Ny dipp - men också pepp

Söndag morgon: Lördagen blev som torsdagen - aningen frustrerad. Svårt att hitta fokus i havet av anteckningar, där upprepningar och omtagningar höll på (och håller på) att ta livet av mig. Det är svårt att se vad som är kärnan och det jag vill säga. Till slut la jag ner och ägnade några timmar åt att jobba med den kurdiska läseboken jag håller på att sätta. Det var skönt att ta itu med något konkret som också måste göras.

Nu är det söndag och det känns bättre igen. Jag slaktar text och hittar guldkorn. Guldkornen är lite väl omständliga så det blir till att stryka och koncentrera, precis som det ska vara. 

Det är ungefär trettio sidor kvar av anteckningarna och jag tror att det är mer än jag hinner med under den här vistelsen i Ljugarn - vi åker härifrån imorgon. Men det är ett hästjobb jag genomfört, även om det är mycket kvar att göra, det krävs många omgångar till med den här texten, innan det i bästa fall blir en utgivningsbar text. 

En reflektion: där jag sitter nu och ser ut genom fönstret till höger, mot väster, finns det något som påminner mig om vyn från mitt barndomshem i Kölsillre, tvärs över gården och vassnäsvägen, in genom en smal skog med tunga granar. Där var Folkets hus och parkeringen. Arnessons och Mobergs hus. Gläntan mellan träden här och den plana ytan bortom, två hus och granen för mig dit, till barndomens by. Det ser inte alls ut så där idag, men det gjorde ju det, för länge sen. 

Söndag kväll: Det gick. Jag tog mig igenom anteckningarna och har nu ett rörigt manus i stället.

Efter gårdagens frustration kom jag loss. 

Eventuellt rensar jag lite mer i morgon innan hemfärd, men veckans slutresultat, vad gäller strykningar, är: 55.182 tecken strukna. Det är i det närmaste 25% och ett framsteg. 

Nu är texten på 165.000 tecken och fortfarande belamrad av upprepningar. 100.000 tecken ska fortfarande elimineras. 

Herregud. 

Nå. Jag ger inte upp. Den här rensningen kanske gör att jag ser de viktiga bitarna och den röda tråden tydligare. Önska mig lycka till!