Fortsatt funderande

Igår ringde Tore hem till sin pappa. Alltså i min historia. Han insåg under samtalet att det var mycket lättare att prata med pappa i telefon långt bort ifrån än när de var hemma i lägenheten tillsammans. Det var en nyttig insikt, både för Tore och för mig och historien.

Jag tror att den fångar temat ganska bra: det kommer att handla om kommunikation, om längtan efter kontakt och om konsten att navigera runt en förälder (eller två) som gått in i tystnaden.

Som ett brev på posten dök en mycket bra länk upp idag på Facebook, den handlar precis om det jag försökt förmedla, och det är ett slags råd av Gunnar Ardelius. Kort och koncist och väldigt hoppingivande för oss trevare, vi som inte har några bestämda uppfattningar om någonting. I början. Läs vidare där!

Och hur fortsätter man?

Ja, hur fortsätter man att skriva när man har hittat på personer och börjat spåna som jag skrev i förra inlägget?

Jag har fortfarande inte hittat någon historia. Vad man nu menar med en historia... Det känns som ett ämne att ta itu med. Men det måste jag fundera vidare på. Okej: Teman börjar växa fram i min textfil. Där skriver jag vidare om de tre personer som var givna från början. Jag vet att Tore åker ensam ner till Spanien för att träffa sin mamma, men på flygplatsen möts han av en man han inte känner. Det är mammans nya man, eller den man hon i alla fall lever ihop med nu. Det är lite komplicerat där, känner jag, inte alls i min historia utan mer i deras liv. Det är en besvärlig mamma, en mamma som inte är helt klar över vad hon vill med sitt liv.

Så blev det till en början och ni märker att det finns en massa undertext redan nu. Jag försöker låta bli att tänka på vad det ska bli. Jag har alla alternativ relativt öppna, men försöker hålla samma språk genom anteckningarna så att jag inte laborerar för mycket med tonen. Det kanske är fel, men just nu är det min metod.

Måste stanna upp här direkt och säga att det här ju är mitt sätt att närma mig den här historien. Alltså MIN metod just NU. Det ser olika ut varje gång. Ibland har man en klar och ganska ren historia från A till Ö i huvudet direkt. Då har man skelettet och får jobba vidare med att klä det med en kropp. Den här gången har jag liksom delar av skelettet, eller egentligen delar av en kropp som jag försöker sätta ihop.

Nu har jag alltså fortsatt skriva och ytterligare två personer har dykt upp. Det är en grannpojke som tar med Tore ner till fotbollsplanen. Där träffar han Marina och hon får hänga med så länge. Det blir i alla fall ganska trevliga dialoger mellan dem så här långt.

Det är så: hitta på två personer och sätt dem i ett rum så börjar de prata. Genom pratet får de personlighet och en relation börjar växa fram. Kanske också en handling.

Min första tanke med det här projektet var, som jag skrev tidigare, att det skulle bli del två i en tänkt trilogi (kanske). Men kruxet är ju att den första delen ännu bara är tänkt, dunkelt tänkt. Och tanken var också att jag skulle skriva något för killarna och tjejerna som just lärt sig läsa. Kanske något illustrerat och ungefär 20.000 tecken. En lättläst bok. Som mina böcker om Simon. Men nu har anteckningarna växt till 15.000 tecken och tankarna i skallen är säkert på några tusen tecken till. Så vart är jag på väg? Inte vet du och inte vet jag, och det är det som är så bra!

Men, men, hundra tusen tecken anteckningar kan också reduceras till en fyra raders dikt.

Nu fortsätter jag skriva och söka mig fram mellan tänkbara scener och möten, konflikter och lösningar, och någonstans i detta kommer historien att utkristallisera sig, kanske innan jag märker det själv. När den väl visat sig börjar arbetet med att ta bort, att stryka allt som är ovidkommande och leder iväg åt andra håll. Då handlar det om att renodla temat.

Vet inte om jag längtar dit, för själva skrivandet och hittepået är så skönt.

Hur hittar man på en historia?

Åkte till Spanien. Till Andalusien förresten. Ja, i själva verket till en fantastisk liten by som heter Cútar. Här finns La Cultura. Det är ett pensionat, ett bed & brekfast och ett ställe där man kan ordna kurser själv eller gå på andras. Ett fantastiskt ställe, helt enkelt, och Rudy och Helen som äger kåken, eller kåkarna, behärskar svenska, engelska och spanska. Jag frestar er inte med några bilder här, men gå gärna in på deras hemsida så får ni se hur underbart det är.

Jag åkte hit för att skriva i en vecka, och det har jag också gjort. Men mest av allt hade jag med mig historier som skulle bearbetas, fördjupas och redigeras. Jag hade också en idé om att Cútar ska bli en del i en ny berättelse. Och den har rullat igång så smått. "Problemet" är bara att händelserna i Spanien ska vara något slags del två och jag har ännu inte börjat skriva ordentligt på första delen.

