Så har det varit den här sommaren. Särskilt i början: väcktes av korparna nästan varje morgon de första två veckorna. Sedan har det varit mer sporadiskt.
Det är märkligt: den här sommaren som jag hade bestämt mig för att börja skriva boken om korparna möttes vi av en hel familj när vi kom hit dagen före midsommarafton. Det har aldrig hänt tidigare. Samma sak hände när vi packade bilen och skulle åka söderut: familjen dök upp i talltopparna och tjoade.
Förra sommaren försökte jag spana på dem, men jag kom aldrig nära. Såg en passera långt bort över strömmen då och då. Det som tände mig ordentligt som korpspanare var annars den där gången i början av maj förra året, när jag för första gången fick se ett par dansa över sjön. De flög helt synkroniserat, nästan som om det vore koreograferat.
Sedan dess har jag sett korpar lite här och där, men det kanske beror på att jag börjat se dem.
Korpen är ingen fågel jag minns att jag såg ”förr i tiden”, alltså när jag var barn eller ung. Jag har aldrig varit någon ornitolog, men när jag för ett tag sedan gjorde en lista över fåglar jag i alla fall sett och lagt märke till under barn- och ungdom så blev det ändå rätt många. Korpen fanns dock inte med på den listan. Jag kanske återkommer till den listan här någon gång.
Om man tar en titt på statistiken så är det heller inte så konstigt, för under 60- och 70-talen var korpstammen inte så stor i landet. Sedan dess, eller sedan 80-talet har den ökat för att under de senaste typ 15 åren legat ganska stadigt. Men på Eldnäset har den inte varit synlig, för mig, förrän för några få år sedan.
Minns när jag och min äldste son (som då var 12 år) cyklade upp till Eldnäset. Vi fuskade lite och började i Uppsala, och så fick vi skjuts en bit på mitten, men jag tror att det ändå blev runt 30 mil. Nå. Vid ett tillfälle sneglade jag in i skogen och där, i en glänta, satt den stora svarta skuggan och jag rös till. Förstod inte då varför jag rös, egentligen, men ju mer jag läst om och tänkt på korpen och alla de myter och berättelser som finns kring den så var det inte så konstigt. Den svarta, knivskarpa skuggan på en gren. Ett hot. Ett förebud.
Det har blivit några mil i skogarna den här sommaren och ganska ofta har jag hört deras olika ljud, från skriken till det ”vanliga” kra-andet och kronkandet.
När jag gick längs vägen en morgon, hörde jag korpskriken bakom mig och vände mig om. Två av dem flög lågt över vägen och jag stod blickstilla och lyssnade, tänkte att jag kanske skulle möta dem om jag fortsatte framåt som jag planerat. Men jag hörde att de slog ner inne i skogen och vände tillbaka och in bland träden. Det fanns en körväg där, eller i alla fall spår efter en skördare, alltså en sån där stor maskin som gör allt: kapar av träd, kvistar och delar dem och bär med sig dem.
Jag följde den stigen och närmade mig korparna. Men inte sitter korpar stilla och väntar, nej, de har fullt upp med att bråka och väsnas, det finns mest bara lek för korparna, så de rörde sig längre in i skogen och jag följde efter. Det var först torrt och fint, men så småningom blev marken mjukare och sankare, och sedan… Hör själva här, två minuter och fyrtiofem sekunder skogsvandring och korpskrik:
Sånt händer när ögon och öron är helt inställda på att observera korpar. Där jag plurrade såg det fast och stadigt ut, jag hann tänka att det var en lega efter en älg innan jag tog steget. Jag sjönk ner till mitt på låren, men fortsatte glatt och lite full i skratt vidare.
Längre fram på vandringen slog de ner på ett hygge ungefär hundra meter ifrån mig, innan de fortsatte österut, ut över sjön och bort.
Jag har sett den här familjen då och då, hela sommaren, på olika platser, och jag tror att deras område har en diameter på ett par mil, men jag har ingen aning om var de har sitt bo. Det retar mig en del. Får fortsätta söka till hösten, om jag törs: kommer troligtvis upp i september och då pågår älgjakten. Den gillar korparna, för då kan det bli lite godsaker kvar i skogen.
Det är en del saker jag undrar över när det gäller de svarta fåglarna. Bland annat en sak som en man berättade för mig på midsommarafton. Han hade i början på åttiotalet suttit på sitt pass under älgjakten och fått se en korp komma flygande, och sedan en till, och så flera stycken. Så många att han började räkna. Det visade sig till slut vara 72 stycken!
Korpar lever i par hela livet. Det är en sanning, en sanning som behöver förtydligas. Det första året i en korps liv tillbringas med föräldrarna. När sedan en ny häckningssäsong inleds, lämnar ungen föräldrarna (och hur det går till skulle jag också vilja veta: stöts ungen bort eller lämnar den själv familjen? Kanske är det en kombination) för att söka upp andra ungar. Ungarna följs åt i flockar under ungefär sex år, innan de hittar sina partners. Men någon sån flock har jag aldrig sett, eller kanske förresten: när vi var ute och åkte i sommar, när vi precis lämnat Hoting, mötte vi ett gäng med sex korpar. Det är för många för att vara en familj, men det kanske var två familjer.
Korpungen jag fotade redan första dagen på Eldnäset i sommar.
Jag har läst om stora samlingar korpar, bland annat i Nordamerika. Därifrån har jag hört hur korpar kan samlas i stora flockar som tillbringar natten tillsammans. Syftet kanske är att få värme från varandra och att utbyta information, och att hitta en partner.
Forskare hävdar att en korp har samma kognitiva förmågor som ett sexårigt människobarn. Den kan förstå orsak och verkan, den kan planera och minnas. Och den är duktig på att gömma saker och att jäklas med andra.
Under samma resa i somras, faktiskt bara någon timme senare, kom vi ikapp en ensam korp som flög längs vägen. Vi följde den en bra stund och då fick min fru och son också se hur en korp kan vända sig om och någon sekund ligga på rygg i luften. Jag har sett det några gånger och det är mycket fascinerande. Korpen drar liksom in vingarna och lägger sig på rygg.
Jag ser fram emot att uppleva det igen och att se korpparet dansa över sjön. Och jag hoppas hitta deras bo. Det kanske blir en korpsommar nästa år också. Jag hoppas det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar