Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

tisdag 11 juni 2013

Att gå ett steg längre

Idag sitter jag här och ser ut över Kultsjön. Jag befinner mig i Marsfjällets skugga och då är det ju lätt att tänka på Bernhard Nordh, även om jag tyvärr inte läst ett ord av honom. 

Mest tänker jag på mitt skrivande. Jag har gjort det sista på en samling kortprosa idag. Bara omslaget får godkänt av min privata smakdomare kommer rubbet – 172 sidor texter mestadels från 90-talet – att fara iväg till tryckeriet i Estland. Det blir en liten upplaga som jag väljer att ge ut själv. Inget förlag skulle ändå vilja ta i det ens med tång; det är helt enkelt för otydligt. 

Men jag är nöjd. Det känns skönt att plocka ihop de gamla texterna som betytt så mycket för mig genom åren och få in dem mellan pärmarna på en bok. 

Annars jobbar jag med en faktabok igen. Det är tänkt att den ska komma ut nästa år och bli något för nyläsare att sätta tänderna i. Och det handlar om havsvidunder. Vi får väl se om det håller.


En längre tid har jag tänkt på ett skrivråd som är lite svårt att få grepp om. Men det handlar om överdriftens betydelse när man hittar på sin historia. Jag har märkt att de elever jag haft ofta presterar dugliga texter, men för det mesta är de rätt så ljumma, grådaskiga och plana på något sätt. Det händer helt logiska saker, folk säger det man förväntar sig att de ska säga och genomför inga överilade handlingar. Det blir rätt tråkigt. Och det här gäller inte bara skriveleverna, nej jag är ofta själv en riktig mes. Jag tar inte ut svängarna, jag tappar den där frågan som är så viktig att ställa sig när man skriver: "Vad skulle hända om...?" 

Jag vet att jag brukar säga att man ska ta ett steg till. Om man vill beskriva att huvudpersonen blir rädd, låt då hen bli livrädd. Om någon ska utsättas för fara, låt det handla om liv eller död. Ställ till det för huvudpersonen, gör henne eller honom extremt frustrerad och sätt upp hinder som omöjligen kan forceras. Utom med hjälp av... Ja, just det: det ska ju VERKA helt omöjligt, men så kommer räddningen som läsaren väntat på men inte kunnat föreställa sig. 

En text jag jobbar med nu handlar om en trettonårig kille som hamnar i sjönöd tillsammans med en man som han inte känner, som han är lite rädd för, som vill honom något. Killen tar sig lätt i land, för han har flytväst, medan mannen har det tuffare. I första versionen låter jag killen stå på stranden och se på när mannen med stort besvär lyckas simma och till slut få fast mark under fötterna. Men nu tänker jag mig att han verkligen ska hålla på att drunkna så att trettonåringen måste ut och visa vad han kan när det gäller livräddning. Detta kommer att spela in på maktförhållandena i berättelsen, det kommer att betyda en hel del för deras relation, komplicera den ytterligare, och det kommer att fungera bra som en plantering inför det dramatiska slutet.

Det här överdrivandet behöver inte alls bara plockas fram när det gäller dramatiska scener. En människa som är ensam kan gestaltas som extrem enstöring, ett val någon ska göra kan bli helt extremt komplicerat, en dialog kan bestå av intill vansinnets gräns upprepade repliker. 

Jag menar nu inte att allt i en historia ska överdrivas, men jag menar att man ska testa sig fram. Vad mår bra av att tas ett steg till, och vad måste senare mjukas upp för att texten ska fungera? Jag tänker mig överdrivandet som ytterligare ett verktyg i den skrivandes lilla lådda. 

PS: det här kanske vi kan prata mer om på vår skrivarkurs på Gotland i augusti? Kolla in på hemsidan