måndag 30 april 2012
Dags för korrläsning!
fredag 27 april 2012
Om det självbiografiska
onsdag 25 april 2012
Om att skriva om
måndag 23 april 2012
Danmark!
söndag 22 april 2012
Vega i vågorna
Den vänder sig till de allra minsta och är ett litet äventyr med klassiska sagoingredienser och ett par läskigheter.
torsdag 19 april 2012
Vad händer i texten?
När det gäller "Zodiak" som jag arbetar med den här veckan, så handlar det nu säkert om minst den tionde genomgången. Manuset är refuserat av tre förlag och en senare version ligger nu och väntar på att refuseras av det första förlaget igen. En vän har läst igenom det och kommit med viktiga och kreativa ändringsförslag, som jag genomfört. Och, som jag skrev igår, har en tilltänkt illustratör också läst, gillat, men också ställt några frågor som initierade de här två senaste genomgångarna.
Men vad har då hänt med texten längs vägen? Jo, jag har kanske blivit lite mindre mystisk och dunkel i mina beskrivningar av personerna. Det är en balansgång. Jag vill inte vara för tydlig utan snarare öppna för tolkningar av vilka de här märkliga figurerna är.
Jag byter ut ord. Försöker hitta rätt valörer i språket. Stryker onödiga meningar: ofta säger man samma sak två gånger, den ena gången beskriver man ett skeende och den andra gången gestaltar man den genom handling. Onödigt. Man måste lämna utrymme för läsarens egen fantasi och inre bilder.
Ett exempel: de två hjältarna befinner sig i ett soprum som jag redan börjat beskriva ur Zodiaks synvinkel – jag berättar i presens och tredje person. De har en kort dialog, och sedan fortsätter Zodiak att se sig om:
"Zodiak fortsätter se sig om. Det finns inga råttor i alla fall, inga han kan se. Han flyttar en kaffebryggare och en trasig stol, och längst bort i hörnet hänger det en röd låda. På framsidan finns det en bild på olika batterier. Locket går bara att öppna så pass att Zodiak får in ena handen."
Den första meningen behövs inte. Den beskriver bara det vi sedan förstår att han gör: ser sig om. Det är bättre att berätta vad han ser än ATT han ser.
Det är lite som jag varit inne på förut att man stryker det som var nödvändigt för att skriva texten, men inte behövs för att man ska kunna läsa den.
Ibland behöver tiden gå mellan situationer. Så var det i det här stycket. Det är precis när de tagit sig upp från kloakerna till soprummet:
"Med gemensamma krafter får de till slut upp locket så pass att det blir en glipa de kan tränga sig igenom.
Det första Zodiak ser när han ställer ifrån sig lyktan på golvet är att någon har parkerat en skinnsoffa halvvägs ut genom dörren. Det är öppet. Vägen är fri. De skulle slippa gå genom kloakerna igen. Han tar ett djupt andetag och luften i det ukna soprummet påminner honom om en sommarmorgon på landet.
Zofia hasar ner och landar i soffan. När Zodiak är på väg att sjunka ner bredvid henne knuffar hon till honom."
De kursiverade meningarna la jag till under förra omarbetningen, för jag tyckte att det måste gå lite tid från det att de tagit sig upp och till att Zofia hamnar i soffan. Där finns plats för reflektioner samtidigt som läsaren hinner med att följa dem över golvet och fram till soffan. En handling jag valt att inte nämna.
För att beskriva en annan person i texten har jag givit honom lite sällskap: en hund och hundens namn kan för den vetgirige läsaren leda till ytterligare tolkningsmöjligheter. Jäkligt djupt där… Möjligen skjuter man över målet med sånt finlir, men jag vill tro att den omsorg man lägger ner i en text ändå betalar sig, även om läsaren inte ser alla lager och kan ta till sig av undertexten: den finns där ändå. Men man måste akta sig, särskilt när man skriver för barn, att göra den här typen av finlir viktigt för förståelsen av själva innehållet, själva berättelsen. Det får bli just finlir, utsmyckning som fördjupar historien en aning.
Nu tror jag att jag ska ta itu med infoga mina nya ändringar i texten. Så får det bli, denna soliga eftermiddag i april.
onsdag 18 april 2012
Halvsjuk
Förkylningen verkar ändå ge med sig något. Jag har orkat sitta här ändå och jobbat på halvfart, kan man säga.
