När är man klar?

Jag har troligen varit inne på det här tidigare: när är en text färdig? 

Och jag tror att det enkla svaret är att det är när man bestämmer att den är klar. Kan det vara så enkelt? Jo, det är det nog. Även om det är en sanning med modifikation, kanske.

Nå. Den här veckan har jag bearbetat en text på 12.000 tecken. Det ska bli en bilderbok på bortåt 40 sidor. Det är alltså inte så mycket text och därför är historien lätt att överblicka. Gör det saken lättare eller svårare? Ja, det kan jag inte svara på, men det blir ett annat sätt att förhålla sig till en sådan text än den på över 250.000 tecken som jag jobbade igenom för några veckor sedan.

I en kort text har i alla fall jag en tendens till att väga varje mening, varje ord, varje skiljetecken med guldvåg. I en text som dessutom främst kommer att läsas högt måste man tänka ännu mer på rytmen (vad det nu är...) och hur orden låter tillsammans.

Sedan får man försöka tänka på föräldern som ska läsa också. Att det inte är något som tar emot eller att det finns några stötande ord eller alltför många ord som måste förklaras.

I den här texten fanns ordet "skit" med tre eller fyra gånger. Det hade min redaktör reagerat på. Jag hade skrivit ordet för att ge karaktär åt en av de två figurerna i berättelsen: en tuff tjej. När jag gick igenom texten försökte jag se det utifrån, från den vuxne läsarens perspektiv också. Innan dess hade jag bara tänkt hur jag ville berätta historien och hur den skulle bli intressant för mottagaren. Det här mellanledet – som är nödvändigt för att barn över huvud taget ska få höra historien – hade jag inte alls brytt mig om. 

Det är lätt här att tänka på "Moral Majority" och att tvingas till att bli PK, det är lätt att vända taggarna utåt och skydda sin rätt att använda det språk man vill. Och det är en sund reaktion. Ni förstår precis vad jag menar: vad är tillåtet och inte tillåtet i barnkulturen.

Det är en reaktion. En annan reaktion är att man granskar sin berättelse och tittar vad det är man vill få fram, vilken känsla man vill förmedla och hur innehållet på bästa sätt kommer fram. Kanske de här orden står i vägen? Är det i språket man ska utmana på den här nivån? Är det inte i innehållet?

Min historia är väldigt självbiografisk. Den handlar om mina egna funderingar när jag var sex år och grävde ner döda råttor i den hårda jorden bakom syrenerna där hemma. Jag byggde också en flygplats som råttornas själar kunde använda när de skulle upp till himlen. Det är en finstämd historia om vänskap, feghet, mod och död.

När jag gick igenom texten insåg jag att det faktiskt var så att de där orden inte behövdes. De var inte bara onödiga utan de hotade att ställa sig i vägen för det som berättas. 

Det blev till slut lätta strykningar. Men sedan var det allt annat. Och då kommer jag tillbaka till grundfrågan: när är man klar? Och svaret: aldrig, eller när man bestämmer sig för att vara klar. 

En sanning, men med modifikation. En text, vill jag hävda, är aldrig klar efter en första genomskrivning. Det finns författare som säger att de bara sätter sig ner och skriver historien från början till slut. Jag tror att de ljuger. Och om de inte ljuger så berättar de inte hela sanningen. De berättar inte om alla de månader då historien skapas i deras hjärnor, hur de väger innehåll, upplägg och formuleringar; hur de brottas med karaktärernas egenskaper, minnen, motivation och inbördes relationer, innan de sätter sig ner vid tangentbordet eller skrivboken. 

Jag kluddar ner idéer i skrivboken, börjar kanske skriva på datorn för tidigt – längtar lite efter papper och penna igen – men sedan rullar det oftast på. Och jag är för det mesta nöjd med första versionen och jag håller mig nästan alltid till upplägget i den och gör inga större förändringar. Men massor med små. Jag stryker onödiga meningar, byter ut ord, vänder på repliker och petar i dialoger.

När det gäller "Råttornas själar" så gjorde jag säkert mer än hundra ändringar under veckan, och detta i en text som är på 10 A4 eller strax under 12.000 tecken. Sista genomgången blev det ungefär trettio ändringar.

För mig känns det som om varje ord är så mycket viktigare i en kort text än i en lång. I en ungdomsroman eller en vuxenbok kan man slänga och 

Men är texten klar? Ja, det vet jag inte. Kanske hör jag av redaktören idag. Kanske hon bestämmer att den är klar...

Och där tänkte jag sluta. Men...

sedan ska ju den eminenta illustratören Sara Gimbergsson ta tag i levandegörandet av min historia. Hon ska göra den till sin egen (och jag har faktiskt redan fått första skissen på en av huvudpersonerna...) och jag kommer säkert att kunna stryka ner i texten när bilderna börjar droppa in.

När förlaget skickar alltihop till tryck: då är texten klar. Kanske...