Vilken vecka!

Det är ofta lätt att misströsta. Det blir inget skrivet, refuseringarna dräller in och nya idéer lyser med sin frånvaro. Den här veckan har jag skrivit litegrann på tre olika texter. Och då menar jag litegrann. En mening här, en sida där, några små anteckningar i det tredje projektet. Jo, det går väl framåt, men jag känner att jag inte får tid att skriva. Och detta är förstås en lögn, för det handlar bara om fokus och prioriteringar.
Nå.
Den här veckan har varit aningen eljest. I söndags åkte jag till Gotland för att åka runt och köra Skapande skola med min vän och kollega Staffan Cederborg. Aningen glest schema var det den här gången, men det var som vanligt mestadels positivt att träffa eleverna och sätta igång fantasin i deras hjärnor. Många glittrande ögon bär jag med mig.
I måndags kväll hade jag äran att vara med i Kunskapskanalens "En bok, en författare", och det är inte ofta de bjuder in barn- och ungdomsboksförfattare, så det var verkligen en ära att få vara med. Dessutom tycker jag själv att det gick väldigt bra. Jag sa det jag ville säga och jag fick väldigt bra frågor och stöd av Tara Moshizi som är mycket duktig.
Lite hög blir man på att se sig själv prata passionerat om sina böcker, och jag skämdes faktiskt inte för någonting.
Idag fick jag några brev med posten. Ett var från Fotokopieringsfonden. Det blev inga pengar från dem i år. Det var också ett brev från Sveriges författarfond. Det vågade jag nästan inte öppna. Var tvungen att sätta på lite finsk musik och andas djupt några gånger innan jag sprättade kuvertet. Sedan fick det ligga öppet ett tag och liksom vädra.
När jag till slut tog ut brevet ur kuvertet och vågade läsa trodde jag inte mina ögon. Jag är en av 24 författare i landet som får det tvååriga arbetsstipendiet på 90.000 skattefria kronor per år. Jag var tvungen att läsa det igen. Och igen. Det stämde. Två år. Hade hoppats på det ettåriga, men jag fick alltså det tvååriga. Helt otroligt.

Så nu känns allt på ett annat sätt. Jag känner stor tillförsikt inför 2015. Faktaboken om snor kommer i mars och runt den kommer det att hända lite saker. Bilderboken jag gör tillsammans med Jonna Björnstjerna, "Med Pappa i fickan", kommer i maj, och det känns extra spännande eftersom texten till stor del är självbiografisk och Jonnas bilder blir fantastiska. Jag har färdiga manus som jag hoppas äntligen ska hitta rätt "adress" och jag har fem projekt igång som det bara är att arbeta vidare med. Jag är inte mycket för nyårslöften, men att fokusera på en sak i taget kan vara en grej...

Det känns som att jag är på rätt väg och stipendiet visar att andra också ser det. Bekräftelse och uppmuntran. Vad behöver man mer?

Skillnaden mellan att skriva fakta och "vanlig" berättelse ...

När jag blev intervjuad av Tara Moshizi för "En bok, en författare", frågade hon om skillnaden mellan att skriva faktaböcker och "vanliga" berättelser. Just nu minns jag inte hur jag svarade, men det kommer jag att kunna se och höra den 8:e december (Kunskapskanalen 19.00 och 23.35).

Den senaste tiden har det varit mycket runt mig. Jag har flängt hit och dit, men ändå har jag lyckats slutföra och skicka in ett manus till förlag. Det handlar om en lättläst ungdomsroman med handling och format som mest av allt gör den till en novell.
Under skrivveckan på Gotland i oktober drog jag även igång ett längre romanprojekt.

Sedan har det flängts hit och dit. Men jag fångar upp små idéer och tankar i farten. Skriver ner enstaka detaljer, som att "Nathalin" (en av de två huvudpersonerna i ungdomsromanen som har arbetstiteln "Flykt") har en fläck vid högra skulderbladet där det ofta kliar. Hon når precis dit med tumnageln. Jag tänker dagligen på historien, men det är mer runt fördjupning än om själva händelseutvecklingen mina funderingar kretsar. Det jag hann skriva på Gotland känns mer och mer som ett utökat synopsis av första delen – fort, fort framåt! – och jag tror att det kommer att bli tre delar, eller akter i berättelsen, där den sista kommer att bli mycket kort.

Det är viktigt att hålla historien vid liv och att – även om jag inte skriver i egentlig mening – lära känna personerna, få dem att andas och bygga på deras bakgrund.

Så fungerar det för mig när jag ska jobba på ett längre manus: det kräver mer tid till förberedelser och fokusering, än om jag håller på med en kortare berättelse.
Eller en faktabok.

