Det röda paret måste vara hennes. De stod lutade mot elskåpet bredvid hans blå Elan. Demonstrationståget vek av mot Ica. Det var då sopsäcken blåste upp mot mina ben. Den svarta plasten så kall mot huden. Bara små tussar av vit päls och lite blod fanns kvar. Jag släppte säcken och fortsatte mot porten. Men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg vem som hade namnsdag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar