Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

fredag 31 december 2010

Att ligga

Ett ord som verkligen slagit igenom i år är ordet "ligga". Alltså i betydelsen "ha samlag" eller "älska". Det är faktiskt rätt underligt och det måste väl vara en anglosism som så mycket annat. På engelska säger man "get laid", ungefär "bli lagd", och det är möjligt att man där också numera säger bara "lay". Vad vet jag.

Men det intressanta är nu är att "ligga" börjar böjas till att bli "liggd med". Jag har åtminstone två exempel på det och det ena är från den nya "rörelsen" "prataomdet" som vällde igång efter Johanna Koljonens berättelse på bloggen och i DN om hur hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp i gråzonen mellan ja och nej. I hennes fall var det, som någon skrev, så att hon "vaknade av att hon blev liggd med". Det är alltså inte hennes ord, utan ett citat ur twitterlinan. En annan skribent skrev häromdagen om hur någon "tiggde om att få bli liggd med".

Hur går vi vidare med detta? Kan man säga att man blev "liggd"? Och kan man säga att man vill bli "lagd"? Sex kan vara ett sätt att ta sig fram inom litteraturen och bli "förlagd"...

Och törs man säga att man ser fram emot att ligga i soffan hela kvällen?

Man undrar.

tisdag 14 december 2010

STHLMBOMB

Det här är läskigt, riktigt läskigt. Medierna försöker övertrumfa varandra i tänkbara scenarier om vad som kunde ha hänt, hur illa det var meningen att det skulle gå och hur många som faktiskt hade kunnat dö.
Nu får så kallade terrorexperter, sprängmedelsexperter, säkerhetsexeperter, säpoanställda – och andra med agendor vi bara kan ana – plats och luft i vår verklighet, i våra vardagsrum. Det är rena julafton för dem och man ser hur de lyser vid tankarna på ökade anslag.
Idag skriker Expressen ut att den här förvirrade mannen var bin Ladens bombare, och Aftonbladet berättar att FBI skickar sina allra bästa specialister till Stockholm.
Ännu är inga nätverk klarlagda. Och att FBI eller vilka andra islamofober som helst ska komma hit och "hitta allt som finns att hitta" gör mig livrädd. De där "specialisterna" kommer inte att ge sig förrän de hittat till och med det som inte finns, bara för att bevisa att deras misstankar hela tiden är riktiga. (Hur var det exempelvis med de iranska massförstörelsevapnen?) Och får de hållas så är det klart att de lyckas skapa fler självmordsbombare.
För det är vad som händer. Vi blir rädda. Lögnerna får spridas fritt. Redan tidigare trängda grupper blir ännu mer kränkta och på så vis kan de värva fler förvirrade män.
Det är hemskt.

fredag 10 december 2010

Ukrainabilden

Jag kan inte hjälpa det: bilden är underbar. Den här nedan alltså. Den är som en hel långfilm, som en bok, som ett äventyr. Bilden rymmer så mycket dramatik och outtalad spänning att den håller på att spricka. Jag älskar den!

tisdag 7 december 2010

Eller hur?

"Charmoffensiv ska föra in Ukraina i EU." Så lyder rubriken under denna bild (som här är något beskuren), tagen av Lars Lindqvist och publicerad i DN idag. Jag vet inte om jag vill kommentera. Bilden räcker. Eller hur?

måndag 6 december 2010

Gammal goding med stel rygg

Jo, jag har ett gigantiskt ryggskott. Det funkar om jag står upp och inte rör mig. Som på bilden ungefär:

söndag 5 december 2010

Man kan undra?

Ja, visst kan man undra vem det verkligen är som borde vara efterlyst. Har man kollat ordentligt så inte den där förövaren bröt lite på värmländska?



fredag 3 december 2010

Konst i verkligheten 17 - ny

Påbjuden körbana heter detta verk av en okänd konstnär. Eller kanske "Påbjuden körbana med förhinder". Vad vill slumpen oss denna gång och mot vad pekar pilen? Finns det några svar? Och vem förväntas följa den uppmaning verket eventuellt försöker gestalta?

torsdag 2 december 2010

Mera författartankar

Från Staffantomen fick jag ett utdrag ur Peter Englunds blogg (som tyvärr verkar vara nedlagd nu, till fördel för akademi-bloggen). Vi har pratat om det här förut, Staffan och jag, och så här låter utdraget:

"Narratologerna är ense om att det bara finns ett visst antal grundberättelser, debatten gäller närmast hur många de är. Det finns i alla fall fem grundformer som kanske täcker 90% av romanerna vi läser eller filmerna vi ser: Sökandet efter Graalen, Återfödelsen, Resan och återkomsten, Från fattig till rik, Besegrandet av odjuret. Många gånger verkar det vara inte trots, utan just tack vare att berättelsen känns igen som vi dras till den."

Kloka ord? Jo, det är nog kloka ord. Man börjar direkt fundera på filmer man sett och böcker man läst och huruvida dessa historier passar någon av de här grundformerna.

Tillägg efter Victor Estbys inlägg på min Facebook:

Här står det om boken The Seven Basic Plots där författaren Christopher Booker hävdar att det finns sju urberättelser:

1. Övervinna monstret
2. Från misär till rikedom
3. Sökandet (efter sanningen eller skatten)
4. Resan och hemkomsten
5. Återfödsel
6. Komedi
7. Tragedi

"Intressant, men inte helt nytt, konstaterar New York Times, som menar att Bookers bok i stort baseras på välkända välkända teorier av bland andra Sigmund Freud, C G Jung, Joseph Campbell och Bruno Bettelheim."

Jo, inget nytt under solen, men det känns inspirerande att bli påmind ibland.

Jag tycker att de där fem första funkar bra. De två sista fattar jag inte. Det är ju bara komedi och tragedi, liksom. Säger inget om historien, intrigen. Nå. Man får väl läsa boken.

Författartankar

Jo, nu är det lite tomt. Skickade in "Vega i vågorna" till förlag i förrgår. Manuset blev refuserat av det första förlaget. Rekordsnabbt faktiskt. Bra. Respekt. Det förlaget har en bok med samma tema som kommer ut under våren 2011 och därför föll min text. Men Saras bilder fick massor med beröm. Det bådar gott nu när historien får rulla vidare. Det är klart att Vega ska ges ut!

