Hej, goddag, hallå!

... .. . .. ...

torsdag 26 augusti 2010

Fakirer har fått en recension!

Ja, nu börjas det. Lite väl tidigt kan tyckas eftersom boken kommer ut först i slutet av oktober, men jag är inte alls avig.
Men det är i alla fall BTJ som skrivit om den i nummer 13 av sitt häfte. Och så här står det:

"I förlaget Natur och Kulturs serie med lättlästa böcker markerar man böckerna "Lätt" "Lättare" och "Lättast". Denna jagberättelse i genren "berättande fakta" har markerats "Lätt" och tillhör därmed den svåraste kategorin. Texten är ganska omfattande men blandas upp med rikligt med tydliga bilder i svart tusch. Man får veta det mesta man behöver om fakirer och andra självplågare samtidigt som jaget delger läsaren sina egna funderingar om fenomenet. Ämnet angrips från alla håll; historiskt, psykologiskt, fysiskt m.m. Varför blir man fakir? Kanske för att imponera på tjejer som just i detta fall! Författaren bygger upp en viss stämning att det är häftigt att vara fakir men utfärdar varningar att ge sig på egna försök. Man ska nog inte vara alltför blödig när man läser. Boken innehåller minst sagt en hel del otäckheter och det är nog bra att illustrationerna inte är fotografiska utan tecknade i en humoristisk stil. Genren fyller en kompletterande funktion mellan ren fakta och skönlitteratur och kan därmed fånga nya läsargrupper. Boken passar åldern 7–11 år beroende på läsförmåga och intresse. Kanske kan även de mest svårflirtade pojkarna kan bli lässugna. – Madeleine Jehpsson"

Inte så illa, va? När man läser sånt där blir man peppad att fortsätta skriva "berättande fakta", om fladdermöss, till exempel...

onsdag 25 augusti 2010

Konst i verkligheten 13 - repris

Pulkorna anade ingenting förrän det var för sent. Snön försvann under dem och de blev fast i backarna. Förvirrat ropade de till varandra. Förvirrat såg de sig om efter räddning. Förvirrade somnade de till slut.





Jo, ibland hände det att mamma och pappa tog ett par dagar ledigt på sommaren, som sagt var. Vanligtvis en måndag och en tisdag. Då kunde det bli en semesterresa upp till fjällen, ibland till Norge och Essansjön, eller också till Tåsjö.

Då kunde vi åka efter att de stängt affären klockan ett en lördag. Fast först skulle kassan räknas, alla köttvaror och ostar packas in i kylarna och golven sopas och våttorkas. Och så var det där evinnerliga kaffet som skulle drickas.

Jag och min syster kunde vänta hela lördagen längst bak i Duetten. Där låg vi och läste tidningar och lyssnade på radio. Vi höll på att bli galna när de sa att de skulle dricka kaffe också innan vi kom iväg. Det konstiga är att jag inte minns något om mat, ja, att vi åt något innan vi for.

Resan var ett äventyr på usla vägar och vi hade alltid den låga solen i ögonen den sista biten innan vi kom fram till Tåsjö och Frans och Karolina.

Det här måste vara 1961. Jag ska fylla två den hösten. Men nu är det sommar och vår fina Duett har blivit lite skitig på vägen dit. Jag spexar lite framför kameran med en blomma i handen. Syrran sitter precis bakom mig, och vilka de andra två är vet jag inte just nu.

Tåsjö var härligt att komma till, dels för naturen: de långa, branta backarna som jag sprang i, föll och fick en massa skrubbsår. (De där fallen kom tillbaka i drömmarna i många år, men inte som mardrömmar direkt utan mer som vanliga fallandedrömmar.) Men också för att Frans och Karolina var så sköna människor. Det var fritt och ledigt hos dem, de var enkla och naturliga. Jag kände mig hemma hos dem.

Och så hade de djur.