För ett par dagar sedan bestämde jag mig för vad nästa faktabok ska handla om. Faktiskt ungefär samtidigt som jag fick tag i en duktig faktagranskare som genast tog sig an nästa års bok – den som är klar och just nu illustreras av Jojo Falk, den som kort och gott kommer att heta "Snor".

Och nu har jag alltså hittat ämnet till boken som ska komma ut 2016 ... och jag kastar mig med liv och lust in i researcharbetet. Det är så kul att leta fakta på nätet, på biblioteket och genom att prata med folk. Men först och främst har jag vänt mig inåt och ställt frågor till mig själv om vad jag redan vet när det gäller det här ämnet, eller vad jag tror mig veta. Det är nästan roligast när jag inser att det jag vet visar sig vara helt fel: där finns en historia! Myter och missförstånd är härliga drivmedel när man ska skriva en faktabok.

Det känns så skönt att vara igång igen, och det är dessutom alldeles för tidigt. Ja, alltså faktaböckerna brukar jag skriva under april och maj, men nu kommer jag att hinna med att göra mer "forskning" och dessutom kan jag skriva om och om igen. Jag tror att det kommer att bli jättebra.

Och faktatexter kan man jobba med lite då och då, och man kan växla mellan att läsa och skriva. När jag hittar nya, fantastiska fakta, skriver jag bara till ett kapitel. Det ska förstås vara sant det jag skriver, men min utmaning är att hitta otroliga fakta och att ibland balansera på gränsen mellan verkligheten och fantasin.

Jag brukar säga att berättelserna finns omkring oss hela tiden. Det gäller bara att se dem, att rycka tag i den där lilla tråden som en cykel i diket, en ballong på garagegolvet eller en liten flicka i en guppande badring kan vara. Nysta i tråden och skapa en berättelse.

Det är en sanning med modifikation. Eller: det är sant. Så är det. Men när det gäller att hitta stoff till en faktabok är egentligen bara själva inledningen av arbetet svårt: att bestämma ämnet. Har jag väl valt "Fakirer", "Fladdermöss", "Skelett", "Havsvidunder" eller "Snor", är det bara att sätta igång och söka fakta och tokigheter.

Blev jag något klokare av det här? Blev du det? Ja, men kanske: att söka efter det som verkligen finns är lättare än att söka efter det som inte finns, än. Typ.

En författares himmel och helvete

I måndags fick jag ett refuseringsbrev. Igen. Den här gången på papper i kuvert och med posten. Ett standardbrev. 

Jag tycker kanske att jag efter mer än ett dussin böcker skulle slippa de där standardrefuseringarna, att jag skulle bli tagen mer på allvar, särskilt från ett förlag som jag vet använder en av mina böcker som inspiration till andra författare, som ett gott exempel. Det betyder att de känner till mig och det jag skrivit tidigare.

Först blir jag bara ledsen, särskilt som det handlar om ett hjärtebarn, en ungdomsroman jag arbetat med till och från i åtta år, en berättelse som efter andras läsning och kommentarer genomgått otaliga förvandlingar och som nu är så bra att den bara måste ut. Jo…

Sedan känner jag mig bara värdelös. Det kanske är ett skitmanus. Kanske lika bra att lägga ner tankarna helt på ungdomsböcker. (Jag har en historia till som ska bli klar under vintern, en roman för 12–15-åringar, har precis börjat på en ny historia för samma åldersgrupp och skissade en del på ytterligare en i somras.) Mitt fält är kanhända bilderböcker och faktaböcker för nyläsarna.

Och förresten: räcker inte det? Måste jag vara med överallt?

Ja, jag har andra historier att berätta också. 

Misströstar, men tänker ändå att läsare jag litar och tror på har gjort tummen upp för min historia, och flera förlag som läst tidigare versioner har också bekräftat att manuset har potential. 

Arrgh.

Så inte fan ger jag upp!

Frågan är bara hur jag nu ska gå vidare. 

Jobba igenom det igen? Skicka till ett annat förlag? (Sanningen är att det faktiskt har legat på ett annat förlag för läsning sedan i somras … så än ska jag inte kasta yxan i sjön … men om de också refuserar …)  

Eller ska jag bara begrava hela storyn djupt ner i hårddisken och glömma den?

Nå, säger jag och slås av tanken att två av mina manus just nu illustreras av de suveräna konstnärerna Jojo Falk och Jonna Björnstjerna, och böckerna kommer ut nästa år. Vem är jag att klaga? Det finns presumtiva författare som aldrig får ut någonting, trots att de kämpar år efter år.