Förra veckan skickade jag också iväg mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" (nödlösningstitel som iofs växer med tiden, märker jag) till Staffantomen för läsning och kritik. Håller ju tummarna förstås.

Har alltså lämnat ifrån mig två manus på mindre än en vecka (och dessutom gjort klar Svenskt visarkivs årstidskrift Noterat, där jag lay-outat, satt text och bild) och därför känns det lite tomt.

Vad ska jag nu ta itu med?

Men egentligen är det inte något problem: projekten finns där. Igår blev det klart att Jojo Falk även kommer att illustrera min faktabok om fladdermöss! Det är skönt att veta, för jag har just nu svårt att se vem som skulle kunna göra det bättre än just hon. Jag vill ha svart-vitt, jag vill ha grov penna och starka kontraster, jag vill ha liv, rörelse och humor i bilderna. Jojo. Boken ska inte komma ut förrän hösten 2012, men förlaget vill gärna ha den klar tidigare. Så egentligen är det bara att sätta igång och skriva.

Men jag behöver något mer att sätta tänderna i. Ska det bli min sensommarbok "Konsten att överleva i världsrymden"? Den har svag intrig men mycket känsla. Den har ett klart tema, men själva historien är väldigt vag. Kanske den ska få vara det? Innan jag sätter igång på allvar med den, måste jag ändå hitta spåret: A leder till B, som leder till C.

Kanske jag ska ta itu med den där också väldigt vaga historien som kom till mig en natt när jag just läst "Siv sover vilse" av Pija Lindenbaum? Egentligen är det bara en familj, ett hotell, ett litet barn som lämnar rummet och möter något skrämmande.

Eller är det slutligen dags att få ihop trådarna i "Gabbe" – historien om killen som halkar till lite i tillvaron, livsledan i åttan får honom att börja agera småbrottsligt och då dyker en gammal skamfilad ängel upp och försöker få honom på bättre tankar? Den skrev jag för några år sedan, och i februari 2009 gjorde jag en stor räddningsaktion men sedan blev allt liggande. Historien lever, men kommer den någonsin att bli utgivningsbar?

Eller är det dags att ta itu med storyn om den lille killen som inte får gå och se gycklarna och de missbildade artisterna på tivolit, men som ändå smyger dit på natten och i mörkret får kontakt med en pojke som verkar lika gammal men samtidigt uråldrig. Deras samtal, berättelserna, och samma stämning som i "Kameleontpojken" – är det dags?

Och så har jag Joel och grannungarna. Där har jag tänkt mig en serie böcker. Max 5 stycken, med små konflikter och historier. Den första skulle jag nog kunna sätta igång och skriva, men jag känner att de vuxnas liv spelar in för mycket på ungarnas. Joels pappa är deprimerad, ja nästan apatisk, så Joel får sköta allt i hemmet och samtidigt vill pappan flytta. Joel känner det som ett hot mot hans tillvaro, och drömmer om att mamma ska komma hem igen och att allt ska bli som förut. (Ja, den berättelsen kanske kan bli något... men säkert något annat än jag tänkt...)

Jag har en lös idé om en faktabok som ska handla om snor, en fisbok, en historia om moster Mariella som varit upptäcktsresande, Bodil och Stina som vill bli fakirer men istället blir världsberömda korvjonglörer, och just nu hittade jag en påbörjad historia om Rufus som inte har något hemligt gömställe. Hm.

De finns ju där, idéerna. Det är väl bara att sätta igång.

Men först lite kaffe!
Sedan finns det

måndag 22 november 2010

Yrsel...

Tredje dagen med kristallsjuka.

Innan jag steg upp kändes det helt okej, men så fort jag satte fötterna på golvet gungade det till. Så länge jag låg kvar i sängen inbillade jag mig att träningsprogrammet jag hittat på nätet hade hjälpt redan efter första försöket. Problemet är att jag inte vet på vilken sida det är knas den här gången.

Kristallsjuka, eller godartad lägeyrsel på grund av lösa partiklar i bakre båggången, är en skum "sjukdom". Och den kan bara botas genom att de där lösa partiklarna hamnar där de ska vara. Man ska alltså röra på huvudet på vissa sätt för att de ska skvalpa rätt.

Annars brukar det gå över "på några veckor". Men okej, det känns bara som att åka Finlandsfärja – lite sjögång och lättare berusning – och det kan man väl klara av. I några veckor...

tisdag 9 november 2010

Nästa lördag - Fakirernas stora dag!

Ja, den 20:e november händer det grejer i stan! Här kan du läsa om Barnens Kulturhus och på affischen nedan kan du se vad som bjuds samma dag på Stadsbiblioteket. Hektiskt värre!





söndag 7 november 2010

Konst i verkligheten 16 - ny

Ibland är konsten outgrundlig. När den är som bäst är den ett slag i magen. Eller på käften. Eller i alla fall mer en känsla än en tanke. Och känslan strävar hela tiden efter att skapa en tanke, eller en rätsida: en mening.

Den här installationen drabbade mig alldeles nyss. Bilden är aningen oskarp, men texten förkunnar att man ska ta hand om det inre först, sedan löser sig det andra. Yttre.

Mina känslor går igång på verket och jag låter det vara så. Vill inte gå in i intellektualiseringens gråtråkiga snårskog. Stannar vid känslan.

onsdag 27 oktober 2010

Konst i verkligheten 15 - ny


Ett svävande räcke. Det räcker inte hela vägen ner, men det är ändå stadigt att hålla i. Jag vet inte vilka krafter som samarbetar här.

tisdag 26 oktober 2010

Konst i verkligheten 14 - ny


I lördags. På väg till Landskrona och som vanligt lite för tidigt ute. Lugnt men ändå mycket folk på Centralen.

