Porten till – XXXXII Slutet

Kapitel 42

Döendet börjar tidigt. Hur ska man veta då vilka det är som står vid fotändan och kräver sin del. Sin del av allt. En röd pulka? Ett eländigt husdjur. Sin del av frustration och skulder. Solen: skarp och elak. Han vände sig in mot väggen. Det var i alla fall lättare att fokusera på en sak när det var över. Att få blunda. Men snart var de här. Är jag han, eller han jag?

Porten till – XXXXI

Kapitel 41

"Dette går ikke lenger. Han vet." "Men jag vet att han inte vet." "Ikke han", sa hon. "Han!" Hon pekade mot fönstret. "Vad skulle den där kunna göra oss?" Klor runt hans armar. "Dette er en forbannelse." Hon knuffade undan honom, gick mot dörren. "Linnea", sa han, "din man bedrar dig med en annan." Det lät inte klokt. Han borde göra något åt den där repliken. Och sedan: hennes tårar.

Porten till – XXXX

Kapitel 40

Han satt vid skrivbordet och njöt av ensamheten. Den gamla blockflöjten fastnade när han försökte stänga lådan. Han lät den vara öppen. Hantverken är på väg att försvinna, oavsett vilka behov vi har. Allt det gamla. Det nya. Adventskalenderns luckor hade också tagit slut för länge sedan, ändå hängde den kvar på köksväggen. Det var svårt att se den utan att gråta.

Porten till – XXXIX

Kapitel 39

Ingenting ledde tankarna vidare. Det saknades karta. Allt han verkligen ägde var dessa fyra väggar. Ändå såg han bara ljuset och skuggan, hur den föll, mot den gamla bonaden i deras sovrum. Korsstygn. Orientera vidare i detta landskap. Utan att våga röra sig. "God samvittighet gi en god natts søvn." Tolka tecken och linjer, symboler och färger: en kyrkoruin, en smekning.

Porten till – XXXVIII

Kapitel 38

En taxi? "Sätt dig ner." Nej, den passerade. En Prius. Som påven. "Skit i det då. Jag drar." Ja, jag hade hört det. "Vi ses aldrig mer." Tillbaka till Cleveland? "Men tvättstugan..." Gardinen rörde sig. Jag behövde inte titta ner: handen hittade själv. En liten glipa bakom tredje spröjsen på vänster sida. Det var is på Cuyahog River nu. Fisken? Var det att jag glömde den? Ytterdörren svarade inte.

Porten till – XXXVII

Kapitel 37

Det vita kom tillbaka och kvävde både gott och ont. Allt saktade in, gravsattes. De tre på södra sidan gatan föll snart i sömn efter en annan slags torsdag. Han på norra sidan vakade länge i värmen från elementet. Drömmarnas sönderklippta scener ur ett mänskoskap. Röda pulkor, släpljus. Trädkronor.

"Remember that thou art but dust.

I shall try to bear it in mind."

(Lydia Davis "Examples of Remember)

Porten till – XXXVI

Kapitel 36

Hon hade sett förbi honom. Inte distraherat; hon sökte verkligen efter någon med koncentrerad blick. En spejares ögon över en öde prärie. Fick inte fäste, som om han inte fanns. Inte bara där utan ingenstans. Som kusinen till en låtsaskompis. En tysk pojke vid namn Eribert. Han blundade sig bort igen. Försökte tänka på buffelhjordar och apfelstrudel.