Skriva om och om igen...

Under veckan i Andalusien koncentrerade jag mig ju helt på ETT manus. Det är ovanligt för mig, men det var nödvändigt eftersom det handlade om en genomarbetning av en historia med flera nya avsnitt och stora strykningar.

Jag ska snart ta tag i den igen, men den måste få vila några veckor. Sedan får jag se om de nya avsnitten passar in, om ändringarna ställt till med logiska kullerbyttor och om historien fortfarande hänger ihop.

Senaste veckan har annat krupit sig på igen. Förstås: vardagens vedermödor, lönearbete och konsultuppdrag. Men jag har ändå lyckats klämma in en ny genomgång av en annan berättelse – "En annan Charlie" – och kommit nästan halvvägs. Sent häromkvällen när jag satt uppe och läste kom jag fram till kapitel 22 och insåg att där börjar del två. Då kändes det lättare att lägga ifrån sig arbetet trots att jag visste att det skulle ta några dagar innan jag kunde återkomma till det. En naturlig punkt i manuset.

Nu har jag i och för sig hela manuset (cirka 240.000 tecken) i min iPhone och kan läsa vidare när jag har tid, i tunnelbanan till exempel. Det är ett sätt att inte tappa kontakten med historien.

Men under tiden som jag jobbat med "Charlie" har ekot av det andra manuset, det jag just lagt på vilohögen, börjat tränga sig på, med nya repliker och insikter, reflektioner och bilder. Hm. Det är bara att slita upp skrivblocket och anteckna. Det blir sånt som ska vägas in i nästa genomgång. 

Det är underbart när det händer. När personerna pockar på och liksom vill förklara sina handlingar och sina sätt att vara, sina bevekelsegrunder och mål. Det är bara att tacka och ta emot, och skriva ner. Det blir mer kött och blod i historien.