Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 14 december 2012

R E S F E B E R

Idag är det dags: vi åker till Moçambique. Det ska bli helt underbart, fantastiskt och läskigt. Som fattig författare kan man få ångest för mindre. Jag menar: det är inte någon billig resa. Den blev möjlig tack vare förra årets stipendium från Fotokopieringsfonden. Och i förra veckan blev jag en av de lyckliga som fick stipendium från Författarfonden, så nu vet jag att 2013 inte behöver betyda skulder och jakt på frilansuppdrag och lönearbete. 2013 kan bli ett år med mycket skrivande, trots den här vansinniga resan nästan så långt bort man kan komma.
Det är tur att det finns möjligheter att få den här typen av ekonomiskt stöd, framförallt för oss författare som inte skriver storsäljande litteratur, men som ändå strävar på, fortsätter skriva och ständigt arbetar för att bli bättre. Det ger oss chansen att utvecklas och förhoppningsvis skriva bättre, viktigare, roligare böcker och kanske en dag få större delen av vår försörjning från författarskapet.

Moçambique är semester, men jag är så skrivsugen att jag håller på att spricka. Det är nog tack vare – eller på grund av – att den senaste veckan mest handlat om resan och att slutföra saker som måste slutföras, innan vi sticker. Men det kliar i fingrarna och jag är helt fri nu att fortsätta med vilket projekt jag vill på min lista
Två idéer hörde av sig direkt. Det är två av de projekt som ligger långt ner på listan, och jag har förberett ett nytt skrivblock för "Långväga berättelser" eller "The Freak". Och jag har förstås inte kunnat låta bli att börja arbeta med det. Det är helt enkelt så att hjärnan bara satt igång. Det är den lille killen som lyssnar på "monstrets" historia, eller snarare historier. Det är ramberättelsen. Sedan... nej, jag ska inte berätta mer nu.
Men så, igår natt, dök mitt allra sista projekt upp i huvudet: en vuxenhistoria som handlar om min pappa, min pappa i verkligheten och drömmen. Det är en prosalyrisk text jag jobbade med för många år sedan och som har blivit aktuell ign under hösten. Och nu funderar jag på hur den skulle kunna skrivas om i form av en bilderbok.

Jag tar med mig dessa arbeten. Jag tar med mig datorn, men mest för att lagra bilder i. Det kommer inte att bli något smattrande på tangenterna, det kommer att bli en del skrivande med papper och penna. Bara en sån sak...

Det är svårt det här med semester... Visst måste man få stänga av, ta det lugnt och bara njuta. Men om jag inte får skriva kan jag inte må riktigt bra. Och så ska man möta ett nytt land, en ny kontinent, en helt ny värld... och vad kommer det att betyda för mitt liv och mitt skrivande? Det är bara att öppna sig och ta in!

fredag 23 november 2012

När är man klar?

Jag har troligen varit inne på det här tidigare: när är en text färdig? 

Och jag tror att det enkla svaret är att det är när man bestämmer att den är klar. Kan det vara så enkelt? Jo, det är det nog. Även om det är en sanning med modifikation, kanske.

Nå. Den här veckan har jag bearbetat en text på 12.000 tecken. Det ska bli en bilderbok på bortåt 40 sidor. Det är alltså inte så mycket text och därför är historien lätt att överblicka. Gör det saken lättare eller svårare? Ja, det kan jag inte svara på, men det blir ett annat sätt att förhålla sig till en sådan text än den på över 250.000 tecken som jag jobbade igenom för några veckor sedan.

I en kort text har i alla fall jag en tendens till att väga varje mening, varje ord, varje skiljetecken med guldvåg. I en text som dessutom främst kommer att läsas högt måste man tänka ännu mer på rytmen (vad det nu är...) och hur orden låter tillsammans.

Sedan får man försöka tänka på föräldern som ska läsa också. Att det inte är något som tar emot eller att det finns några stötande ord eller alltför många ord som måste förklaras.

I den här texten fanns ordet "skit" med tre eller fyra gånger. Det hade min redaktör reagerat på. Jag hade skrivit ordet för att ge karaktär åt en av de två figurerna i berättelsen: en tuff tjej. När jag gick igenom texten försökte jag se det utifrån, från den vuxne läsarens perspektiv också. Innan dess hade jag bara tänkt hur jag ville berätta historien och hur den skulle bli intressant för mottagaren. Det här mellanledet – som är nödvändigt för att barn över huvud taget ska få höra historien – hade jag inte alls brytt mig om. 

Det är lätt här att tänka på "Moral Majority" och att tvingas till att bli PK, det är lätt att vända taggarna utåt och skydda sin rätt att använda det språk man vill. Och det är en sund reaktion. Ni förstår precis vad jag menar: vad är tillåtet och inte tillåtet i barnkulturen.

Det är en reaktion. En annan reaktion är att man granskar sin berättelse och tittar vad det är man vill få fram, vilken känsla man vill förmedla och hur innehållet på bästa sätt kommer fram. Kanske de här orden står i vägen? Är det i språket man ska utmana på den här nivån? Är det inte i innehållet?

Min historia är väldigt självbiografisk. Den handlar om mina egna funderingar när jag var sex år och grävde ner döda råttor i den hårda jorden bakom syrenerna där hemma. Jag byggde också en flygplats som råttornas själar kunde använda när de skulle upp till himlen. Det är en finstämd historia om vänskap, feghet, mod och död.

När jag gick igenom texten insåg jag att det faktiskt var så att de där orden inte behövdes. De var inte bara onödiga utan de hotade att ställa sig i vägen för det som berättas. 

Det blev till slut lätta strykningar. Men sedan var det allt annat. Och då kommer jag tillbaka till grundfrågan: när är man klar? Och svaret: aldrig, eller när man bestämmer sig för att vara klar. 

En sanning, men med modifikation. En text, vill jag hävda, är aldrig klar efter en första genomskrivning. Det finns författare som säger att de bara sätter sig ner och skriver historien från början till slut. Jag tror att de ljuger. Och om de inte ljuger så berättar de inte hela sanningen. De berättar inte om alla de månader då historien skapas i deras hjärnor, hur de väger innehåll, upplägg och formuleringar; hur de brottas med karaktärernas egenskaper, minnen, motivation och inbördes relationer, innan de sätter sig ner vid tangentbordet eller skrivboken. 

