Gör om gör rätt...

Jag vet inte om det är femtonde gången jag börjar om på det här manuset. Borde vara ungefär det. Men det är klart att man inte skriver om det helt varje gång, utan vissa gånger handlar det mer om putsningar. Jag vet inte vad jag ska kalla det jag gör nu. "Hitta tonen" och få bort "gubbjäveln" ur texten. Ja, refusering igen och alla framsteg och positiva kickar den senaste tiden är inte värda någonting.
Okej, där överdrev jag lite. Klart att det är väldigt kul att det går bra för mina faktaböcker, men jag har ju de här ungdomsboksmanusen också, de som jag kämpat på med i många år. Det här faktiskt sedan 2006.
Och nu måste jag bara hitta Johnnys egen röst och hans egna ord. När jag skrev första versionen fanns hans döde morfar med som en mycket viktig person. Johnny citerade saker han sagt och gamla talesätt han svängt sig med, och så läste han gamla kioskdeckare och hämtade upp fraser där. Klart att det blev ett språk som ekade av en annan tid. Men nu trodde jag att jag kommit ifrån det, att jag fått bort damm och spindelväv ur orden.
Inte då. Ekon från en annan tid...
Jag börjar om från början, men eftersom berättelsen fått typ godkänt går jag genom den, kapitlel för kapitel, och ändrar texten i tre steg: först på skärmen där jag arbetar med två skrivytor i Scrivener: en där den gamla texten finns, och en där den nya växer fram. Sedan skriver jag ut och sätter mig mer bekvämt och granskar den nya texten med så kritiska ögon jag kan uppbåda.
Det sista steget blir när jag gått igenom hela manuset så här (det handlar om drygt 307.000 tecken), skrivit in ändringarna efter hand och skrivit ut rubbet till ett biffigt pappersmanus att återigen läsa igenom, kanske efter någon veckas vila.
Om det blir refusering då, kommer jag att ställa förläggaren i fråga mot väggen: peka ut de delar i texten som nu luktar gubbe?
Jäklar vad kaxig jag blev nu då, men det är bra: jag behöver en hel del jävlaranamma för att klara av det här.

Ja, nu ser det ut såhär igen. Ett gott tecken. Tror jag.