staffan sitta och skriva till på måndag. Nästan fem dygn bara till skrivande, och det är fjortonde året i följd som vi gör denna höstresa. Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan göra det hur många gånger som helst. Under de här resorna har jag lagt  grunden till så mycket av det jag skrivit genom åren, och det börjar redan innan vi åker iväg. Jag funderar på vad jag ska ta fram och jobba med under veckan, och sedan håller inspirationen och energin i sig långt efter att vi åkt hem igen, ja, nästan hela hösten. Ett tips till er skrivare där ute: åk bort med en vän och ägna er bara åt era texter.
I år har jag en nästan färdig novell som ska bli en lättläst ungdomsroman. Ett slags uppföljare till ”Kalkonerna” som kom i vintras. 

Så: från mörkret stiga vi mot ljuset …


PS: idag fick jag dessutom reda på att min bok ”Simons högsta önskan” blivit talbok. Så nu kan de som inte är så himla bra på att läsa text, ändå få tillgång till min historia via biblioteket. Kul sånt.

söndag 7 september 2014

Vila

Det kanske är galenskap att åka 45 mil för att kunna tillbringa 45 timmar här och sedan åka 45 mil hem. Det kanske är heltokigt, men vi mår så bra här, trots att vi den här gången åkte förkylda. En sån här helg är värd så mycket.

Vi har vårt hus vid sjön. Det är frid och lugn, och det är ju rena klichéer, men så sant. Det är tystnad och ro, och fri sikt åt alla håll. Ensamt och vilsamt och blicken kan följa hur dimman lyfter upp längs bergen, över skogarna, fåren som rörs på längdan mitt emot, de små vågorna på sjön, jag hör kluckljuden mot stranden, och följer småfåglarnas rörelser i skogen.

Här motionerar jag alldeles stilla min själ, för så känns det. Tankarna får bättre plats. Ibland fördjupas de, men det viktigaste är att de inte blir störda hela tiden.

Tiden ja: den går långsammare här. En dag räcker längre, utan att för den skull bli effektivare. Och tiden har inget syfte, mer än att ge vila.


Jag slog upp boken ”Vindbro” av Krister Gustavsson och läste i första stycket meningen: ”Den senaste tiden har jag betraktat landskap i hopp om att finna mitt jag där…” Och det slår mig att i det här landskapet ser jag mig själv. Det är här jag hör hemma, helt enkelt.

Och det jag skriver och funderar på just nu är bland annat tre historier som alla utspelar sig i krokarna. Men den här helgen har jag inte ägnat mig åt research utan vila, förkylning, skrota runt och ännu mer vila, så det har inte blivit något skrivet. Eller ... ett par meningar har det blivit, och i lugnet också en del känslor som kommer att fördjupa mina berättelser, en del tankar som rätar ut saker och krokar till andra. Sånt som behövs för att få mer blod i karaktärerna och deras våndor.

I morgon, i "verkstan", fortsätter jag skriva.

fredag 29 augusti 2014

Personerna i berättelsen

Sitter på tåget och har mindre än femtio sidor kvar i "jag, En" av David Levithan. Det är en otroligt ologisk historia som funkar ändå. Den handlar om en sextonårig kille som varje morgon vaknar i en ny kropp. Tänk lite som "Måndag hela veckan" (Groundhog Day) med Bill Murray, fast på ett helt annat sätt... Alltså killen får leva som olika personer varje dag. Det enda gemensamma med dem är att de är i hans egen ålder och att de bor i ungefär samma del av landet, i USA alltså. Ibland är han kille, ibland är han tjej, då och då är han färgad, har asiatiskt påbrå, är religiös, är mager, är fet; det är helt random.
Men så en dag blir han kär. (Lite för tidigt i boken, kan jag tycka – men det är en bok för ungdomar, eller möjligen unga vuxna, så det ska väl gå undan. Neil Gaiman fick frågan om vad som skiljer det där med att skriva för unga och att skriva för vuxna – han fick den av den helt lysande Jessika Gedin i Babel på svt – och han sa att för att hålla ungdomar och barn borta från den nya boken "The Ocean at the end of the Lane" så skrev han tråkigt de första femtio sidorna. På så sätt skulle han få de unga att ge upp och inse att det här var en grymt trist bok för vuxna.)
Om man är kär vill man träffa föremålet för sin kärlek hela tiden, men hur funkar det om man varje morgon vaknar upp som en annan än den hon senast träffade?
Det blir en häftig historia som innefattar många tankar på livet, kärlek, genus och så är det spännande.

