Konst i verkligheten 1 - repris

För fyra-fem år sedan hade jag en surrealistisk upplevelse i tunnelbanan en morgon. Jag jobbade då mest vid Rådhuset på Kungsholmen och bytte tåg varje morgon på T-centralen. Jag skulle ha kurs den här dagen och var ute lite extra tidigt.

Jag gick ner för rullbanan till blå linjen och tänkte på ett högljutt mobilsamtal jag tvingats lyssna på vid Gamla Stan. En man berättade för oss alla att han åkte tunnelbana bara för att han hade blivit av med körkortet.

När jag kom ner på perrongen fick jag syn på en ung man som somnat i en uthuggen nisch i ett hörn. Stackare, tänkte jag, för full, för sent, inget tåg. Fy fan för att vakna upp där mitt i morgonrusningen efter en alltför glad natt på stan, hann jag tänka när jag såg att han hade likadana strumpor som jag hade just den dagen. Den reflektionen gjorde mig medveten om att han inte hade några skor. Nej, tänkte jag, full och tokig har han slängt skorna på spåret. Jag tyckte synd om den unge mannen som såg "vanlig" ut, hel och ren, typ.

Mitt tåg kom in och eftersom jag bara skulle åka en station ställde jag mig vid dörrarna och såg ut på perrongen. En sista gång såg jag mot ynglingen som fortfarande sov gott. Tåget började rulla och min blick svepte över folk som väntade på Akalla-tåget och på perrongens sista bänk hade en man somnat. Han satt lutad över sina ben med ena kinden mot knät. Bredvid honom på golvet stod ett par slitna och skitiga skor. På fötterna hade han ett par nya gympaskor. Han hade somnat när han höll på att knyta den vänstra. Fingrarna höll ännu om skosnörena.

Det blev svart. Det var för att tåget åkt in i tunneln och jag stod där förvirrad. Vad var det jag hade varit med om? Det var rätt uppenbart att den ene saknade skor och den andre hade två par. Han hade stulit skorna från den sovande mannen och sedan somnat själv när han skulle ta på sig dem. Eller hade den ene sålt sina skor till den andre?

Eller var alltihop bara en installation, en konstupplevelse, en teater? Ibland bjuder verkligheten på de största konstupplevelserna och dem ska man spara och vårda i sitt inre. Men var det här "verklighet"?

Jag vet inte. Vet du? I så fall: Hör av dig!