Zodiak har fått sig en duvning. Det är inget fett manus. Det är 60.335 tecken, så med illustrationer borde det kunna bli en bok på uppåt 100–120 sidor kanske.
Egentligen har jag bara gjort vissa småändringar, lagt till några stycken, bytt ut ord, skrivit in en hund(!) och byggt på lite intryck; det stinker till exempel mycket mer nu nere i kloakerna. Personerna kanske har fått lite mer kött på benen, men mer ska det bli. Däremot är jag tveksam till att förklara deras bakgrund och bevekelsegrunder mer. Kanske är jag feg och lat, men jag vill låta dem behålla så mycket som möjligt av mystik. Läsaren kommer säkert att undra varför dessa fyra personer faktiskt kan leva vidare när alla andra i hela världen stelnat till eftersom tiden stannat. Och varför kan råttorna leva?
(Och precis där fick jag en idé till en sak som Pelle - senare mer känd som Zodiak - ser genom fönstret, en sak som verkligen får honom att fatta vad som hänt. Det är bra att skriva om det man skriver, ibland.)
Nu sitter jag här med ett nyutskrivet manus och ska fortsätta jobba på papper. Förhoppningsvis blir det den sista bearbetningen innan jag kan skicka iväg det igen ganska snart. Men till vem? Ja, det är frågan. Kanske jag borde satsa på ebok ändå, på eget förlag… Det tål att tänkas på.
måndag 16 april 2012
Arbetsvecka, snörvel
Mycket funktionell. Det fattas egentligen bara lite bilder på väggen. Det blir verk av Sara Gimbergsson, Jojo Falk och Mimmi Tollerup: de underbara illustratörerna i mina böcker. Ska klippa och klistra när jag får tid.
Verkligheten har också hunnit ikapp mig och jag känner att jag måste låta Tore vila lite till. Jag har ju faktiskt nästan färdiga manus som måste ses över. Det handlar om andra historier som jag bara har hängt på tork ett tag. Det är den lättlästa ungdomshistorien "Kalkonerna" som har fördjupats, men håller det? Måste jag inte skriva om den helt och hållet?
Sedan är det mitt evighetsprojekt "En annan Charlie" som just nu ligger i sin 3:e eller 4:e version på förlag. Detta samtidigt som jag arbetat om den till en 5:e utifrån två väldigt välvilliga refuseringar från två andra förlag. Nu kanske manuset är intressant för båda dessa: hur gör jag då? En genomläsning av 228 551 tecken text som jag arbetat med till och från i sex år är nödvändig och en sista översyn. Med alla ändringar det medför…
"Konsten att överleva i världsrymden" – en kanske spännande historia för 9-12 år – ligger hos en nära vän för genomläsning. Det står inte på förrän han hinner med den och då blir det röda bockar i kanterna, bearbetning och kanske ivägskick innan sommaren?
För att röra till allt ytterligare satt jag på färjan till Gotland i torsdags och gick igenom alla gamla kortprosastycken jag har samlade här och där. Jag packade in allihop i ett Scrivener-projekt för att få översikt. Det var ett lyckat grepp, och plötsligt insåg jag att jag har noveller och småstycken som mycket väl skulle kunna publiceras, i bok eller e-bok. Hm. Intressant. Kanske fann jag något att skicka till den eminenta novelltävlingen i Umeå 2013 också. Vem vet?
På vägen hem under fredagseftermiddagen gjorde jag sammalunda med alla mina små barnboksprojekt och idéer. Förutom de texter som knackar på dörren – bland annat den om Gabriel och hans besvärliga skyddsängel – hittade jag åtminstone ett par uppslag som borde gå att göra något åt.
Men idag ska jag fundera på något annat. Det är manuset "Hur jag blev Zodiak och räddade världen" som ska få mina tankar. Berättelsen ligger på förlag och jag är ganska övertygad om att de inte vill ha den senaste versionen heller. De förstår den helt enkelt inte. Det är för många logiska luckor och alldeles för mycket outtalat i historien. Nå. Jag skickade iväg den till en alldeles fantastisk illustratör som jag länge tänkt på som kommande samarbetspartner. Hon har läst manuset nu och är positiv och vill gärna illustrera! Men hon har några viktiga synpunkter jag måste ta itu med. Till exempel har hon helt rätt i att miljöerna är vagt beskrivna och att man vill veta mer om personerna, vilka de är och hur de ser ut. Jag ska se vad jag kan göra åt det, och vad jag SKA göra åt det: det kanske blir beskrivningar som jag får stryka senare, när hon börjat illustrera. Men det kanske är bra att jag skapar mig egna bilder av platserna och figurerna först, innan hon sätter igång.
