Lite mer om tiden och sånt

Jag vill inte vara sån, men det är nästan lite för varmt här… Mitt i dagen var det som under högsommaren där hemma, och nu frampå kvällen har vi fortfarande över tjugofem grader här inne i skuggan. Ja, jag jämför inte med den sommar vi just genomlidit, men det är som en normal sommar. Och det är betydligt varmare än normalt för årstiden här i Andalusien. Vilken tur.

Nu har jag haft lite siesta och även hunnit med att skriva lite. 

Jag fortsatte kampen med att komma in i och igång med "Konsten att överleva i världsrymden" och det har gått bra. Efter Staffans läsning har jag ändrat en hel del på historien. Egentligen har stora delar av förutsättningarna för dramatiken förändrats, eller förskjutits. Jag hade helt enkelt gjort det för lätt för mig och inte "klivit in i" antagonistens inre – hans bevekelsegrunder var rätt oklara. Man kunde lätt som läsare tänka: "Hur fan hade den där typen tänkt att det skulle bli?" Han verkade ologiskt ansvarslös.

Så det blev omskrivning. Och med omskrivningen följer ytterligare omskrivning. Märker nu att jag ungefär en fjärdedel in i historien börjar använda repliker, dialoger och tankar som ligger längre fram. Jag kommer alltså att få arbeta om hela manuset. Så är det.

Idag återkom jag även till tanken om tiden i historien, något jag berört här tidigare. Hur viktigt det är att låta tid gå i berättelsen. Exempelvis ska mannen i en scen gå in i huset och leta efter något medan pojken, huvudpersonen – den berättaren följer hela tiden – står aningen handfallen utanför och glor på en kanot. 

För att tiden ska gå kan jag låta honom tänka någonting. Kanske ge honom ett minne att brottas med en stund, eller beskriva exakt vad han gör under tiden som mannen letar. Visst kan jag också med en mening skriva att "han stod där och stirrade ända tills Steffe kom tillbaka". Men då är det viktigt att läsaren kan känna att det som händer "utanför bild" tar "realistiskt" lång tid.

Som vanligt är ingenting fel; det finns bara olika sätt att berätta, men dessa små "tomrum" är gyllene tillfällen att lägga in eftertanke och gestaltning av känslor. Man kan komma närmare personen som väntar, som står där medan det viktiga sker någon annanstans.

Under detta gloende på en gammal kanot kan hela historien faktiskt äga rum i pojkens inre, och läsaren skulle inte tänka på att det som verkligen hände – i något slags realtid – bara tog fem minuter, och blev tvåhundra sidor roman.

Jag tror att det handlar om att hitta de där lägena, de där fickorna i berättelsen, och använda dem väl. 

Nu fortsätter jag.