Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

tisdag 29 maj 2012

Skrivbok återfunnen!

De ringde just från Kulturhuset. Min skrivbok är återfunnen! Det känns skönt på många sätt. Dels av naturliga skäl för att jag hade börjat på en ny historia i den. Vet inte om det blir någon bok av den historien, men den är kul att skriva. Sedan hade jag en del anteckningar runt historien om Tore och det kanske blir en bok, eller i så fall snarare tre böcker. Jag har många anteckningar runt Fakir-boken och framförallt några teckningar jag inte vill bli av med.


Sedan är det tur att jag får tillbaka boken innan jag hunnit börja inbilla mig att den innehåller en massa oersättligt material av världsklass. Det skulle kunna bli en härlig livslögn: om inte den där skrivboken försvunnit i maj 2012, hade jag säkert fått Alma-priset...
Alma-priset ja: jag var på Konserthuset igår och bevistade prisutdelningen. Det var tredje gången jag hade äran att delta och jag tror att det var bästa arrangemanget, även om det är roligare när författare som också är illustratörer får priset. Det blir roligare genomgångar av deras verk då. 


Det bästa var att jag äntligen fick se och höra First Aid Kit spela live! De är verkligen bra. Musikstilen är inte särskilt unik, men deras uttryck är speciellt. Så säkra och proffsiga, trots att de är så unga. Ser fram emot deras kommande verk och njuter av det de åstadkommit hittills. Det enda man kan säga till deras nackdel är egentligen att låtarna liksom går ihop efter en stund. Men det kanske är för att jag är så dålig på att lyssna på texter.


Och pristagaren då? Ja, jag har ännu inte läst Guus Kuijer, men jag kommer att göra det. Jag började faktiskt på hans "Boken om allting" igår kväll. Alla som var på prisutdelningen fick den i lilla presentpåsen och som ett nummer under ceremonien spelade några skådespelare från Stadsteatern upp en bit ur historien om den lille pojken Thomas. Den börjar mycket lovande.


Annars är jag djupt inne i "Eld" för närvarande. Det är spännande och engagerande. Kan verkligen rekommenderas! Men läs "Cirkeln" först. 


Välskrivet är det också, även om jag tycker att de borde ha jobbat vidare en vända med språket. För det mesta är det enkelt och lätt, särskilt är dialogen mycket bra, men emellanåt krånglar de till det. Ett litet (petnoga skit)exempel från sidan 185:


"Bahar är bara ett år äldre och när de var små trodde främlingar alltid att de var tvillingar, har mamma berättat. Men nu ser hon plötsligt ut att vara äldre än sin storasyster. När de sitter sida vid sida ser Minoo hur trött och tärd mamma är, trots att hon skrattar."


Vem ser äldre ut? Det blir ett syftningsfel här som redaktören borde ha sett, eller är det jag som är knäpp? Det är jobbigt med den här typen av småfel. Det spelar ingen roll för berättelsen, men jag stannar upp och börjar undra och då tappar magin i berättelsen lite av sin kraft. Läsaren ska inte behöva stanna upp och tänka över formuleringar; innehållet, däremot, är det ju bra om läsaren får fundera på. 


Ett annat ställe i samma kapitel (sidan 188):


"Vad tycker du om den här?" säger Ida när hon kommer tillbaka till sitt rum från det intilliggande badrummet."


Det här med lägen ska man se upp med. Spelar det någon roll var badrummet ligger? Räcker det inte med att säga att hon kommer tillbaka från badrummet? Och just ordet "intilliggande" hör inte hemma i den här texten. Tycker jag.


Efter det här följer det en mycket bra dialog och längst ner på sidan 189 kommer en reflektion där Ida tänker på hur Julia uttrycker sina åsikter, att hon hela tiden vill gardera sig med ord som "kanske", "ganska" och "lite". Det är väldigt bra! De orden finns med på min lista över förbjudna ord, men den kanske jag kan återkomma till en annan gång. 

måndag 28 maj 2012

Vankelmod och borttappad skrivbok...