Dessutom får man verkligen smak för personbeskrivningar. Boken är till viss del en övning i skrivande. Och hur menar jag då? Jo, att varje dag vakna upp i en annan människas liv kan till stor del liknas vid att vara författare – när man är som bäst. Att läsa den har för mig inneburit en påminnelse om hur viktigt det är att verkligen leva sig in i huvudpersonernas "verklighet" i det man skriver. Att tänka ut vad den personen tycker om, vilka strävnaden och mål den har, och vilka fel, brister och tillkortakommanden. Vad använder han för tandkräm, vilken frukost faller henne på läppen? Vad är det första den här människan tänker på när hon vaknat? Hur ser familjerelationen ut: finns det någon familj?

Så där kan man hålla på och bygga upp en ny människa att sätta in i en situation, en historia. Och i "jag. En" träffar man ett stort och brett galleri av personer att inspireras av.

måndag 18 augusti 2014

Hemsida!

Nu har jag en hemsida där jag berättar om mina böcker. Titta gärna in där! Jag har även en  Här kommer jag då och då att fortsätta fundera kring skrivandet och skapandeprocessen. För att hänga med ordentligt så kan du även gilla min Facebooksida!

Lästips i förbifarten:

Neil Gaiman "Oceanen vid vägens slut"
John Williams "Stoner"
Julie Otsuka "Vi kom över havet"

lördag 29 mars 2014

Klar?

Ja, i torsdags kom jag igenom. Det blev 287.344 tecken, eller 54.040 ord. Och jag började arbeta med manuset 2006. Det har stötts och blötts, blivit "klart", refuserats, arbetats om, blivit "klart", refuserats. Men nästan alla refuseringar har innehållit korn av positiva omdömen och ibland rent beröm, så det har aldrig fallit mig in att lägga ner projektet "En annan Charlie". 
Versionen jag hade färdig i höstas fick väldigt tydliga och omfattande kommentarer av en personlig lektör. Jag fick ett dokument på sju sidor med en analys av hela historien. Det där med analys – att backa ett par steg och se verket i sin helhet – är inte min starka sida. Men det fick jag alltså hjälp med, och logik, språk och dialoger hjälpte en annan kär lektör mig med. En tredje läsare gav mig råd av ett annat slag: helt enkelt om det var bra eller dåligt, vad som funkar och inte funkar. 
Min styrka ligger nog i språket, drivet, tempot, även om jag lätt avbryter dramatiska händelser med huvudpersonens onödiga tankar och rädslor. Där har jag lärt mig en hel del av det här manuset, av stötandet och blötandet.
Den senaste versionen och lektörernas samlade kommentarer gav mig de sista pusselbitarna till en fungerande historia. Jag flyttade om lite i händelserna. Strök ner i den inre monologen. Rätade upp logiken – gav även bifigurerna en vilja, vilket jag slarvat med tidigare.
Och sist men inte minst rensade jag bort en del "favoritord" och särskilt då "fan" och "knulla". Ja, det blir en del såna slaggprodukter i en ungdomsroman som handlar om sex, kärlek, brott och frustration.

Nu ligger manuset återigen på förlag. Och jag väntar med spänning på att de ska hinna läsa.

Och sedan? Ja, antingen blir det tummen upp eller tummen ner. Oavsett vilket, vet jag att arbetet fortsätter. Vill de inte ge ut boken kommer jag att gå vidare till ett annat förlag, kanske efter ytterligare en bearbetning. Vill de ge ut boken kommer jag att jubla länge, först, sedan blir det att kavla upp ärmarna och sätta igång det kreativa samarbetet med redaktör och förläggare, bearbeta texten, tänka på hur den ska formges, vem som ska göra omslaget och hur det ska se ut, vilket intryck boken ska ge. Det där sista ser jag verkligen fram emot...