Då hittade jag detta konstverk mitt i verkligheten. Det fanns inga uppgifter om vem som skapat det, bara ett nummer - 25 - ovanför själva skulpturen. (1-24 kunde jag inte se någonstans. Möjligen var utställningen på väg att plockas ner.) Materialet är kartong, tejp av tre slag: gaffa-, markerings- och reklamtejp, och tusch. På kartongens lock har någon mycket noggrant ritat en vinklad pil och skrivit texten "BILJETTAUTOMAT". Jag hittade ingen knapp, trots att jag letade på alla tillgängliga sidor. Det gick nämligen in en sladd i objektet, något som tydde på att man kunde aktivera det. Kanske kunde man få det att låta. Knappast skulle den röra på sig då den var väl förankrad i golvet. Kanske hade locket öppnats och något, måhända i naturlig storlek, skulle sväva upp ur lådan.

Kanske var det en hyllning till den nyligen avlidna Martin Ljung. Hur tänker jag då? Jo, kopplingen Ljung och tåg är naturlig. Ni minns väl "det var en gång en gubbe, som bodde i en lådda..."? Här är låddan.

Men så idag dyker "låddan" upp igen. I DN. Vi var fler på utställningen som fotograferade:

"Tillfälligt ur funktion"-lappen förklarar det mesta. Verket är trasigt och därför fungerade den inte. Knappen var borta.

fredag 15 oktober 2010

FAKIRER!

På måndag, ja, om tre dagar, kommer min efterlängtade bok "Fakirer". Det är som ni säkert redan vet en faktabok för nyläsare. Det kan väl hända att de som i första hand kommer ifråga är barn mellan 6 och 10 år ungefär, men enligt min vän och huvudperson i boken - fakiren Orthae - finns det ingen bok på svenska som innehåller så många spännande fakta om fakirer. Och det kan jag, efter mitt researcharbete, bara intyga.

Man får inte bara lära sig om fakirernas historia, vad de gör och varför de gör så många konstiga och äckliga saker, nej, man får även se hur de ser ut. Och det visar Jojo Falk i sina mycket uttrycksfulla och grafiskt delikata illustrationer. Ordet kongenialt ligger nära till hands när man betraktar den helhet Jojo lyckats med, helheten mellan text och bild. Lysande.

Sist men inte minst får man också lära sig hur en fakir tänker och vad som är viktigt att tänka på. Inte för att man ska bli fakir, utan för att man ska våga göra sånt som är svårt, fråga chans på någon eller gå till tandläkaren. Eller om man vill bli bäst.

Så här skrivs det om mig, fakiren och boken i Mitt i Söderort:

Dessutom kan man vinna boken på den här sidan. Det är Breakfast Book Club som lottar ut tre Fakirer och om man vinner följer en Kameleontpojken med av bara farten! Tre bokpaket lottas ut till tre utvalda som kan berätta det bästa cirkus- eller fakirminnet!

Kom igen!

torsdag 7 oktober 2010

Gotland

Stjärnhimlen är verkligen som ett tak.

Skickat från min iPhone

onsdag 22 september 2010

Intercity

Det är skönt att det tar lite tid att åka. Jag brukar säga att man måste hinna ha tråkigt en stund också. Men idag hinner jag ändå inte ha tråkigt. Jag har fullt upp med att skriva och läsa. En bok - Radhusdisco av Morgan Larsson - ska läsas ut, även om det tar emot... och några kapitel till i mitt eget manus ska bearbetas eller skrivas om. Får se hur mycket som blir gjort.

Arboga nu.

Skickat från min iPhone

På väg

Nu rullar tåget ut från Stockholm central.

Skickat från min iPhone

Hektiska dagar

Då är det dags att åka till bokmässan! Äntligen! Men först ska jag intervjuas här hemma av en journalist från tidningen Söderort. Fakiren Orthae är på väg med alla sina svärd, nålar, råttfällor och häftpistoler.

Klockan ett åker jag sedan söderut i solen. Det lär vara den sista sol man ser på några dagar. Dels kommer väl regnet in över Göteborg och dels tillbringar man den mesta tiden inomhus när det är mässa.

Jag har gjort en lista över folk och förlag jag vill träffa, och på tåget ska jag ta itu med mässkatalogen och planera mer i detalj. (Jojo... det lär väl bli si och så med den saken. Brukar gå mest på känsla.)

onsdag 15 september 2010

Rullstolseländet går vidare

Elitserieklubbarna har börjat svara. Först ut var MoDo, därefter kom Skellefteå och Luleå. Det är nu en gång så att norrlänningar är lite piggare och raskare, och definitivt mer serviceminded är sörlänningar... Men Linköping och Södertälje har också svarat nu idag.

De berättar om hur många rullstolsplatser de har på sina arenor och hur de handskas med bokningen, och jag kan redan nu säga att inget av de andra lagen gör som Djurgården, men på de andra arenorna verkar det i de flesta fall också finnas fler platser att fördela.

Återkommer med statistik när alla svar kommit in.

Intressant. Tycker i alla fall jag.

Ta av dig skorna!

En av mina facebookvänner befinner sig i Frankrike, och där fick han höra följande historia:

"Det absolut roligaste jag var med om i Bordeaux var följande sanna historia som en av arrangörerna berättade. Han hade varit engagerad i ett projekt för äldre kvinnor som hade lätt att hitta bort men svårare att hitta hem igen. På deras skor hade ingenjörerna i hemlighet satt RFID-taggar (signalsystem) så att det gick att lokalisera dem var helst de gick i omgivningen. Efter ett tag hade några av kvinnorna börjat ana att de var övervakade och som svar på den integritetskränkningen hade de börjat byta skor med varandra så när personalen upptäckte Brigitte i fel ända av stan kunde det istället röra sig om Yvette som tog sig en calvados på en bistro. Verkligheten överträffar alltid dikten."

Underbart! Det är krut i kärringarna i Bordeaux!

Publicerat med tillstånd av Arne Svensk

tisdag 14 september 2010

Rullstolseländet...