Om det nu blir någon bok.
Jag har en del att ta itu med. Kanske borde jag börja med det nu?
fredag 13 april 2012
April april
Då är jag där: april. Månaden började väl kanske inte som jag hade tänkt mig och det berodde främst på att jag inte tittat i min kalender. April började med ledighet och fortsatte med total home makeover. Typ. Nu har jag skapat mig en mer funktionell arbetshörna där jag når allt jag behöver och idag är det första dagen jag tillbringar här. (Fast det är inte riktigt sant: jag skriver så bara för att lura min vän och kollega som fyller år idag. I hemlighet är jag på väg till Gotland för att fira honom, men eftersom han följer min blogg fortsätter jag ljuga.)
Jag lutar mig tillbaks i fåtöljen. Ja, jag sitter för det mesta i en fåtölj när jag skriver. Musen ligger på en pall till höger och datorn står på bordet framför mig. Jag glider in så långt det behövs under bordet för att jag ska kunna se bra. Tangentbordet vilar på mina lår och kroppen är helt avslappnad.
Nu är frågan bara om jag ska ha någon lämplig musik. Jag har varit inne på det här tidigare och för ett tag sedan deltog jag i en lång tråd på Facebook där jag gav och fick en massa bra tips på skrivmusik. Men nu börjar jag bli mer osäker på om jag vill ha musik på när jag skriver. Det beror lite på i vilket stadium av skrivande jag är inne i. Nu till exempel, när jag skriver det här (på båtbussen till Nynäshamn!) lyssnar jag på David Sylvians "Gone to Earth", musik med text och kanske alltför engagerande, men det funkar när jag bloggar.
När jag sitter och funderar och "verkligen" skriver, alltså skapar text, fungerar det inte med annat än instrumentalmusik. Ord och text stör och leder mig bort från det jag måste fokusera på.
Men jag har som sagt var börjat övergå alltmer till tystnad, men inte så radikalt som en kollega som sitter vid datorn med hörselskydd, alltså lurar som helt stänger ute alla ljud. Men jag kan förstå att det är bra, och om det funkar blir det säkert till ett slags rum hon går in i. Jag tror också på tanken om att ha en skaparmössa eller dylikt. Man markerar för sig själv att nu går man in i den inre kammaren, man koncentrerar sig och tar sitt arbete på allvar.
Jag ska fundera vidare på det där. Vilka ritualer har jag? Vilka skulle jag behöva? Brist på fokusering är historien om mitt liv.
PS: David Sylvians skiva innehåller förresten ett antal låtar utan sång och de är alldeles utmärkta som skrivmusik. Ska komma ihåg det och lägga till dem i min spelningslista med skrivmusik.
tisdag 3 april 2012
Lata dagar
Haft några sköna dagar i vårt hus intill Holmsjön i Medelpad. Den västra Holmsjön, måste man säga då, för här hade de så dålig fantasi att de gav båda de största sjöarna samma namn. Här rinner Ljungan förbi ner mot kusten. Solen har kämpat med isen, men kylan har jobbat emot. Ganska utsiktslöst.
Jag har inte skrivit något alls, bara funderat. Och så har jag läst igenom mitt manus "Kalkonerna" som är tänkt att bli en lättläst historia för 12-14-åringar, kanske. Grundberättelsen är självupplevd och manuset skrev jag väldigt snabbt under hemresan från förra årets bokmässa. Det var efter ett möte med en förläggare som visat intresse för mitt skrivande.
Nu har vi bollat manuset ett par gånger och jag håller på att fördjupa historien så att relationen mellan huvudpersonen (jag) och hans bästa vän. Det handlar om längtan, förhoppningar och svek, och jag har skruvat till den "sanna" historien en aning, men i grunden är den som sagt var helt självupplevd.
I den första versionen lät jag bara förhistorien glimta fram lite och texten påminde mest om en novell. Nu blir det mer om vad som hänt innan och det blir klart köttigare, men också – än så länge – lite stelare. Jag ser direkt vilka partier jag skrev först och vilka jag lagt till senare. Det är irriterande, men också bra på något sätt: jag vet vilka delar som måste mjukas upp och bearbetas vidare innan någon annan får läsa.
Och det här med att skriva lättläst och inte skapa en lättsmält historia är inte så enkelt. Det är en prövning och en övning.