Skrivvecka på Blidö, med korpar

Den årliga skrivveckan med Staffan pågår som bäst. I år är det nittonde året i rad som vi åker iväg och fokuserar helt på det vi håller på med just nu: Staffan skriver en äventyrlig berättelse och jag läser mest, om korpar. Det är alltså mer av en läsvecka för mig, och den är så behövlig för jag har som vanligt skaffat på mig alldeles för mycket material att bearbeta. Avslutade anteckningarna runt Bernd Heinrichs ”Ravens in Winter”, gick igenom de inledande och grundläggande kapitlen i Carl-Henrik Tillhagens ”Fåglarna i folktron” och satte tänderna i praktverket, man får nog kalla det för en monografi: ”The Raven” av Derek Ratcliffe (som jag fjärrlånat från Lunds universitet).

Så har dagarna sett ut här. Skriv- och läsro.

Och kan detta arbete ske på en lämpligare plats? Jag tror inte det, för redan när vi kom i lördags hörde vi korparna. Jag kan se dem från läsfåtöljen och jag har också varit ute och försökt närma mig dem. Jag menar: vi har sett upp emot 30 stycken vid ett tillfälle. De hänger runt Hundgrundet och Fläsknäsholmen, som vi ser från huset. Men idag, när jag kom ut relativt tidigt, insåg jag att de kanske övernattar på Furholmen som ligger österut, utom synhåll.

Varför de hänger på Fläsknäsholmen kom vi på härom dagen, när vi gick ner där. Någon har slängt fyra döda vildsvin där. En åtel, eller bara ett sätt att bli av med kadavren? Ett av vildsvinen var helt öppet och urätet, i ett annat hade de kommit åt att äta genom ett runt hål i bröstet, troligtvis där skottet gått in, men i övrigt såg de hela ut. 

Över den platsen ser jag dem ofta cirkla och busa. Det är tydligt att de hänger ihop i gäng men också ofta i par. De flyger synkront över fjärden, dyker, svänger runt varandra, störtar ner, försöker gripa tag i varandra och vänder sig nästan på rygg. Det är fantastiskt att se. Och som de låter. Hela tiden. Ett jäkla pladdrande. Och de har så många olika läten. Idag blev jag helt säker på en sak jag misstänkt: de härmar kråkor. En ensam korp flög över mig där jag gick längs vägen i duggregnet, inga andra fåglar var i närheten, och den svarte kraxade högt som en kråka. 

Ibland ger de sig plötsligt iväg tillsammans i en stor flock, men för det mesta ser jag enstaka individer, eller löst sammanhängande grupper, flyga iväg i olika väderstreck. Härifrån ser de oftast ut att ge sig av österut, bort mot Furholmen och säkert längre, längs stranden. Födosök, kanske, de spanar. 

Igår läste jag bland annat om vad de kan äta. Svaret är i princip allt. De kan käka frön, knoppar, gräs, sniglar, larver, maskar, skalbaggar och andra insekter. Döda fiskar och vid enstaka tillfällen även levande fiskar som råkat bli instängda i någon liten göl. Roadkill är förstås smaskens för alla asätare, och korparna spanar av stora områden varje dag för att hitta döingar. När det fanns öppna soptippar här i landet hängde de förstås där och tog rätt på sånt som vi slängt. På medeltiden sågs de i byar och städer som renhållningsarbetare, tillsammans med andra kråkfåglar.

Nu ser jag en ståtlig svart fågel segla runt, ovanför Hundgrundet. Solen har gått upp. Himlen är stålgrå och jag ska sätta igång med dagens arbete.