En onsdag i Flempan

Idag hade jag inte tänkt ge mig ut. Behövde sova lite längre och jag har en hel del att läsa, dels vill jag läsa ut ”Ravens in Winter” av Bernd Heinrich och dels har jag handlingar att ta del av inför ett möte i nästa vecka. Det såg heller inte ut att bli särskilt fint väder. Kanske till och med regn. 

För två veckor sedan tog jag mig till Rågsvedsskogen en morgon. Det visade sig finnas en fin naturstig där genom Kräppladalen, som jag inte ens visste fanns innan, och Rågsveds naturreservat var också nytt för mig. Som jag skrev tidigare har jag sett två korpar i trakten. En som till och med visat mig hur en korp kan vända sig om och flyga på rygg. Det var häftigt att se, men det hände förra året, och sedan dess har jag sett dem då och då, flyga över Fagersjö mot Högdalen. 

Den där morgonen fick jag först höra dem och sedan se dem flyga över skogen bort mot Huddinge. Det är så lite som behövs för att jag ska känna mig nöjd med dagen. Och de där två korparna kommer jag säkert att få se igen.

Igår kväll kollade jag på Artportalen om någon sett korpar nyligen i närheten. Det har säkert många gjort, precis som jag, men inte rapporterat det, och det har heller inte jag gjort. Dumt. Men jag hittade en observation i Flemingsberg och det la jag på minnet till framtiden, för jag skulle sova och sedan ägna dagen åt läsning.

Men jag vaknade och skogen kallade. 

Igår var jag uppe tidigare och tog mig till Bredäng med tunnelbanan. Därifrån gick jag mot Sätraskogen. Det är tredje gången de senaste veckorna och jag börjar känna mig hemma där. Försöker dock att ta lite olika vägar, men jag fikar på samma plats, på klipporna ut mot Mälaren uppe vid platån.

Igår hörde jag dock inte av mina vänner korparna. Bättre gick det idag.

Jag fick ta bilen till Flemingsbergsskogen. Det är ett fint naturreservat med Huddingeleden som lär ska vara åtta mil lång, om man vill. Så långt ville inte jag gå. Men jag har ju min karta i mobilen så jag gav mig av ut över Flemingsbergsvikens våtmarksanläggning. Det var först efter att jag gått en bit som jag förstod att detta område var ”skapat” av människor. Det är en anläggning som på ett naturligt sätt renar Huddinges dagvatten innan det rinner ut i Orlången. Det ser mest ut som en vacker och frodig dalgång med en meandrande å. (Kan man skriva ”meandrande”? Det är en å som snirklar sig fram och långsamt men ständigt förändrar sitt lopp.)

Jag borde skriva en dagbok med mina observationer. Men jag är usel på att skriva dagbok över huvud taget, så jag kanske ska nöja mig med de här anteckningarna. 

När jag passerade över våtmarken såg jag höghusen långt borta i Flemingsberg till höger, dalgångens slingrande å till vänster och skogen rakt fram. Det är fantastiskt med Stockholm egentligen: man behöver bara ta sig tjugo minuter ut från stan så är man mitt i skogen. Inte är det som hemma i södra Norrlands inland, men nästan. Skillnaden är den uppenbara att om man fortsätter rakt fram var som helst så stöter man så småningom på bebyggelse, men det stör mig inte. Det som möjligen stör mig är att man ingenstans slipper det susande ljudet av biltrafik. Annars är det helt okej. Och särskilt en vardag. Då är man i stort sett ensam i skogen. Nej, jag är inte rädd för andra människor, men jag gillar också att vara ensam.

Jag tog sikte på en fornborg längs stigen längre fram och diskuterade det med kossorna i hagen jag passerade. De hade sett korpar och tyckte att jag skulle gå upp på fornborgen för där hade de hört att utsikten var fin.

