Ja, i torsdags kom jag igenom. Det blev 287.344 tecken, eller 54.040 ord. Och jag började arbeta med manuset 2006. Det har stötts och blötts, blivit "klart", refuserats, arbetats om, blivit "klart", refuserats. Men nästan alla refuseringar har innehållit korn av positiva omdömen och ibland rent beröm, så det har aldrig fallit mig in att lägga ner projektet "En annan Charlie".
Versionen jag hade färdig i höstas fick väldigt tydliga och omfattande kommentarer av en personlig lektör. Jag fick ett dokument på sju sidor med en analys av hela historien. Det där med analys – att backa ett par steg och se verket i sin helhet – är inte min starka sida. Men det fick jag alltså hjälp med, och logik, språk och dialoger hjälpte en annan kär lektör mig med. En tredje läsare gav mig råd av ett annat slag: helt enkelt om det var bra eller dåligt, vad som funkar och inte funkar.
Min styrka ligger nog i språket, drivet, tempot, även om jag lätt avbryter dramatiska händelser med huvudpersonens onödiga tankar och rädslor. Där har jag lärt mig en hel del av det här manuset, av stötandet och blötandet.
Den senaste versionen och lektörernas samlade kommentarer gav mig de sista pusselbitarna till en fungerande historia. Jag flyttade om lite i händelserna. Strök ner i den inre monologen. Rätade upp logiken – gav även bifigurerna en vilja, vilket jag slarvat med tidigare.
Och sist men inte minst rensade jag bort en del "favoritord" och särskilt då "fan" och "knulla". Ja, det blir en del såna slaggprodukter i en ungdomsroman som handlar om sex, kärlek, brott och frustration.
Nu ligger manuset återigen på förlag. Och jag väntar med spänning på att de ska hinna läsa.
Och sedan? Ja, antingen blir det tummen upp eller tummen ner. Oavsett vilket, vet jag att arbetet fortsätter. Vill de inte ge ut boken kommer jag att gå vidare till ett annat förlag, kanske efter ytterligare en bearbetning. Vill de ge ut boken kommer jag att jubla länge, först, sedan blir det att kavla upp ärmarna och sätta igång det kreativa samarbetet med redaktör och förläggare, bearbeta texten, tänka på hur den ska formges, vem som ska göra omslaget och hur det ska se ut, vilket intryck boken ska ge. Det där sista ser jag verkligen fram emot...
lördag 29 mars 2014
torsdag 20 mars 2014
När man nästan är klar
Nu är jag på kapitel 14, (bara 40 kvar...) och det kanske är sista gången jag går igenom det här manuset som jag levt med till och från sedan 2006. Åtta år. Den senaste veckan har jag fått kommentarer och glada tillrop från mina tre ”lektörer” – vänliga själar, kompetenta läsare och goda vänner som läst och begrundat några versioner av mitt verk. Så det är ju bara att ta ställning till deras tankar om ändringar, strykningar och förtydliganden. Bara så.
Samtidigt läser jag John Greens ”Pappersstäder” och kan nästan inte släppa den. Det är ett så härligt flyt i historien, så väldigt välfunna, finurligt uttänkta och samtidigt logiska konflikter. Språket är klockrent och huvudpersonens tankar och utveckling så rörande och precis. Ingenting är löjligt eller barnsligt, ingenting är för svårt eller för tillkrånglat. Personporträtten är okomplicerade och naturliga. Och själva berättelsen en snirklande väg genom ungdom och in i något slags vuxenblivande. Det är så bra.
Och då tänker jag förstås: hur bra kan min bok bli? Historien håller. Huvudpersonen funkar. Konflikterna är många och komplicerade. Handlingen har driv. Men hur mycket bättre skulle den kunna bli?
Det där är ingen bra tanke. Och det är heller inte lätt att själv se gränsen för sin kompetens. Men ibland tror jag att jag inte riktigt nått den på långa vägar. Alltså att jag ”slarvar” mig igenom vissa delar av historien. Att jag egentligen skulle kunna göra den så väldigt mycket bättre.
Ja, ja. Den kanske bli antagen, utgiven och såld. Men det är inte det jag tänker på. Jag vill att den ska bli så bra jag nånsin kan skriva den.
Suck.
Men nu ska jag fortsätta. Jag gör den lite bättre. Lite bättre hela tiden. Jag lovar.
söndag 16 mars 2014
Littfest 2014
En mellandag hemma. Lämnade Umeå igår efter lunch, åker till Öland imorgon vid samma tid. I Umeå var det Littfest och på Öland ska jag träffa ungefär 175 sexåringar som läst min bok Fladdermöss. Det blir roligt, och roligare hade det varit om förkylningen stannat kvar i Västerbotten eller någonstans längs vägen.
Littfest är något alldeles särskilt. Som bokmässan i Göteborg men mycket mindre och liksom utan någon påfallande och påträngande kommersialism. Av entusiaster, för entusiaster, med ytterst god stämning.