torsdag 20 mars 2014

När man nästan är klar

Nu är jag på kapitel 14, (bara 40 kvar...) och det kanske är sista gången jag går igenom det här manuset som jag levt med till och från sedan 2006. Åtta år. Den senaste veckan har jag fått kommentarer och glada tillrop från mina tre ”lektörer” – vänliga själar, kompetenta läsare och goda vänner som läst och begrundat några versioner av mitt verk. Så det är ju bara att ta ställning till deras tankar om ändringar, strykningar och förtydliganden. Bara så.
Samtidigt läser jag John Greens ”Pappersstäder” och kan nästan inte släppa den. Det är ett så härligt flyt i historien, så väldigt välfunna, finurligt uttänkta och samtidigt logiska konflikter. Språket är klockrent och huvudpersonens tankar och utveckling så rörande och precis. Ingenting är löjligt eller barnsligt, ingenting är för svårt eller för tillkrånglat. Personporträtten är okomplicerade och naturliga. Och själva berättelsen en snirklande väg genom ungdom och in i något slags vuxenblivande. Det är så bra. 
Och då tänker jag förstås: hur bra kan min bok bli? Historien håller. Huvudpersonen funkar. Konflikterna är många och komplicerade. Handlingen har driv. Men hur mycket bättre skulle den kunna bli? 
Det där är ingen bra tanke. Och det är heller inte lätt att själv se gränsen för sin kompetens. Men ibland tror jag att jag inte riktigt nått den på långa vägar. Alltså att jag ”slarvar” mig igenom vissa delar av historien. Att jag egentligen skulle kunna göra den så väldigt mycket bättre.
Ja, ja. Den kanske bli antagen, utgiven och såld. Men det är inte det jag tänker på. Jag vill att den ska bli så bra jag nånsin kan skriva den. 
Suck.

Men nu ska jag fortsätta. Jag gör den lite bättre. Lite bättre hela tiden. Jag lovar.

söndag 16 mars 2014

Littfest 2014

En mellandag hemma. Lämnade Umeå igår efter lunch, åker till Öland imorgon vid samma tid. I Umeå var det Littfest och på Öland ska jag träffa ungefär 175 sexåringar som läst min bok Fladdermöss. Det blir roligt, och roligare hade det varit om förkylningen stannat kvar i Västerbotten eller någonstans längs vägen.

Littfest är något alldeles särskilt. Som bokmässan i Göteborg men mycket mindre och liksom utan någon påfallande och påträngande kommersialism. Av entusiaster, för entusiaster, med ytterst god stämning.

Och programmet är så späckat att man alltid måste välja; man kan inte vara med på allt.

Jag kom dit främst för att träffa mina vänner i BULT:s styrelse. (BULT står för Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund.) Vi valde att förlägga vårt styrelsemöte i Umeå på grund av kulturhuvudstadsåret, Littfest och att två av våra ledamöter bor i trakterna.

Förutom vårt trevliga styrelsemöte – där vi bland annat utsåg vinnaren av 2013 års debutantpris Slangbellan – tar jag med mig en massa positiva upplevelser och möten från årets Littfest.

Det var som vanligt trevligt att lyssna på Läsambassadören Johanna Lindbäck. Den här gången talade hon inte bara om nyttan med läsning – att vi blir helt bortkomna i kunskapssamhället om vi inte kan läsa, att hitta sin identitet och finna gemenskap och tillhörighet genom böckerna, att ta del av andras erfarenheter och att få egna idéer – utan också en hel del om sitt eget skrivande och att det ofta startar ur det lästa. Johanna blir imponerad och sporrad av mycket hon läser och ur olika böcker har hon hämtat inspiration i sitt skrivande. Exempelvis gjorde Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” henne uppmärksam på att det faktiskt gick att skriva en bok med handlingen placerad i ett landskap som var hennes eget. Kajsa Ingemarsson gav henne en möjlig genre. Och i ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta hittade hon en person som var beskriven på ett sätt som öppna möjligheter i det hon just då själv höll på att skriva. Men när man skriver mycket måste man också läsa mycket, sa Johanna, och när hon skriver som mest händer det att hon får toksluka en deckare på kvällen, ja, hetsläsa. Det var ett begrepp jag gärna tar med mig, för visst känner man sig som en hetsläsare ibland, en litterär bulimiker.