Korna hade rätt. När jag tog mig upp till fornborgens allra högsta topp hade jag fin utsikt i alla väderstreck. Tråkigt nog var det lite väl tidigt för fika, men jag satt mig ner och såg mig omkring. Faktum är att jag knappt såg ett enda hus. Jag skymtade Stensättra nere vid Flemingsbergsviken, något vattentorn långt bort och en lyftkran på en höjd på andra sidan vattnet. I övrigt var det bara skog, äng och vatten. 

Och när jag satt där i godan ro, njöt av utsikten och väntade smått på regn fick jag höra ett ”kra”. Jag reste mig upp och vinden tog i så det var svårt att höra varifrån ljudet kommit. Men så kom det flera ”kra” och jag vände mig söderut. Där dök den upp, korpen, ivrigt kra-ande, och så fick jag höra en till. De flög från söder mot norr, eller nordnordväst förbi mig, och den bakre svarade kurrande. De höll ganska stort avstånd, kanske ett hundra meter, mellan sig. De fortsatte prata de tills de försvann bort mot Sörskogen och Trehörningen. 

Jag blev i valet och kvalet: skulle jag följa efter dem, eller fortsätta utforska den här ”nya” skogen, gå en runda för att slippa ta samma väg tillbaka? Jag bestämde mig för att fortsätta och tog mig ner från toppen. Jag kanade på ändan för det var så brant. 

På väg ner skymtade jag Högdalstoppen mellan träden. Aha, tänkte jag, det var ju ditåt de flög. Kan det vara samma par som jag sett i Rågsved? Det kan det mycket väl vara och så hörde jag hur den ena korpen kra-ade och den andra svarade med ett så mjukt och ömt tonfall att jag nästan blev rörd: kra-a, och den sista tonen gick upp så fint. Härligt.

Jag fortsatte glad i hågen vidare, och när jag kom tillbaka till bilen ett par timmar senare hade jag gått nästan en mil och solen bröt igenom. 

Korphöst?

Det var en korpsommar och jag hoppas verkligen att det också blir en korphöst. Jag längtar upp till Eldnäset och om några veckor åker jag dit. Men jag vet inte hur det kommer att gå med skogsvandrandet för då är älgjakten igång. 

Det är så och har alltid varit så att naturen finns där, den natur som betyder något för mig. Det kanske var lite väl hårt sagt, men det är där jag vill lära mig fåglarnas namn och hitta platserna där jag får ro. Här finns det andra, det jag trots alla år liksom mer besöker än befinner mig i. Staden. Det är klart att vi sökte upp skogen när killarna var små. Vi vandrade långt längs stigar och gångvägar, tittade på träd och ekorrar. Men distansen fanns där.

Den distansen försöker jag göra något åt nu. Naturen finns i allra högsta grad runt stan. Och i förra veckan gick jag upp på Vårbergstoppen. Hälften av alla svenska fågelarter lär vistas där någon gång under året och den finns förstås inprickad i kartan för ornitologer som några eldsjälar lyckats sammanställa. Ja, till och med dit har jag kommit nu: jag kollar in tänkbara platser för fågelskådning. 

Det är förstås korpen jag är ute efter. De andra fåglarna får vänta, men idag såg jag i alla fall en rödhake.

I morse gav jag mig av relativt tidigt mot Sätraskogen, där jag hört att det härjar ett ungdomsgäng. Korpar alltså. Det blev en vandring från Bredäng upp till vattentornet i Sätra, över hällarna med utsikt mot Kungshatt och tillbaka till Bredäng. Några timmar och drygt sju kilometer. Fika med, kamera och kikare förstås.

Ovanför Mälaren, nedanför ”platån” i Sätra, fick jag höra ett dovt men ändå distinkt ”kro”. Jag stannade upp och lyssnade. Strax kom en serie ”kra”, fem stycken först i snabb följd, sedan fyra, sedan tre. En helikopter passerade och störde. Sedan kom det tre ”kra” och jag rörde mig hastigt i ljudets riktning. Det kom två till, och två igen, men nu längre bort.