Och programmet är så späckat att man alltid måste välja; man kan inte vara med på allt.
Jag kom dit främst för att träffa mina vänner i BULT:s styrelse. (BULT står för Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund.) Vi valde att förlägga vårt styrelsemöte i Umeå på grund av kulturhuvudstadsåret, Littfest och att två av våra ledamöter bor i trakterna.
Förutom vårt trevliga styrelsemöte – där vi bland annat utsåg vinnaren av 2013 års debutantpris Slangbellan – tar jag med mig en massa positiva upplevelser och möten från årets Littfest.
Det var som vanligt trevligt att lyssna på Läsambassadören Johanna Lindbäck. Den här gången talade hon inte bara om nyttan med läsning – att vi blir helt bortkomna i kunskapssamhället om vi inte kan läsa, att hitta sin identitet och finna gemenskap och tillhörighet genom böckerna, att ta del av andras erfarenheter och att få egna idéer – utan också en hel del om sitt eget skrivande och att det ofta startar ur det lästa. Johanna blir imponerad och sporrad av mycket hon läser och ur olika böcker har hon hämtat inspiration i sitt skrivande. Exempelvis gjorde Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” henne uppmärksam på att det faktiskt gick att skriva en bok med handlingen placerad i ett landskap som var hennes eget. Kajsa Ingemarsson gav henne en möjlig genre. Och i ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta hittade hon en person som var beskriven på ett sätt som öppna möjligheter i det hon just då själv höll på att skriva. Men när man skriver mycket måste man också läsa mycket, sa Johanna, och när hon skriver som mest händer det att hon får toksluka en deckare på kvällen, ja, hetsläsa. Det var ett begrepp jag gärna tar med mig, för visst känner man sig som en hetsläsare ibland, en litterär bulimiker.
En helt annan upplevelse var det att lyssna på Åsa Moberg och Per Gahrton som pratade med Elin Grelsson Almestad om Åsas nya bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – En bok om kärnkraft”. Det är ju helt otroligt att det fortfarande finns folk som tror på den omoderna kärnkraften. Nå, den nådde sin topp 2006 och sedan dess ger den oss allt mindre elektricitet, idag faktiskt bara 13% globalt. Den var dum från börja. Bara tanken på att sätta igång en atomklyvning som alstrar radioaktiv strålning och som man ännu inte kommit på något sätt att stoppa. Kampviljan jag begravde efter den nesliga folkomröstningen sprattlade till igen.
Det enda jag inte tycker är helt perfekt med Littfest är att barn- och ungdomslitteraturen får föra en något undanskymd tillvaro, trots att det ärofulla priset ”Snöbollen” – för bästa bilderbok – delas ut sedan 2012. Böcker säljs av entusiastiska Bokkafé Pilgatan och även Alfabeta, men i seminarieprogrammet är det tunt med inslag för oss som tycker om litteratur för de lite yngre.
”Snöbollen” ja: i år gick priset till boken ”Om detta talar man endast med kaniner” skriven och illustrerad av Anna Höglund. Det är ingen vanlig bilderbok. Och vad menar jag med det? Jo, att den här boken inte vänder sig till små barn utan till större barn, till och med ungdomar och absolut vuxna. Anna berättade under sitt seminariesamtal med Vicky Uhlander att upprinnelsen till boken dels var att hon burit med sig titeln länge och att en av hennes söner var i den där besvärliga puberteten. (Egentligen hade hon tänkt skriva en ”Det andra könet” för småflickor, men det lämnade hon gärna över till Liv Strömqvist.) Men boken är inget porträtt av sonen, utan snarare är huvudkaninen i boken en blandning av honom och Anna själv. För övrigt reagerade jag på att hon pratade om huvudfiguren som en ”han”. När jag läste boken tänkte jag ”hon”. Se där: ett perfekt tillfälle för ett ”hen”.
Anna Höglunds bok är bland det bästa jag läst. Och då menar jag den här högre graden av ordet ”läsa” som formen bilderbok för med sig: man läser text och bild ihop. Jag vet att bilderboksgurun Ulla Rhedin anser att bilderboken mer är släkt med filmen än med annan litteratur, och den norske författaren och konstnären Stian Hole var under sitt seminarium inne på samma spår, även om han nämnde teatern som närmaste släkting.
Jag visste ingenting om Stian Hole innan jag lyssnade på hans föreläsning. Jo, jag hade sett hans fantastiska bilder, men jag hade inte riktigt blivit såld på dem. Tyckte att de var lite kalla och stela. Men det var innan jag mötte upphovsmannen. Kolla in en presentation på youtube! Han pratade först om det dubbla seendet man måste ha när man jobbar med barnkultur. Man måste ha kvar barnets blick och kunna balansera den med den vuxna blicken.
Stian Hole berättade också en del om när han är ute och pratar bilder med barn. Bland annat visade han en bild av en skulptur Picasso gjort av en cykelsadel och ett styre. Den ser ut som en tjur. Och där någonstans finns definitionen av kreativitet: att sätta ihop två kända delar till en ny okänd form eller handling. 1+1=3.