Jag brukar säga att det är bra att ha flera projekt igång samtidigt, men just idag känner jag av nackdelen: jag vet inte riktigt vad jag ska ta itu med. Tore pockar på lite, men det gör också en gammal historia om Gabriel, killen som plötsligt får en efterhängsen ängel på halsen. 

Jag väntar så smått besked från två förlag. Det ena läser mitt (hopplösa) barnboksmanus om Zodiak, och det andra läser den lättlästa ungdomshistorien Kalkonerna. 

Förra veckan var jag helt inne i det nya faktamanuset och det har gått väldigt bra. Så bra att jag faktiskt skickade över texten till förlaget i torsdags. De läser. 

Det gick alltså väldigt fort den här gången. Men jag måste också betona att manuset inte alls är klart. Förstås. Det ska in mer roliga fakta och därför var jag på Etnografiska museet i förra veckan. Det gav verkligen nya intryck och jag kommer att kontakta en intendent där för att få svar på några frågor.

Och alldeles nyss bokade jag möte med en intendent på ett annat museum, men det blir inte förrän den 19:e juni.

Och texten har jag redan skickat iväg, som sagt. Därför känns det lite tomt.

Det är tomt på ett helt annat sätt också för i fredags försvann min skrivbok. Det var en Moleskin som nästan var fullskriven. Eftersom jag skulle träffa vännerna i Breakfast Book Club på morgonen och delta i Bokbytardagen under eftermiddagen, var väskan så tung att jag valde att lämna datorn hemma. Tänkte: "Idag ska jag skriva för hand." Och skrev för hand gjorde jag. Ett slags början på den absurda historien jag berättade om i förra inlägget.

Nu är allt borta. Och jag fattar inte hur det gick till. Visst: jag lämnade väskan obevakad en stund, när jag (och en massa andra fina författare) blev intervjuad av Läsambassadören Johan Unenge och när jag rotade runt bland bytböckerna, men varför skulle någon sno min skrivbok istället för plånboken? Iofs är en författares plånbok sällan särskilt intressant… 

Jag måste ha lagt ifrån mig den på soffan vid infodisken, där jag satt och skrev när kollegan Maja-Maria kom och skulle äta lunch med mig. 

Ändå rotar jag vidare här hemma och tror på något sätt att jag ska hitta den. 

Håll tummarna!

PS: igår träffade jag förresten mamman till en sexåring som har haft praktisk användning av min bok Fakirer! Han läser den när han ska gå till doktorn. Ja, han tar faktiskt med sig den till doktorn! Mamman får läsa några kapitel i väntrummet innan pojken ska ta en spruta. Att få höra sånt värmer hjärtat! Boken funkar!

måndag 21 maj 2012

Helgen som gick, veckan som kommer


Som personlig assistent fick jag i helgen möjlighet att komma till Göteborg och den stora Dans- och teaterfestivalen. På två dagar såg vi sex föreställningar av väldigt skiftande slag: från minimalistisk dans till teater där all tillgänglig teknik användes.

Det var ömsom vin och ömsom vatten, kan man säga, men en sak är säker och det är att kultur i alla former är väldigt inspirerande. Inte så att jag plötsligt börjar ägna mig åt koreografi istället för att skriva. Men alla uttryck man ser, all gestaltning, ger nya idéer. 

Det här ställde till det så att jag genast började skriva på en ny liten och väldigt absurd historia. Den är för ny för att jag ska våga berätta om den, men så mycket kan jag säga som att det dyker upp ett främmande element mitt i en relativt vanlig familjs liv. Något som påverkar deras liv i grunden. 

Idén kom till som en direkt följd av hur jag upplevde språk och uttryck i en ytligt sett väldigt enkel föreställning av Gunilla Heilborn och att jag saknade något i det minimalistiska stycket "Fuktig" av Jeanette Langert. Den första mjukhumoristisk, naiv och i tonen nära en Kaurismäkifilm, den senare tyvärr trasig av intellektuella anspråk och aningen överspänd och kall. 