Jag kluddar ner idéer i skrivboken, börjar kanske skriva på datorn för tidigt – längtar lite efter papper och penna igen – men sedan rullar det oftast på. Och jag är för det mesta nöjd med första versionen och jag håller mig nästan alltid till upplägget i den och gör inga större förändringar. Men massor med små. Jag stryker onödiga meningar, byter ut ord, vänder på repliker och petar i dialoger.

När det gäller "Råttornas själar" så gjorde jag säkert mer än hundra ändringar under veckan, och detta i en text som är på 10 A4 eller strax under 12.000 tecken. Sista genomgången blev det ungefär trettio ändringar.

För mig känns det som om varje ord är så mycket viktigare i en kort text än i en lång. I en ungdomsroman eller en vuxenbok kan man slänga och 

Men är texten klar? Ja, det vet jag inte. Kanske hör jag av redaktören idag. Kanske hon bestämmer att den är klar...

Och där tänkte jag sluta. Men...

sedan ska ju den eminenta illustratören Sara Gimbergsson ta tag i levandegörandet av min historia. Hon ska göra den till sin egen (och jag har faktiskt redan fått första skissen på en av huvudpersonerna...) och jag kommer säkert att kunna stryka ner i texten när bilderna börjar droppa in.

När förlaget skickar alltihop till tryck: då är texten klar. Kanske... 

onsdag 7 november 2012

Leverera

Det är mycket annat som drar nu igen. Saker jag måste ta ansvar för och andra saker jag tjänar pengar på. Ändå har jag lyckats komma igenom manuset till "En annan Charlie" igen och idag for det iväg genom rymden lite snett norrut, om jag tänker rätt. Ett förlag som läst en tidigare version och i princip gillat min berättelse men haft ganska grundläggande invändningar. Nå, nu är den genomarbetad igen; jag tror att det är fjärde eller femte omskrivningen. 

Som jag skrev i förra inlägget har jag till viss del arbetat med den i min iPhone. Det har varit ett bra hjälpmedel när jag inte haft tid att sitta vid datorn, men de sista kapitlen skrev jag ut och läste på papper. Det är inget som slår papper ändå.

Historien började som en kapitelbok för sex- till nioåringar ungefär. Den landade i en ungdomsbok och jag skulle tro att den – om den kommer ut – placeras i 12-15-årsgruppen. 

Killen det handlar om ska snart fylla 15 år i alla fall. Det är mycket tankar om sex, krångliga relationer och en komplicerad kärlekshistoria. Tror det finns en del insikter också, en del utveckling. Sånt får man förhoppningsvis på köpet, för jag har svårt för att skriva pedagogiskt och tror heller inte att man ska göra det. Det handlar om att fnula ut en riktigt bra historia, sedan får man se om någon kan lära sig något av att läsa den.

Ja, fast med faktaböckerna är det ju en annan femma.

Planen nu då? Hur går jag vidare? 

Jo, det finns ju en hel lista här på väggen: har ni inte sett den? Den ser ut så här:



Listan innehåller alla projekt jag håller på med. En del är nästan färdigt, eller i alla fall färdigt för en sista genomgång. Annat är påbörjad, skissat eller bara på idéstadiet.

Kom på att det är bra med en lista på väggen som man kan titta på när man tror att man saknar idéer. Andra, vet jag, skulle uppleva det som frustrerande och att en sån här lista skulle döda kreativiteten, men för mig känns det som om det funkar hur bra som helst. 

Kommer på nu att jag måste markera "En annan Charlie" på något sätt så att jag ser att den är på förlag för läsning. 

Innan vi åker till Mocambique i december är planen att jag ska ha fått iväg två manus till. Det låter jäkligt skrytigt, men det är två texter som nästan är klara, ja, den ena är faktiskt klar men där väntar jag på att illustratören (sonen) ska hinna med att göra några bilder. I det andra fallet handlar det om "Konsten att överleva i världsrymden" och den ska bearbetas en vända till. Sen får jag se vilket förlag som ska få chansen att läsa den...

Så lever man vidare, och det är som Mats Söderlund skrev i en kommentar på en av mina FB-uppdateringar idag: "Den som väntar på en refusering tar inte livet av sig."

söndag 21 oktober 2012

Skriva om och om igen...


Under veckan i Andalusien koncentrerade jag mig ju helt på ETT manus. Det är ovanligt för mig, men det var nödvändigt eftersom det handlade om en genomarbetning av en historia med flera nya avsnitt och stora strykningar.

Jag ska snart ta tag i den igen, men den måste få vila några veckor. Sedan får jag se om de nya avsnitten passar in, om ändringarna ställt till med logiska kullerbyttor och om historien fortfarande hänger ihop.

Senaste veckan har annat krupit sig på igen. Förstås: vardagens vedermödor, lönearbete och konsultuppdrag. Men jag har ändå lyckats klämma in en ny genomgång av en annan berättelse – "En annan Charlie" – och kommit nästan halvvägs. Sent häromkvällen när jag satt uppe och läste kom jag fram till kapitel 22 och insåg att där börjar del två. Då kändes det lättare att lägga ifrån sig arbetet trots att jag visste att det skulle ta några dagar innan jag kunde återkomma till det. En naturlig punkt i manuset.

Nu har jag i och för sig hela manuset (cirka 240.000 tecken) i min iPhone och kan läsa vidare när jag har tid, i tunnelbanan till exempel. Det är ett sätt att inte tappa kontakten med historien.

Men under tiden som jag jobbat med "Charlie" har ekot av det andra manuset, det jag just lagt på vilohögen, börjat tränga sig på, med nya repliker och insikter, reflektioner och bilder. Hm. Det är bara att slita upp skrivblocket och anteckna. Det blir sånt som ska vägas in i nästa genomgång. 

Det är underbart när det händer. När personerna pockar på och liksom vill förklara sina handlingar och sina sätt att vara, sina bevekelsegrunder och mål. Det är bara att tacka och ta emot, och skriva ner. Det blir mer kött och blod i historien.

söndag 14 oktober 2012

Att skriva någon annanstans – skrivresa


Sitter ute på "vårt" lilla torg utanför La Cultura i morgonsolen. Fåglarna och skällhundarna nere i dalen och katten Rosa är vakna. Resten av byn vilar fortfarande söndag.