Han sa att han lätt kunde se var någonstans hans berättelser hade sin startpunkt, till exempel när han såg en flicka sitta i en gunga. Sedan gick han bara vidare och lekte. Ja, det är nog det viktigaste enligt Stian, att hitta till leken och att se det lekfulla. Sedan är det mycket disciplin och uthållighet. Och att hålla sig till historiens regler. Så fort man bryter mot dem skorrar det till.
Om något inte stämmer riktigt på slutet så handlar det oftast om att ta bort någonting. Det är som ett pussel där en bit inte riktigt passar och för att se vilken bit som ska bort är det bra att ha hjälp av någon utomstående. En duktig redaktör till exempel.
Han ser att skapandet har tre viktiga ingredienser. Det är texten och bilden, dialogen mellan dem. Och så är det förstås läsaren.
Han ser också bilderboken som en fantastisk arena för samtal, eftersom det oftast är två som läser den tillsammans. Läsningens magi finns i själva mötet.
Han bjöd också på en fin dikt av Håvard Rem:
Jag skriver
om mig
Du läser
om dig
Mycket tänkvärt för oss som skriver.
Att Torgny Lindgren skulle vara i stora IDUN-salen tvivlade man inte på när man såg den enorma publiktillströmningen på lördagsmorgonen. Och det var värt att tränga sig in. Kerstin Wixe som samtalade med författaren var troligtvis den första utanför den inre kretsen som läst hans nya bok ”Klingsor” som egentligen inte kommer ut förrän i april. På Littfest fanns den dock i stora mängder, och inte tror jag att det fanns många kvar efter dagen.
Torgny Lindgren är gammal och nu har han alltså ännu en gång skrivit sin sista bok. Om det skulle bli någon fler sista bok fick vi inget riktigt svar.
”Klingsor” har han burit med sig i 60 år. Och det verkar vara en underbar skröna som förstås till stora delar utspelar sig i Västerbotten. Jag blev helt förförd av den gamle författarens härlig och ungdomliga kast i dialogen med Wixe. Istället för att citera något här tycker jag att du ska se hela seminariet på youtube. Det är väl använda 45 minuter. Men jag kan inte hålla mig från att berätta vad han sa om sin kärlek till kvantfysiken: ”den mest storslagna vidskepelsen. Den är dessutom vetenskapligt bevisad.” ”Den döda materien lever bara mycket långsammare än vi.”
Jag missade förstås massor. Kerstin Ekman och Katarina Frostensson, till exempel. Och förstås Nawal El Saadawi. Men det mesta finns på YouTube!
Littfest är något alldeles särskilt. Som bokmässan i Göteborg men mycket mindre och liksom utan någon påfallande och påträngande kommersialism. Av entusiaster, för entusiaster, med ytterst god stämning.
Och programmet är så späckat att man alltid måste välja; man kan inte vara med på allt.
Jag kom dit främst för att träffa mina vänner i BULT:s styrelse. (BULT står för Barn- och ungdomslitterära sektionen i Sveriges Författarförbund.) Vi valde att förlägga vårt styrelsemöte i Umeå på grund av kulturhuvudstadsåret, Littfest och att två av våra ledamöter bor i trakterna.
Förutom vårt trevliga styrelsemöte – där vi bland annat utsåg vinnaren av 2013 års debutantpris Slangbellan – tar jag med mig en massa positiva upplevelser och möten från årets Littfest.
Det var som vanligt trevligt att lyssna på Läsambassadören Johanna Lindbäck. Den här gången talade hon inte bara om nyttan med läsning – att vi blir helt bortkomna i kunskapssamhället om vi inte kan läsa, att hitta sin identitet och finna gemenskap och tillhörighet genom böckerna, att ta del av andras erfarenheter och att få egna idéer – utan också en hel del om sitt eget skrivande och att det ofta startar ur det lästa. Johanna blir imponerad och sporrad av mycket hon läser och ur olika böcker har hon hämtat inspiration i sitt skrivande. Exempelvis gjorde Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula” henne uppmärksam på att det faktiskt gick att skriva en bok med handlingen placerad i ett landskap som var hennes eget. Kajsa Ingemarsson gav henne en möjlig genre. Och i ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta hittade hon en person som var beskriven på ett sätt som öppna möjligheter i det hon just då själv höll på att skriva. Men när man skriver mycket måste man också läsa mycket, sa Johanna, och när hon skriver som mest händer det att hon får toksluka en deckare på kvällen, ja, hetsläsa. Det var ett begrepp jag gärna tar med mig, för visst känner man sig som en hetsläsare ibland, en litterär bulimiker.