Annars har jag ägnat den senaste veckan åt att skriva en faktatext om ett ännu så länge hemligt ämne. Tanken är att det ska bli ännu en bok i Lätta fakta för Natur och Kultur. 

Det har gått oerhört lätt och egentligen har jag redan en "färdig" text, men nu ska jag ge mig ut på mer praktisk research: det är ett par museer som måste besökas och några människor att pumpa på information. Men, som sagt var, upplägget är klart och texten är i princip skriven. 

Och där ringde de från Danmark. Dags att korrläsa och sedan att ägna större delen av veckan åt lite enklare översättning. Hm. Så kan det gå.

onsdag 16 maj 2012

Titta och skriv


Hur kommer man då igång med en historia? Det är väl bra att ha en idé att utgå ifrån, men det viktigaste är nog, enligt mig, att skriva. Man kan skriva sig fram till en historia. 

Och vad man skriver spelar inte så stor roll: rätt som det är har man början till något. En scen kanske, ett möte, en dialog, en situation, och det man skrivit ger frågor om vad som hände innan och vad som ska hända sedan. 

Hur det jag skrivit och fått ut hittills kommit till, tror jag att jag har en ganska klar bild av. 

Boken som kom förra veckan, bilderboken "Vega i vågorna" (Opal, illustrerad av Sara Gimbergsson), är en väldigt enkel liten äventyrshistoria, och den började på stranden i Fuengirola, Andalusien, sommaren 2010. En pappa hade fullt sjå i badet med sina tre barn. De två stora var kanske tre och fem år, och så var det då lillan som guppade omkring i sin badring som hela tiden hade en tendens att flyta iväg med henne. Pappan vände sig om och drog tillbaka henne nära sig, sedan lekte han med de andra. Lillan flöt iväg och han fick vända sig om och dra tillbaka henne. 

Jag började tänka på vad som kunde hända om hon flöt iväg ut i havet med sin badring och sina armpuffar. Sjunka kunde hon ju inte göra, men vilka äventyr skulle hon råka ut för? 

Där satte det igång och i början av hösten hade jag ett färdigt manus som Sara fick läsa. Men det är en annan historia.

När det gäller "Kameleontpojken" var det lite mer komplicerat. Det började med att jag läste den absurda "Berättelser kring slentrianen" av Bertil Pettersson

Jag började skriva en liten historia om ett märkligt cirkussällskap i Petterssons anda. Huvudpersonen Joe hade som arbetsuppgifter att sortera sågspånet efter föreställningarna och att vika ihop girafferna. Det var väldigt roligt att skriva den historien. Jag fick många knäppa idéer, bl a om utbrytarkungen Garibaldo, en hönsjonglör och en laxslukare. Men det blev inte mycket mer än en ganska lång skrivövning. 

När jag sedan bestämde mig för att skriva en äventyrshistoria om en tjej på rymmen kom min Cirkus Farimo väl till pass. 

Så där kan man arbeta: man liksom bygger öar av händelser, platser och relationer som man kan luffa och tuffa fram mellan. Därför är det också bra att spara idéer och kasserat material från andra skriverier: allt kan bli element i en ny historia.

Och kontentan av det här är egentligen att det finns två väldigt viktiga saker att ägna sig åt. 1. Se sig omkring – historierna finns redan där och man hittar dem om man är mottaglig. 2. Skriv och skriv ännu mer – det går att skriva sig fram till en berättelse.

söndag 13 maj 2012

Världens största fotoprojekt

För det mesta skriver jag, och igår var jag dessutom på den fantastiska och prisbelönta barnbokhandeln Bokspindeln och läste ur min senaste bok "Vega i vågorna" tillsammans med Sara Gimbergsson som illustrerat boken. Det är min debut som bilderboksförfattare. Det var fullt med barn, 22 stycken, som lyssnade när jag läste berättelsen två gånger. Sara visade bilderna.



Det var verkligen en kick att möta läsarna på det här sättet. Och det var på sätt och vis också debut och något helt annat än att möta en skolklass.

Det var också kul att tre representanter för vårt förlag, Opal, kom och lyssnade!