Det blev ingen korpspaning, men bara att höra dem piggar upp och triggar mig att fortsätta leta. 

Jag kanske ändå kan hitta mina platser att återvända till, att hitta ro och tillhörighet på, även här efter trettiofem år i stan. 

I morgon kanske jag tar mig till Rågsved och skogarna ner mot Fagersjö: där har jag sett korpar flera gånger.

Korpsommar

Hörde den komma flygande längs vägen. Envist kra-ande. Fem toner, fyra stigande och den sista en sänkning. Som typ C-D-E-F-E. Alltså typ så. Jag är inget vidare på musik, och det handlar säkert inte om heltoner. Men så fortsatte den och innan jag hann titta ut var den borta. 

Så har det varit den här sommaren. Särskilt i början: väcktes av korparna nästan varje morgon de första två veckorna. Sedan har det varit mer sporadiskt.

Det är märkligt: den här sommaren som jag hade bestämt mig för att börja skriva boken om korparna möttes vi av en hel familj när vi kom hit dagen före midsommarafton. Det har aldrig hänt tidigare. Samma sak hände när vi packade bilen och skulle åka söderut: familjen dök upp i talltopparna och tjoade.

Förra sommaren försökte jag spana på dem, men jag kom aldrig nära. Såg en passera långt bort över strömmen då och då. Det som tände mig ordentligt som korpspanare var annars den där gången i början av maj förra året, när jag för första gången fick se ett par dansa över sjön. De flög helt synkroniserat, nästan som om det vore koreograferat. 

Sedan dess har jag sett korpar lite här och där, men det kanske beror på att jag börjat se dem. 

Korpen är ingen fågel jag minns att jag såg ”förr i tiden”, alltså när jag var barn eller ung. Jag har aldrig varit någon ornitolog, men när jag för ett tag sedan gjorde en lista över fåglar jag i alla fall sett och lagt märke till under barn- och ungdom så blev det ändå rätt många. Korpen fanns dock inte med på den listan. Jag kanske återkommer till den listan här någon gång.

Om man tar en titt på statistiken så är det heller inte så konstigt, för under 60- och 70-talen var korpstammen inte så stor i landet. Sedan dess, eller sedan 80-talet har den ökat för att under de senaste typ 15 åren legat ganska stadigt. Men på Eldnäset har den inte varit synlig, för mig, förrän för några få år sedan.

Minns när jag och min äldste son (som då var 12 år) cyklade upp till Eldnäset. Vi fuskade lite och började i Uppsala, och så fick vi skjuts en bit på mitten, men jag tror att det ändå blev runt 30 mil. Nå. Vid ett tillfälle sneglade jag in i skogen och där, i en glänta, satt den stora svarta skuggan och jag rös till. Förstod inte då varför jag rös, egentligen, men ju mer jag läst om och tänkt på korpen och alla de myter och berättelser som finns kring den så var det inte så konstigt. Den svarta, knivskarpa skuggan på en gren. Ett hot. Ett förebud. 

Det har blivit några mil i skogarna den här sommaren och ganska ofta har jag hört deras olika ljud, från skriken till det ”vanliga” kra-andet och kronkandet. 

När jag gick längs vägen en morgon, hörde jag korpskriken bakom mig och vände mig om. Två av dem flög lågt över vägen och jag stod blickstilla och lyssnade, tänkte att jag kanske skulle möta dem om jag fortsatte framåt som jag planerat. Men jag hörde att de slog ner inne i skogen och vände tillbaka och in bland träden. Det fanns en körväg där, eller i alla fall spår efter en skördare, alltså en sån där stor maskin som gör allt: kapar av träd, kvistar och delar dem och bär med sig dem. 