En helt annan upplevelse var det att lyssna på Åsa Moberg och Per Gahrton som pratade med Elin Grelsson Almestad om Åsas nya bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – En bok om kärnkraft”. Det är ju helt otroligt att det fortfarande finns folk som tror på den omoderna kärnkraften. Nå, den nådde sin topp 2006 och sedan dess ger den oss allt mindre elektricitet, idag faktiskt bara 13% globalt. Den var dum från börja. Bara tanken på att sätta igång en atomklyvning som alstrar radioaktiv strålning och som man ännu inte kommit på något sätt att stoppa. Kampviljan jag begravde efter den nesliga folkomröstningen sprattlade till igen.
Det enda jag inte tycker är helt perfekt med Littfest är att barn- och ungdomslitteraturen får föra en något undanskymd tillvaro, trots att det ärofulla priset ”Snöbollen” – för bästa bilderbok – delas ut sedan 2012. Böcker säljs av entusiastiska Bokkafé Pilgatan och även Alfabeta, men i seminarieprogrammet är det tunt med inslag för oss som tycker om litteratur för de lite yngre.
”Snöbollen” ja: i år gick priset till boken ”Om detta talar man endast med kaniner” skriven och illustrerad av Anna Höglund. Det är ingen vanlig bilderbok. Och vad menar jag med det? Jo, att den här boken inte vänder sig till små barn utan till större barn, till och med ungdomar och absolut vuxna. Anna berättade under sitt seminariesamtal med Vicky Uhlander att upprinnelsen till boken dels var att hon burit med sig titeln länge och att en av hennes söner var i den där besvärliga puberteten. (Egentligen hade hon tänkt skriva en ”Det andra könet” för småflickor, men det lämnade hon gärna över till Liv Strömqvist.) Men boken är inget porträtt av sonen, utan snarare är huvudkaninen i boken en blandning av honom och Anna själv. För övrigt reagerade jag på att hon pratade om huvudfiguren som en ”han”. När jag läste boken tänkte jag ”hon”. Se där: ett perfekt tillfälle för ett ”hen”.
Anna Höglunds bok är bland det bästa jag läst. Och då menar jag den här högre graden av ordet ”läsa” som formen bilderbok för med sig: man läser text och bild ihop. Jag vet att bilderboksgurun Ulla Rhedin anser att bilderboken mer är släkt med filmen än med annan litteratur, och den norske författaren och konstnären Stian Hole var under sitt seminarium inne på samma spår, även om han nämnde teatern som närmaste släkting.
Jag visste ingenting om Stian Hole innan jag lyssnade på hans föreläsning. Jo, jag hade sett hans fantastiska bilder, men jag hade inte riktigt blivit såld på dem. Tyckte att de var lite kalla och stela. Men det var innan jag mötte upphovsmannen. Kolla in en presentation på youtube! Han pratade först om det dubbla seendet man måste ha när man jobbar med barnkultur. Man måste ha kvar barnets blick och kunna balansera den med den vuxna blicken.
Stian Hole berättade också en del om när han är ute och pratar bilder med barn. Bland annat visade han en bild av en skulptur Picasso gjort av en cykelsadel och ett styre. Den ser ut som en tjur. Och där någonstans finns definitionen av kreativitet: att sätta ihop två kända delar till en ny okänd form eller handling. 1+1=3.
Han sa att han lätt kunde se var någonstans hans berättelser hade sin startpunkt, till exempel när han såg en flicka sitta i en gunga. Sedan gick han bara vidare och lekte. Ja, det är nog det viktigaste enligt Stian, att hitta till leken och att se det lekfulla. Sedan är det mycket disciplin och uthållighet. Och att hålla sig till historiens regler. Så fort man bryter mot dem skorrar det till.
Om något inte stämmer riktigt på slutet så handlar det oftast om att ta bort någonting. Det är som ett pussel där en bit inte riktigt passar och för att se vilken bit som ska bort är det bra att ha hjälp av någon utomstående. En duktig redaktör till exempel.
Han ser att skapandet har tre viktiga ingredienser. Det är texten och bilden, dialogen mellan dem. Och så är det förstås läsaren.
Han ser också bilderboken som en fantastisk arena för samtal, eftersom det oftast är två som läser den tillsammans. Läsningens magi finns i själva mötet.
Han bjöd också på en fin dikt av Håvard Rem:
Jag skriver
om mig
Du läser
om dig
Mycket tänkvärt för oss som skriver.
Att Torgny Lindgren skulle vara i stora IDUN-salen tvivlade man inte på när man såg den enorma publiktillströmningen på lördagsmorgonen. Och det var värt att tränga sig in. Kerstin Wixe som samtalade med författaren var troligtvis den första utanför den inre kretsen som läst hans nya bok ”Klingsor” som egentligen inte kommer ut förrän i april. På Littfest fanns den dock i stora mängder, och inte tror jag att det fanns många kvar efter dagen.
Torgny Lindgren är gammal och nu har han alltså ännu en gång skrivit sin sista bok. Om det skulle bli någon fler sista bok fick vi inget riktigt svar.