Men ganska ofta fotar jag också. Om jag har något som kan kallas för hobby så är det väl just fotograferandet. Och nu vill jag tipsa om ett stort (svenskt) projekt går av stapeln på tisdag. Det gäller att fota sin vardag. Varje deltagare – som kan vara du eller jag – får lägga upp tre bilder under tisdagsdygnet och ihop med alla andras bilder runt om i världen ska det ge oss en bild av våra liv idag. 

Så här skriver Desmond Tutu om projektet som han stödjer: "Take this unique opportunity with me, and thousands of others around the world, to create a priceless collection of images, to boost understanding and enhance research and education."

Ta chansen du med och delta!

Gå in på aday.org och registrera dig redan nu. Fundera lite på vad du vill visa upp av ditt liv i de olika kategorierna och fota!





fredag 11 maj 2012

Skapa tid


Vad är egentligen en berättelse? Ja, med den frågan brukar vi inleda kursen. Vad krävs för att det ska bli en historia? Det kanske jag återkommer till, men nu funderar jag vidare på hur man skapar utrymme för historien.

Jag återkommer till Murakamis "1Q84" – han är en mästare på att skapa "brist". Eller om man säger så här: han ställer frågor och väntar in i det längsta med att ge ett svar. Han skapar luckor som måste fyllas. Det är klart att man förstår att de båda huvudpersonerna, instängda i varsin berättelse (vartannat kapitel), kommer att träffas till slut. Jag utgår i varje fall ifrån det: än så länge har det inte hänt. Men jag vet och jag kan inte bärga mig förrän jag fått reda på HUR de möts och vad som händer då.

Det här sättet att behålla frågorna skapar förväntningar och på så sätt också ett utrymme, en tid som blir till berättelsens arena. För visst är det väl så: arenan är inte bara platsen utan också tiden i berättelsen? Tiden man har till förfogande, alltså tiden man skapar.

Nu kanske jag flummar iväg, men låt mig ta ett annat exempel utan att förstöra er läsning av "1Q84". Jag var på en kurs, eller snarare föreläsning, med rubriken "Att skriva för film", och lyssnade på Peter Arrhenius. Han visade bland annat inledningen av filmen "Tillbaka till framtiden". Marty, en gymnasiekille, häckar i den galne professorns hus. Scenen kryllar av planteringar, föremål och detaljer som för in tittaren i historien. Professorn är inte hemma, men han ringer och är mycket upphetsad. Han ber killen komma till en viss plats vid en viss tidpunkt: vid klocktornet i stan, klockan kvart i ett på natten. 

Helt klart förstår vi att professorn har något spännande experiment på gång och att vi, genom Marty, ska få följa med. Det här telefonsamtalet och överenskommelsen om mötet gör att berättelsen får ännu mer fart framåt: vi vet att de ska ses och att något är på gång, men innan det händer – när vi bär på den spänningen – kan vi luta oss tillbaka och få personer och relationer berättade för oss. Vi är trygga: något kommer att hända…

Det här gränsar till det som brukar kallas "time-lock", ett ord lånat från filmvärlden. Det klassiska är att huvudpersonen måste hinna med vissa saker innan bomben exploderar. Tittaren sitter som på nålar och följer hjältinnans eller hjältens kamp mot nya hinder och då och då, allt oftare, klipps bilder på bomben in; de digitala siffrorna tickar obönhörligt vidare ner mot 00.00.

Men det behöver inte vara en bomb som ska brisera. Det kan vara ett brev som är skickat, en examensdag som närmar sig, en match som håller på att ta slut eller ett plan på väg att störta. Någonstans i oss lurar den ursprungliga känslan av panik och vi delar den med personerna i filmen. Och är det bra och trovärdigt gestaltat – har man lärt känna och gillar personerna – har filmskaparen, eller för den skull författaren, oss i sitt grepp och kan komma undan med nästan vad som helst. Vi köper i stort sett vilken inkonsekvens som helst, ingenting är längre ologiskt, vi åker bara med. 