Jag följde den stigen och närmade mig korparna. Men inte sitter korpar stilla och väntar, nej, de har fullt upp med att bråka och väsnas, det finns mest bara lek för korparna, så de rörde sig längre in i skogen och jag följde efter. Det var först torrt och fint, men så småningom blev marken mjukare och sankare, och sedan… Hör själva här, två minuter och fyrtiofem sekunder skogsvandring och korpskrik:

Ljud

Sånt händer när ögon och öron är helt inställda på att observera korpar. Där jag plurrade såg det fast och stadigt ut, jag hann tänka att det var en lega efter en älg innan jag tog steget. Jag sjönk ner till mitt på låren, men fortsatte glatt och lite full i skratt vidare. 

Längre fram på vandringen slog de ner på ett hygge ungefär hundra meter ifrån mig, innan de fortsatte österut, ut över sjön och bort.

Jag har sett den här familjen då och då, hela sommaren, på olika platser, och jag tror att deras område har en diameter på ett par mil, men jag har ingen aning om var de har sitt bo. Det retar mig en del. Får fortsätta söka till hösten, om jag törs: kommer troligtvis upp i september och då pågår älgjakten. Den gillar korparna, för då kan det bli lite godsaker kvar i skogen.

Det är en del saker jag undrar över när det gäller de svarta fåglarna. Bland annat en sak som en man berättade för mig på midsommarafton. Han hade i början på åttiotalet suttit på sitt pass under älgjakten och fått se en korp komma flygande, och sedan en till, och så flera stycken. Så många att han började räkna. Det visade sig till slut vara 72 stycken! 

Korpar lever i par hela livet. Det är en sanning, en sanning som behöver förtydligas. Det första året i en korps liv tillbringas med föräldrarna. När sedan en ny häckningssäsong inleds, lämnar ungen föräldrarna (och hur det går till skulle jag också vilja veta: stöts ungen bort eller lämnar den själv familjen? Kanske är det en kombination) för att söka upp andra ungar. Ungarna följs åt i flockar under ungefär sex år, innan de hittar sina partners. Men någon sån flock har jag aldrig sett, eller kanske förresten: när vi var ute och åkte i sommar, när vi precis lämnat Hoting, mötte vi ett gäng med sex korpar. Det är för många för att vara en familj, men det kanske var två familjer.

Korpungen jag fotade redan första dagen på Eldnäset i sommar.

Jag har läst om stora samlingar korpar, bland annat i Nordamerika. Därifrån har jag hört hur korpar kan samlas i stora flockar som tillbringar natten tillsammans. Syftet kanske är att få värme från varandra och att utbyta information, och att hitta en partner. 

Forskare hävdar att en korp har samma kognitiva förmågor som ett sexårigt människobarn. Den kan förstå orsak och verkan, den kan planera och minnas. Och den är duktig på att gömma saker och att jäklas med andra.

Under samma resa i somras, faktiskt bara någon timme senare, kom vi ikapp en ensam korp som flög längs vägen. Vi följde den en bra stund och då fick min fru och son också se hur en korp kan vända sig om och någon sekund ligga på rygg i luften. Jag har sett det några gånger och det är mycket fascinerande. Korpen drar liksom in vingarna och lägger sig på rygg.

Jag ser fram emot att uppleva det igen och att se korpparet dansa över sjön. Och jag hoppas hitta deras bo. Det kanske blir en korpsommar nästa år också. Jag hoppas det. 

Folkvandringar

(Arbetet med texten om mänsklighetens utveckling har lett till många tankar om vilka vi är och var vi kommer ifrån, vad som gjort oss till det vi är och så. Här är en fundering.)

Det finns en tid i historien vi, utifrån vårt europeiska perspektiv, lärt oss kalla folkvandringstiden. Det var en del av järnåldern mellan vendeltid och vikingatid, ungefär år 370 till 600. Det där ”ungefär” är väldigt viktigt när vi tänker på historia. Inga tidsperioder kan dateras exakt; den ena tiden flyter in i den andra och förändringar går långsamt och de kommer inte samtidigt till alla, överallt. 