Som jag skrev i förra veckan så brukar jag och min rullstolsburne vän, gå på en del evenemang tillsammans. Och nu sätter elitserien i hockey igång och då förvandlas han från Bajenfan till Djurgårdssupporter... Bajen är inte mycket att ha i hockeyrinken...
Den sjätte september släpptes biljetterna till den här säsongen och jag hängde på låset. Bara för att konstatera att biljetterna till öppningsmatchen nu på torsdag, redan var slutsålda. Jobbigt.
Men så fick jag klart för mig att det var samtliga biljetter till samtliga matcher på Johanneshov den här säsongen som var slut! Helt otroligt.
Djurgårdens IF hade bestämt sig för att prioritera de egna medlemmarna och låtit dem som ville köpa säsongskort. På så sätt rök alla rullstolsplatser innan biljetterna egentligen var släppta.
Jag kontaktade DIF:s ordförande Janne Ednertz via mail och vi hade ett litet och inte alltför hätskt utbyte där han berättade att han tagit kontakt med värden - Globe Arenas - och krävt att de skulle bygga fler platser, då efterfrågan av rullstolsplatser var större än tillgången.
Jag ringde Globen idag, men insåg snart att de inte tar på sig ansvaret för hur DIF fördelar de begränsade platserna, och jag är benägen att hålla med: DIF sparar inte ens en ynka plats för en tillrest, rullstolsburen, motståndarsupporter. Och absolut inte för spontanbesökare som jag och R.

Vad göra? Jag ringde "min" klubb Timrå IK och det visade sig att de aldrig tänkt på det här med att deras supporters i rullstol inte kunde följa med till Hovet på bortamatch. "Problemet" hade liksom inte uppstått. Men redan idag har de diskuterat saken, både internt och med värden för hemma-arenan i Timrå.

Och jag, vad har jag gjort och vad KAN jag göra? Jo, jag har skrivit till Diskrimineringsombudsmannen och berättat. Dessutom har jag skrivit till de övriga elitserieklubbarna om vad de tänker om detta, och hur de har det på sina hemma-arenor.

Det ska bli spännande att se om något händer.

Och förresten: Carolas julkonsert på Cirkus... Jag ringde dit idag och det visade sig att de inte släppt rullstolsplatserna än. De har som max fem (5!) platser för rullstolsburna, men måste avvakta för att se hur stor plats kontrollborden för ljud och ljus tar. Ju större kontrollbord, ju färre rullstolsplatser.

Cirkus är unikt, för det är en K-märkt byggnad med stora höjdskillnader och trånga passager. Men de har ett mycket fint bemötande och de är väl medvetna om problemen, så imorgon kommer någon från deras biljettförsäljning att ringa mig. Och kanske, kanske får R och jag gå och lyssna på Carola i december. R blir glad, och när han blir glad blir också jag glad.
Håll tummarna!

Hur känns det, Thorbjörn Fälldin?

Det fanns en tid när jag förstod dem som kunde lägga en röst på Centern. De företrädde en stor grupp människor, framförallt på landsbygden och i mindre städer. De hade en rakryggad ideologi och en humanistisk grund i sina åsikter. Det var länge sen.

Två saker slog mig igår: Centern är det parti i Allijangsen som arbetat minst för miljön - alltså har man givit upp miljöpolitiken. Man har till och med gått med på mer kärnkraft. Centern söker sina väljare i storstäderna - alltså har man givit upp landsbygden och filosofin att hela landet ska leva.

Vem behöver Centerpartiet idag? När dessutom Maud Olofsson förra veckan röt till om att hon inte skulle "sätta sig i en regering med en K-O-M-M-U-N-I-S-T!" menade hon också egentligen att hon hellre väljer den där brunskjortan Åkesson än Ohly vid en situation där de rödgröna skulle bjuda in till samarbete över blockgränsen för att hindra rasisterna från att få en vågmästarroll.

Centern är ett farligt parti som i sin desperation över opinionssiffrorna nu kan sälja ut det lilla som finns kvar av sin ideologi. Om det nu finns något bottenskrap att ta till...

fredag 10 september 2010

Rensning! Eller... ja... flyttande av prylar

Eftersom jag har nytt bord som går att höja och sänka, får det inte plats några hurtsar under. Tidigare har jag haft två under och en vid sidan. Alla fulla med... saker och papper. Viktiga grejor. Som nu måste sorteras upp och till stor del slängas.
Det är intressant att se vad man sparat i sina lådor. Cd-skivor med program med mycket gammalt bäst-före-datum, pennstumpar, plastkort, manualer och viktiga papper i plastmappar. Tror att jag hittade ungefär 50 plastmappar.
Och vad gör man då med allt skräp? Slänger man det?
En del kanske, men det mesta fördelas i högarna "lägga undan här nere" och "upp på vinden".

Det krävs mod för att man ska våga kasta saker!

tisdag 7 september 2010

Arbetsplatsen

Jaha, ska man säga: "Nä, nu måste jag gå och ställa mig och skriva", nu då? Ja, det får man. Fast vid det nya höj- och sänkbara bordet kan jag också sitta på pilatesbollen. Det är bra med omäxling.

Det var i fredags kväll, sent, när jag hade lagt mig, som jag fick för mig att kolla Blocket efter ett sånt här bord. Jag hittade en gammal annons - den var ifrån december 2009 - med ett lite väl stort bord. I Gävle... Ödet, säger jag bara, ödet: jag hade hyrt en liten lastbil samma dag och skulle på söndagen åka till Gävle med sonen och hans bohag.

Det är märkligt. Nu står det här, och jag står intill, med bra stöd för handlederna, rak rygg och avslappnade axlar. Trevligt.

måndag 6 september 2010

De där spännande djuren

När jag får tid... ska jag skriva hela historien om hur jag snöat in på fladdermöss. Och ja, jag håller på att skriva en faktabok för barn om dem. Och till helgen ska jag åka upp till Eldnäset och se om de är kvar, eller om de flyttat iväg till sitt vinterboende och påbörjat dvalan.

Ni vet väl att fladdermössen parar sig i augusti. Sedan går de i vila i september, och först när de vaknar igen till våren befruktas honorna. Det är märkligt. Spermierna ligger och väntar på sol och värme.

Det finns mycket som är fascinerande med de där djuren. Ni skulle bara veta.

torsdag 2 september 2010

Otillgänglighetens förbannelse

Jag har en vän som är rullstolsburen. Han och jag brukar gå på fotboll, handboll, hockey och ibland även på konserter tillsammans.

