Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

onsdag 22 april 2015

En lus på resa

I påskas var vi på landet, jag och min fru. Vårt hus är så fint och solen var verkligen varm och frikostig, den gnagde på sjöisen och färgade våra ansikten. Fåglarna tjattrade och vi såg både gulmesar, talgoxar och en bofink. Dessutom en korp, en ormvråk och en massa kanadagäss och gräsänder. Svanarna hade också kommit. Det var ett härligt liv. Och vi fick också ett trevligt och på sätt och vis efterlängtat besök...


Ett bra tag innan påsk slutförde jag skrivandet av en ny faktabok, en faktabok som liksom den om fladdermöss kommer att inledas i vårt hus på Eldnäset. Det kanske kommer att visa sig så småningom att de båda böckerna har mer gemensamt än bara platsen jag valt som startpunkt.

För några år sedan upptäckte vi att det vår son klagat över en tid faktiskt var någon typ av insekter i huset. Det är klart att när jag också blev drabbad kom ärendet upp några steg i prioriteringslistan... förlåt Sebastian! Det var liksom små löss, kanske, eller loppor eller nåt och jag fångade några stycken, försökte fota dem och började söka på nätet.


Det jag snart insåg var att de inte var så mysiga, eller det hade jag ju märkt redan under natten, men det verkade inte bättre än att det var... vägglöss!
Vi blev ställda, kan man säga, aningen handlingsförlamade. Men dammsugaren kom fram och vi städade och fejade lite extra. Däremot skrev vi väl inte direkt om fyndet på Facebook eller hörde av oss till vänner och berättade att vårt hus blivit lite mer internationellt eller så. Vägglöss pratar man inte så mycket om. 
Däremot tog jag kontakt med Anticimex i Sundsvall och bokade in en tid senare under våren, då jag hade tid att komma upp, och så köpte vi nya täcken och kuddar i massor. 


Så jag åkte upp i början av juni, om jag minns rätt. Min vän, dvärgschnauzern Gordon, hade också tid att hänga med, och det var trevligt med sällskap. Väl uppe började jag slänga täcken och gamla kuddar, filtar och annan lump, och så tvättade jag maskin efter maskin med lakan, örngott och handdukar. Det mesta blev tvättat.

När den lille mannen från Anitcimex kom hade jag röjt undan, städat igen, och vänt upp våra sängbottnar till besiktning. Han kom in, vi småpratade litegrann innan han följde med mig upp på övervåningen där övergreppen skett. Han kikade runt, studerade noggrant veck och springor, pillade i överdrag och lister, och efter en minut sa han: "Ni har inga vägglöss."
Jag ska inte säga att det var en besvikelse, det vore lögn, men lite snopet kändes det allt. Han förklarade att om man har vägglöss så ser det ut som om nån har spottat snus under sängen. Det är svart av lusbajs. Under våra sängar var det rent. Ja, någorlunda. Inget lusbajs. 
Men... vi hade ju blivit bitna av en lus, av flera löss. Vad var det för gynnare då? Han förklarade att det fanns olika lusvarianter, vissa var specialiserade på vårt blod, andra på andra djurs blod, och det var då vi kom in på fladdermössen. Det skulle kunna vara någon typ av löss som levde och parasiterade på dem. Men nu var det ju inga fladdermöss i huset. De bor där bara mellan juni och augusti, ungefär som vi. Han sa att det utifrån mina bilder dock var helt omöjligt att avgöra vilken typ av insekt det handlade om. De är så lika, sa han, att man behöver granska dem i mikroskop för att kunna skilja dem åt. 