En helt annan upplevelse var det att lyssna på Åsa Moberg och Per Gahrton som pratade med Elin Grelsson Almestad om Åsas nya bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – En bok om kärnkraft”. Det är ju helt otroligt att det fortfarande finns folk som tror på den omoderna kärnkraften. Nå, den nådde sin topp 2006 och sedan dess ger den oss allt mindre elektricitet, idag faktiskt bara 13% globalt. Den var dum från börja. Bara tanken på att sätta igång en atomklyvning som alstrar radioaktiv strålning och som man ännu inte kommit på något sätt att stoppa. Kampviljan jag begravde efter den nesliga folkomröstningen sprattlade till igen.

Det enda jag inte tycker är helt perfekt med Littfest är att barn- och ungdomslitteraturen får föra en något undanskymd tillvaro, trots att det ärofulla priset ”Snöbollen” – för bästa bilderbok – delas ut sedan 2012. Böcker säljs av entusiastiska Bokkafé Pilgatan och även Alfabeta, men i seminarieprogrammet är det tunt med inslag för oss som tycker om litteratur för de lite yngre.

”Snöbollen” ja: i år gick priset till boken ”Om detta talar man endast med kaniner” skriven och illustrerad av Anna Höglund. Det är ingen vanlig bilderbok. Och vad menar jag med det? Jo, att den här boken inte vänder sig till små barn utan till större barn, till och med ungdomar och absolut vuxna. Anna berättade under sitt seminariesamtal med Vicky Uhlander att upprinnelsen till boken dels var att hon burit med sig titeln länge och att en av hennes söner var i den där besvärliga puberteten. (Egentligen hade hon tänkt skriva en ”Det andra könet” för småflickor, men det lämnade hon gärna över till Liv Strömqvist.) Men boken är inget porträtt av sonen, utan snarare är huvudkaninen i boken en blandning av honom och Anna själv. För övrigt reagerade jag på att hon pratade om huvudfiguren som en ”han”. När jag läste boken tänkte jag ”hon”. Se där: ett perfekt tillfälle för ett ”hen”.

Anna Höglunds bok är bland det bästa jag läst. Och då menar jag den här högre graden av ordet ”läsa” som formen bilderbok för med sig: man läser text och bild ihop. Jag vet att bilderboksgurun Ulla Rhedin anser att bilderboken mer är släkt med filmen än med annan litteratur, och den norske författaren och konstnären Stian Hole var under sitt seminarium inne på samma spår, även om han nämnde teatern som närmaste släkting.

Jag visste ingenting om Stian Hole innan jag lyssnade på hans föreläsning. Jo, jag hade sett hans fantastiska bilder, men jag hade inte riktigt blivit såld på dem. Tyckte att de var lite kalla och stela. Men det var innan jag mötte upphovsmannen. Kolla in en presentation på youtube! Han pratade först om det dubbla seendet man måste ha när man jobbar med barnkultur. Man måste ha kvar barnets blick och kunna balansera den med den vuxna blicken.

Stian Hole berättade också en del om när han är ute och pratar bilder med barn. Bland annat visade han en bild av en skulptur Picasso gjort av en cykelsadel och ett styre. Den ser ut som en tjur. Och där någonstans finns definitionen av kreativitet: att sätta ihop två kända delar till en ny okänd form eller handling. 1+1=3.

Han sa att han lätt kunde se var någonstans hans berättelser hade sin startpunkt, till exempel när han såg en flicka sitta i en gunga. Sedan gick han bara vidare och lekte. Ja, det är nog det viktigaste enligt Stian, att hitta till leken och att se det lekfulla. Sedan är det mycket disciplin och uthållighet. Och att hålla sig till historiens regler. Så fort man bryter mot dem skorrar det till.

Om något inte stämmer riktigt på slutet så handlar det oftast om att ta bort någonting. Det är som ett pussel där en bit inte riktigt passar och för att se vilken bit som ska bort är det bra att ha hjälp av någon utomstående. En duktig redaktör till exempel.

Han ser att skapandet har tre viktiga ingredienser. Det är texten och bilden, dialogen mellan dem. Och så är det förstås läsaren.