”Klingsor” har han burit med sig i 60 år. Och det verkar vara en underbar skröna som förstås till stora delar utspelar sig i Västerbotten. Jag blev helt förförd av den gamle författarens härlig och ungdomliga kast i dialogen med Wixe. Istället för att citera något här tycker jag att du ska se hela seminariet på youtube. Det är väl använda 45 minuter. Men jag kan inte hålla mig från att berätta vad han sa om sin kärlek till kvantfysiken: ”den mest storslagna vidskepelsen. Den är dessutom vetenskapligt bevisad.” ”Den döda materien lever bara mycket långsammare än vi.”
Jag missade förstås massor. Kerstin Ekman och Katarina Frostensson, till exempel. Och förstås Nawal El Saadawi. Men det mesta finns på YouTube!
måndag 10 mars 2014
Hemsida
Någon timme då och då ägnar jag mig åt att få ihop material till min nya hemsida. Jag har bävat länge inför det här arbetet och denna bävan var befogad. Det tar tid och är bökigt, särskilt när man inte samlat saker och ting runt böckerna på ett ställe... Recensioner till exempel. Man får leta.
Och dessutom tar det tid att tänka ut hur allt ska vara för att det ska bli lätt att läsa och enkelt att hitta. Jag tänker mig att sidan ska vara tillgänglig för alla som kan läsa, alltså mina "vanliga" läsare, men också att det ska vara bra och informativt för vuxna. En tuff nöt att knäcka.
Bilder och färger och bakgrund... Allt det där måste man ju också tänka på och få allt så färdigt som möjligt innan själva snickaren ska sätta igång. Det är i alla fall tur att man har en sån, och en duktig en.
Jag anlitar Markus och hans Mediaström och det kommer att bli så fint.
Men om du tittat in här och vill veta mer om mig och mina böcker så kan du gilla min författarsida på Facebook så länge.
Och dessutom tar det tid att tänka ut hur allt ska vara för att det ska bli lätt att läsa och enkelt att hitta. Jag tänker mig att sidan ska vara tillgänglig för alla som kan läsa, alltså mina "vanliga" läsare, men också att det ska vara bra och informativt för vuxna. En tuff nöt att knäcka.
Bilder och färger och bakgrund... Allt det där måste man ju också tänka på och få allt så färdigt som möjligt innan själva snickaren ska sätta igång. Det är i alla fall tur att man har en sån, och en duktig en.
Jag anlitar Markus och hans Mediaström och det kommer att bli så fint.
Men om du tittat in här och vill veta mer om mig och mina böcker så kan du gilla min författarsida på Facebook så länge.
lördag 22 februari 2014
Skolbesök
Tre underbara dagar var jag och mina kollegor från Ånge: Bengt Ingelstam och Anna Hansson, ute och hälsade på i sex av skolorna i Ånge kommun – min gamla hemkommun. Några intressanta fakta i sammanhanget är att både jag och Anna haft Bengt som lärare i högstadiet och att vi är födda på 30- 50- och 80-talet. Bra spridning: en gammal räv, en någorlunda nyetablerad och en rookie som skrivit 17 böcker på två år...
Förutom läsande har jag pratat mycket om hur man kommer på en historia och hur man skriver berättelser. Man har ju en och annan käpphäst att slänga ut och testa på barnen. Det mest gick hem tycker jag och vi kom överens om att man behöver de här sakerna för att kunna skriva en bok:
Fantasi – det måste hända grejer i skallen, annars har man inte mycket att komma med.
Blick – det gäller att kunna se historierna, för de finns överallt runtomkring oss. Jag hävdar alltid att berättelserna finns där, bara vi lär oss att se dem och ställer oss frågor som "Vad hände innan?", "Vad kommer att hända sen?" och "Varför ligger den där ballongen på golvet i parkeringshuset?". Allt är början på en historia, eller slutet. Jag brukar uppmana skrivsugna att spionera på sina grannar, men det kan man ju inte säga till barn. Fast det gjorde jag ändå... Man får liksom spionera lagom. Bara för att få inspiration.
Nyfikenhet – om man ställer sig själv frågor ibland kan det bli berättelser av dem. Frågorna kan börja med "Vad skulle hända om...?" Den har jag lånat av John Ajvide Lindqvist som ställde sig frågan "Vad skulle hända om de döda kom tillbaka?" och så blev det boken "Hanteringen av odöda" som jag rekommenderar å det varmaste.
Minnen/erfarenheter – allt man upplevt i livet kan bli historier, eller så kan situationer, äventyr, olyckor och lyckor och känslor man haft, fogas in i den berättelse man håller på med, ge den mer blod och djup. Jag frågade barnen om man fick använda andras upplevelser också när man skriver en bok. Med viss tvekan tyckte de att det var okej, om man frågade först. Då blev jag lite skamsen, för jag har använt andras berättelser i mina böcker utan att fråga. Men jag berättade att jag talat om det för dem efteråt och då förlät de mig.