Jag kan inte minnas hur vi bodde där de första åren. Antagligen sov vi i det stora huset för de höll alltid till i sommarköket. Intressant företeelse det där med sommarkök: det var vanligt på bondgårdar förr att man ungefär i maj flyttade från det varma boningshuset och ut till ett enklare hus på gården. Det var svalare och friare där - måste ha känts lite som att flytta till stugan. Och då kunde man gå loss och städa ur boningshuset ordentligt.

Men jag vet inte om man byggde sommarkök. Mest troligt är väl att sommarköken kom till när man byggde nytt hus och då användes det gamla på sommaren.

Mamma och jag sitter utanför sommarköket och gosar med hunden. Jag tycker väl att det är sådär. Jag har alltid haft respekt för hundar och det är inte helt utan anledning. Men det kan jag berätta om en annan gång.
Så här såg boningshuset på Jakobssons gård i Tåsjö ut:
Och här är till och med pappa med. Det var oftast han som tog bilderna, men vid det här tillfället tror jag att han använde självutlösaren. Eller så är det möjligen Frans som fotat.




söndag 22 augusti 2010

Sista april, Funäsdalen

Den här bilden är tagen en sista april något av åren 1965-66. Mina föräldrar var inte mycket för semester. De drev i alla år en lanthandel och lämnade den inte gärna i händerna på "flickorna": de anställda biträdena, eller expediterna. Någon dag kunde det gå, men inte en hel vecka. Runt påsk och vid sista april kunde det bli en kort resa upp till fjällen.
Ledighet betydde "fjällen och fiske" för min far. Vid eller på en sjö kunde han koppla av.
Det här året hade vi hyrt en stuga i utkanten av Funäsdalen och jag minns två saker tydligt från den helgen: rädslan för häxpipor och den stora stenen som hade rullat nerför berget och rakt in i ett hus. Tror det var i hotellet. Har bilder i huvudet av ett hus som såg lite ut som ett dockskåp, för ena väggen saknades. En toalettstol hängde rakt ut i luften i ett rör.
På fotot ser mamma ut som en modell från en hantverkstidning där man kan hitta mönster till den stickade tröjan eller mössan. Min mössa, däremot, vill jag minnas var hämtad ur sortimentet på Bloms, vår affär. Morsans stövlar kompletterar bilden av modell, tycker jag.
Det syrran har på huvudet vet jag inte vad det kallas. Det var luddigt och mjukt minns jag.
Pappa syns som en spegling i bilens bakskärm.

fredag 20 augusti 2010

Gäddan på PV:n

Tittar på gamla bilder med sonen. Varje gång jag ser det här fotot slås jag av hur fint det är. Bilen, gäddan, aningen av ladugården där hemma och missionshuset i bakgrunden. Det är fantastiskt. Antagligen var det farsan som tog bilden med sin Zeiss Ikon. Mmmm.

Kameran finns kvar, och jag tror att den fungerar. Min systerson har den. Det är en bälgkamera som ligger i ett hårt läderfodral. Kom ihåg att jag gick upp till Näsström när jag var kanske tretton, för att lära mig hantera kameran. Han var byns fotograf då. Han var den förste som berättade den magiska sanningen om bländare och tid för mig. Och om ljus. Fotografi handlar om ljus. Så är det.


Men åter till gäddan på bilen. Det är en fet vintergädda, troligtvis tagen på krok. Kan se framför mig hur de var tvungna att såga upp hålet för att få besten ur sjön. Gädda är inte direkt populär i mina hemtrakter. Känner knappt någon som äter den, inte ens en vintergädda. Verkar kräset, men så är det.


Bilen på bilden ägdes av Åke Wallin, som kom från Vallen, Haverö. Han och vår granne Ulf Löfstrand hade fiskat upp det där monstret. Åke blev sedermera körlärare för generationer av haverö- och ångebor. Dessutom är han än idag en stor flygentusiast med eget plan.