Han ser också bilderboken som en fantastisk arena för samtal, eftersom det oftast är två som läser den tillsammans. Läsningens magi finns i själva mötet.

Han bjöd också på en fin dikt av Håvard Rem:



Jag skriver

om mig



Du läser

om dig



Mycket tänkvärt för oss som skriver.

Att Torgny Lindgren skulle vara i stora IDUN-salen tvivlade man inte på när man såg den enorma publiktillströmningen på lördagsmorgonen. Och det var värt att tränga sig in. Kerstin Wixe som samtalade med författaren var troligtvis den första utanför den inre kretsen som läst hans nya bok ”Klingsor” som egentligen inte kommer ut förrän i april. På Littfest fanns den dock i stora mängder, och inte tror jag att det fanns många kvar efter dagen.

Torgny Lindgren är gammal och nu har han alltså ännu en gång skrivit sin sista bok. Om det skulle bli någon fler sista bok fick vi inget riktigt svar.

”Klingsor” har han burit med sig i 60 år. Och det verkar vara en underbar skröna som förstås till stora delar utspelar sig i Västerbotten. Jag blev helt förförd av den gamle författarens härlig och ungdomliga kast i dialogen med Wixe. Istället för att citera något här tycker jag att du ska se hela seminariet på youtube. Det är väl använda 45 minuter. Men jag kan inte hålla mig från att berätta vad han sa om sin kärlek till kvantfysiken: ”den mest storslagna vidskepelsen. Den är dessutom vetenskapligt bevisad.” ”Den döda materien lever bara mycket långsammare än vi.”

Jag missade förstås massor. Kerstin Ekman och Katarina Frostensson, till exempel. Och förstås Nawal El Saadawi. Men det mesta finns på YouTube!



måndag 10 mars 2014

Hemsida

Någon timme då och då ägnar jag mig åt att få ihop material till min nya hemsida. Jag har bävat länge inför det här arbetet och denna bävan var befogad. Det tar tid och är bökigt, särskilt när man inte samlat saker och ting runt böckerna på ett ställe... Recensioner till exempel. Man får leta.
Och dessutom tar det tid att tänka ut hur allt ska vara för att det ska bli lätt att läsa och enkelt att hitta. Jag tänker mig att sidan ska vara tillgänglig för alla som kan läsa, alltså mina "vanliga" läsare, men också att det ska vara bra och informativt för vuxna. En tuff nöt att knäcka.
Bilder och färger och bakgrund... Allt det där måste man ju också tänka på och få allt så färdigt som möjligt innan själva snickaren ska sätta igång. Det är i alla fall tur att man har en sån, och en duktig en.
Jag anlitar Markus och hans Mediaström och det kommer att bli så fint.
Men om du tittat in här och vill veta mer om mig och mina böcker så kan du gilla min författarsida på Facebook så länge.

lördag 22 februari 2014

Skolbesök

Tre underbara dagar var jag och mina kollegor från Ånge: Bengt Ingelstam och Anna Hansson, ute och hälsade på i sex av skolorna i Ånge kommun – min gamla hemkommun. Några intressanta fakta i sammanhanget är att både jag och Anna haft Bengt som lärare i högstadiet och att vi är födda på 30- 50- och 80-talet. Bra spridning: en gammal räv, en någorlunda nyetablerad och en rookie som skrivit 17 böcker på två år...

Förutom läsande har jag pratat mycket om hur man kommer på en historia och hur man skriver berättelser. Man har ju en och annan käpphäst att slänga ut och testa på barnen. Det mest gick hem tycker jag och vi kom överens om att man behöver de här sakerna för att kunna skriva en bok:

Fantasi – det måste hända grejer i skallen, annars har man inte mycket att komma med.

Blick – det gäller att kunna se historierna, för de finns överallt runtomkring oss. Jag hävdar alltid att berättelserna finns där, bara vi lär oss att se dem och ställer oss frågor som "Vad hände innan?", "Vad kommer att hända sen?" och "Varför ligger den där ballongen på golvet i parkeringshuset?". Allt är början på en historia, eller slutet. Jag brukar uppmana skrivsugna att spionera på sina grannar, men det kan man ju inte säga till barn. Fast det gjorde jag ändå... Man får liksom spionera lagom. Bara för att få inspiration.