Det är extremt rofyllt här. Det enda som stör är egentligen skönheten och dramatiken i det bergiga landskapet, solen och värmen man inte är van vid så här års.


Igår eftermiddag blev jag "klar" med omskrivningen av min berättelse om Ubbe – Konsten att överleva i världsrymden – och det var ett av målen med årets höstresa.

För tolfte året i rad har jag och Staffan – min Skrivflyt-vän – kommit iväg på skrivarresa. Det är första gången vi är utomlands och det har olika orsaker. Kommer till det senare.


De här resorna har med åren blivit alltmer professionellt inriktade, och trots att jag nu för tiden lägger ner alltmer tid på skrivandet i vardagen – snart nästan som en RIKTIG författare… – har jag ett stort behov av de här återkommande dagarna.

TIPS 1
Och det är mitt första tips idag: åk iväg med en vän och skriv! För oss är mycket inspirerande och vi gör det i slutet av september eller början av oktober varje år. Det blir som en start på det nya arbetsåret.

För mig räcker det med tanken på att vi snart ska iväg för att jag ska komma igång: jag går igenom mina pågående projekt med andra ögon och jag bestämmer vad jag ska fokusera på just det året.

Under resan får jag all tid jag önskar till mitt skrivande, men även tillgång till en partner att bolla tankar och idéer med och ställa frågor till. (Förutom att jag har en promenadkamrat och samtalspartner.)

Efter resan finns kraften kvar och den räcker långt in i de mörkaste månaderna.

Vi har alltid satsat på lågbudget och lånat någons sommarhus (tack alla!), lagat enkla måltider och inte ägnat oss åt några dyrare utsvävningar än möjligen ett restaurangbesök. Då har det även varit  ekonomiskt överkomligt för oss. 

Det här har fungerat i elva år, och det har också hänt att vi snott åt oss några dagar under andra årstider, med familjernas, chefernas och uppdragsgivarnas goda minne. 

Men så i år slog vi på stort, eller i alla fall större, och åkte hit till Cútar i Andalusien. Ni som följt mig vet att jag varit här tidigare – satt här och skrev en vecka i februari i år.

TIPS 2 
Det är mitt andra tips: åk till Spanien och skriv. Här på La Cultura betalar ni knappt två tusen kronor för en vecka i dubbelrum. En tusing var om ni är två, är ni tre blir det ännu billigare. Dessa priser gäller lågsäsong. Kolla prislista och annan info på La Culturas hemsida
Cútar!

Man kan flyga billigt till Malaga med Norwegian eller Ryan. Bussförbindelsen är också god. Annars kan man beställa hämtning på flygplatsen eller vid centralstationen.

Självhushållet fungerar utmärkt med ett fullt utrustat kök och Sebastians lilla butik i byn. Vill man ha goda ostar, färskt kött, delikatesser och sånt, kan man antingen köpa det när man väntar på bussen i Torre del Mar eller beställa i butiken så tar Sebastian hem det.
Vill man äta ute så finns det en enkel bar i byn och restauranger i grannbyarna Benamargosa och El Borge.


På La Cultura finns det WiFi, ett diskret, hängivet och ödmjukt värdpar som talar svenska, engelska och spanska. Rudy och Elén ställer alltid upp med hjälp, tips och råd. Båda är konstnärer och deltar bl.a. med driften av byns galleri. 

Dessutom finns lugn, ro och utrymme för skrivandet.

TIPS 3
Skrivflyt planerar en femdagarskurs här under april 2013, men om det ber jag att få återkomma. Men det är klart: är du redan intresserad får du gärna höra av dig till oss: bengterik(at)skrivflyt.se och staffan(at)skrivflyt.se

Har du idéer om att hålla en kurs i något spännande ämne kan du förlägga den till denna underbara plats i solen!

onsdag 10 oktober 2012

Lite mer om tiden och sånt


Jag vill inte vara sån, men det är nästan lite för varmt här… Mitt i dagen var det som under högsommaren där hemma, och nu frampå kvällen har vi fortfarande över tjugofem grader här inne i skuggan. Ja, jag jämför inte med den sommar vi just genomlidit, men det är som en normal sommar. Och det är betydligt varmare än normalt för årstiden här i Andalusien. Vilken tur.

Nu har jag haft lite siesta och även hunnit med att skriva lite. 

Jag fortsatte kampen med att komma in i och igång med "Konsten att överleva i världsrymden" och det har gått bra. Efter Staffans läsning har jag ändrat en hel del på historien. Egentligen har stora delar av förutsättningarna för dramatiken förändrats, eller förskjutits. Jag hade helt enkelt gjort det för lätt för mig och inte "klivit in i" antagonistens inre – hans bevekelsegrunder var rätt oklara. Man kunde lätt som läsare tänka: "Hur fan hade den där typen tänkt att det skulle bli?" Han verkade ologiskt ansvarslös.

Så det blev omskrivning. Och med omskrivningen följer ytterligare omskrivning. Märker nu att jag ungefär en fjärdedel in i historien börjar använda repliker, dialoger och tankar som ligger längre fram. Jag kommer alltså att få arbeta om hela manuset. Så är det.

Idag återkom jag även till tanken om tiden i historien, något jag berört här tidigare. Hur viktigt det är att låta tid gå i berättelsen. Exempelvis ska mannen i en scen gå in i huset och leta efter något medan pojken, huvudpersonen – den berättaren följer hela tiden – står aningen handfallen utanför och glor på en kanot. 

För att tiden ska gå kan jag låta honom tänka någonting. Kanske ge honom ett minne att brottas med en stund, eller beskriva exakt vad han gör under tiden som mannen letar. Visst kan jag också med en mening skriva att "han stod där och stirrade ända tills Steffe kom tillbaka". Men då är det viktigt att läsaren kan känna att det som händer "utanför bild" tar "realistiskt" lång tid.

Som vanligt är ingenting fel; det finns bara olika sätt att berätta, men dessa små "tomrum" är gyllene tillfällen att lägga in eftertanke och gestaltning av känslor. Man kan komma närmare personen som väntar, som står där medan det viktiga sker någon annanstans.

