Vad är det jag håller på med?

Giacometti-metoden var det alltså. Det blir allt klarare för mig att det faktiskt är den jag har skapat. Eller det kanske jag inte har: det finns säkert idioter före mig. 

Men det verkar alltså inte finnas något annat sätt och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag säga att jag håller på att bryta ner texten. Det är inte riktigt sant, men det låter bättre.

Det här med att bryta ner texten är i bästa fall nästa steg. Just nu skalar jag av och flyttar om lite. Just det: lite. Det försvinner något textsjok då och då, men för det mesta ett ord här och två där. Jag vågar i alla fall säga att det går framåt.

Nästa steg - det där nedbrytandet - kommer att ställa högre krav på min kill-your-darlings-ability, alltså förmågan att skära där det gör som mest ont. Nå. Jag har insett att många saker sägs flera gånger också, så där går det att splattra loss en del. Och sedan vet jag över huvud taget inte om strukturen jag valt håller. 

Men det tar jag med ro, för om jag ändå skrivit textstycken om de olika innehållen jag vill ha med, så går det ju att kasta om. Det är också förstås en massa arbetstimmar, men jag har ju timlön… Eller hur var det nu?

Och det här jag håller på med nu - att skriva blogg - det är bara en flykt, ren prokrastinering, som promenaden i solnedgången jag tog nyss, tecknandet, instagram, twitter, facebook. Skulle ha tagit med mig mina korpar som i vanliga fall håller mig under uppsikt.

Fast jag har ju den där flitiga jäveln och hans romanprojekt på andra sidan bordet. Det knattrar där från halv sju på morgnarna och långt in på nätterna. 

Nej, jag ska inte överdriva: jag är flitigare än någonsin och det går framåt. 

Men allvarligt talat: hur mycket lyckades jag stryka nu då? Jo, i avsnittet jag just gått igenom fick jag bort nästan 4.000 tecken. Det är ganska mycket, men det är bara 11,7% av ursprungstexten. Jag borde närma mig 50%. Du fattar. Det är inte helt lätt. Ska gå igenom avsnittet igen. 

Hjälp!