Och så skrev jag då den där faktaboken. Och som du förstår kom den att handla om löss och kommer också att heta just Löss. Orsaken till att jag valde det ämnet var inte riktigt det vanliga. Det var en person, en producent på SVT, eller snarare UR, som frågade mig i höstas om jag inte hade tänkt skriva någon faktabok om löss och jag bara skrattade och sa att det hade jag verkligen inte tänkt göra. Kände ingen som helst koppling till ämnet. Jag är rätt glömsk av mig. Men bara några veckor senare hade ämnet börjat ta sig in i mig. Jag tror att den första funderingen löd ungefär så här: "Loppor och löss, hm-um. Är det samma sak?" Och när jag börjat tänka sådär då är jag förlorad. Det blev ett manus, som ska bli en bok. Och eftersom mina faktaböcker är berättande så börjar den i sängen på Eldnäset med en lus som bitit mig, och den ska också sluta där, och då borde jag veta vad det är för lus.

Därför blev jag lite uppspelt nu i påsk när jag upptäckte en lite lus i sängen igen. 
Uppspelt kanske är att ta i. Och jag reagerade med reptilhjärnan och mosade varelsen.
Det ångrade jag. Så nästa dag, när jag fått ännu ett bett och hittat vandalen, tog jag rätt på henom, placerade henom i en glasburk och tog fram kameran. Det är den nya lusen du ser på bilden ovan.
Jag skrev till jourhavande biolog på Naturhistoriska museet i Stockholm och bifogade tre rätt bra bilder på Lusen. 
Men svar fick jag inte, så igår tog jag kontakt med en vägglusexpert som jag varit i kontakt med under skrivandet. Hon ville gärna se Lusen. Och vet ni? När jag skulle packa ner Lusen igår visade det sig att fanskapet fortfarande levde! Min expert tyckte att det var väldigt bra. Hoppas nu bara att Lusen överlever resan i kuvertet, från Stockholm till Lund!
Återkommer.

(Mer om hur jag skriver mina faktaböcker kommer senare under våren.)

PS: en vägglus är inte någon lus alls, utan en skinnbagge.

torsdag 2 april 2015

Gör om gör rätt...

Jag vet inte om det är femtonde gången jag börjar om på det här manuset. Borde vara ungefär det. Men det är klart att man inte skriver om det helt varje gång, utan vissa gånger handlar det mer om putsningar. Jag vet inte vad jag ska kalla det jag gör nu. "Hitta tonen" och få bort "gubbjäveln" ur texten. Ja, refusering igen och alla framsteg och positiva kickar den senaste tiden är inte värda någonting.
Okej, där överdrev jag lite. Klart att det är väldigt kul att det går bra för mina faktaböcker, men jag har ju de här ungdomsboksmanusen också, de som jag kämpat på med i många år. Det här faktiskt sedan 2006.
Och nu måste jag bara hitta Johnnys egen röst och hans egna ord. När jag skrev första versionen fanns hans döde morfar med som en mycket viktig person. Johnny citerade saker han sagt och gamla talesätt han svängt sig med, och så läste han gamla kioskdeckare och hämtade upp fraser där. Klart att det blev ett språk som ekade av en annan tid. Men nu trodde jag att jag kommit ifrån det, att jag fått bort damm och spindelväv ur orden.
Inte då. Ekon från en annan tid...
Jag börjar om från början, men eftersom berättelsen fått typ godkänt går jag genom den, kapitlel för kapitel, och ändrar texten i tre steg: först på skärmen där jag arbetar med två skrivytor i Scrivener: en där den gamla texten finns, och en där den nya växer fram. Sedan skriver jag ut och sätter mig mer bekvämt och granskar den nya texten med så kritiska ögon jag kan uppbåda.
Det sista steget blir när jag gått igenom hela manuset så här (det handlar om drygt 307.000 tecken), skrivit in ändringarna efter hand och skrivit ut rubbet till ett biffigt pappersmanus att återigen läsa igenom, kanske efter någon veckas vila.
Om det blir refusering då, kommer jag att ställa förläggaren i fråga mot väggen: peka ut de delar i texten som nu luktar gubbe?
Jäklar vad kaxig jag blev nu då, men det är bra: jag behöver en hel del jävlaranamma för att klara av det här.
Ja, nu ser det ut såhär igen. Ett gott tecken. Tror jag.