Under detta gloende på en gammal kanot kan hela historien faktiskt äga rum i pojkens inre, och läsaren skulle inte tänka på att det som verkligen hände – i något slags realtid – bara tog fem minuter, och blev tvåhundra sidor roman.

Jag tror att det handlar om att hitta de där lägena, de där fickorna i berättelsen, och använda dem väl. 

Nu fortsätter jag.

tisdag 9 oktober 2012

Arbetet


Då bär det av till Andalusien och allt har jag med mig. Till och med en gnagande förkylning: känner mig bakis varje morgon. Så är det. Tung i huvudet, men faktiskt lite bättre idag.

Som jag skrev igår har det varit en period med lång skrivtorka, och orsaken har absolut inte varit frånvaro av lust eller idéer. Jag har bara inte kunnat få tid och koncentration. Två viktiga förutsättningar för skrivande. 

Och precis när det kändes som jobbigast och jag var som mest skrivnödig fick jag under samma vecka besked om att två av mina manus från i våras är antagna och ska ges ut. Det var väldigt glädjande men på något sätt kändes det ändå konstigt: jag hade ju inte skrivit en mening på flera månader. 

Men, men: arbetet jag la ner under förra vintern och våren har börjat bära frukt och nu har jag tre böcker att se fram emot. 

Klar sedan tidigare var "Råttornas själar" som Sara Gimbergsson ska illustrera och Berghs ge ut nästa höst. Nu tillkom faktaboken "Skelett" som Jojo Falk ska göra bilderna till och Natur och Kultur ge ut våren 2014.

Och så "Kalkonerna kommer!" som jag skrev grunden till på väg hem från Bokmässan förra hösten. Sedan dess har jag och Anna på Hegas Förlag bollat texten fram och tillbaka. Den tredje versionen föll dem på läppen och om allt går som det ska kommer den ut nästa höst. 

Det är en lättläst ungdomsbok. Jag betraktar historien mer som en novell än en roman, var nu gränsen går där… 

Jag har börjat ta itu med "Konsten att överleva i världsrymden" igen. Den jobbade jag med innan sommaren, då skrivarvännen Staffan läst och kommit med en del viktiga synpunkter. Nu ska jag försöka komma in i den historien och slutföra den. 

Men också trilogin som handlar om Tore och har arbetstiteln "Grannungar". Usel titel. Tore hamnar ju faktiskt i Cútar, dit vi just nu är på väg. Så det finns säkert anledning att titta igenom den andra delen på ort och ställe. Kanske kommer det till några idéer. 

Dock är det så att jag som vanligt kommit igång med andra småprojekt också: det är liksom fullt ös från början i den här verkstan. Jag har svårt att koncentrera mig på ett och samma manus. En svaghet och ibland en styrka – för det innebär ju att jag lätt kan släppa en historia när jag kört fast och ge mig in i nästa. Tror att hjärnan ändå jobbar vidare med det som skaver. 

Detta växelbruk verkar passa mig.

Nu ska vi checka in. 

måndag 8 oktober 2012

Och det blev höst...


Okej. Då är jag äntligen igång igen. Med skrivandet, och jag funderar lite på varför jag aldrig riktigt lyssnar på mina egna råd om att man ska skriva varje dag. I alla fall fem minuter. 

Men det har varit för mycket jobb sista månaden och sommaren var som den var.

Ja, det var en sorglig sommar. Inte bara allt regnande, inte bara att temperaturen knappt nådde upp till 18 grader och vattentemperaturen verkade ligga konstant mellan 16 och 17. Nej, det var också det här med mamma. 

Min gamla mor: en gång medelpunkt i byn och från förra året också äldst. Affären lämnade hon ifrån sig för tolv år sedan. Till slut lite motvilligt, men hon var 71 år då och änka sedan tio månader tillbaka.

Hon var inte längre lanthandlare, men njöt av att träffa sina vänner, väva i vävstugan, sticka strumpor och tröjor, följa med på pensionärsresor, se på teve och lösa korsord, pyssla i trädgården, sitta utanför affären och prata med folk, gå till ålderdomshemmet i byn och hälsa på de gamla, alltså de som var ännu äldre. Där skulle hon själv också avsluta sina dagar. Så var det tänkt.

Det första slaget var att kommunen valde att lägga ner ålderdomshemmet. Det kändes som ett oerhört svek mot de gamla i byn och hela kommundelen. Och alldeles särskilt mot mor som kunde sitta vid sitt köksbord och se huset där hon skulle tillbringa den sista delen av sitt liv. Nu visste hon ingenting om hur det skulle bli.

Sedan började kroppen krångla. Först var det armarna som inte riktigt orkade. Sedan började det bli allt svårare att ta sig upp från stolen, allt svårare att ta sig fram. 

Och så sista maj i år föll hon och drabbades av sprickor i båda underbenen. Livet förändrades på en sekund. Hon hamnade på sjukhus först och därefter på Parkbacken i Ånge som är ett vårdhem. 

Det var omtumlande även för mig och mycket tid och tankar gick åt till att försöka se till att hon fick det så bra som möjligt. 

Det sorgligaste är att se hur en människa reduceras på grund av den hjälp hon behöver. Särskilt en människa som mor som inte vill störa, inte kräva och vara besvärlig. Omkring sig har hon idag bra personal, men också mest dementa medboende. Hon som hela tiden vill ha någon att umgås och prata med. 

Nu hoppas vi ändå på en bättring. Förra veckan blev hon erbjuden ett permanent äldreboende på servicehuset Spångbro mitt i Ånge. Det är dit hon velat komma och där känner hon flera som bor. Flytten kommer att äga rum i slutet av månaden då vi är uppe och kan hjälpa henne. Samtidigt måste vi se till att "stänga" det gamla huset – mitt barndomshem: vad ska vi ta oss till med det?

Många frågor blir det, men nu känns det ändå bättre. Det är som om jag är på väg ut på andra sidan och skrivandet börjar fungera igen. Den senaste veckan har jag skissat på ett bilderboksmanus som jag nu har presenterat för yngste sonen, illustratören. Får se om han vill och har lust att ta sig an det.

Och imorgon bär det av till Spanien igen. En veckas skrivande med Skrivflytkollegan och vännen Staffan. Vi ska inte bara skriva, vi ska även reka lite för en eventuell skrivarkurs där i april 2013. 

Återkommer från Cútar!