Och i tisdags fick jag vara med om att bli intervjuad i teve om mina faktaböcker, om Fakirer, Fladdermöss, Skelett och Havsvidunder. UR hade sett dem, läst dem och valt ut mig till sitt ”En bok, en författare” som scenprogram på Bokmässan i Göteborg. Och sedan, när jag frågade varför inte det tillfället spelades in, fick jag tid i studion.

Tjugo minuter med Tara Moshizi och mig, bara om mig och mina böcker, mitt skrivande och hur jag arbetar. Oerhört lyxigt och jag var hög när jag lämnade studion.

Utanför mötte en av de andra UR-medarbetarna upp. Hon berättade att hennes nioåriga son dagen innan sagt att han kände att han blev tagen på allvar när han läste mina böcker. Jag blev tårögd. Alltså bättre recension kan man inte få. En ung läsare som känner att jag respekterar honom, tar honom på allvar. En författares himmel. 

Nu sitter jag i ett lånat hus i närheten av Slite på Gotland. Och här ska jag och min vän Staffan sitta och skriva till på måndag. Nästan fem dygn bara till skrivande, och det är fjortonde året i följd som vi gör denna höstresa. Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan göra det hur många gånger som helst. Under de här resorna har jag lagt  grunden till så mycket av det jag skrivit genom åren, och det börjar redan innan vi åker iväg. Jag funderar på vad jag ska ta fram och jobba med under veckan, och sedan håller inspirationen och energin i sig långt efter att vi åkt hem igen, ja, nästan hela hösten. Ett tips till er skrivare där ute: åk bort med en vän och ägna er bara åt era texter.

I år har jag en nästan färdig novell som ska bli en lättläst ungdomsroman. Ett slags uppföljare till ”Kalkonerna” som kom i vintras. 

Så: från mörkret stiga vi mot ljuset …

PS: idag fick jag dessutom reda på att min bok ”Simons högsta önskan” blivit talbok. Så nu kan de som inte är så himla bra på att läsa text, ändå få tillgång till min historia via biblioteket. Kul sånt.

Vila

Det kanske är galenskap att åka 45 mil för att kunna tillbringa 45 timmar här och sedan åka 45 mil hem. Det kanske är heltokigt, men vi mår så bra här, trots att vi den här gången åkte förkylda. En sån här helg är värd så mycket.

Vi har vårt hus vid sjön. Det är frid och lugn, och det är ju rena klichéer, men så sant. Det är tystnad och ro, och fri sikt åt alla håll. Ensamt och vilsamt och blicken kan följa hur dimman lyfter upp längs bergen, över skogarna, fåren som rörs på längdan mitt emot, de små vågorna på sjön, jag hör kluckljuden mot stranden, och följer småfåglarnas rörelser i skogen.

Här motionerar jag alldeles stilla min själ, för så känns det. Tankarna får bättre plats. Ibland fördjupas de, men det viktigaste är att de inte blir störda hela tiden.

Tiden ja: den går långsammare här. En dag räcker längre, utan att för den skull bli effektivare. Och tiden har inget syfte, mer än att ge vila.

Jag slog upp boken ”Vindbro” av Krister Gustavsson och läste i första stycket meningen: ”Den senaste tiden har jag betraktat landskap i hopp om att finna mitt jag där…” Och det slår mig att i det här landskapet ser jag mig själv. Det är här jag hör hemma, helt enkelt.

Och det jag skriver och funderar på just nu är bland annat tre historier som alla utspelar sig i krokarna. Men den här helgen har jag inte ägnat mig åt research utan vila, förkylning, skrota runt och ännu mer vila, så det har inte blivit något skrivet. Eller ... ett par meningar har det blivit, och i lugnet också en del känslor som kommer att fördjupa mina berättelser, en del tankar som rätar ut saker och krokar till andra. Sånt som behövs för att få mer blod i karaktärerna och deras våndor.

I morgon, i "verkstan", fortsätter jag skriva.