Eftersom jag har lättare att hålla reda på saker och är bättre på att prata bokar jag biljetterna. Det är inte så himla lätt heller, för om man sitter i rullstol måste man, hör och häpna, ha särskilda biljetter.

Längre än så har vi inte kommit fast det är 2010 och redan Olof Palme talade om ett samhälle tillgängligt för alla. Han sa att man inte skulle anpassa samhället för vissa grupper, utan ge alla tillgänglighet. Handikappanpassning kan också vara kränkande och stigmatiserande. Där var han rätt ute, den gamla visionären.

Häromdagen ringde jag (om man ska ha "rullstolsplats" måste man ringa och sitta i telefonkö minst tjugo minuter... men det är klart att om man sitter i rullstol så kan man ju sitta och vänta en stund, medan andra ofunktionshindrade kan boka sina biljetter på nätet) till Ticnet för att boka biljetter till Carolas julkonsert på Cirkus som min vän gärna vill gå på.

Nu råkade jag ringa en dag innan biljetterna släpptes, men jag fick ändå genast besked om att det såg ut som om platserna redan var uppbokade. Det lät lite konstigt: biljetterna fanns inte än, men platserna verkade bokade.

Nå. Igår släpptes biljetterna och efter en ovanligt kort kötid på arton minuter kom jag fram och fick efter ytterligare lite väntan reda på att rullstolsplatserna redan var slut. Tyvärr.

Det slog mig först då att det är helt absurt. Försökte tänka in det här i min egen vardag: jag kommer på att jag ska gå på bio en kväll. Då måste jag först genomlida en telefonkö för att boka en biljett. Sedan är det nästa telefonkö för att boka resan - och hålla tummarna för att färdtjänsten förstår vad jag säger (bokningen sker via Litauen eller Vitryssland - billigast så) och att de har någon ledig buss.
Om jag sitter i rullstol.

Hur länge ska det vara på det här viset? Hur tänker man när man renoverar, eller bygger nya, lokaler för allmänheten: teatrar, biografer, konserthus osv.? Gör man dem flexibla så att man kan flytta en fåtölj för att göra plats för en rullstol? Det borde vara hur enkelt som helst, för vi pratar inte om att det plötsligt skulle råka dyka upp 73 rullstolsburna till en föreställning, men om så vore så borde det gå att ordna plats!

Jag har inte hört något av en sån diskussion på ett tag. Det har mer handlat om inskränkningar i rättigheter de senaste åren. Och jag vet inte ens om det blir bättre med ett regeringsskifte. Den enda som uttalat sig till stöd för exempelvis den personliga assistansen är Lars Ohly.

Imorgon ska jag ringa till min vän och berätta att det finns 200 platser kvar till Carolas julkonsert, men att inga av dessa är tillgängliga för honom.

torsdag 26 augusti 2010

Fakirer har fått en recension!

Ja, nu börjas det. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom boken kommer ut först i slutet av oktober, men jag är inte alls avig.
Men det är i alla fall BTJ som skrivit om den i nummer 13 av sitt häfte. Och så här står det:

"I förlaget Natur och Kulturs serie med lättlästa böcker markerar man böckerna "Lätt" "Lättare" och "Lättast". Denna jagberättelse i genren "berättande fakta" har markerats "Lätt" och tillhör därmed den svåraste kategorin. Texten är ganska omfattande men blandas upp med rikligt med tydliga bilder i svart tusch. Man får veta det mesta man behöver om fakirer och andra självplågare samtidigt som jaget delger läsaren sina egna funderingar om fenomenet. Ämnet angrips från alla håll; historiskt, psykologiskt, fysiskt m.m. Varför blir man fakir? Kanske för att imponera på tjejer som just i detta fall! Författaren bygger upp en viss stämning att det är häftigt att vara fakir men utfärdar varningar att ge sig på egna försök. Man ska nog inte vara alltför blödig när man läser. Boken innehåller minst sagt en hel del otäckheter och det är nog bra att illustrationerna inte är fotografiska utan tecknade i en humoristisk stil. Genren fyller en kompletterande funktion mellan ren fakta och skönlitteratur och kan därmed fånga nya läsargrupper. Boken passar åldern 7–11 år beroende på läsförmåga och intresse. Kanske kan även de mest svårflirtade pojkarna kan bli lässugna. – Madeleine Jehpsson"

Inte så illa, va? När man läser sånt där blir man peppad att fortsätta skriva "berättande fakta", om fladdermöss, till exempel...

onsdag 25 augusti 2010

Konst i verkligheten 13 - repris

Pulkorna anade ingenting förrän det var för sent. Snön försvann under dem och de blev fast i backarna. Förvirrat ropade de till varandra. Förvirrat såg de sig om efter räddning. Förvirrade somnade de till slut.





Jo, ibland hände det att mamma och pappa tog ett par dagar ledigt på sommaren, som sagt var. Vanligtvis en måndag och en tisdag. Då kunde det bli en semesterresa upp till fjällen, ibland till Norge och Essansjön, eller också till Tåsjö.

Då kunde vi åka efter att de stängt affären klockan ett en lördag. Fast först skulle kassan räknas, alla köttvaror och ostar packas in i kylarna och golven sopas och våttorkas. Och så var det där evinnerliga kaffet som skulle drickas.

Jag och min syster kunde vänta hela lördagen längst bak i Duetten. Där låg vi och läste tidningar och lyssnade på radio. Vi höll på att bli galna när de sa att de skulle dricka kaffe också innan vi kom iväg. Det konstiga är att jag inte minns något om mat, ja, att vi åt något innan vi for.

Resan var ett äventyr på usla vägar och vi hade alltid den låga solen i ögonen den sista biten innan vi kom fram till Tåsjö och Frans och Karolina.

Det här måste vara 1961. Jag ska fylla två den hösten. Men nu är det sommar och vår fina Duett har blivit lite skitig på vägen dit. Jag spexar lite framför kameran med en blomma i handen. Syrran sitter precis bakom mig, och vilka de andra två är vet jag inte just nu.