PS: Skrivflyt hade för övrigt en mycket trevlig kurs i Katthammarsvik på Gotland i början av augusti, men den kanske jag återkommer till senare.

tisdag 26 juni 2012

Skriv om


Så här skrev jag i förra veckan: "Smärta och missmod. Jag försöker rannsaka mitt skrivande. Om jag ser på de böcker jag fått ut så är det egentligen bara en, den första, som jag brottades med under en längre tid. Övriga manus har liksom funkat på första försöket.

Nu jobbar jag på flera olika historier och tre av dem har refuserats och skrivits om ett antal gånger. På något sätt känns det som om jag borde ge upp dem, som om det är något grundläggande problem jag inte kommer åt. Det kanske är bättre att jobba på med nya idéer?"

Men inte ger jag upp så lätt! Smärtan ovan var dessutom en fysisk smärta: ont i ryggen. Det har jag nu med, men det är bättre. Och missmodet har jag också släppt och kuren var den bästa tänkbara: arbete!

Min vän och kollega på Skrivflyt har läst mitt manus "Konsten att överleva i världsrymden" och han hittade skevheter jag nu kan ta tag i. (Bra med läsare man litar på.) 

Han ställde rätt frågor och gav mig en ny ingång i historien, så de senaste dagarna har jag ägnat åt att arbeta om valda delar. Jag måste göra så: jobba om de delar som inte funkar och sedan kan jag gå igenom helheten igen och gå på med både rasp och sandpapper för att få ihop allt till ett väl fungerande stycke. 

Och det har varit långa stunder i tänkarstolen. Ibland undrar jag hur mycket tid sv skapandet man ägnar åt att "bara" tänka. Dels det som händer medvetet när man testar olika alternativa handlingar och situationer, maktförskjutningar och konflikter, och försöker gräva nya kanaler mellan sjöarna av händelser, och dels all den tid det undermedvetna bearbetar historien man brottas med. 

Kan det röra sig om 80% av tiden? Resterande tid lägger man på själva skrivandet. 

Nå. Jag var på ett mycket upplyftande förlagsmöte igår också. Vi pratade faktaböcker. Ja: plural. Det finns goda möjligheter för mig att få ge ut en bok 2014 (den jag arbetade en del med i maj/juni) och en till 2015. Det är långt dit, men det känns väldigt roligt att få förtroendet och att det finns de som tror på ens idéer. Dessutom kan mötet ha resulterat i ett mycket spännande samarbete som jag inte knystar ett dugg om än. Ni får se…

Den här veckan är den sista i stan på ett tag. På fredag åker vi till södra Norrlands inland, slåss med mygg, badar bland isflaken och studerar fladdermöss. Tyvärr blir det ingen skrivarkurs i Haverö i år för vi fick inte ihop tillräckligt många deltagare, men på Gotland ser det mer lovande ut. Gå in på hemsidan och kolla datum!

Det är rätt bra tajming att åka till vårt sommarhus just nu, för den här Världsrymdshistorien utspelar sig på en särskild plats i världsrymden, nämligen i västra Medelpad. Så det blir läge att jobba vidare med de förhatliga miljöbeskrivningarna som nästan helt saknas i manuset nu. Någon liten detalj kan vara bra att få in, något autentiskt som kan öka trovärdighet i historien och färga karaktärerna, kanske till och med öka dramatiken.

Själva uppgörelsen sker på en liten ö som jag ofta närmar mig i tankarna. Den heter Kråkholmen och jag vet inte hur många bilder jag tagit på den de senaste åren. 



Jag får nog ta och paddla dit en dag... 

torsdag 14 juni 2012

Om "Eld" - behövs ingen spoilervarning! Jag är diskret


Mitt bloggande har haltat ett tag nu. Skrivandet haltar också, men det har helt naturliga orskaker, som andra uppdrag och roligheter, men också tråkigheter: lilla mor har ramlat och hamnat på sjukhus, så just nu är jag i Sundsvall för att stötta henne ett par dagar. Dessutom har själva helvetet tagit plats i min rygg: jag har ont.

Men jag har läst och funderat. Och jag har redan skrivit lite om "Eld" tidigare, men då tog jag upp några saker som jag inte tyckte var så väldigt bra. Nu måste jag dock ta upp det jag tycker är så lysande bra i boken.

Spänningen är förstås det som författarna lyckas allra bäst med. Det är ju fantasy och trots att det inte är "min" genre så dras jag in i historien omedelbart. Jag tror att det för min del handlar om att realismen och relationerna är så enkelt, rakt och finurligt berättad och konstruerad. OCH att man snabbt lär känna karaktärerna och deras förtjänster men även sämre sidor: de blir levande personer som man tycker om eller inte – helt enkelt: de skapar känslor hos läsaren.

Och själva drivet i boken, generatorn, är en inte så originell kanske, men väl genomförd dramaturgi. 

Boken är skriven rakt igenom i tredje person, men berättaren ligger mycket nära huvudkaraktärerna och konsekvent nära en av de fem tjejerna i varje avsnitt eller avgränsat stycke. På så sätt får man hela tiden veta vad som händer på den plats där den tillfälliga huvudpersonen befinner sig och även vad som händer i karaktärens huvud. (Lite klurigt där när ett visst mått av tankeläsande också förekommer…)

Sedan är det det här med författarnas mod. Redan i början av "Cirkeln", särskilt då en huvudkaraktär dör, talar de om att i den här berättelsen kan vad som helst hända; ingen går säker. Det är en sak att vad som helst kan hända i rent magiskt hänseende, men att öppna för att även huvudkaraktärerna verkligen kan dö är modigt och ger ett slags extra trovärdighet åt historien.  

Till slut måste jag bara säga att jag älskar författarnas intelligenta grepp att visa ondskan i en alldeles särskild skepnad. Jag avslöjar inte hur demonerna presenterar sig i "Eld", men så långt kan jag sträcka mig som att det är en skön känga åt företeelser jag själv är väldigt trött på. 

Heja på, Sara och Mats, i arbetet med "Nyckeln"!

(För övrigt är det hög tid att anmäla sig till sommarens skrivarkurser nu! Gå in på vår lilla hemsida och kolla datum, pris, plats med mera.)

tisdag 29 maj 2012

Skrivbok återfunnen!