Personerna i berättelsen

Sitter på tåget och har mindre än femtio sidor kvar i "jag, En" av David Levithan. Det är en otroligt ologisk historia som funkar ändå. Den handlar om en sextonårig kille som varje morgon vaknar i en ny kropp. Tänk lite som "Måndag hela veckan" (Groundhog Day) med Bill Murray, fast på ett helt annat sätt... Alltså killen får leva som olika personer varje dag. Det enda gemensamma med dem är att de är i hans egen ålder och att de bor i ungefär samma del av landet, i USA alltså. Ibland är han kille, ibland är han tjej, då och då är han färgad, har asiatiskt påbrå, är religiös, är mager, är fet; det är helt random.
Men så en dag blir han kär. (Lite för tidigt i boken, kan jag tycka – men det är en bok för ungdomar, eller möjligen unga vuxna, så det ska väl gå undan. Neil Gaiman fick frågan om vad som skiljer det där med att skriva för unga och att skriva för vuxna – han fick den av den helt lysande Jessika Gedin i Babel på svt – och han sa att för att hålla ungdomar och barn borta från den nya boken "The Ocean at the end of the Lane" så skrev han tråkigt de första femtio sidorna. På så sätt skulle han få de unga att ge upp och inse att det här var en grymt trist bok för vuxna.)
Om man är kär vill man träffa föremålet för sin kärlek hela tiden, men hur funkar det om man varje morgon vaknar upp som en annan än den hon senast träffade?
Det blir en häftig historia som innefattar många tankar på livet, kärlek, genus och så är det spännande.

Dessutom får man verkligen smak för personbeskrivningar. Boken är till viss del en övning i skrivande. Och hur menar jag då? Jo, att varje dag vakna upp i en annan människas liv kan till stor del liknas vid att vara författare – när man är som bäst. Att läsa den har för mig inneburit en påminnelse om hur viktigt det är att verkligen leva sig in i huvudpersonernas "verklighet" i det man skriver. Att tänka ut vad den personen tycker om, vilka strävnaden och mål den har, och vilka fel, brister och tillkortakommanden. Vad använder han för tandkräm, vilken frukost faller henne på läppen? Vad är det första den här människan tänker på när hon vaknat? Hur ser familjerelationen ut: finns det någon familj?

Så där kan man hålla på och bygga upp en ny människa att sätta in i en situation, en historia. Och i "jag. En" träffar man ett stort och brett galleri av personer att inspireras av.

Hemsida!

Nu har jag en hemsida där jag berättar om mina böcker. Titta gärna in där! Jag har även en  Här kommer jag då och då att fortsätta fundera kring skrivandet och skapandeprocessen. För att hänga med ordentligt så kan du även gilla min Facebooksida!

Lästips i förbifarten:

Neil Gaiman "Oceanen vid vägens slut"
John Williams "Stoner"
Julie Otsuka "Vi kom över havet"

Klar?

Ja, i torsdags kom jag igenom. Det blev 287.344 tecken, eller 54.040 ord. Och jag började arbeta med manuset 2006. Det har stötts och blötts, blivit "klart", refuserats, arbetats om, blivit "klart", refuserats. Men nästan alla refuseringar har innehållit korn av positiva omdömen och ibland rent beröm, så det har aldrig fallit mig in att lägga ner projektet "En annan Charlie". 
Versionen jag hade färdig i höstas fick väldigt tydliga och omfattande kommentarer av en personlig lektör. Jag fick ett dokument på sju sidor med en analys av hela historien. Det där med analys – att backa ett par steg och se verket i sin helhet – är inte min starka sida. Men det fick jag alltså hjälp med, och logik, språk och dialoger hjälpte en annan kär lektör mig med. En tredje läsare gav mig råd av ett annat slag: helt enkelt om det var bra eller dåligt, vad som funkar och inte funkar. 
Min styrka ligger nog i språket, drivet, tempot, även om jag lätt avbryter dramatiska händelser med huvudpersonens onödiga tankar och rädslor. Där har jag lärt mig en hel del av det här manuset, av stötandet och blötandet.
Den senaste versionen och lektörernas samlade kommentarer gav mig de sista pusselbitarna till en fungerande historia. Jag flyttade om lite i händelserna. Strök ner i den inre monologen. Rätade upp logiken – gav även bifigurerna en vilja, vilket jag slarvat med tidigare.
Och sist men inte minst rensade jag bort en del "favoritord" och särskilt då "fan" och "knulla". Ja, det blir en del såna slaggprodukter i en ungdomsroman som handlar om sex, kärlek, brott och frustration.

Nu ligger manuset återigen på förlag. Och jag väntar med spänning på att de ska hinna läsa.

Och sedan? Ja, antingen blir det tummen upp eller tummen ner. Oavsett vilket, vet jag att arbetet fortsätter. Vill de inte ge ut boken kommer jag att gå vidare till ett annat förlag, kanske efter ytterligare en bearbetning. Vill de ge ut boken kommer jag att jubla länge, först, sedan blir det att kavla upp ärmarna och sätta igång det kreativa samarbetet med redaktör och förläggare, bearbeta texten, tänka på hur den ska formges, vem som ska göra omslaget och hur det ska se ut, vilket intryck boken ska ge. Det där sista ser jag verkligen fram emot...