Vikingatiden sägs förresten ha börjat år 800. Vad vi ska kalla tiden mellan åren 600 och 800 vet jag inte, men med tanke på det jag skrev nyss finns det säkert anledning att betrakta den som en övergångsperiod, och att vikingatiden började tidigare på sina håll och att folkvandringstiden dröjde sig kvar längre på andra.

Det är över huvud taget intressant och märkligt hur vi i efterhand har ansträngt oss för att skapa olika eror i historien och ge dem livslängder. Allt är förstås efterkonstruktioner för mitt i ett skeende blir vi för närsynta och endast med perspektiv kan vi se vad en viss tid med särskilda företeelser och utveckling betytt för det kommande.

Efterkonstruktioner behövs för att vi ska ha någon chans att förstå historien och varför vår egen tid ser ut som den gör.

Det som kännetecknade folkvandringstiden är en stor politisk och socioekonomisk omvandling, och den berodde mest på att det västromerska imperiet föll samman och att det började utvecklas kungadömen, som betraktas som medeltida.

Medeltiden började tidigare nere i Europa än här hos oss i Norden. Vi slängde in en vikingatid också, innan vi tog oss an de traditioner, religioner och politiska idéer som trängde in söderifrån runt tusentalet.

Det västromerska rikets fall ledde till stora folkvandringar bland germaner, kelter, slaver, asiater och folk som blivit romaniserade.

Det var en tuff tid, som alla andra tuffa tider mänskligheten fått kämpa sig igenom. Folkmängden i vår världsdel minskade på grund av alla krigen som hängde ihop med det oklara politiska läget imperiets fall lämnat efter sig, men också förstås på sjukdomar, som böldpesten under 500-talet.

Död och pina. Folk dog som flugor, och de som överlevde började rörde på sig åt alla håll för att söka nya platser att slå sig ner på och bygga upp ett nytt liv och nya samhällen.

Så var det under folkvandringstiden. Men är inte vår tid också en folkvandringstid? Sällan i historien har så många människor ut- och invandrat.

Här måste jag citera mig själv ur den kommande boken om mänsklighetens utveckling, som kanske kommer att heta ”Riktiga människor” och blir en sorts ”Sapiens” för 9–12-åringar:

”Människan har alltid vandrat. De har vandrat och sökt mat, nya jaktmarker, ny jord att odla eller chansen att få ett jobb och ett tryggt liv. De har flytt undan svält och ändringar i klimatet, de har tagit sig bort från förföljelse och krig. Så gjorde våra tidiga föregångare, och så tvingas folk göra än idag, men det går förstås fortare att resa nu för tiden.”

Ja, och vi kan röra oss över större ytor. 

Det vi sett de senaste åren, framför allt under hösten 2015, är nog bara en liten rännil av de floder som kommer att forsa ut över världen när klimatförändringarna gjort allt liv omöjligt på platser runt ekvatorn och på öar och kuster runt hela vår jord.

Och nu ett citat ur min skrivbok:

”En dag kanske det är vår tur och det får mig att tänka på att vi måste skapa oss en trygghet inom oss själva. Om vi måste lämna allt en dag, om man inte kan ta någonting med sig – då är minnena, berättelserna, tron, gudarna och symbolerna det man kan ta med sig. Så kan vi förstå flyende folk i alla tider och särskilt i vår samtid.”

Trots att jag själv är ateist är det kanske också på det här sättet jag måste förstå religionen och dess styrka. Inte så mycket gudarna kanske, men de berättelser som håller folk samman. De kan på sätt och vis ses som ”samhället” för ett folk på flykt.

Tiden går, framåt

Läste just mitt senaste inlägg. Det från i oktober. Och nu kan jag berätta att i fredags hade förlaget utgivningsmöte. Där bestämdes det att min text om mänsklighetens historia kommer att bli bok. Omfång och tidsramar är inte satta än, men som det ser ut ska den vara klar under 2020, precis som jag tänkt.

