Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

tisdag 2 juni 2015

Planet hem. Dag 32

Men visst är man väl rätt konstig ändå? Längtar hem och så när man ska åka blir man liksom sentimental... Det är som det där jag skrev alldeles i början: varför är det så långt mellan alla platser man varit på och trivts? Varför kan man inte åka in till Paris en lördag förmiddag, och sen på söndagen ta en sväng till Cútar, hälsa på Helen och Rudy, och Rosa förstås. 
"Vart ska du åka?" undrade Rosa.

"Åk då, skiter väl jag i."
Nå. Det är dags att summera en månad i Andalusien, och då tänker jag på arbetet som blivit gjort. Det andra, det där med lappsjukan och det, det tog jag ju härom dagen. 
Solnedgången i går var nästan porrig. När det hade gått över tog jag ett kvällsdopp i väntan på månen...
Men först måste jag berätta att värdparet, Helen och Rudy, kom hem välbehållna och det var så härligt att träffa dem. Och jag fick gott om tid att prata med Helen om deras resa. Jag ser redan fram emot att träffa dem igen! Och, som jag skrev igår: åk hit och bo, skriv, måla, vandra, mys!



The moon, almost full.
Sista bilden från Cútar.
Nu sammanfattar jag mig:
En hel månad – i stort sett – ensam med skrivandet och huspyssel. Hur gick det? I vissa stunder tycker jag inte alls att jag fått gjort det jag hade hoppats på, men när jag sedan summerar vad jag verkligen åstadkommit så är det ändå inte så dumt: 
Jag har redigerat ett ungdomsboksmanus på drygt 200 sidor och fått iväg det till förlag, jag har redigerat, framförallt kortat ner, ett annat, mycket kortare, ungdomsboksmanus och fått iväg det till förlag, jag har till kanske 80% skrivit en faktabok för nyläsare och strukturerat och börjat skriva på ett större faktaboksprojekt för samma målgrupp, och jag har arbetat med en text som jag inte vet om det blir en novell eller en roman, för unga eller vuxna. Tanken är att det är min far som är huvudperson, min far som barn. 
Jag ägnade flera dagar åt att rota i barndomsminnen och började utifrån dem skissa på olika bilderboksidéer. Jag har definitivt hittat en person där som jag vill skriva om, och jag har några situationer och känslor som är bra byggstenar, men, som vanligt, har jag inte någon rak, enkel historia att berätta, inte än.
Och nu, till slut, tar jag itu med det stora ungdomsboksprojektet jag trodde kanske skulle bli mitt huvudsakliga arbete här. Det har pockat på uppmärksamhet, men jag har inte hittat ro nog att ta itu med just det. Men det har ju legat där och grott, och nu tror jag att jag har knäckt något som kanske är en grundorsak, en huvudkonflikt som krävs för att handlingen ska ta fart, och som gör livet ännu knöligare för huvudpersonerna. Det blev så att jag skrev om hela början på historien och sedan har jag börjat om med något slags skelett till ett synopsis: jag måste jobba vidare med att mejsla fram de olika stationerna i berättelsen, de viktiga scenerna. Dessutom har jag kanske också hittat fram till en tänkbar form för berättelsen, alltså vad gäller tempus och berättarperspektiv. Och jag tror också att jag har bestämt mig för att det är en historia värd att berätta, eftersom det finns en rad konflikter som måste lösas och en sträcka som måste överbryggas, även rent fysiskt, i historien. Ämnet är också det brännbart och väldigt aktuellt, nu när människor tvingas fly kors och tvärs över världen. 
Och i morse var jag tvungen att skriva direkt, för en bifigur i historien började få liv, och under hans ondska visade det sig finnas besinningslös rädsla, och det handlar om att han försöker spela ett avancerat dubbelspel som till viss del redan skördat oskyldiga offer. Kött och blod!
De sista dagarna tog jag även itu med ett annat gammal refuserat projekt. Det nämnde jag härom dagen. Det känns som att det kan bli något med hjälp av de nya idéerna och förutsättningarna – tidigare fanns det inte bara logiska hål, utan kanske rena avgrunder i berättelsen. Tyckte det funkade ändå, men det min bordsdam sa på förlagsmiddagen för ett par år sedan har tydligen satt fart på något i mitt undermedvetna och nu såg jag tydligare vad som var tvunget att göras åt texten. Och jag skrev alltså in två nya kapitel i början, sedan handlar det om att följa upp med redigering av resten. Kan bli något för en regnkylig sommardag, kanske. 
Men det handlar ju inte alltid om att skriva, alltså konkret sitta och knacka ner ord. Lika ofta är det den där tiden till eftertanke som behövs, och som man kanske inte alltid hittar i den vanliga vardagen. Men som en påminnelse till mig själv antecknar jag följande: Om du funderar på att åka iväg och vara borta en längre tid igen, för att skriva, se då till att inte vara helt ensam. Det här huset, den här platsen är fantastisk. Här finns lugnet, ron, koncentrationen på det som ska göras, men en månad är en lång tid när det inte finns vänner eller likasinnade, nöjen, folkliv, och sånt i närheten. Jag kommer att åka hit igen för att skriva. Absolut. Men då kanske det blir enstaka veckor, och då är ju Helen och Rudy hemma också, så man får lite socialt utbyte och trevligheter. Och om de reser iväg igen och vill att jag ska vakta huset... ja, då kommer jag att göra det en gång till! För det har varit väldigt trevligt, och jag har fått godkänt, med beröm godkänt! Men då kanske jag ser till att göra fler utflykter, lära mig en aning spanska... (det är ju pinsamt att man inte kan språket) och kanske ser till så att man får besök en eller annan gång under vistelsen. 

Jag undrar hur det skulle fungera att vistas i Sveg en månad och skriva. Henning Mankell har ju sitt hus där, och där kan man genom stipendium få bo. Undrar om det skulle skilja sig från det jag just varit med om? Så klart: värmen, den nästan totala avsaknaden av regn och mulet väder, det gör mycket. Att i princip hela tiden kunna sitta ute och skriva är fantastiskt. Men det kan också vara distraherande. Sol och värme är inte alltid det bästa för kreativiteten.  
Nu ska jag sova i min egen säng, bredvid min underbara älskade efterlängtade fru, i några nätter. Sedan blir det andra, lite kortare, resor, och en liten längre, innan det blir sommar på Eldnäset. Men det är ju en helt annan historia. 
PS: Dagens överraskning var att jag blev mött på Arlanda av kära hustrun. 

3 kommentarer:

  1. KRAM, nu tar vi över huset igen. Nu fyllt med nya minnen, tankar, känslor :) Allt blir bara bättre! 1000 kramar tills vi ses igen. Tack.

    SvaraRadera
  2. Det var så fint att liksom kliva in i er verklighet ett tag och leva den. Så fint, så lugnt och skönt, och så många nya tankar. Kram!

    SvaraRadera
  3. Great Article it its really informative and innovative keep us posted with new updates. its was reallyvaluable. thanks a lot. Pandora Estore very good.

    SvaraRadera