De ringde just från Kulturhuset. Min skrivbok är återfunnen! Det känns skönt på många sätt. Dels av naturliga skäl för att jag hade börjat på en ny historia i den. Vet inte om det blir någon bok av den historien, men den är kul att skriva. Sedan hade jag en del anteckningar runt historien om Tore och det kanske blir en bok, eller i så fall snarare tre böcker. Jag har många anteckningar runt Fakir-boken och framförallt några teckningar jag inte vill bli av med.


Sedan är det tur att jag får tillbaka boken innan jag hunnit börja inbilla mig att den innehåller en massa oersättligt material av världsklass. Det skulle kunna bli en härlig livslögn: om inte den där skrivboken försvunnit i maj 2012, hade jag säkert fått Alma-priset...
Alma-priset ja: jag var på Konserthuset igår och bevistade prisutdelningen. Det var tredje gången jag hade äran att delta och jag tror att det var bästa arrangemanget, även om det är roligare när författare som också är illustratörer får priset. Det blir roligare genomgångar av deras verk då. 


Det bästa var att jag äntligen fick se och höra First Aid Kit spela live! De är verkligen bra. Musikstilen är inte särskilt unik, men deras uttryck är speciellt. Så säkra och proffsiga, trots att de är så unga. Ser fram emot deras kommande verk och njuter av det de åstadkommit hittills. Det enda man kan säga till deras nackdel är egentligen att låtarna liksom går ihop efter en stund. Men det kanske är för att jag är så dålig på att lyssna på texter.


Och pristagaren då? Ja, jag har ännu inte läst Guus Kuijer, men jag kommer att göra det. Jag började faktiskt på hans "Boken om allting" igår kväll. Alla som var på prisutdelningen fick den i lilla presentpåsen och som ett nummer under ceremonien spelade några skådespelare från Stadsteatern upp en bit ur historien om den lille pojken Thomas. Den börjar mycket lovande.


Annars är jag djupt inne i "Eld" för närvarande. Det är spännande och engagerande. Kan verkligen rekommenderas! Men läs "Cirkeln" först. 


Välskrivet är det också, även om jag tycker att de borde ha jobbat vidare en vända med språket. För det mesta är det enkelt och lätt, särskilt är dialogen mycket bra, men emellanåt krånglar de till det. Ett litet (petnoga skit)exempel från sidan 185:


"Bahar är bara ett år äldre och när de var små trodde främlingar alltid att de var tvillingar, har mamma berättat. Men nu ser hon plötsligt ut att vara äldre än sin storasyster. När de sitter sida vid sida ser Minoo hur trött och tärd mamma är, trots att hon skrattar."


Vem ser äldre ut? Det blir ett syftningsfel här som redaktören borde ha sett, eller är det jag som är knäpp? Det är jobbigt med den här typen av småfel. Det spelar ingen roll för berättelsen, men jag stannar upp och börjar undra och då tappar magin i berättelsen lite av sin kraft. Läsaren ska inte behöva stanna upp och tänka över formuleringar; innehållet, däremot, är det ju bra om läsaren får fundera på. 


Ett annat ställe i samma kapitel (sidan 188):


"Vad tycker du om den här?" säger Ida när hon kommer tillbaka till sitt rum från det intilliggande badrummet."


Det här med lägen ska man se upp med. Spelar det någon roll var badrummet ligger? Räcker det inte med att säga att hon kommer tillbaka från badrummet? Och just ordet "intilliggande" hör inte hemma i den här texten. Tycker jag.


Efter det här följer det en mycket bra dialog och längst ner på sidan 189 kommer en reflektion där Ida tänker på hur Julia uttrycker sina åsikter, att hon hela tiden vill gardera sig med ord som "kanske", "ganska" och "lite". Det är väldigt bra! De orden finns med på min lista över förbjudna ord, men den kanske jag kan återkomma till en annan gång. 

måndag 28 maj 2012

Vankelmod och borttappad skrivbok...


Jag brukar säga att det är bra att ha flera projekt igång samtidigt, men just idag känner jag av nackdelen: jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med. Tore pockar på lite, men det gör också en gammal historia om Gabriel, killen som plötsligt får en efterhängsen ängel på halsen. 

Jag väntar så smått besked från två förlag. Det ena läser mitt (hopplösa) barnboksmanus om Zodiak, och det andra läser den lättlästa ungdomshistorien Kalkonerna. 

Förra veckan var jag helt inne i det nya faktamanuset och det har gått väldigt bra. Så bra att jag faktiskt skickade över texten till förlaget i torsdags. De läser. 

Det gick alltså väldigt fort den här gången. Men jag måste också betona att manuset inte alls är klart. Förstås. Det ska in mer roliga fakta och därför var jag på Etnografiska museet i förra veckan. Det gav verkligen nya intryck och jag kommer att kontakta en intendent där för att få svar på några frågor.

Och alldeles nyss bokade jag möte med en intendent på ett annat museum, men det blir inte förrän den 19:e juni.

Och texten har jag redan skickat iväg, som sagt. Därför känns det lite tomt.

Det är tomt på ett helt annat sätt också för i fredags försvann min skrivbok. Det var en Moleskin som nästan var fullskriven. Eftersom jag skulle träffa vännerna i Breakfast Book Club på morgonen och delta i Bokbytardagen under eftermiddagen, var väskan så tung att jag valde att lämna datorn hemma. Tänkte: "Idag ska jag skriva för hand." Och skrev för hand gjorde jag. Ett slags början på den absurda historien jag berättade om i förra inlägget.

Nu är allt borta. Och jag fattar inte hur det gick till. Visst: jag lämnade väskan obevakad en stund, när jag (och en massa andra fina författare) blev intervjuad av Läsambassadören Johan Unenge och när jag rotade runt bland bytböckerna, men varför skulle någon sno min skrivbok istället för plånboken? Iofs är en författares plånbok sällan särskilt intressant… 

Jag måste ha lagt ifrån mig den på soffan vid infodisken, där jag satt och skrev när kollegan Maja-Maria kom och skulle äta lunch med mig. 

Ändå rotar jag vidare här hemma och tror på något sätt att jag ska hitta den. 

Håll tummarna!