Det känns oerhört skönt att arbete jag lagt ner (och kommer att lägga ner) verkligen blir en bok.

Det fortsatta arbetet börjar nästa vecka, och det innebär framförallt strykningar och redigering utifrån förläggarens markeringar på det digra manuset. Det ska bli kul!

Ny dipp - men också pepp

Söndag morgon: Lördagen blev som torsdagen - aningen frustrerad. Svårt att hitta fokus i havet av anteckningar, där upprepningar och omtagningar höll på (och håller på) att ta livet av mig. Det är svårt att se vad som är kärnan och det jag vill säga. Till slut la jag ner och ägnade några timmar åt att jobba med den kurdiska läseboken jag håller på att sätta. Det var skönt att ta itu med något konkret som också måste göras.

Nu är det söndag och det känns bättre igen. Jag slaktar text och hittar guldkorn. Guldkornen är lite väl omständliga så det blir till att stryka och koncentrera, precis som det ska vara. 

Det är ungefär trettio sidor kvar av anteckningarna och jag tror att det är mer än jag hinner med under den här vistelsen i Ljugarn - vi åker härifrån imorgon. Men det är ett hästjobb jag genomfört, även om det är mycket kvar att göra, det krävs många omgångar till med den här texten, innan det i bästa fall blir en utgivningsbar text. 

En reflektion: där jag sitter nu och ser ut genom fönstret till höger, mot väster, finns det något som påminner mig om vyn från mitt barndomshem i Kölsillre, tvärs över gården och vassnäsvägen, in genom en smal skog med tunga granar. Där var Folkets hus och parkeringen. Arnessons och Mobergs hus. Gläntan mellan träden här och den plana ytan bortom, två hus och granen för mig dit, till barndomens by. Det ser inte alls ut så där idag, men det gjorde ju det, för länge sen. 

Söndag kväll: Det gick. Jag tog mig igenom anteckningarna och har nu ett rörigt manus i stället.

Efter gårdagens frustration kom jag loss. 

Eventuellt rensar jag lite mer i morgon innan hemfärd, men veckans slutresultat, vad gäller strykningar, är: 55.182 tecken strukna. Det är i det närmaste 25% och ett framsteg. 

Nu är texten på 165.000 tecken och fortfarande belamrad av upprepningar. 100.000 tecken ska fortfarande elimineras. 

Herregud. 

Nå. Jag ger inte upp. Den här rensningen kanske gör att jag ser de viktiga bitarna och den röda tråden tydligare. Önska mig lycka till!

Ny teknik

I torsdags kändes det nästan hopplöst det här. Fick ingen styrsel på någonting och förstod ibland inte ens mina anteckningar. Det var bara en enda röra i det tredje stora avsnittet som liksom de övriga är alldeles för långt. (Det fjärde och sista är dubbelt så långt som de övriga: där krävs det motorsåg…) Det är inte lätt att stryka när man inte ens vet vad som är viktigt.

Allt det här kommer tillbaka till att jag är extremt oduktig på att sortera ut det viktiga från det oviktiga: usel studieteknik alltså. Och jag fastnar i fascinerande fakta och detaljer i stället för att fokusera på helhet och viktiga linjer i utvecklingen. 

Men som jag skrev tidigare: det får bli nästa steg – att bryta ner, stuva om och skriva en ny version. 

Dessutom: hitta språket som funkar för tioåringarna.

Men det var igår det. Idag, fredag, har det rullat på mycket bättre, men det kommer sig också av att det där läsandet igår havererade. Jag behövde byta teknik. Idag har jag, i stället för att stryka mig fram, skrivit in allt på nytt och på så sätt hoppat över delar av texten. Det funkade idag, och jag tror att avsnittet, som var 46.000 tecken igår, kan hamna på drygt 30.000 tecken imorgon. Fortfarande långt mer än det borde vara, men ett steg i rätt riktning. Joråsatt.