Detta ger författaren ett härligt utrymme till att fördjupa historien. När det är som mest spännande kan hen lägga in ett minnesfragment, en scen som kanske förklarar huvudpersonens handlande eller komplicerar relationen mellan de inblandade. 

Att ge läsaren/tittaren löftet om att något viktigt ska hända senare, hjälper till med att hålla intresset för berättelsen uppe. 

onsdag 9 maj 2012

Ord, variation


Ofta när jag skriver känner jag att ett av måle är att ha så många olika ord som möjligt i min text. När jag redan använt "gnissel" ett par gånger, så var det skönt häromdagen att komma på "gnek". Och det stämde också bättre med ljudet jag ville beskriva just där.

Utan att krångla till det vill jag variera språket så mycket som möjligt, göra det rikare. Men naturligtvis är läsbarheten det allra viktigaste, men sedan handlar det om att göra texten njutbar: det är konstverk vi skapar. 

Jag läser just nu med stort nöje och stor spänning andra boken i Haruki Murakamis "1Q84" – ett skönlitterärt storverk som i mycket liknar en thriller. Jag har läst det mesta av Murakami och när hans böcker började översättas till svenska för ett antal år sedan blev jag väldigt glad: dittills hade jag varit hänvisad till de engelska översättningarna och jag är ingen hejare på det språket. Och att läsa japansk litteratur på originalspråk… Njae. 

Tyvärr är språket i den här trilogin sämre än i de tidigare böckerna, och det tror jag inte man kan skylla på författaren. Det är nog snarare översättare och redaktör som får ta på sig den skulden. Men jag kan ha fel: kanske finns det en anledning till att språket inte är så varierat den här gången, att ordvalet känns valhänt ibland och att det faktiskt då och då känns som om helt fel ord används. Jag ska ta bara ett litet exempel:

"Det var fullt i cafeterian på rasten, men vid det bord med sex platser där Ushikawa satt hade ingen annan satt sig."

"Satt" och "satt". Här skulle jag omedelbart valt att skriva "slagit sig ner" en av gångerna. Kanske en petitess, men ändå. När det händer alltför många gånger blir jag och min författarblick störd. 

(Två meningar längre fram "satte" sig huvudpersonen ner vid det där bordet.)

Nu handlar det här om en fantastiskt bra historia och därför gör de här småsakerna inte så mycket, men när jag upplever det i andra berättelser, som inte har samma driv, samma vilja att rulla vidare, är det lätt att jag blir uttråkad. 

Naturligtvis finns det undantag. Det är klart: skrivande har inga regler, och det finns förstås historier, situationer och scener där det passar alldeles utmärkt med ett "fattigt" språk. Orsaken kan vara att man vill beskriva en "fattig" miljö eller en "enkel" person, eller att berättaren känner sig osäker. Då förstärker författaren gestaltningen inte bara genom VAD hen berättar utan också HUR. 

Sånt här och mycket annat kommer vi att prata om under kurserna i sommar. Kolla in på Skrivflyts hemsida.

måndag 7 maj 2012

Måndag: research och musik


Hade tänkt springa på morgonen, men var så obefogat trött att jag sov istället. Ett privilegium i mitt lyxliv. Nå. Därför kom jag inte heller igång med dagens arbete så tidigt. Men nu så…

Det har hittills idag blivit research till "Zodiak". Jag har försökt ta till mig av kritiken om det vaga sammanhanget. Läsaren vill säkert förstå mer om vad det är för personer som dyker upp i historien, och eftersom det är gudar och halvgudar blir det till att läsa på.

Ändå vill jag egentligen inte att det ska vara "verkliga" gudar, alltså enligt någon mytologi, utan jag vill att det ska vara en mix av gudomar. Men jag läser på om den grekiska mytologin för att ha en bas. Det är förstås en övergud, en gud i underjorden och så en budbärare mellan gudarna. 

Det här med research är kul och nyttigt. I sökandet kommer man ofta in på villospår som ger nya idéer och uppslag. Kanske till historien man håller på med, eller också till något man kan jobba vidare med sen.