Tåsjö var härligt att komma till, dels för naturen: de långa, branta backarna som jag sprang i, föll och fick en massa skrubbsår. (De där fallen kom tillbaka i drömmarna i många år, men inte som mardrömmar direkt utan mer som vanliga fallandedrömmar.) Men också för att Frans och Karolina var så sköna människor. Det var fritt och ledigt hos dem, de var enkla och naturliga. Jag kände mig hemma hos dem.

Och så hade de djur.

Jag kan inte minnas hur vi bodde där de första åren. Antagligen sov vi i det stora huset för de höll alltid till i sommarköket. Intressant företeelse det där med sommarkök: det var vanligt på bondgårdar förr att man ungefär i maj flyttade från det varma boningshuset och ut till ett enklare hus på gården. Det var svalare och friare där - måste ha känts lite som att flytta till stugan. Och då kunde man gå loss och städa ur boningshuset ordentligt.

Men jag vet inte om man byggde sommarkök. Mest troligt är väl att sommarköken kom till när man byggde nytt hus och då användes det gamla på sommaren.

Mamma och jag sitter utanför sommarköket och gosar med hunden. Jag tycker väl att det är sådär. Jag har alltid haft respekt för hundar och det är inte helt utan anledning. Men det kan jag berätta om en annan gång.
Så här såg boningshuset på Jakobssons gård i Tåsjö ut:
Och här är till och med pappa med. Det var oftast han som tog bilderna, men vid det här tillfället tror jag att han använde självutlösaren. Eller så är det möjligen Frans som fotat.




söndag 22 augusti 2010

Sista april, Funäsdalen

Den här bilden är tagen en sista april något av åren 1965-66. Mina föräldrar var inte mycket för semester. De drev i alla år en lanthandel och lämnade den inte gärna i händerna på "flickorna": de anställda biträdena, eller expediterna. Någon dag kunde det gå, men inte en hel vecka. Runt påsk och vid sista april kunde det bli en kort resa upp till fjällen.
Ledighet betydde "fjällen och fiske" för min far. Vid eller på en sjö kunde han koppla av.
Det här året hade vi hyrt en stuga i utkanten av Funäsdalen och jag minns två saker tydligt från den helgen: rädslan för häxpipor och den stora stenen som hade rullat nerför berget och rakt in i ett hus. Tror det var i hotellet. Har bilder i huvudet av ett hus som såg lite ut som ett dockskåp, för ena väggen saknades. En toalettstol hängde rakt ut i luften i ett rör.
På fotot ser mamma ut som en modell från en hantverkstidning där man kan hitta mönster till den stickade tröjan eller mössan. Min mössa, däremot, vill jag minnas var hämtad ur sortimentet på Bloms, vår affär. Morsans stövlar kompletterar bilden av modell, tycker jag.
Det syrran har på huvudet vet jag inte vad det kallas. Det var luddigt och mjukt minns jag.
Pappa syns som en spegling i bilens bakskärm.

fredag 20 augusti 2010

Gäddan på PV:n

Tittar på gamla bilder med sonen. Varje gång jag ser det här fotot slås jag av hur fint det är. Bilen, gäddan, aningen av ladugården där hemma och missionshuset i bakgrunden. Det är fantastiskt. Antagligen var det farsan som tog bilden med sin Zeiss Ikon. Mmmm.

Kameran finns kvar, och jag tror att den fungerar. Min systerson har den. Det är en bälgkamera som ligger i ett hårt läderfodral. Kom ihåg att jag gick upp till Näsström när jag var kanske tretton, för att lära mig hantera kameran. Han var byns fotograf då. Han var den förste som berättade den magiska sanningen om bländare och tid för mig. Och om ljus. Fotografi handlar om ljus. Så är det.


Men åter till gäddan på bilen. Det är en fet vintergädda, troligtvis tagen på krok. Kan se framför mig hur de var tvungna att såga upp hålet för att få besten ur sjön. Gädda är inte direkt populär i mina hemtrakter. Känner knappt någon som äter den, inte ens en vintergädda. Verkar kräset, men så är det.


Bilen på bilden ägdes av Åke Wallin, som kom från Vallen, Haverö. Han och vår granne Ulf Löfstrand hade fiskat upp det där monstret. Åke blev sedermera körlärare för generationer av haverö- och ångebor. Dessutom är han än idag en stor flygentusiast med eget plan.


Jag träffade Åke förra sommaren och kunde då stolt berätta att jag äntligen, vid 49 års ålder, åkt dit för fortkörning. Vad då, sa Åke, har du ingen varnare för fartkameror? Det har jag. Sedan berättade han att han varit på flygträff på Stora Blåsjön och funderade på att ta en tur upp till fjällen med planet i veckan, för att kolla hur det gick med hjortronen. Han måste vara över sjuttiofem år nu. Men glimten är kvar i de ögonen.


Den här bilden visar även vår ladugård. Vi hade ju aldrig några djur, men den tidigare ägaren till affären, NO Blom, hade några kor. I huset närmast bilen, bakom bilen, fanns ett gammalt vagnslider (heter det så?), där man haft en vagn tidigare. I min barndom hade familjerna i byn sina frysfack där. Jag vet inte hur det gick till, men vid något tillfälle köptes det in en stor frys. Den bestod av massor med små fack med lås. Dessa kunde familjerna hyra och använda för att frysa sina varor. Det känns fint på något vis, att ha vuxit upp i en mer kollektiv tid. Mina föräldrar var dessutom mycket aktiva i föreningslivet, förutom att de skötte affären i nästan femtio år. Men nu halkar jag iväg till andra historier.


Om bilen: den är bara vacker. Av mina vänner på Facebook fick jag veta att det är en PV444 av 1957 års modell. Och att de inte pjoskar sig med några vinterdäck inte. Man anpassade väl farten efter underlaget och körde mest i utförsbackar på den tiden...


Och gäddan fraktade de nog helt enkelt hem sådär. Man vill ju inte ha ett sånt elände inne i en så fin bil.


Här är fiskarna själva och fisken.


Visst är det stiliga killar? Särskilt Åke (vänster) med backslick och skinnjacka. Lågskor dessutom. Ulf ser mer klädd ut, klädd för fiske.