Kunskaper – det är ju bra att ha såna. Och har man inte det så får man ta reda på. Det går bra att läsa sig till kunskaper i böcker och på nätet, till exempel. Särskilt om man ska skriva en faktabok är det ju bra om man vet vad man skriver om.
Sedan fick jag massor av förslag på vad man behöver mer för att det ska bli en bok. Penna, till exempel, och sudd om man skriver fel. En liten anteckningsbok i fickan föreslog jag, och en penna från Clas Ohlson. Bra-att-ha-saker.
Nu dröjer det några veckor innan jag kommer att träffa mina läsare igen. Då blir det Öland och en massa sexåringar som läst "Fladdermöss". Det ser jag fram emot!
Förutom läsande har jag pratat mycket om hur man kommer på en historia och hur man skriver berättelser. Man har ju en och annan käpphäst att slänga ut och testa på barnen. Det mest gick hem tycker jag och vi kom överens om att man behöver de här sakerna för att kunna skriva en bok:
Fantasi – det måste hända grejer i skallen, annars har man inte mycket att komma med.
Blick – det gäller att kunna se historierna, för de finns överallt runtomkring oss. Jag hävdar alltid att berättelserna finns där, bara vi lär oss att se dem och ställer oss frågor som "Vad hände innan?", "Vad kommer att hända sen?" och "Varför ligger den där ballongen på golvet i parkeringshuset?". Allt är början på en historia, eller slutet. Jag brukar uppmana skrivsugna att spionera på sina grannar, men det kan man ju inte säga till barn. Fast det gjorde jag ändå... Man får liksom spionera lagom. Bara för att få inspiration.
Nyfikenhet – om man ställer sig själv frågor ibland kan det bli berättelser av dem. Frågorna kan börja med "Vad skulle hända om...?" Den har jag lånat av John Ajvide Lindqvist som ställde sig frågan "Vad skulle hända om de döda kom tillbaka?" och så blev det boken "Hanteringen av odöda" som jag rekommenderar å det varmaste.
Minnen/erfarenheter – allt man upplevt i livet kan bli historier, eller så kan situationer, äventyr, olyckor och lyckor och känslor man haft, fogas in i den berättelse man håller på med, ge den mer blod och djup. Jag frågade barnen om man fick använda andras upplevelser också när man skriver en bok. Med viss tvekan tyckte de att det var okej, om man frågade först. Då blev jag lite skamsen, för jag har använt andras berättelser i mina böcker utan att fråga. Men jag berättade att jag talat om det för dem efteråt och då förlät de mig.
Kunskaper – det är ju bra att ha såna. Och har man inte det så får man ta reda på. Det går bra att läsa sig till kunskaper i böcker och på nätet, till exempel. Särskilt om man ska skriva en faktabok är det ju bra om man vet vad man skriver om.
Sedan fick jag massor av förslag på vad man behöver mer för att det ska bli en bok. Penna, till exempel, och sudd om man skriver fel. En liten anteckningsbok i fickan föreslog jag, och en penna från Clas Ohlson. Bra-att-ha-saker.
Nu dröjer det några veckor innan jag kommer att träffa mina läsare igen. Då blir det Öland och en massa sexåringar som läst "Fladdermöss". Det ser jag fram emot!
torsdag 6 februari 2014
Det rullar på
Måste säga att det är ganska bra fart på det mesta nu. För några veckor sedan kom min lättlästa ungdomsroman "Kalkonerna" ut hos Hegas förlag och häromdagen fick jag reda på att mina och Jojo Falks faktaböcker om "Fladdermöss" och "Skelett" är sålda till ett kinesiskt förlag för utgivning i sommar. Jojo är precis i färd med att göra bilderna till årets faktabok "Havsvidunder" och i förrgår blev det klart med en önskeillustratör till min nästa bilderbok "Med Pappa i fickan" (Berghs). Den landar förhoppningsvis på bokhandelsdiskarna nästa vår.
Igår kom jag igenom den femtioelfte omskrivningen av mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" – den ska läsas från "pärm" till "pärm", småjusteras och putsas innan mina kära lektörer får ta sig an den. Efter nästan två månaders brödarbetande har det varit skönt att få ägna sig åt väsentligheter i några dagar, och strax är det dags för en kanske sista genomarbetning av "Konsten att överleva i världsrymden" också.
Ja, det rör på sig. Och en nyhet är att bokningarna av skol- och biblioteksbesök också börjat drälla in. Det har varit bara sporadiska uppdrag genom åren, men nu verkar det också ha lossnat. Det är nästan så att jag skulle vilja trycka upp en t-shirt med den här turnéplanen på ryggen:
12/2 – Jönköpings bibliotek
13/2 – Huskvarnas bibliotek
19/2 – Björkbackaskolan, Ånge
19/2 – Heliås friskola, Erikslund
20/2 – Alby skola
20/2 – Ljungaskolan, Ljungaverk
20/2 – Biblioteket i Ånge
21/2 – Torpshammars skola
21/2 – Fränsta skola
8/3 – Stadsbiblioteket, Stockholm
18/3 – Mörbylånga bibliotek
18/3 – Färjestadens bibliotek
19/3 – Färjestadens bibliotek
3/4 – Präsvångsskolan, Broby
4/4 – Präsvångsskolan, Broby
Småland, Medelpad, Stockholm, Öland och Skåne. Det blir ett fasligt åkande.
