Alla fåglarna

På senare år, kanske inte på ålderns höst, men väl frampå sensommaren, har jag alltså börjat intressera mig för sånt som finns omkring mig. Och då menar jag inte främst min familj, för den har jag tack och lov ändå uppmärksammat och engagerat mig i så gott jag har kunnat. Jag menar mer det som finns där ute, det runt omkring som ibland är natur, djur och växter.

Du tyckte det var dags nu, till slut, säger något inom mig och jag funderar lite över Kerstin Ekmans tankar om att man bör veta vad floran och faunan i ens närhet innehåller. Det vill säga veta vilka växter och djur som lever i ens närhet. Annars är den inte mycket värd, själva tillvaron, och vi kan lika gärna skita i att försöka rädda det som räddas kan. Jag vet inte om hon är så drastisk, men hon tycker att det är konstigt att inte veta vilka blommor, träd, fåglar och djur vi har i vår närhet.

Delvis har hon förstås rätt, den kära Kerstin, men samtidigt måste jag säga att jag verkligen uppskattar och lever i naturen när jag är på landet. Jag kan njuta av lugnet och livet som finns där, men det är kanske en väldigt naiv känsla, då allting förändras och arter dör som flugor omkring oss. Jo, det är vi som är bödlarna. 

Nåväl. Med åren har jag vaknat och börjat bli nyfiken inte bara på NATUREN utan också på dem som lever där. 

Men nu backar jag ett steg och tänker på fåglarna. Av något så när naturliga skäl och en massa märkliga sammanträffanden har jag blivit intresserad av dem. Vad vi valt att kalla dem, hur de beter sig och låter. Det är väldigt trevligt. Och kanske leder det till en bok också, i bästa fall.

Fåglarna har alltid funnits där, men vilka var jag medvetna om när jag var liten? Alltså vilka kunde jag som man säger ”arta”? Jag brukar säga att jag är medlem i tio-klubben: vi som kan skilja mellan tio olika fåglar. 

Men vilka var jag medveten om som barn?

Skatan förstås, som jag alltid har älskat och sett. Den så distinkt svarta och vita färgen. De avgränsade färgfälten och den långa stjärten. Hur de omsorgsfullt bygger sina bon och kraxar irriterande. Den har alltid funnits i mitt medvetande.

Kråkorna också, om än lite mer på distans med sin svarta och gråa närvaro.

Duvorna runt gården hemma, hatade och besvärliga. De skitade ner överallt runt affären och farsan tyckte ungefär lika mycket om dem som råttorna som ville in i förråd och lager.

Runt mammas fågelbord på vintern samlades en massa småfåglar och av dem älskade jag att se den ovanliga domherren och hans fru. Talgoxarna var så vanliga att jag nästan inte la märke till dem, men jag kunde skilja dem från blåmesarna i alla fall. De var lite kaxigare. 

Bland sommarfåglarna var min och pappas favorit sädesärlan. Den kallade jag för ”vippstjärt” när jag var liten. Det låter rimligt. 

Och sedan var det förstås den svartvita flugsnapparen som bodde i en holk utanför mitt fönster. 

Vilka fanns det mer? 

Gråsparvar och pilfinkar, men dem kunde jag säkert inte se skillnad på, och det har jag svårt för än idag.

Det hände att en tjädertupp fick tokspel och en av dessa minns jag. Han hängde utanför affären ett par dagar, stod där i en snödriva och skrämde slag på folk. Det blev till och med ett reportage i lokalpressen.

Svanarna passerade och dem är det lätt att hålla reda på, och senare minns jag när kanadagässen började bli vanliga och avskydda, för att de skitar  ner.

Svalorna kan man inte glömma. Jag gillar svalor, och jag tror med ganska stor säkerhet att de vi hade på gården var ladusvalor. Deras svirrande älskade jag då och älskar än idag: sommar! Tänker lite som att de är dagens fladdermöss. Ibland tycker jag faktiskt att de rör sig på lite samma sätt, även om svalorna är smidigare och flyger fortare. 

Jag kan inte minnas om jag hade någon vidare koll på bofinken, men det tror jag nog att jag hade redan då. Den är så himla tydlig och lätt att känna igen.

Koltrast och björktrast fanns det gott om och dem kände jag igen. 

Tofsmes vet jag att jag kände till, jag menar: den glömmer man inte när man sett den med sin pickelhuva.

Sidensvans såg jag någon gång och det var en fin upplevelse.

Hackspetten minns jag. Den vi hade och fortfarande har där hemma är större hackspett.

När vi åkte ut på sjön hände det att vi såg och framförallt hörde storlomen. 

De olika måsarna har jag ännu inte ansträngt mig att skilja på, men de fanns förstås nära oss när vi kom iland med en massa abborrar. 

En gång minns jag också att vi såg fiskgjusen när vi var ute och körde drag. Jag kan inte säga att jag skulle ha känt igen den, men det var en mäktig upplevelse.

Om jag vänder på det här nu och tänker på vilka fåglar jag inte var medveten om.

Nötskrika borde jag ha sett och känt igen, men jag kan inte komma ihåg det. Apropå nöt: nötväckan gillar jag nu, men minns den inte från när jag var liten.

Sedan är det alla de där små som jag vet finns och måste ha sett i alla fall: grå flugsnappare, gulmes, gransångare, entita, gräsand, orre, häger, hökar och falkar, vråk, minns inte ens att jag såg några tranor passera, drillsnäppa, göken hörde jag förstås men såg aldrig, beckasin, trädkrypare och några till. 

Det var inte, som idag, tal om några örnar. De senaste somrarna har jag sett havsörn och det lär också finnas en kungsörn i trakten, och den hoppas jag få möta nästa år när jag ska låna ett gömsle där det läggs ut åtel för att björnar, järv och kungsörn ska komma och visa sig.

Kajor och råkor finns inte i min hemtrakt. Och det talades aldrig om korpen.

Jag kan inte minnas att jag såg någon korp förrän jag var vuxen, och den minns jag väldigt väl. Det var när jag och mitt äldsta barn cyklade upp en sommar. Måste vara för bortåt tjugo år sedan. Vi stannade till någonstans i Gästrikland. Jag tittade upp längs en stig eller möjligen basväg och längst inne bland träden såg jag en stor svart skugga sitta på en gren. En gigantisk korp.

Jag rös, och senare har jag tänkt på varför jag kände så. Och det kommer kanske att bli utgångspunkten i det jag kommer att skriva i min bok om korpen. Varför ryser vi när vi ser en korp? Jag gör det fortfarande, fast jag har sett drygt femton stycken idag. Jag ryser och myser.