PS: igår träffade jag förresten mamman till en sexåring som har haft praktisk användning av min bok Fakirer! Han läser den när han ska gå till doktorn. Ja, han tar faktiskt med sig den till doktorn! Mamman får läsa några kapitel i väntrummet innan pojken ska ta en spruta. Att få höra sånt värmer hjärtat! Boken funkar!

måndag 21 maj 2012

Helgen som gick, veckan som kommer


Som personlig assistent fick jag i helgen möjlighet att komma till Göteborg och den stora Dans- och teaterfestivalen. På två dagar såg vi sex föreställningar av väldigt skiftande slag: från minimalistisk dans till teater där all tillgänglig teknik användes.

Det var ömsom vin och ömsom vatten, kan man säga, men en sak är säker och det är att kultur i alla former är väldigt inspirerande. Inte så att jag plötsligt börjar ägna mig åt koreografi istället för att skriva. Men alla uttryck man ser, all gestaltning, ger nya idéer. 

Det här ställde till det så att jag genast började skriva på en ny liten och väldigt absurd historia. Den är för ny för att jag ska våga berätta om den, men så mycket kan jag säga som att det dyker upp ett främmande element mitt i en relativt vanlig familjs liv. Något som påverkar deras liv i grunden. 

Idén kom till som en direkt följd av hur jag upplevde språk och uttryck i en ytligt sett väldigt enkel föreställning av Gunilla Heilborn och att jag saknade något i det minimalistiska stycket "Fuktig" av Jeanette Langert. Den första mjukhumoristisk, naiv och i tonen nära en Kaurismäkifilm, den senare tyvärr trasig av intellektuella anspråk och aningen överspänd och kall. 

Annars har jag ägnat den senaste veckan åt att skriva en faktatext om ett ännu så länge hemligt ämne. Tanken är att det ska bli ännu en bok i Lätta fakta för Natur och Kultur. 

Det har gått oerhört lätt och egentligen har jag redan en "färdig" text, men nu ska jag ge mig ut på mer praktisk research: det är ett par museer som måste besökas och några människor att pumpa på information. Men, som sagt var, upplägget är klart och texten är i princip skriven. 

Och där ringde de från Danmark. Dags att korrläsa och sedan att ägna större delen av veckan åt lite enklare översättning. Hm. Så kan det gå.

onsdag 16 maj 2012

Titta och skriv


Hur kommer man då igång med en historia? Det är väl bra att ha en idé att utgå ifrån, men det viktigaste är nog, enligt mig, att skriva. Man kan skriva sig fram till en historia. 

Och vad man skriver spelar inte så stor roll: rätt som det är har man början till något. En scen kanske, ett möte, en dialog, en situation, och det man skrivit ger frågor om vad som hände innan och vad som ska hända sedan. 

Hur det jag skrivit och fått ut hittills kommit till, tror jag att jag har en ganska klar bild av. 

Boken som kom förra veckan, bilderboken "Vega i vågorna" (Opal, illustrerad av Sara Gimbergsson), är en väldigt enkel liten äventyrshistoria, och den började på stranden i Fuengirola, Andalusien, sommaren 2010. En pappa hade fullt sjå i badet med sina tre barn. De två stora var kanske tre och fem år, och så var det då lillan som guppade omkring i sin badring som hela tiden hade en tendens att flyta iväg med henne. Pappan vände sig om och drog tillbaka henne nära sig, sedan lekte han med de andra. Lillan flöt iväg och han fick vända sig om och dra tillbaka henne. 

Jag började tänka på vad som kunde hända om hon flöt iväg ut i havet med sin badring och sina armpuffar. Sjunka kunde hon ju inte göra, men vilka äventyr skulle hon råka ut för? 

Där satte det igång och i början av hösten hade jag ett färdigt manus som Sara fick läsa. Men det är en annan historia.

När det gäller "Kameleontpojken" var det lite mer komplicerat. Det började med att jag läste den absurda "Berättelser kring slentrianen" av Bertil Pettersson

Jag började skriva en liten historia om ett märkligt cirkussällskap i Petterssons anda. Huvudpersonen Joe hade som arbetsuppgifter att sortera sågspånet efter föreställningarna och att vika ihop girafferna. Det var väldigt roligt att skriva den historien. Jag fick många knäppa idéer, bl a om utbrytarkungen Garibaldo, en hönsjonglör och en laxslukare. Men det blev inte mycket mer än en ganska lång skrivövning. 

När jag sedan bestämde mig för att skriva en äventyrshistoria om en tjej på rymmen kom min Cirkus Farimo väl till pass. 

Så där kan man arbeta: man liksom bygger öar av händelser, platser och relationer som man kan luffa och tuffa fram mellan. Därför är det också bra att spara idéer och kasserat material från andra skriverier: allt kan bli element i en ny historia.

Och kontentan av det här är egentligen att det finns två väldigt viktiga saker att ägna sig åt. 1. Se sig omkring – historierna finns redan där och man hittar dem om man är mottaglig. 2. Skriv och skriv ännu mer – det går att skriva sig fram till en berättelse.

söndag 13 maj 2012

Världens största fotoprojekt

För det mesta skriver jag, och igår var jag dessutom på den fantastiska och prisbelönta barnbokhandeln Bokspindeln och läste ur min senaste bok "Vega i vågorna" tillsammans med Sara Gimbergsson som illustrerat boken. Det är min debut som bilderboksförfattare. Det var fullt med barn, 22 stycken, som lyssnade när jag läste berättelsen två gånger. Sara visade bilderna.



Det var verkligen en kick att möta läsarna på det här sättet. Och det var på sätt och vis också debut och något helt annat än att möta en skolklass.

Det var också kul att tre representanter för vårt förlag, Opal, kom och lyssnade!

Men ganska ofta fotar jag också. Om jag har något som kan kallas för hobby så är det väl just fotograferandet. Och nu vill jag tipsa om ett stort (svenskt) projekt går av stapeln på tisdag. Det gäller att fota sin vardag. Varje deltagare – som kan vara du eller jag – får lägga upp tre bilder under tisdagsdygnet och ihop med alla andras bilder runt om i världen ska det ge oss en bild av våra liv idag. 

Så här skriver Desmond Tutu om projektet som han stödjer: "Take this unique opportunity with me, and thousands of others around the world, to create a priceless collection of images, to boost understanding and enhance research and education."

Ta chansen du med och delta!