Mitt i alltihop åker jag med BULT:s styrelse till LittFest i Umeå 13–15/3. Sedan är det skrivkursen som Skrivflyt (Staffan Cederborg och jag) håller i Cútar, Andalusien i slutet av april, och om allt går som det ska kanske det blir en jobbtur till Moçambique i slutet av maj, början av juni. Men det där sista beror på om vi får de sökta medlen och den historien får jag berätta om en annan gång.
Igår kom jag igenom den femtioelfte omskrivningen av mitt ungdomsboksmanus "En annan Charlie" – den ska läsas från "pärm" till "pärm", småjusteras och putsas innan mina kära lektörer får ta sig an den. Efter nästan två månaders brödarbetande har det varit skönt att få ägna sig åt väsentligheter i några dagar, och strax är det dags för en kanske sista genomarbetning av "Konsten att överleva i världsrymden" också.
Ja, det rör på sig. Och en nyhet är att bokningarna av skol- och biblioteksbesök också börjat drälla in. Det har varit bara sporadiska uppdrag genom åren, men nu verkar det också ha lossnat. Det är nästan så att jag skulle vilja trycka upp en t-shirt med den här turnéplanen på ryggen:
12/2 – Jönköpings bibliotek
13/2 – Huskvarnas bibliotek
19/2 – Björkbackaskolan, Ånge
19/2 – Heliås friskola, Erikslund
20/2 – Alby skola
20/2 – Ljungaskolan, Ljungaverk
20/2 – Biblioteket i Ånge
21/2 – Torpshammars skola
21/2 – Fränsta skola
8/3 – Stadsbiblioteket, Stockholm
18/3 – Mörbylånga bibliotek
18/3 – Färjestadens bibliotek
19/3 – Färjestadens bibliotek
3/4 – Präsvångsskolan, Broby
4/4 – Präsvångsskolan, Broby
Småland, Medelpad, Stockholm, Öland och Skåne. Det blir ett fasligt åkande.
Mitt i alltihop åker jag med BULT:s styrelse till LittFest i Umeå 13–15/3. Sedan är det skrivkursen som Skrivflyt (Staffan Cederborg och jag) håller i Cútar, Andalusien i slutet av april, och om allt går som det ska kanske det blir en jobbtur till Moçambique i slutet av maj, början av juni. Men det där sista beror på om vi får de sökta medlen och den historien får jag berätta om en annan gång.
tisdag 11 juni 2013
Att gå ett steg längre
Idag sitter jag här och ser ut över Kultsjön. Jag befinner mig i Marsfjällets skugga och då är det ju lätt att tänka på Bernhard Nordh, även om jag tyvärr inte läst ett ord av honom.
Mest tänker jag på mitt skrivande. Jag har gjort det sista på en samling kortprosa idag. Bara omslaget får godkänt av min privata smakdomare kommer rubbet – 172 sidor texter mestadels från 90-talet – att fara iväg till tryckeriet i Estland. Det blir en liten upplaga som jag väljer att ge ut själv. Inget förlag skulle ändå vilja ta i det ens med tång; det är helt enkelt för otydligt.
Men jag är nöjd. Det känns skönt att plocka ihop de gamla texterna som betytt så mycket för mig genom åren och få in dem mellan pärmarna på en bok.
Annars jobbar jag med en faktabok igen. Det är tänkt att den ska komma ut nästa år och bli något för nyläsare att sätta tänderna i. Och det handlar om havsvidunder. Vi får väl se om det håller.
En längre tid har jag tänkt på ett skrivråd som är lite svårt att få grepp om. Men det handlar om överdriftens betydelse när man hittar på sin historia. Jag har märkt att de elever jag haft ofta presterar dugliga texter, men för det mesta är de rätt så ljumma, grådaskiga och plana på något sätt. Det händer helt logiska saker, folk säger det man förväntar sig att de ska säga och genomför inga överilade handlingar. Det blir rätt tråkigt. Och det här gäller inte bara skriveleverna, nej jag är ofta själv en riktig mes. Jag tar inte ut svängarna, jag tappar den där frågan som är så viktig att ställa sig när man skriver: "Vad skulle hända om...?"
Jag vet att jag brukar säga att man ska ta ett steg till. Om man vill beskriva att huvudpersonen blir rädd, låt då hen bli livrädd. Om någon ska utsättas för fara, låt det handla om liv eller död. Ställ till det för huvudpersonen, gör henne eller honom extremt frustrerad och sätt upp hinder som omöjligen kan forceras. Utom med hjälp av... Ja, just det: det ska ju VERKA helt omöjligt, men så kommer räddningen som läsaren väntat på men inte kunnat föreställa sig.