Jag tror heller inte att man kan göra för mycket research, men eftersom jag är lat och vill komma snabbt fram till skrivandet gör jag inga onödiga utflykter. Och som jag sagt tidigare är jag inte särskilt förtjust i facklitteratur. Jag är torsk på skönlitteratur och där hittar jag också en massa uppslag och trådar att dra i.

Nå. Av det material man rotar fram under researcharbetet använder man kanske en tiondel, men jag inbillar mig ändå att att de andra nittio procenten på något vis märks i den färdiga texten. Det kanske bara är magiskt tänkande, men jag vill tro att det är så. Att det man läst och lärt sig liksom skiner igenom mellan raderna, som en klangbotten.

Jag fortsätter läsa.

Musik hittills idag: Janácek "Sinfonietta" (det stycket går som en röd tråd genom Murakamis trilogi "1Q84" och till slut var jag tvungen att köpa den. Berlioz "Symphonie Fantastique" (som används flitigt i Marianne Fredrikssons "Simon och ekarna", och då talar jag om boken för filmen har jag inte sett.) 

fredag 4 maj 2012

Dags att skriva fler faktaböcker?


Idag har jag varit hos en uppdragsgivare på ett trevligt möte. Jag hjälper dem med en enkel skrivanvisning som de ska ge artikelförfattare som ska delta i en tidskrift som jag brukar hjälpa dem att sätta. Det är viktigt att det finns vettiga anvisningar när många ska skriva i ett och samma forum. Det ska ju fungera som en helhet, och då går det inte att författarna handskas olika med sina texter. Det handlar till exempel om hur man gör med förkortningar, siffror och kursiveringar. Rubriksättning och notapparat är andra saker som bör se lika ut. Sedan är det bra om bilderna som ska in är av tillräckligt god kvalitet, annars blir det merarbete för mig och alltså dyrare för beställaren. 

Jag tog en lång promenad i stan, från Sankteriksplan till Karlaplan och på vägen tittade jag in hos Natur och Kultur med "Fladdermöss"-korrekturet. Där är det alltid trevligt att hälsa på, särskilt som "Fakirer" och "Fladdermöss" är så populära, den senare är redan omtalad fast den inte kommit ut. Och nu hoppas de på fler faktaböcker av mig och Jojo Falk. Tja, det är väl bara att hitta på ett ämne och sätta igång…

Det märkliga är att jag aldrig sett mig själv som faktaboksförfattare, ändå har jag skrivit två faktaböcker. Det kanske är därför de har blivit så bra. (Jag skäms inte att säga det, men det tar emot. Lite.) Att jag skriver berättelser som innehåller fakta.

Men jag är ingen faktaläsare, jag är inte ens speciellt nyfiken på något särskilt. Jag älskar berättelser, plöjer romaner och lyssnar gärna på radiodokumentärer. Men det där med fakta har jag svårt för. 

Ändå ska jag skriva fler faktaböcker. Det ska jag. Men om vad ska jag skriva? Det är där jag är nu: måste leta upp ämnen som jag verkligen känner för, blir nyfiken på och vill veta mer om. 

Hm. Jo, jag har ett par, tre uppslag, men de är inte så lätta att omsätta i text. Inte i bild heller, kanske. Jag har i flera år tänkt att det borde finnas en bra, lättläst och vacker bok om snor. Jo, det tycker jag. Och jag är verkligen intresserad av ämnet, även om jag inte tagit reda på särskilt mycket. Var kommer det ifrån och varför finns det? Hur såg man på snor förr i tiden? Varför är det fult att peta näsan? Såna frågor har jag och det kanske kan bli en bok.

Jag har också funderingar på att skriva om snällhet. Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll" är en klar utgångspunkt. Just det här med möte mellan snällhet och ärlighet gillar jag. Och hur man ska uppträda mot varandra. När jag tänker på det glider jag lätt in på ett slags uppförandekoder och jag skulle vilja skriva om det i en bok som ska heta "Så får du alltid glass – konsten att lura vuxna". 

Det är två av mina idéer, men jag behöver fler: i vilka ämnen saknas det roliga faktaböcker för nyläsare?