Jag träffade Åke förra sommaren och kunde då stolt berätta att jag äntligen, vid 49 års ålder, åkt dit för fortkörning. Vad då, sa Åke, har du ingen varnare för fartkameror? Det har jag. Sedan berättade han att han varit på flygträff på Stora Blåsjön och funderade på att ta en tur upp till fjällen med planet i veckan, för att kolla hur det gick med hjortronen. Han måste vara över sjuttiofem år nu. Men glimten är kvar i de ögonen.


Den här bilden visar även vår ladugård. Vi hade ju aldrig några djur, men den tidigare ägaren till affären, NO Blom, hade några kor. I huset närmast bilen, bakom bilen, fanns ett gammalt vagnslider (heter det så?), där man haft en vagn tidigare. I min barndom hade familjerna i byn sina frysfack där. Jag vet inte hur det gick till, men vid något tillfälle köptes det in en stor frys. Den bestod av massor med små fack med lås. Dessa kunde familjerna hyra och använda för att frysa sina varor. Det känns fint på något vis, att ha vuxit upp i en mer kollektiv tid. Mina föräldrar var dessutom mycket aktiva i föreningslivet, förutom att de skötte affären i nästan femtio år. Men nu halkar jag iväg till andra historier.


Om bilen: den är bara vacker. Av mina vänner på Facebook fick jag veta att det är en PV444 av 1957 års modell. Och att de inte pjoskar sig med några vinterdäck inte. Man anpassade väl farten efter underlaget och körde mest i utförsbackar på den tiden...


Och gäddan fraktade de nog helt enkelt hem sådär. Man vill ju inte ha ett sånt elände inne i en så fin bil.


Här är fiskarna själva och fisken.


Visst är det stiliga killar? Särskilt Åke (vänster) med backslick och skinnjacka. Lågskor dessutom. Ulf ser mer klädd ut, klädd för fiske.

Bilden är tagen utanför vår affär i Kölsillre. Precis utanför affärsbron. Bakom dem ser man ljugarbänken och ovanför den ett skyltfönster. Det försvann på 70-talet när butiken byggdes om till snabbköp.

Gamla bilder

Igår la jag ut några bilder på Facebook. Det var bilder som fick folk att reagera, på olika sätt. FB är så snabbt och obeständigt, så nu lägger jag ut bilderna och mina texter här också. Ska även försöka få med lite av kommentarerna.

torsdag 12 augusti 2010

Lekstuga?

Ja, ibland undrar man. Nu har någon lyckats gräva fram en benbit i Etiopien. Den har räfflor av något som verkar vara sten. Benbiten verkar mer skitgammal än allt annat skitgammalt man hittat med räfflor på. Aha! Människan använde sig av verktyg för ännu mer skitlänge sen! JA! Då får vi skriva om historien igen: en liten människa har suttit här och skrapat kött från benen på ett djur för 3,39 miljoner år sedan! Vi får nya anslag!

Lite så känns det. Man bygger nya och bygger om gamla teorier. Det kommer avhandligar, artiklar, föreläsningar, vetenskapliga program i teve, dokumentärer med avancerad animation, böcker, böcker och böcker. Tills man hittar nästa benbit med räfflor på...

Det är en evighetsmaskin vi hela tiden pumpar in pengar i och det är också fruktansvärt spännande.

tisdag 10 augusti 2010

Augusti - dags att schejpa upp ett och annat

Tillbaka i stan på riktigt. Sprang nyss 4 kilometer och insåg att det är hårdare med asfalt än med grusväg. Får tänka på det.

Mycket att göra: fortsätta bearbeta ungdomsboksmanuset, få iväg den lilla sagan, jobba med företagstexten, redigera sommarbilder som jag ska skicka in till en utställning (Mitt Ånge), ta tag i det här med Bokmässan - var ska jag bo och hur ska jag åka dit?
Det är många saker som behöver falla på plats den här veckan, men idag blir det lite minisemester i stan ändå: tänker försöka hinna med invigningen av Kulturfestivalen och Håkan Lidbos musikaliska hyllning till staden. Tråkigt nog krockar det med tvättstugan...