Bilden är tagen utanför vår affär i Kölsillre. Precis utanför affärsbron. Bakom dem ser man ljugarbänken och ovanför den ett skyltfönster. Det försvann på 70-talet när butiken byggdes om till snabbköp.

Gamla bilder

Igår la jag ut några bilder på Facebook. Det var bilder som fick folk att reagera, på olika sätt. FB är så snabbt och obeständigt, så nu lägger jag ut bilderna och mina texter här också. Ska även försöka få med lite av kommentarerna.

torsdag 12 augusti 2010

Lekstuga?

Ja, ibland undrar man. Nu har någon lyckats gräva fram en benbit i Etiopien. Den har räfflor av något som verkar vara sten. Benbiten verkar mer skitgammal än allt annat skitgammalt man hittat med räfflor på. Aha! Människan använde sig av verktyg för ännu mer skitlänge sen! JA! Då får vi skriva om historien igen: en liten människa har suttit här och skrapat kött från benen på ett djur för 3,39 miljoner år sedan! Vi får nya anslag!

Lite så känns det. Man bygger nya och bygger om gamla teorier. Det kommer avhandligar, artiklar, föreläsningar, vetenskapliga program i teve, dokumentärer med avancerad animation, böcker, böcker och böcker. Tills man hittar nästa benbit med räfflor på...

Det är en evighetsmaskin vi hela tiden pumpar in pengar i och det är också fruktansvärt spännande.

tisdag 10 augusti 2010

Augusti - dags att schejpa upp ett och annat

Tillbaka i stan på riktigt. Sprang nyss 4 kilometer och insåg att det är hårdare med asfalt än med grusväg. Får tänka på det.

Mycket att göra: fortsätta bearbeta ungdomsboksmanuset, få iväg den lilla sagan, jobba med företagstexten, redigera sommarbilder som jag ska skicka in till en utställning (Mitt Ånge), ta tag i det här med Bokmässan - var ska jag bo och hur ska jag åka dit?
Det är många saker som behöver falla på plats den här veckan, men idag blir det lite minisemester i stan ändå: tänker försöka hinna med invigningen av Kulturfestivalen och Håkan Lidbos musikaliska hyllning till staden. Tråkigt nog krockar det med tvättstugan...

söndag 4 juli 2010

Summa Espania

Näst sista dagen i Fuengirola och man börjar så smått summera de här två veckorna. Spanien är fina fisken. Vi har sett stad och land, berg och hav. Och en hel del vm-fotboll i helt rätt miljö. Vi har promenerat och vi har badat och ätit gott: nästan bara fisk. Några böcker har blivit lästa, trots att tankarna flutit rätt trögt i värmen. Det började krypa lite i kroppen i fredags, men nu är jag i fas igen. Fördelen med att det börjar kännas tråkigt är att vägen blir kortare till skrivandet, och de senaste dygnet har min historia fått nytt liv igen. Att skala bort en gammal gubbe och ersätta honom med en ung tjej är inte det lättaste, men nödvändigt för tema och djup. Det ska nog bli bra - bara hon inte tar för mycket plats...

Gårdagen avslutades i total eufori efter Spaniens ett-noll seger mot Paraguay och avancerandet till semifinal i VM. Nu får vi användning för våra fina röda tröjor även där hemma.

I morse - när vi skulle ta vårt morgondopp vid halv åtta - såg vi en del firande spanjorer som var på väg hem... Annars var det rätt trångt på playan idag. Söndag: alla lediga.


Nu ska vi ut på piren och mysa en stund när solen långsamt sjunker ner och värmen kanske också sjunker ner mot 30 grader...

lördag 3 juli 2010

Moln på solkusten!

Amäh! Heter inte det här "Solkusten"? Och så blir det moln på himlen. Och till och med ett par regnstänk. Ska det vara på det här viset? Pengarna tillbaka!

Men det har varit en skön dag ändå. Orkade med att titta på HELA marknaden och den var typ sexhundra meter lång. (Nu kom solen fram - som en hälsning till det spanska fotbollslandslaget som spelar den viktiga kvartsfinalen om ett par timmar.) Det fanns högt och lågt på marknaden. Mycket var loppis med högar av kläder direkt på marken, och annat var rena antikviteter i glasmontrar. Och som ett exempel på vad som fanns att köpa kommer här en bild:

Fem böcker om Hudiksvall! Ångrar mig lite nu att jag inte slog till på dem... kanske kunde ha blivit en fin present till någon från glada Hudik.

Annars är det faktiskt så nu att jag börjat få nog av värmen och semesterlivet. Det är inte min bästa gren: värme och overksamhet. Men det har varit underbart och jag vill hit igen, för det finns så mycket mer att se och uppleva.


En slags recension

Här nere i värmen har jag läst den omtalade och något upphaussade thrillern "Hypnotisören" av författarparet Androgyn. De är så vackra tillsammans att bara det räcker till att säkra framtid och ålderdom med några snabbskrivna böcker. Men om jag ska haka på och bidra till deras förmögenhet får de nog skärpa till sig lite och höja kvalitetsribban en rejäl bit.


En orsak till att de började på den här serien är säkert utmaningen att som "seriösa" författare ta sig an en "lägre" genre och visa var skåpet ska stå. (Den andra drivkraften är uppenbar: pengar.) jag hade förstås höga förväntningar på boken; fattas bara annat. Men mina förväntningar kom på skam.

Det är hyfsat driv i intrigen och halvvägs in i boken är jag med; bristerna är inte i majoritet, så att säga. Men sen bär det iväg. Historien är mer än lovligt konstruerad och de inblandades mentala och logiska kapacitet är högst bristfällig. Dessutom kan man som läsare inte identifiera sig med någon person på ett sånt sätt att man känner sympati. Man skiter helt enkelt i hur det ska gå för dem.

Jag blir förbannad när jag läser "Hypnotisören". Mest för att de inblandade är så korkade och att historien saggar på ett så irriterande sätt: det är som om bara en person i taget lever. Dåligt skrivet alltså. Och obegripligt att de lyckats sälja den till 15 andra länder redan i manusstadiet.