Men jag känner personerna som ska vara delar i händelserna i Sverige och nu håller jag på att lära känna de som bor här. Genom att gå omkring i byn börjar karaktärerna att växa fram.

Det som kanske verkligen är ett PROBLEM är att jag inte har någon story. Jag har relationer och konflikter, men ingen historia att lägga dem i. Det är skumt men inte så ovanligt för mig.

Stephen King skriver i sin bok "Att skriva" någonting om att man inte hittar på några historier egentligen. De finns där som fossiler i marken. Det gäller att finna dem, gräva upp dem och som en arkeolog putsa dem tills man ser vad det är. Ungefär så.

Och det är nog det jag sysslar med nu.

Och så börjar jag ladda historien med bränsle. Killen det handlar om har fått ett namn som blir rätt skojigt att leka med på spanska: där finns en historia, eller flera. Mannen som möter honom på flygplatsen är inte den han förväntade sig att möta. Där finns en liten story som kommer att bli stor och kunna bära långt: de tvingas ihop och måste lära känna varann.

Byn han kommer till kryllar av hundar. Varför har de så många hundar? Där finns möjlighet till funderingar som kan leda fram till den tanke jag tror ska bära hela berättelsen: varför har hans mamma fött honom, vad skulle hon med ett barn till...

Trapporna i byn, husen, gränderna, trapporna, vyerna, dalarna, olivträden, människorna, allt bär på historier. Ungarna som varje kväll samlas nere vid skolan och spelar fotboll kommer säkert att få en roll i min historia.

När man börjar gräva så gäller det att vara fri i tanken. Man ser sig om och hittar detaljer som kan passa in, som kan förstärka handlingen eller leda den bort på nya vägar.

Och att vara aktsam förstås och att sätta värde på allt som kan vara till nytta. Ibland blir man full i skratt när man hittar kopplingar mellan olika saker och tankar. Det är då det bubblar till i magen och man är på rätt väg.

Det gäller att spara och sortera. Vad passar in? Vad ska bort? Och att vara öppen för att den historia man tänkt skriva kanske inte är den det blir.

Tänk på det.

Om transportsträckor

Det finns lägen i själva skrivandet då man drabbas av stiltje. Man har beskrivit en dramatisk scen och ska ta ut kompassriktningen mot nästa. Ja, jag tror att man kan beskriva en historia som en karta för orienterare, eller ett tunnelbanenät. Man befinner sig i en terräng av känslor och relationer, möten och val, och så fort man stämplat vid en kontroll vill man vidare till nästa. Man ser sig om: bara en massa tråkig buskvegetation, lingonris, en murken stubbe; inte mycket att berätta om. Man vill ju vidare, man vill till nästa kontroll!

Det är ofta då tröttheten sätter in, kaffesuget, draget från hushållssysslor, Facebook och Twitter: man tappar tempo. Kämpar man vidare hamnar skrivandet lätt i ett viloläge, ett transportläge, och texten man presterar blir lätt just en transportsträcka. Och transportsträckor… vad tycker vi om dem? Vi hatar dem! Både som läsare och författare. Och vi ska fortsätta hata dem.

Det finns, som jag ser det, två vägar att gå. En man bör välja och en man måste ta, eller i slutändan i alla fall hitta fram till.

Om man ser sin berättelse som en orienteringskarta, med ett markerat stråk, så vet man i vilken ordning man ska ta kontrollerna – i vilken ordning händelserna i historien ska inträffa. Man kanske inte har klart för sig hur den där tråkiga terrängen mellan kontrollerna ska se ut, men kontrollerna har man rätt bra pejla på: man vet vilka konflikter och möten som ska ske i storyn.

För att behålla känslan och drivet i själva skrivandet kan man helt enkelt hoppa fram till nästa kontroll. Vips, så är man där och kan beskriva den nya situationen, och skapandet blir genast roligt igen. Vägen dit kan man jobba med senare.

På det här sättet kan man skriva igenom de viktiga händelserna i berättelsen, men sedan är det dags för den där vägen man också måste ta: vilka sträckor är nödvändiga att beskriva? Hände det något mellan tredje och fjärde kontrollen som påverkade fortsättningen eller fördjupade det som hände? Alltså: när man kommit så långt att man någorlunda väl lyckats gestalta det som ska hända i historien, de viktiga scenerna, då är det dags att se vilket kitt som krävs för att få berättelsen att hänga ihop. Sanningen att säga är det då man ofta inser att de där stigarna mellan kontrollerna, genom snårskog och över myrar, inte alls behövs. Det man kan använda dem till är tankar och reflektioner runt det som hänt och det som ska hända.

Låt mig ta ett exempel, och jag snor det från Mats Wänblad som var ledare på en skrivkurs jag gick för några år sedan:

Huvudpersonen vaknar och ser solen skina. Han tänker att en dag på stranden vore perfekt. Om bussen han åker i på vägen dit inte krockar med en brinnande älg finns det ingen anledning att berätta om resan. Då kan man flytta historien direkt från sängen till stranden. Läsaren hänger med.