Nyfikenhet – om man ställer sig själv frågor ibland kan det bli berättelser av dem. Frågorna kan börja med "Vad skulle hända om...?" Den har jag lånat av John Ajvide Lindqvist som ställde sig frågan "Vad skulle hända om de döda kom tillbaka?" och så blev det boken "Hanteringen av odöda" som jag rekommenderar å det varmaste.

Minnen/erfarenheter – allt man upplevt i livet kan bli historier, eller så kan situationer, äventyr, olyckor och lyckor och känslor man haft, fogas in i den berättelse man håller på med, ge den mer blod och djup. Jag frågade barnen om man fick använda andras upplevelser också när man skriver en bok. Med viss tvekan tyckte de att det var okej, om man frågade först. Då blev jag lite skamsen, för jag har använt andras berättelser i mina böcker utan att fråga. Men jag berättade att jag talat om det för dem efteråt och då förlät de mig. 

Kunskaper – det är ju bra att ha såna. Och har man inte det så får man ta reda på. Det går bra att läsa sig till kunskaper i böcker och på nätet, till exempel. Särskilt om man ska skriva en faktabok är det ju bra om man vet vad man skriver om. 

Sedan fick jag massor av förslag på vad man behöver mer för att det ska bli en bok. Penna, till exempel, och sudd om man skriver fel. En liten anteckningsbok i fickan föreslog jag, och en penna från Clas Ohlson. Bra-att-ha-saker.

Nu dröjer det några veckor innan jag kommer att träffa mina läsare igen. Då blir det Öland och en massa sexåringar som läst "Fladdermöss". Det ser jag fram emot!

torsdag 6 februari 2014

Det rullar på

Måste säga att det är ganska bra fart på det mesta nu. För några veckor sedan kom min lättlästa ungdomsroman "Kalkonerna" ut hos Hegas förlag och häromdagen fick jag reda på att mina och Jojo Falks faktaböcker om "Fladdermöss" och "Skelett" är sålda till ett kinesiskt förlag för utgivning i sommar. Jojo är precis i färd med att göra bilderna till årets faktabok "Havsvidunder" och i förrgår blev det klart med en önskeillustratör till min nästa bilderbok "Med Pappa i fickan" (Berghs). Den landar förhoppningsvis på bokhandelsdiskarna nästa vår.

Igår kom jag igenom den femtioelfte omskrivningen av mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" – den ska läsas från "pärm" till "pärm", småjusteras och putsas innan mina kära lektörer får ta sig an den. Efter nästan två månaders brödarbetande har det varit skönt att få ägna sig åt väsentligheter i några dagar, och strax är det dags för en kanske sista genomarbetning av "Konsten att överleva i världsrymden" också. 

Ja, det rör på sig. Och en nyhet är att bokningarna av skol- och biblioteksbesök också börjat drälla in. Det har varit bara sporadiska uppdrag genom åren, men nu verkar det också ha lossnat. Det är nästan så att jag skulle vilja trycka upp en t-shirt med den här turnéplanen på ryggen:

12/2 – Jönköpings bibliotek
13/2 – Huskvarnas bibliotek
19/2 – Björkbackaskolan, Ånge
19/2 – Heliås friskola, Erikslund
20/2 – Alby skola
20/2 – Ljungaskolan, Ljungaverk
20/2 – Biblioteket i Ånge
21/2 – Torpshammars skola
21/2 – Fränsta skola
8/3 – Stadsbiblioteket, Stockholm
18/3 – Mörbylånga bibliotek
18/3 – Färjestadens bibliotek
19/3 – Färjestadens bibliotek
3/4 – Präsvångsskolan, Broby
4/4 – Präsvångsskolan, Broby

Småland, Medelpad, Stockholm, Öland och Skåne. Det blir ett fasligt åkande.

Mitt i alltihop åker jag med BULT:s styrelse till LittFest i Umeå 13–15/3. Sedan är det skrivkursen som Skrivflyt (Staffan Cederborg och jag) håller i Cútar, Andalusien i slutet av april, och om allt går som det ska kanske det blir en jobbtur till Moçambique i slutet av maj, början av juni. Men det där sista beror på om vi får de sökta medlen och den historien får jag berätta om en annan gång.