För några år sedan upptäckte vi att det vår son klagat över en tid faktiskt var någon typ av insekter i huset. Det är klart att när jag också blev drabbad kom ärendet upp några steg i prioriteringslistan... förlåt Sebastian! Det var liksom små löss, kanske, eller loppor eller nåt och jag fångade några stycken, försökte fota dem och började söka på nätet.
Det jag snart insåg var att de inte var så mysiga, eller det hade jag ju märkt redan under natten, men det verkade inte bättre än att det var... vägglöss!
Vi blev ställda, kan man säga, aningen handlingsförlamade. Men dammsugaren kom fram och vi städade och fejade lite extra. Däremot skrev vi väl inte direkt om fyndet på Facebook eller hörde av oss till vänner och berättade att vårt hus blivit lite mer internationellt eller så. Vägglöss pratar man inte så mycket om.
Däremot tog jag kontakt med Anticimex i Sundsvall och bokade in en tid senare under våren, då jag hade tid att komma upp, och så köpte vi nya täcken och kuddar i massor.
Så jag åkte upp i början av juni, om jag minns rätt. Min vän, dvärgschnauzern Gordon, hade också tid att hänga med, och det var trevligt med sällskap. Väl uppe började jag slänga täcken och gamla kuddar, filtar och annan lump, och så tvättade jag maskin efter maskin med lakan, örngott och handdukar. Det mesta blev tvättat.
När den lille mannen från Anitcimex kom hade jag röjt undan, städat igen, och vänt upp våra sängbottnar till besiktning. Han kom in, vi småpratade litegrann innan han följde med mig upp på övervåningen där övergreppen skett. Han kikade runt, studerade noggrant veck och springor, pillade i överdrag och lister, och efter en minut sa han: "Ni har inga vägglöss."
Jag ska inte säga att det var en besvikelse, det vore lögn, men lite snopet kändes det allt. Han förklarade att om man har vägglöss så ser det ut som om nån har spottat snus under sängen. Det är svart av lusbajs. Under våra sängar var det rent. Ja, någorlunda. Inget lusbajs.
Men... vi hade ju blivit bitna av en lus, av flera löss. Vad var det för gynnare då? Han förklarade att det fanns olika lusvarianter, vissa var specialiserade på vårt blod, andra på andra djurs blod, och det var då vi kom in på fladdermössen. Det skulle kunna vara någon typ av löss som levde och parasiterade på dem. Men nu var det ju inga fladdermöss i huset. De bor där bara mellan juni och augusti, ungefär som vi. Han sa att det utifrån mina bilder dock var helt omöjligt att avgöra vilken typ av insekt det handlade om. De är så lika, sa han, att man behöver granska dem i mikroskop för att kunna skilja dem åt.
Och så skrev jag då den där faktaboken. Och som du förstår kom den att handla om löss och kommer också att heta just Löss. Orsaken till att jag valde det ämnet var inte riktigt det vanliga. Det var en person, en producent på SVT, eller snarare UR, som frågade mig i höstas om jag inte hade tänkt skriva någon faktabok om löss och jag bara skrattade och sa att det hade jag verkligen inte tänkt göra. Kände ingen som helst koppling till ämnet. Jag är rätt glömsk av mig. Men bara några veckor senare hade ämnet börjat ta sig in i mig. Jag tror att den första funderingen löd ungefär så här: "Loppor och löss, hm-um. Är det samma sak?" Och när jag börjat tänka sådär då är jag förlorad. Det blev ett manus, som ska bli en bok. Och eftersom mina faktaböcker är berättande så börjar den i sängen på Eldnäset med en lus som bitit mig, och den ska också sluta där, och då borde jag veta vad det är för lus.
Därför blev jag lite uppspelt nu i påsk när jag upptäckte en lite lus i sängen igen.
Uppspelt kanske är att ta i. Och jag reagerade med reptilhjärnan och mosade varelsen.
Det ångrade jag. Så nästa dag, när jag fått ännu ett bett och hittat vandalen, tog jag rätt på henom, placerade henom i en glasburk och tog fram kameran. Det är den nya lusen du ser på bilden ovan.
Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska museet i Stockholm och bifogade tre rätt bra bilder på Lusen.
Men svar fick jag inte, så igår tog jag kontakt med en vägglusexpert som jag varit i kontakt med under skrivandet. Hon ville gärna se Lusen. Och vet ni? När jag skulle packa ner Lusen igår visade det sig att fanskapet fortfarande levde! Min expert tyckte att det var väldigt bra. Hoppas nu bara att Lusen överlever resan i kuvertet, från Stockholm till Lund!
Återkommer.
(Mer om hur jag skriver mina faktaböcker kommer senare under våren.)
PS: en vägglus är inte någon lus alls, utan en skinnbagge.