En text jag jobbar med nu handlar om en trettonårig kille som hamnar i sjönöd tillsammans med en man som han inte känner, som han är lite rädd för, som vill honom något. Killen tar sig lätt i land, för han har flytväst, medan mannen har det tuffare. I första versionen låter jag killen stå på stranden och se på när mannen med stort besvär lyckas simma och till slut få fast mark under fötterna. Men nu tänker jag mig att han verkligen ska hålla på att drunkna så att trettonåringen måste ut och visa vad han kan när det gäller livräddning. Detta kommer att spela in på maktförhållandena i berättelsen, det kommer att betyda en hel del för deras relation, komplicera den ytterligare, och det kommer att fungera bra som en plantering inför det dramatiska slutet.
Det här överdrivandet behöver inte alls bara plockas fram när det gäller dramatiska scener. En människa som är ensam kan gestaltas som extrem enstöring, ett val någon ska göra kan bli helt extremt komplicerat, en dialog kan bestå av intill vansinnets gräns upprepade repliker.
Jag menar nu inte att allt i en historia ska överdrivas, men jag menar att man ska testa sig fram. Vad mår bra av att tas ett steg till, och vad måste senare mjukas upp för att texten ska fungera? Jag tänker mig överdrivandet som ytterligare ett verktyg i den skrivandes lilla lådda.
PS: det här kanske vi kan prata mer om på vår skrivarkurs på Gotland i augusti? Kolla in på hemsidan.
Mest tänker jag på mitt skrivande. Jag har gjort det sista på en samling kortprosa idag. Bara omslaget får godkänt av min privata smakdomare kommer rubbet – 172 sidor texter mestadels från 90-talet – att fara iväg till tryckeriet i Estland. Det blir en liten upplaga som jag väljer att ge ut själv. Inget förlag skulle ändå vilja ta i det ens med tång; det är helt enkelt för otydligt.
Men jag är nöjd. Det känns skönt att plocka ihop de gamla texterna som betytt så mycket för mig genom åren och få in dem mellan pärmarna på en bok.
Annars jobbar jag med en faktabok igen. Det är tänkt att den ska komma ut nästa år och bli något för nyläsare att sätta tänderna i. Och det handlar om havsvidunder. Vi får väl se om det håller.
En längre tid har jag tänkt på ett skrivråd som är lite svårt att få grepp om. Men det handlar om överdriftens betydelse när man hittar på sin historia. Jag har märkt att de elever jag haft ofta presterar dugliga texter, men för det mesta är de rätt så ljumma, grådaskiga och plana på något sätt. Det händer helt logiska saker, folk säger det man förväntar sig att de ska säga och genomför inga överilade handlingar. Det blir rätt tråkigt. Och det här gäller inte bara skriveleverna, nej jag är ofta själv en riktig mes. Jag tar inte ut svängarna, jag tappar den där frågan som är så viktig att ställa sig när man skriver: "Vad skulle hända om...?"
Jag vet att jag brukar säga att man ska ta ett steg till. Om man vill beskriva att huvudpersonen blir rädd, låt då hen bli livrädd. Om någon ska utsättas för fara, låt det handla om liv eller död. Ställ till det för huvudpersonen, gör henne eller honom extremt frustrerad och sätt upp hinder som omöjligen kan forceras. Utom med hjälp av... Ja, just det: det ska ju VERKA helt omöjligt, men så kommer räddningen som läsaren väntat på men inte kunnat föreställa sig.
En text jag jobbar med nu handlar om en trettonårig kille som hamnar i sjönöd tillsammans med en man som han inte känner, som han är lite rädd för, som vill honom något. Killen tar sig lätt i land, för han har flytväst, medan mannen har det tuffare. I första versionen låter jag killen stå på stranden och se på när mannen med stort besvär lyckas simma och till slut få fast mark under fötterna. Men nu tänker jag mig att han verkligen ska hålla på att drunkna så att trettonåringen måste ut och visa vad han kan när det gäller livräddning. Detta kommer att spela in på maktförhållandena i berättelsen, det kommer att betyda en hel del för deras relation, komplicera den ytterligare, och det kommer att fungera bra som en plantering inför det dramatiska slutet.
Det här överdrivandet behöver inte alls bara plockas fram när det gäller dramatiska scener. En människa som är ensam kan gestaltas som extrem enstöring, ett val någon ska göra kan bli helt extremt komplicerat, en dialog kan bestå av intill vansinnets gräns upprepade repliker.
Jag menar nu inte att allt i en historia ska överdrivas, men jag menar att man ska testa sig fram. Vad mår bra av att tas ett steg till, och vad måste senare mjukas upp för att texten ska fungera? Jag tänker mig överdrivandet som ytterligare ett verktyg i den skrivandes lilla lådda.
PS: det här kanske vi kan prata mer om på vår skrivarkurs på Gotland i augusti? Kolla in på hemsidan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