Den brinnande älgen symboliserar något oväntat, något anmärkningsvärt, och om inte det inträffar är resan ointressant.

Fokus på skrivandet

Nu är vi mitt i den årliga skrivarresan. Och då använder jag inte ordet "resa" som det används oftast idag: som en metafor för livet, äventyret, projektet, turneringen eller lunchmötet. Jag är så himla trött på den metaforen och på att jag själv börjar tro att det är just en metafor när någon berättar om sin resa. Alltså sin fysiska förflyttning från A till B.

Nå. Staffan och jag sitter i ett hus på östra Gotland i år. I Ljugarn. Och det är elfte året i rad som vi gör det här. Fem dagar av koncentrerat skrivande, pratande och lyssnande på musik. Promenerande blir det också, i undantagsfall och nytt för i år är planerna inför nästa års skrivarkurser, som vi kommer att hålla i Visby, i min hemby Kölsillre och på östra Gotland, runt Katthammarsvik. Vi har för övrigt också planer på att utvidga verksamheten till kurser i södra Frankrike och Spanien.

Främst har jag arbetat med två manus under de här dagarna. Det är "Hur jag blev Zodiak och räddade världen" som ligger utskriven här intill mig nu. Den ligger till sig inför en kanske sista genomläsning. Och så är det "Råttornas själar" som jag var fast besluten att göra om till bilderbok. Men det gick inte som jag tänkt mig. Texten var liksom för bra i den ursprungliga formen. Det får bli en kapitelbok med många bilder, tror jag. Sedan kanske jag ändå kan göra delar av den till en bilderbok? Man får väl stjäla av sig själv och använda samma grundmaterial i olika verk?

Jag är strax klar med första bearbetningen av det manuset.

Och sedan?

Känner för att skriva något helt nytt, men jag har två påbörjade historier att ta tag i också.

Jag är oerhört tacksam för det flyt jag har just nu. Att det finns nya saker att ta tag i. Och att det ligger två manus på förlag. Den spänningen är väldigt inspirerande. Antagligen får jag besked om båda dessa texter redan inom ett par veckor. Nästa vecka är väl alla förlagsmänniskor på mässan i Frankfurt.

Ja, dit reser också Sara Gimbergssons och min bilderbok "Vega i vågorna" som kommer ut först i maj 2012. Kanske kommer den ut i fler länder också… Håller tummarna!

Mer i röret

Jo, det slog mig idag att jag har ett projekt till på idéplanet. Det känns som en historia i samma ton som "Kameleontpojken". Men kanske mer absurd och skrönaktig. Arbetsnamnet är "The Freak", eller "Pojken och freaket". Fast det går ju inte. Finns det något bra svenskt ord för "Freak"? Jag tänker på freak som en benämning på personer som Elefantmannen.

Pajpline

Man tycker att saker och ting går sakta, att man aldrig får något gjort och att det aldrig kommer några nya idéer. Nåja: förra veckan skulle jag ha jobbat med en "gammalt" projekt efter att just ha skickat in ett färskt manus till förlaget; men då hampade det sig så att jag plötsligt fann mig mitt i en ny historia. Så kan det gå.

Igår kväll roade jag mig med att inventera projektkatalogen. Ja, jag tänkte igenom vad jag har på gång och vad som borde göras åt det. Då insåg jag att jag har 15 saker i görningen, från en tre fyra stycken på idéstadiet till tre som är förlagda och ska komma ut.

Hm. Då är det bara att hugga i.

Idag fick jag omslag och inlaga till Vardagsedge (Kakao förlag), en skojig historia som kommer ut i augusti. Och i samma veva dök Jojo Falks fina omslag till Fladdermöss upp. Det är en faktabok igen och den ska komma i augusti 2012 (Natur och Kultur). Och så är det bilderboken jag gör tillsammans med Sara Gimbergsson: Vega i vågorna. Där kommer det bl.a. att se ut så här:

Det blir min första bilderbok och den ska också landa i barnkamrarna under 2012, om Sara hinner med sig: hon är lika upptagen som hon är duktig!

Två manus ligger på förlag för läsning. Ingen garanti för utgivning, men de är "klara". Det jag satte igång med förra veckan måste betraktas som halvskrivet, men det kräver sin tid av bearbetning även när det är helskrivet, så någon gång under hösten ska det vara moget för läsning.

"Konsten att överleva i världsrymden" var det meningen att jag skulle jobba på nu, men det får vänta lite. Kommer definitivt att ta mig an den historien i sommar. Jag måste i varje fall göra en del research. Sedan har jag berättelsen om den lille killen med en pappa som gått i väggen och den gamla egentligen "färdiga" storyn om Gabbe och ängeln, och fem faktaboksidéer och det stora eposet med arbetsnamnet "Sommaren 1972".

15 projekt, alltså. Man häpnar och söker stipendium...