Dessutom betyder inte "undslippa" att något glider en ur händerna, utan att man råkar säga någonting.

Vill du bli riktigt irriterad i sommar - läs "Hypnotisören".

torsdag 1 juli 2010

Torsdag - veckorapport

Jaha, var ska man börja då? Senast jag skrev var vi i Cutar och det var väl i fredags? På fredag kväll besökte vi en av de två små barerna där och såg Spanien slå Chile i fotbolls-VM. Det är ändå mer känsla att se matcherna tillsammans med andra. Återkommer till det.

Månsken över hamnen i Fuengirola. Bilden är tagen från taket på "vårt" hus.

Vi åkte "hem" i lördags och resan gick som en dans hela vägen till Fuengirolas. Bad förstås när vi kom fram. Det kändes både bra och dåligt att komma hit igen efter det totala lugnet uppe i bergen. Här är det så turistigt att man ibland vill kräkas. Men vi har också, de senaste dagarna, upptäckt att den här staden har sina gamla genuina stadsdelar och kvarter. Min teori är att stan egentligen är minst tre byar som växt ihop. Det finns liksom olika centrum. Det finns ett kulturhus, en tjurfäktningsarena, en massa skolor och gamla kyrkor. Och kaféer.


När det var dags för fotboll egen: åttondelsfinalen mot Portugal, köpte vi matchtröjor och gav oss ut på stan. Alla turistrestauranger, barer och kaféer visade matchen, men där var det tunt och mest engelsmän. Vi gick in på en liten gata och där hittade vi Bar Meson Galicia och där var det bara vi och en massa spanjorer. Det var hög stämning redan från början och när Villa satte segermålet lyfte vi taket tillsammans. På lördag är det dags för kvartsfinal mot Paraguay och då vet vi vart vi ska gå.


I förrgår åkte vi in till Malaga och tittade på staden och framförallt Picassomuseet. Men stan... Jag gick bara omkring och fotade fasader och balkonger. Kolla här:


Så igår tog vi en guidad tur till Granada och Alhambra. Det var häftigt. Det låter väldigt platt att säga att det var häftigt. Det var fantastiskt och det ena rummet var vackrare än det andra. Bilder gör sig inte, men jag lägger ett par här i alla fall:





Kicki och jag tog nästan 400 bilder runt om och i själva Alhambra. Ändå hann vi också med att njuta och uppleva. Det är... som sagt var, häftigt.

Nu ska jag gå hem och äta lite kvällsmat. Imorgon ska vi upp tidigt igen och ta ett uppfriskande bad i rent och klart vatten!

fredag 25 juni 2010

Denna vecka

Jo, det var ju så att uppdateringen av bloggen med hjälp av mobilen förstås inte fungerar när jag har stängt av uppkopplingen för att slippa en tokräkning när jag kommer hem. Men jag har ju försökt och nu när jag har tillgång till nätverk för datorn ska jag upprepa vad jag redan skrivit så att ni kan hänga med.

I tisdags kom vi alltså till Fuengirola sydväst om Malaga. Vi tog oss ner till havet direkt.


"Vi rika har det bra, brukar mina svärföräldrar skämta när de mår riktigt gott, och så känner jag nu: det är varmt, havet svalkar, maten är god, ölen kall och boken jag läser är bra. Semester.

Det är lätt att ställa om till det här livet. Bara det är en gåva. Jobb och ansvar känns som avlägsna ekon av ett passerat åskväder. Det är lugnt och vilsamt."



En solkatt som hälsade på oss när vi åt friterad anjovis och räkor. Fina bilder blev det.

Igår åkte vi alltså hit till Cutar. Först pendeln in till Malaga och där hittade vi faktiskt rätt buss till Torres del Mar trots att infogubben sa fel.
I Torres del Mar kände man inte till något om någon buss till någon plats som hette Cutar... Inte på busstationen och inte på turistinformationen. Hm. Vi gick till slut tillbaka till busstationen och när tiden var inne dök en liten buss upp och den här tanten med regnbågsmössan intygade att den gick hela den långa och vindlande vägen upp till Cutar.



Och idag har vi inte nöjt oss med att vara högt uppe i bergen, utan vi gick ännu högre, så högt att vi långt borta kunde se havet.


Cutar. En fantastisk by. Helen och Rudis hus är högst upp och det syns längst upp till höger, bakom kyrktornet. Här har de bland annat kurser och man kan läsa om det på www.lacultura.cc

Uppe bland bergen

Jag har uppdaterat bloggen ett par gånger med hjälp av mobilen, men det har liksom inte "tagit". Så nu får ni inte veta någonting om de blekfeta engelsmännen eller den vänliga tanten i regnbågsmössan...

Vi har tagit oss bort från turistparadiset/helvetet i Fuengirola och åkt upp i bergen till Cutar och Helen och Rudi. De bor högst upp i den lilla byn.




Nu ska vi ner till bagaren och se om det finns färskt frukostbröd. Sedan blir det nog en liten bergsbestigning - man kan se havet från en topp här intill. Det är otroligt tyst här, tyst och rofyllt. Bara en väldigt aktiv tupp i granngården och några hundar som gärna svarar på tilltal nere i dalen.

Vi trivs lika bra som kattorna här!

tisdag 22 juni 2010

Arlanda

Strax dags för incheckning. Sedan lämnar jag nätet. Men jag kommer kanske att återkomma här via SMS. Det är ju möjligt att det händer spännande saker i Spanien. Hejdå Sverige!

måndag 21 juni 2010

Multimedia message

Andalusien

Nu ska jag sova. I minst tre timmar. Halv fyra står taxin här utanför. Fyra går flygbussen. Sex lyfter planet. Halv elva landar vi i Malaga. Vid tvåtiden går vi ner på stranden i Fuengirola. Det ska bli skönt.

Konst i verkligheten 12 - ny

Det måste vara jobbigt att vara gatlykta. Stå där och lysa och vara vacker hela den långa tiden som är så mörk här i vårt land. Lyktorna måste tröttna och längta efter annat ljus, annat ljus och värme. Så tänkte jag en dag och då blev jag så glad när jag såg de här två gatlyktorna som helt enkelt lagt sig för att sola i gräset.