Gå in på aday.org och registrera dig redan nu. Fundera lite på vad du vill visa upp av ditt liv i de olika kategorierna och fota!





fredag 11 maj 2012

Skapa tid


Vad är egentligen en berättelse? Ja, med den frågan brukar vi inleda kursen. Vad krävs för att det ska bli en historia? Det kanske jag återkommer till, men nu funderar jag vidare på hur man skapar utrymme för historien.

Jag återkommer till Murakamis "1Q84" – han är en mästare på att skapa "brist". Eller om man säger så här: han ställer frågor och väntar in i det längsta med att ge ett svar. Han skapar luckor som måste fyllas. Det är klart att man förstår att de båda huvudpersonerna, instängda i varsin berättelse (vartannat kapitel), kommer att träffas till slut. Jag utgår i varje fall ifrån det: än så länge har det inte hänt. Men jag vet och jag kan inte bärga mig förrän jag fått reda på HUR de möts och vad som händer då.

Det här sättet att behålla frågorna skapar förväntningar och på så sätt också ett utrymme, en tid som blir till berättelsens arena. För visst är det väl så: arenan är inte bara platsen utan också tiden i berättelsen? Tiden man har till förfogande, alltså tiden man skapar.

Nu kanske jag flummar iväg, men låt mig ta ett annat exempel utan att förstöra er läsning av "1Q84". Jag var på en kurs, eller snarare föreläsning, med rubriken "Att skriva för film", och lyssnade på Peter Arrhenius. Han visade bland annat inledningen av filmen "Tillbaka till framtiden". Marty, en gymnasiekille, häckar i den galne professorns hus. Scenen kryllar av planteringar, föremål och detaljer som för in tittaren i historien. Professorn är inte hemma, men han ringer och är mycket upphetsad. Han ber killen komma till en viss plats vid en viss tidpunkt: vid klocktornet i stan, klockan kvart i ett på natten. 

Helt klart förstår vi att professorn har något spännande experiment på gång och att vi, genom Marty, ska få följa med. Det här telefonsamtalet och överenskommelsen om mötet gör att berättelsen får ännu mer fart framåt: vi vet att de ska ses och att något är på gång, men innan det händer – när vi bär på den spänningen – kan vi luta oss tillbaka och få personer och relationer berättade för oss. Vi är trygga: något kommer att hända…

Det här gränsar till det som brukar kallas "time-lock", ett ord lånat från filmvärlden. Det klassiska är att huvudpersonen måste hinna med vissa saker innan bomben exploderar. Tittaren sitter som på nålar och följer hjältinnans eller hjältens kamp mot nya hinder och då och då, allt oftare, klipps bilder på bomben in; de digitala siffrorna tickar obönhörligt vidare ner mot 00.00.

Men det behöver inte vara en bomb som ska brisera. Det kan vara ett brev som är skickat, en examensdag som närmar sig, en match som håller på att ta slut eller ett plan på väg att störta. Någonstans i oss lurar den ursprungliga känslan av panik och vi delar den med personerna i filmen. Och är det bra och trovärdigt gestaltat – har man lärt känna och gillar personerna – har filmskaparen, eller för den skull författaren, oss i sitt grepp och kan komma undan med nästan vad som helst. Vi köper i stort sett vilken inkonsekvens som helst, ingenting är längre ologiskt, vi åker bara med. 

Detta ger författaren ett härligt utrymme till att fördjupa historien. När det är som mest spännande kan hen lägga in ett minnesfragment, en scen som kanske förklarar huvudpersonens handlande eller komplicerar relationen mellan de inblandade. 

Att ge läsaren/tittaren löftet om att något viktigt ska hända senare, hjälper till med att hålla intresset för berättelsen uppe. 

onsdag 9 maj 2012

Ord, variation


Ofta när jag skriver känner jag att ett av måle är att ha så många olika ord som möjligt i min text. När jag redan använt "gnissel" ett par gånger, så var det skönt häromdagen att komma på "gnek". Och det stämde också bättre med ljudet jag ville beskriva just där.

Utan att krångla till det vill jag variera språket så mycket som möjligt, göra det rikare. Men naturligtvis är läsbarheten det allra viktigaste, men sedan handlar det om att göra texten njutbar: det är konstverk vi skapar. 

Jag läser just nu med stort nöje och stor spänning andra boken i Haruki Murakamis "1Q84" – ett skönlitterärt storverk som i mycket liknar en thriller. Jag har läst det mesta av Murakami och när hans böcker började översättas till svenska för ett antal år sedan blev jag väldigt glad: dittills hade jag varit hänvisad till de engelska översättningarna och jag är ingen hejare på det språket. Och att läsa japansk litteratur på originalspråk… Njae. 

Tyvärr är språket i den här trilogin sämre än i de tidigare böckerna, och det tror jag inte man kan skylla på författaren. Det är nog snarare översättare och redaktör som får ta på sig den skulden. Men jag kan ha fel: kanske finns det en anledning till att språket inte är så varierat den här gången, att ordvalet känns valhänt ibland och att det faktiskt då och då känns som om helt fel ord används. Jag ska ta bara ett litet exempel:

"Det var fullt i cafeterian på rasten, men vid det bord med sex platser där Ushikawa satt hade ingen annan satt sig."

"Satt" och "satt". Här skulle jag omedelbart valt att skriva "slagit sig ner" en av gångerna. Kanske en petitess, men ändå. När det händer alltför många gånger blir jag och min författarblick störd. 

(Två meningar längre fram "satte" sig huvudpersonen ner vid det där bordet.)

Nu handlar det här om en fantastiskt bra historia och därför gör de här småsakerna inte så mycket, men när jag upplever det i andra berättelser, som inte har samma driv, samma vilja att rulla vidare, är det lätt att jag blir uttråkad. 

Naturligtvis finns det undantag. Det är klart: skrivande har inga regler, och det finns förstås historier, situationer och scener där det passar alldeles utmärkt med ett "fattigt" språk. Orsaken kan vara att man vill beskriva en "fattig" miljö eller en "enkel" person, eller att berättaren känner sig osäker. Då förstärker författaren gestaltningen inte bara genom VAD hen berättar utan också HUR. 

Sånt här och mycket annat kommer vi att prata om under kurserna i sommar. Kolla in på Skrivflyts hemsida.